söndag 25 november 2007

Att ge sårbarheten ett ansikte.

”Sälj dig själv!” ”Framhäv dina fördelar!” ” Den som syns är lyckad” ”Tro på att just du har något unikt att bidraga med till världen.”

Att vara svag är ingen ”hit” i dagens samhälle. Vi som av olika anledningar någon gång dragit ett av de kortare stråna i livets lotteri, skall väl åtminstone ha vett att hålla tyst med det. Hålla god min i den trendiga cirkusen och försöka låtsas som om vi är med på tåget.
När vi egentligen inte har en susning. Vi som står där i livets periferi och skrapar försiktigt med foten. Vi som uppenbarligen inte är vare sig unga, vackra eller framgångsrika. Vad vi än försöker ge sken av.

Å andra sidan är vi ganska många. Fast vi inte märks.
Och de flesta av oss kommer någon gång, förr eller senare, själva få göra erfarenheten att ”dra ett kort strå”, i varje fall om vi får leva tillräckligt länge. Och får vi inte det kanske själva döden är ett nog så påtagligt sätt att få prova på tillkortakommanden och motgångar.

Men varför pratar vi inte om det? Varför delar vi inte med oss av våra tillkortakommanden och besvikelser? Varför stoltserar vi bara med våra framgångar och kämpar frenetiskt för att överglänsa varandra? När det finns så mycket att vinna på att våga sårbarheten. Att kunna stå för svagheten och misslyckandena. Att dela de mänskliga villkoren och begränsningarna med varandra. I stället för att förneka dem.

Det innebär ju alls inte att vi skall ge upp och bara sitta och deppa tillsammans för att tycka synd om oss själva. Det handlar i stället om att all den kraft som går åt till att dölja och förneka, för andra och för oss själva, får frigöras för att kunna användas till annat. Sådant som är mer konstruktivt. Genom att inse att vi alla gör våra misstag, att vi alla har våra tillkortakommanden kanske vi kan ha lite större överseende, såväl med våra egna svagheter som med andras. Och våga leva livet lite fullare.

lördag 24 november 2007

En månad kvar till jul

Idag är det den 24:e november. Exakt en månad kvar till jul.

Precis som den 24:e november 1993, för 14 år sedan.

Jag minns faktiskt inte längre om det var en tisdag eller en onsdag. Men jag minns att jag var primärvårdsjour i Västerås. Jag satt på Herrgärdets vårdcentral och hade väntrummet fullt av snuviga, astmiga och krassliga patienter vilka alla väntade på sin tur. Det var mycket attt göra och jag jobbade på ganska tappert.

Så knackar sköterskan på dörren och säger att jag har telefon. Det är min bror som meddelar att pappa fallit ihop på den kurs han var på och nu förts medvetslös till Nyköpings lasarett.
Och det är illa.

Innan jag har fått tag på en annan läkare som kan gå in och fortsätta jourandet i stället för mig
känns det som en veritabel evighet. Och väl iväg i bil på novembermörka småvägar genom Sörmland tror jag aldrig jag kommer fram. Halvvägs ringer jag till intensiven i Nyköping. "Kör försiktigt, vi gör så gott vi kan" säger sköterskan. "Ta hand om min pappa. Jag tycker om honom" svarar jag, och vet att det naturligtvis inte påverkar vare sig insatserna eller utgången, men något måste jag få vädja med. Och hela tiden ber jag: "Gode Gud, låt min pappa leva", medan de snöpudrade vägrenarna fladdrar förbi i mörkret."Låt min pappa leva".

När jag äntligen kommer fram till Nyköping är det naturligtvis för sent. Min pappa ligger där blek och död. Och jag gråter mot hans axel.

Den natten tillbringar mamma och jag på Esso motorhotell i Nyköping. Ingen av oss sover. Våra kroppar är lika mycket i uppror som våra själar, och vi springer i skytteltrafik till hotellrummets toalett.

Dagen därpå får vi se honom igen. Lika blek, lika tyst och död som kvällen före. Och till sist lämnar vi Nyköping bakom oss och kör i var sin bil upp mot Stockholm.

Lella och barnen har kommit från Västerås när vi kommer till Tyresö.

För en gångs skull hade jag i mycket god tid ordnat en julklapp till min pappa. Jag hade låtit fotografera av och göra iordning ett foto av hans farfar och farmor. Inramad och klar låg paketet där redan en hel månad före jul. Nu fick jag ge fotot till min bror istället.

Och ingenting är nå'nsin mer som förut.

torsdag 8 november 2007

Min diakonisyn

Diakoni är grekiska och betyder tjänst.

