Den tredje åldern

Några reflektioner kring Patricia Tudor-Sandahls bok Den tredje åldern.

Genom att läsa Patricia Tudor-Sandahls böcker i den kronologiska ordning de skrivits kan man i viss mån följa hennes utveckling i andligt-existentiellt perspektiv under de senaste 15-20 åren. Redan då P T-S’s författarskap enbart utgick från hennes gärning och erfarenheter som psykoterapeut läste jag med behållning hennes böcker. Sedan dess (tidigt 90-tal) har hon själv genomgått omvälvande förändringar i sitt liv och också gjort ett bokslut med sin egen barndom och uppväxt. I nästa skede, efter detta avstamp i det som varit, synes hon sträcka sig framåt och försöka förmedla en vision, en hoppfull bild, av en bättre och meningsfull framtid såväl för sig själv som för sina läsare.

Boken ”Den tredje åldern” har jag dock hittills ”hoppat över”. Av någon märklig anledning verkade den inte beröra mig, jag var helt enkelt inte beredd att läsa om det näraliggande åldrande som jag själv står inför. Kanske kan man betrakta detta ointresse som en form av förnekande. Till min överraskning visar sig detta dock vara en mycket bra bok. Kanske en av hennes allra bästa. Eller också är det så att den just nu passar bra in i mitt liv, i min livshistoria. 49 år gammal står jag på tröskeln till den tredje åldern, de tysta och föga uppmärksammade åren mellan femtio och sjuttio.

Och mitt sammanfattande helhetsintryck av det hon förmedlar är bekräftelse. Vad skönt att det finns någon som bekräftar detta som jag själv börjat ana, det jag hoppas skall vara sant. Att åren mellan femtio och sjuttio skulle kunna vara en bra tid i livet. Kanske en av de allra bästa. Med tillräckligt med erfarenhet och kunskap för att få perspektiv på tillvaron, för att kunna njuta ett slags lugn i sin själ, samtidigt som man får mer egen tid till sitt förfogande och innan den successivt nedsatta fysiska förmågan i någon mer betydande grad begränsar ens möjligheter att leva ett aktivt liv. Jjippee! Femtio, here I come! Barnen är stora, klarar sig rätt bra på egen hand i vardagen. Relationen till min man är god, stadig och trygg, en varm glöd att värma sig och vila vid. Jag ser var min roll i yrkeslivet är. Ännu finns utrymme för justeringar men huvudinriktningen är klar, ligger fast sedan kanske femton år tillbaka. Jag har hittat mitt spår och trampar vidare i det. Enligt P T-S är goda relationer till de närmaste och ett trivsamt arbete två mycket viktiga faktorer för att uppleva ett välbefinnande i livet. Enligt min uppfattning gäller detta i vilken ålder man än befinner sig.

När det gäller just den tredje åldern hävdar hon vidare att bestämma sig för vad man värdesätter och sedan ha modet att omsätta det i handling är livsviktigt i denna fas av livet.
Man behöver i denna ålder inte bry sig så mycket om vad andra tycker och tänker (om de inte har makt att påverka ens liv i en negativ riktning därför att de inte godkänner en—min kommentar).Enligt P T-S är ett säkert sätt att hålla livsglädjen på avstånd att jämföra sig med andra. Avundsjuka är en säker glädjedödare, liksom förväntningarna att andra ska godkänna allt du gör. En annan central faktor som hon nämner och som kanske är såväl lättare som svårare att uppnå, är en god självacceptans. Här handlar det ju snarast om en intrapsykisk process hos den enskilde vilken förutsätter såväl ett visst mått av erfarenhet som en relativ personlig mognad. P T-S lyfter fram, och påminner om, sådana självklara, men ack så svåruppnåeliga, faktum som att självacceptansen underlättas av att man kan se sig själv som en del av en större helhet, ett större sammanhang, av att jämförelse med andra så gott som alltid är av ondo och att man skall akta sig för perfektionism .Hon för vidare ett resonemang om att skam står i vägen för acceptans och frihet, och att alla former av misslyckanden är skamfyllda i vår kultur. Många människor i vårt samhälle tyngs av idealbilder som blir mer och mer ouppnåeliga ju äldre vi blir. Som en följd av detta kan till och med den naturliga åldringsprocessen väcka skam i ett samhälle där idealet är att vara stark och fläckfri. Som motvikt till detta hävdar P T-S att man i den tredje åldern kan uppnå ”De fem friheterna”. Dessa är enligt henne
1. att se och höra det som finns här och nu (till skillnad från det som borde finnas, fanns eller kommer att finnas)
2. att säga vad man känner och tänker (till skillnad från det som man borde tänka och känna)
3. att känna vad man känner (till skillnad från vad man borde känna)
4, att begära vad man behöver (till skillnad från att alltid vänta på tillåtelse)
5.att riskera något för egen del (till skillnad från att alltid välja den tryggaste lösningen)

