Morgonsol över viken

Vaknar halv sex och kan inte somna om. Började igår läsa ”Sista jouren” av Karin Wahlberg. Trodde det var en deckare med mordgåta och personskildringar, fast i sjukhusmiljö. Har läst hennes ”Ett fruset liv” tidigare och tyckte om den. Men den här boken, ”Sista jouren”, är hennes debutroman, och det är tydligt att det inte bara är en deckargåta hon ger form. Det är också en presentation av, och en uppgörelse med, de arbetsförhållanden som råder inom den svenska sjukvården i allmänhet, och bland läkare i synnerhet.
Jag vaknar med hjärtklappning och våndas över vad det är för vansinne jag ger mig in på.
Den oro, otillräcklighet, självförebråelse och ångest hon beskriver är så välbekant, och väcker så intensivt obehag att den så här i ottan driver mig ur sängen.
Det där vill jag inte tillbaka till! Måste det verkligen vara så?

Efter ett stort antal år borta från vansinnet tror jag mig nu redo att på nytt prova på läkaryrket. Har under våren byggt upp en längtan och ett självförtroende jag tidigare saknat. Vill ge mig i kast med något mer spännande, något mer utmanande, något mer väsentligt än att administrera kyrkkaffet. Tänker att jag säkert kan, jag är inte så dum, men undrar så här i junimorgonens klara ljus om jag pallar trycket. Kunskapsmässigt är det nog inga problem. Möta människor vet jag att jag kan. Men fixar jag trycket och pressen?

Hur, hur, hur skall jag kunna hålla de gnagande, ätande , konsumerande överkraven ifrån mig?
Hur skall jag kunna gå hem från det jobbet och känna på kvällen att jag gjort någon verklig nytta?
Hur skall jag kunna se till de små delarna, utan att dränkas i den överväldigande massan av otillräcklighet och mänsklig nöd? Eller är det just den överväldigande mängden som kan vara räddningen, som kan tvinga mig till det enda rimliga förhållningssättet: Läsglasögon på!!? Se en saken i taget, fokusera på det och skärma av allt annat!

Jag har känt mig så nöjd med mitt beslut att prova på att gå tillbaka, men idag bävar jag inför vad jag givit mig in på. Inser dock också att jag till viss del har detta i min hand. Om jag lyckas förhålla mig till prestationskrav och förväntningar, om jag kan lära mig att vara nöjd med det som blir, även om det ibland blir helt tokigt, så kan jag nog ha förutsättningar att klara det här. Jag kan säkert misslyckas, jag kan vara en dålig och otillräcklig doktor, men förhoppningsvis kommer jag i slutändan göra mer nytta än skada. Och det kanske kan få vara nog?

Att skiljas är att dö en smula.....

Fjärilen i min hjärna av Anders Paulrud

Mmmmm……less is more…..avskalat kan också vara vackert.
Extremt vackert.
Med erfarenheten av ett döende går Anders Paulrud in i nästa. Det slutgiltiga. Men det visste han inte förra gången. Och inte heller den här.

För hur det nu är, med alla besked och egna farhågor, vet ingen av oss något om vilket döende som skall bli det slutgiltiga. Men han lever varje dag som om det vore nu. Nu det gäller. Nu som är den sista gången.

Och det ger en klarhet och en frid till hans tidvis ganska triviala vardagsskildring.

Sedan, är det klart, gör han sådant, vi vanliga mest bara drömmer om. Drar iväg till Paris. Lever i en lånad lägenhet. Kallar på kvinnan i sitt liv. Som kommer. Lojal och trogen, vilka svek hon än utsatts för tidigare.
Också i döendet framträder en romantik, en exotik, vi vanliga, med rostfria sängar på Södersjukhuset, inte ens vågar drömma om.
Och när han hamnar på sjukhus då är det Ersta och thorax på KS som gäller.Det finns grader också i helvetet på jorden.

Jäpp, tyck gärna att jag surar.

Men jag har sett den ömkliga, den trista döden. Den trötta döden, den vanliga döden.Om än inte i ansiktet, så i andra människors liv.. Jag har suttit vid fler dödsbäddar än jag tror är normalt i vår tidsålder.
Jag har följt människor på deras vandring hinsides, såväl privat som, så fruktansvärt många gånger , i yrkeslivet.

Ofta är de gamla. Ofta är de kvinnor. Ofta är de inte kända, eller har den stora uttrycksförmågans gåva. Ofta är de vanliga, obemärkta människor som osynliga tar sig igenom livet. Och osynliga lämnar det.

Tack Anders Paulrud. Tack för ännu en vacker, begåvad bok. Om ett angeläget ämne.
Du beskriver det som naket. Och visst är det det.
Kulturell finess är inget skydd mot dödens ensamhet. Det är gott att du skriver.
Det är vackert, tänkvärt, förtröstansfullt och trösterikt.