Diakoni är ett förhållningssätt till livet, tillvaron och våra medmänniskor.
Diakoni är det tjänande förhållningssätt som Jesus själv har, det tjänande förhållningssätt som han försöker förmedla till sina lärjungar. Det förhållningssätt som vänder upp och ned på alla gängse värdeskalor. Det förhållningssätt där inte bara den rike och starke räknas, utan det förhållningssätt där de sista skall bli de första, där man har sin styrka i svagheten.
Diakoni är ett sätt att leva, ett sätt att omsätta det kristna kärleksbudskapet i praktisk handling.
Diakoni är en ofrånkomlig konsekvens av att man tar evangeliet på allvar


Diakoni är inte en av kyrkans verksamheter. Det diakonala, det tjänande, förhållningssättet är en grundsyn som skall genomsyra allt vad vi som kyrka företar oss.
Diakoni är något som angår alla kristna, diakoni är inte något som enbart diakoner och diakoniassistenter ägnar sig åt.
Det tjänande förhållningssättet är så centralt och så viktigt i den kristna tron att man avsatt ett särkilt ämbete för att främja det. Man har tillsatt
diakonatet.

Diakonatet
finns alltså till för att hjälpa kyrkan att behålla det diakonala, det tjänande förhållningssättet i fokus i all sin verksamhet. Vi vet alla hur gärna vi människor drar iväg i och förblindas i vår ambition och välvilja, hur lätt vi faller för maktens och ärans frestelser, också vi kristna. Därför har kyrkan, i sin självkännedom och vishet, utsett speciella diakoner, personer som i sitt ämbete har som främsta uppgift att på olika sätt visa på och hjälpa människor att förverkliga det diakonala och tjänande förhållningssättet i sina liv.

Detta är ett stort, grannlaga och mångfacetterat uppdrag som kan behöva utföras på en mängd olika sätt. I olika sammanhang och med olika metoder, alla specifikt avpassade efter just de omständigheter som råder på en viss plats vid en viss tid. Diakonatets uppdrag kan alltså inte vara statiskt och en gång för alla i detalj definierat, utan behöver med nödvändighet vara flexibelt och kunna anpassas till rådande behov och förhållanden.

Diakonin har dock ett antal gemensamma grundläggande perspektiv vilka förblir oföränderliga:

  • Barmhärtighetsperspektivet—diakonin verkar alltid utifrån empati och medkännande med människan i hennes svåra situation. Diakonin har inga färdiga svar, kan aldrig vara dömande, diakonin försöker alltid se och förstå varför en människa hamnat där hon är och hjälpa henne utifrån hennes aktuella livssituation, utan att ta ifrån henne hennes ansvar för denna.

  • Utsatthetsperspektivet—diakonin skall ha ett särskilt fokus på ”de mest utsatta”. Det handlar om att identifiera, uppsöka och upprätta, och i församlingens gemenskap inkludera, människor som i det övriga samhället av olika anledningar är marginaliserade och åsidosatta,

  • Underifrånperspektivet—diakonin kan inte ha anspråk på att vara expert, den som vet bäst och skall ställa allt till rätta. Diakonin vet att den enskilda människan är den som är bäst skickad att se och bedöma vad hon själv behöver. Diakonin kan aldrig utöva makt eller tvång över människor och kan heller inte användas till att gå maktens och överhetens intressen. Diakonin skall alltid stå på den lilla människans sida och ge röst åt den som inte själv kan uttrycka sig.

  • Ömsesidigheten—medvandrarperspektivet. Diakoni handlar aldrig om hjälpverksamhet ”från” någon ”till” någon annan, utan om ett utbyte i ömsesidighet där såväl givandet som mottagandet fyller mänskliga behov värda att beaktas och där rollerna måste få vara flexibla och föränderliga.

Uitfrån denna gemensamma diakonisyn arbetar diakonin för att i handling och ord förkunna evangeliets kärleksfulla och nåderika budskap och förverkliga Guds rike här mitt ibland oss.


Bröllopet i Kana

27 januari 2007


Bröllopet i Kana. En välkänd och älskad berättelse från Jesu liv.

Man kan ju fråga sig varför den finns med i Bibeln egentligen.

Visserligen gör ju Jesus ett under. Ett högst påtagligt och ganska spektakulärt förvandlingsnummer kan man nog tycka. Ett bevis för att han är Guds son som är svårt att säga emot.

Men varför just det? Varför just då?
Det finns ju så många berättelser om de under Jesu gjorde.

Ofta har vi nog en benägenhet att fastna där, stirrande på allt det goda och det ädla Jesus gjorde. Vi blir lite förstummade. Han var så perfekt, så fantastisk. Räddade folk från sjukdom och död, återupprättade åsidosatta och förtryckta. Rörde sig i den sant filantropiska eliten.
Så långt från mig själv, från mitt liv och min futtiga verklighet. Så där utopiskt änglalik kan ju bara den vara som själv är gudomlig. Det är inget för oss vanliga dödliga. Vi rör oss i olika sfärer, Jesus och jag.

Vad bekvämt det skulle vara om jag kunde hålla Jesus så där ifrån mig. På armslängds avstånd. Och säga: men det är ju skillnad! Det måste ju vem som helst förstå! Jesus var ju Guds son. Helt omänskligt fantastisk! Gjorde allting rätt och möttes av massornas jubel. Inte kan man väl tänka sig att jag skall kunna göra som han. Det är väl ändå att förvänta sig lite för mycket!