Detta kommer enl P T-S innebära att man blir modigare, att man inte längre behöver utmärka sig och till varje pris vara bäst utan att man kan uppnå insikten att även misslyckanden går att göra något bra av. Man kan se det som en ny chans att bestämma sig för vem man är och sedan vara det helt och fullt. Man slipper låtsas vara något annan än den man är. Man får gå sin egen väg.

Vidare visar P T-S på hur nya sfärer kan och bör få större betydelse i livet efter femtio.
Utöver det hon kallar den borgerliga sfären har man nu möjlighet att ägna sig mer åt såväl den sinnliga sfären som det hon kallar den andliga sfären. Hon menar inte att man skall överge det ena för att ge plats åt något annat, utan snarare att finna en balansgång mellan dem, där de alla har sin plats i ens liv, samtidigt som man bara ägnar sig helt och fullt åt en i taget.

Hon påpekar att balans inte är samma sak som stabilitet, utan att balans tvärtom förutsätter en viss flexibilitet och rörligt. Hon hävdar t.ex. att det inte går att hålla en psykisk balans om man har så orubbliga åsikter att nytänkande automatiskt utesluts. Den som vill behålla balansen måste våga riskera jämvikten ett tag, luta sig lite hit och lite dit, och ändå hitta tillbaka till mittpunkten.

Jag tilltalas av P T-S uppmaning att man skall ta vara på det lustfyllda i livet. Hon säger att man i den tredje åldern är skyldig sig själv att värna om sin tid och sin lust!
Enligt henne är det när man engagerar sig i det man har lust att göra (vilket inte alltid är det som är lätt eller som man är världsbäst på) som man mår som bäst. Därför bör man flera ggr om dagen fråga sig ”varför gör jag det här?”


Patricia Tudor-Sandahl ger alltså en positiv och hoppfylld bild av de möjligheter ”den tredje åldern” erbjuder. Men hon visar också på att det kräver medvetenhet, vilja, kunskap och engagemang från den enskilde för att uppnå denna fördelaktiga utveckling. Genom att läsa hennes bok kan man få en introduktion till detta arbete i ens eget liv.

Så svårt att minnas.....

(Herren säger):”Min nåd är allt du behöver”. Ja, i svagheten blir kraften störst. Därför vill jag helst skryta med min svaghet så att Kristi kraft kan omsluta mig. Jag gläds åt svaghet förolämpningar, svårigheter, förföljelser och nöd när det är för Kristi skull. Ty när jag är svag, då är jag stark. (2 Kor 12:9)

Den som vill vara stor bland er skall vara de andras tjänare, och den som vill vara den förste bland er skall vara de andras slav. Inte heller Människosonen har kommit för att bli tjänad, utan för att tjäna och ge sitt liv till lösen för många. (Matt 20:26-28)


Åh, så svårt att minnas.....
Varje dag behöver jag läsa dessa ord. Om och om igen, tills de lägger sig som balsam kring mitt oroliga hjärta. Jag, som har så svårt att finna mig i svagheten och litenheten. Jag, som så gärna skulla vilja vara störst, bäst och vackrast, kunna och veta allt och vara beundrad av alla.

Jag, som har fått det dubbelt svåra uppdraget att avstå från allt detta tjusiga och bära min svaghet, min bräcklighet och sårbarhet utanpå kroppen. Öppen för var och en att se.

Att det kan vara så svårt att finna sig i sin lott! Eller skall vi säga ta sin utmaning på allvar.....

Lägg ner sorgen, smärtan och avunden! Det finns så mycket viktigt att göra. Du har så mycket som just du kan tillföra, även om de just inte renderar allmänhetens lovsång och applåder. Det kanske får betraktas som en särskild ära att bli utvald till att stå stadigt mitt i maktlösheten. Om än oändligt frustrerande!!

Vad svarar du Gabriel?

Luk 1:26-38

Bebådelsen, en av våra allra mest välkända texter. Jag gissar att ni som sitter här kan den i princip utantill. Att ni, precis som jag, ser scenen som en välbekant film framför era ögon. Maria, ängeln Gabriel och rummet de möts i har för länge sedan antagit sitt bestämda utseende, fått sina former. Replikerna kan vi ordagrant återge, det här är så tryggt och välkänt att det nästan blir lite banalt att prata om det.

Samtidigt är det ju så revolutionerande, så centralt i den kristna tron att det aldrig slutar att slå oss med häpnad.

Maria är en ung flicka, en alldeles vanlig människa, precis som du och jag. Hon är fullt på det klara med sina möjligheter och sina begränsningar, hon dristar sig till och med att komma med invändningar mot ängelns befängda påstående. Hon vet ju att det behövs en kvinna och en man för att det skall kunna bli några barn, och hon har ju inte varit tillsammans med någon, hon har inte haft någon man. Det går inte, Det är biologiskt och mänskligt sett fullständigt omöjligt att hon skulle kunna bli gravid. Det är nästan så man kan ana en gnutta löje i hennes fråga till ängeln: Men hur skall detta ske? Det måste ju till och med en ängel fatta att det inte går! Står han och driver med henne? Eller är han faktiskt så korkad?

Med en ängels tålamod börjar så Gabriel berätta. Han berättar om Elisabet, Marias släkting, en gammal tant, enligt Marias referensramar, som också blivit gravid, nu på sin ålders höst. Långt efter klimakteriet, när det mänskligt sett skulle vara omöjligt. Han redogör för hur Gud skall sända sin heliga Ande, sin speciella kraft, just till henne, Maria, och göra det möjligt som är omöjligt för människor men fullständigt möjligt för Gud. Hur Gud skall bryta alla biologiska lagar, hur han skall trotsa naturens gång och människans kunskap och förväntningar genom att göra henne gravid. Och att det barn som kommer att växa i hennes livmoder därför inte heller kommer att vara bara en vanlig baby, utan Guds son, på ett alldeles speciellt sätt ett barn av Gud. Ja, faktiskt Gud själv.

Gud själv, som gör sig liten som en spermie, visserligen en högst gudomlig spermie men ändå en alldeles liten, och smälter samman med Marias helt vanliga mänskliga ägg, för att ta plats i en person som är alltigenom människa, och samtidigt helt gudomlig.

Och Maria lyssnar. Hon försöker ta till sig ängelns berättelse, hon försöker förstå. Men det går ju inte! Att förstå det ängeln säger är omöjligt! Här räcker hennes mänskliga hjärna, hennes förnuft och förstånd inte till. Men plötsligt fylls hon av en stor glädje. Hela hennes inre bubblar och porlar av en varm sprudlande glädje. Och hon fylls av visshet. Hon behöver inte förstå. Hon behöver inte begripa ett enda dugg av det som skall ske. Det räcker med att hon låter Gud verka. Att hon ställer sin kropp och sitt liv till Guds förfogande, så kommer det mest fantastiska under att ske. Gud kommer att låta sig födas till jorden som en högst mänsklig, fullkomligt vanlig liten baby. Marias baby. Och det enda Maria behöver göra är att låta det ske. Så fattar Maria sitt beslut. Hon säger de avgörande orden: Jag är Herrens tjänarinna. Må det ske med mig som du har sagt.

Och genom att en enda alldeles vanlig människa ställer sitt liv till Guds förfogande stiger Gud på ett mycket konkret och påtagligt sätt in i vår värld. Han tar plats mitt ibland oss. Han förändrar människors tillvaro och räddar oss till evigt liv.

Vad svarar du ängeln Gabriel när han kommer till dig?