Men tack vare berättelsen om bröllopet i Kana kan jag inte hålla Jesus så där lagom långt i från mig.
Här kliver Jesus in i min vardagliga verklighet. I ett sammanhang där det inte handlar om att göra stora hjältedåd, av livräddande eller genomgripande karaktär, utan om att gå in med den kraft och den förmåga jag har. Mitt i det sammanhang där jag står.
Om att försöka hjälpa till också i det futtiga och lilla. Inte bara när den stora olyckan inträffat och jag kan göra en storartad och bejublad insats, utan också när någon klantat till det lite grann och gjort en misslyckad beräkning.

Egentligen var ju Jesus inte speciellt intresserad av att hjälpa till på bröllopet i Kana heller. Han sade till att Maria att låta honom vara, men gick sedan motvilligt med på att försöka ge lite hjälp på traven. Och så kan jag också känna mig. Nej, jag vill egentligen inte. Kan ni inte låta mig vara? Men OK då, när ni nu tjatar så.....

Och jag tycker det är så skönt och befriande att Jesus gör så också. Att mitt i sin fantastiska gudomlighet och all sin ädelhet är han så påtagligt normal och mänsklig. Lite sträv och motig, över det han kanske betraktar som lite futtigt. Och det ger mig lite kraft, lite råg i ryggen; vi kanske inte är så vansinnigt olika; Jesus och jag.

Visst han är Guds son och kan göra fantastiska under, som att förvandla vatten till vin. Men han är också en vanlig människa, med fel och brister, svagheter och styrkor, precis som jag, som alla vi andra. Han lever under samma mänskliga villkor som vi.

Och kan han låna sig, och sin väldiga kraft, till det där lilla, och kanske till synes inte så fantastiska, så kan väl jag också göra det.
Så blir också jag uppmanad att ställa mig och min förmåga till andras hjälp och stöd. Även om jag kan tycka att det inte alltid är så väldigt ärorikt och tjusigt.

Så tack vare berättelsen om bröllopet i förmår jag inte hålla Jesus ifrån mig.
Vi lever samma liv. Under samma villkor. Jesus och jag. Det är befriande. Och uppfordrande. I samma andetag.

Det är så mycket jag inte förstår........

Eftersom jag är ledig den här veckan hinner jag för omväxlings skull tänka efter.

En fråga som ligger mig varmt om hjärtat är det ekumeniska arbetet i våra kyrkor.
Hur skall man kunna föra ut det kristna budskapet på ett trovärdigt sätt när kyrkor och samfund ännu ligger i luven på varandra, trots att det står i Bibeln att vi skall älska varandra?? Om vi inte ens kan hålla sams oss själva emellan, hur skall vi då kunna föra ut ett kärldeksbudskap så att också andra tror det är möjligt?
Jag har idag suttit och skrivit samman vår nomineringsgrupp, Framtidens Kyrka i Tyresö församlings, utkast till program i ekumeniska frågor och haft anledning att dels läsa Charta Oecumenica ännu en gång, dels reflektera lite över vad i detta dokument som är applicerbart i det stora sammanhanget och vad som går att omsätta i det lokala praktiska arbetet.

Jag tror att vi kan göra så mycket tillsammans. Inte minst i det lokala diakonala arbetet borde väl inga skiljelinjer egentligen råda oss emellan, utan det handlar väl snarare om att kavla upp skjortärmarna, sätta oss ned vid samma bord och börja jobba på hur vi skall arbeta tillsammans.
Men så ser inte verkligheten ut i den del av världen som jag lever i.

Här har vi ett existerande kristet samarbetsråd, TKS, som har funnits i 17 år och som gjort mycket gott ekumeniskt arbete under de åren, men till min, och många andras, stora sorg och bedrövelse deltar för närvarande inte Tyresö församling i detta samarbete. Enligt uppgift ligger verksamheten tillfälligt nere för att man skall fundera över och ta ställning till hur det ekumeniska arbetet bäst skall bedrivas. Varfär ett sådant funderande inte kan ske inom den befintliga organisationen övergår mitt förstånd. Om det inte handlar om rädsla för våra kristna bröder och systrar i de övriga tre församlingarna, måste det beror på avancerade krockar i enskilda ledares personkemi. Och det kan väl inte få avgöra om det sker något samarbete eller ej! Det måste väl rimligen kyrkorna kunna sätta sig över.

Enligt min uppfattning är det (nästan) aldrig någon god idé att dra sig ur och hålla sig på sin kant. En betydligt mer framkomlig väg är att stiga fram mitt i gröten och tydligt deklarera sin ståndpunkt, men att hela tiden bibehålla kommunikationen öppen. Inget är så förödande för fortsatt samarbete som när någon klipper kommunikationen mellan parterna.

Så snälla, styrande i Tyresö församling: återuppta snarast kommunikationen med våra vänner i de andra kristna församlingarna! Varenda dag som vi drar ut på detta förlorar vi alla i såväl trovärdighet som i hopp om framtida samarbete.

Och det har vi inte råd med!