Visst är du ensam. Visst är jag ensam. Där vi går. Men samtidigt i stor gemenskap, med alla dem som gått före oss.

Kunde min pappa dö, så kan väl jag. Han var den mest levande människan i mitt liv. Den mest närvarande människan. Med honom dog en del av mitt liv. Kunde han dö, så kan säkert jag dö också.
Det är nog inte krångligare för mig än för honom.


Och sedan???? We don´t know. Ingen vet.

Men kunde pappa gå före mig in i ovetskapen, så kan väl jag komma efter……
Och så är det. Så blir det. Så kommer det med säkerhet att bli.Nothing much to do about it.

Lev medans livet är. Sedan är det inte mer. Predikaren har en del att säga oss människor.
Och Anders Paulrud, du gör en vacker och närmast poetisk skildring av detta.
Avskalad, resignerad och trött. Befriad, till och med från rädsla.
Och du skall ha all heder av den.

Må du nå din fjärils paradis!

Sorgen är livsnödvändig

”Gråta har sin tid—tankar om sorg” av Gösta Josefsson.

”Boken är en pärla” står det i baksidestextens citat av en recension.
Jag är benägen att hålla med. Som så många gånger förut, kan jag säga att denna lilla skrift väl inte direkt tillför mig några nya och revolutionerande tankegångar, utan att det snarare är underbart att få sina egna kunskaper, erfarenheter och slutsatser bekräftade och formulerade av en ”auktoritet”. Att kunna känna igen sig och nicka instämmande är mycket värt också när man läser den här typen av litteratur.

Att hjälpa människor att hantera sin sorg anser jag hör till min och alla diakoners kärnverksamhet i församlingsarbetet. Döden går inte att komma förbi, inte av någon enda en av oss, och ändå så är det en så massiv tystnad runt den. Tystnad råder kring döden, den som alltid i någon form drabbar alla av oss under livets gång, och slutligen oss själva. Visst är väl det ett viktigt uppdrag att hjälpa mänskligheten att hantera denna stora fråga? Visst är det viktigt att vara den som vågar lyfta ämnet och visa vägar att tala, också om det osägbara?

Arbetet i samtalgrupper om sorg, i enskilda samtal med sörjande och vid hembesök i samband med dödsfall känns genuint meningsfullt, och när jag går hem efter en sådan arbetsdag tycker jag alltid att jag har gjort nytta och är nöjd. Nästan oavsett hur mötena och samtalen avlöpt.

För det mesta har vi tillsammans åtminstone kunnat glänta på den massiva sorg och förtvivlan som finns inombords den jag möter, och kanske har vi också kunnat sätta ord på något litet av det. Bara det är en början, en insats, som gör all mödan värd,

Och här tycker jag denna bok har en befriande inställning. Det finns inga rätt och fel, man kan knappast misslyckas. Det faktum att man ens vill försöka vara sin medmänniska till stöd är långt bättre än att man inte ens tänker tanken. Sedan finns det i boken en rad mycket tänkvärda reflektioner, vilka egentligen är självklara men som är värda att upprepas om och om igen:

Vi behöver få sörja när vi förlorat någon eller något som betyder mycket för oss.
Själva sörjandet har i sig en läkande kraft. För att lindra sorgen är det viktigt att inte förneka eller trycka undan den, utan låta den få finnas och ta plats.

Orden räcker ibland inte till att uttrycka våra starkaste känslor. Vi behöver få leta efter ett språk, utan att ha krav på att hitta det perfekta uttryckssättet. Vi behöver få formulera det vi upplever och känner. Ofta kan vi ta hjälp också av andra uttrycksmetoder än de enbart verbala.

Sorgen är alltså fullständigt nödvändig för oss, samtidigt kan det aldrig vara ”en plikt” att sörja. Sorgen är ett tillstånd vi har rätt att vara i, men aldrig något fängelse där vi måste kännas oss instängda. Vi behöver kunna gå in i och ut ur sorgen på det sätt barn gör på ett så suveränt sätt, vi behöver få låta sorgen vara ”randig”.
Hur mycket vi än behöver låta vår sorg ”komma ut”, orkar vi inte sörja riktigt hela tiden. Sorgen måste få blandas med glädje, skratt, kärlek och omsorg för att vi skall orka med att ta oss igenom hela processen. Blir vi ”för ambitiösa” och ägnar oss enbart åt vår sorg finns risk att vi stelnar i den positionen och fastnar där utan att kunna gå vidare med livet. Det är ju verkligen inte vad vi önskar. Lika illa är det om vi tränger undan sorgen och förnekar att den finns. Vi behöver stödja varandra, ge och ta emot hjälp, att våga sörja. För att detta skall kunna ske är det viktigt att vi också vågar möta sanningen. Sanning och realism är sorgens utgångspunkt. Där har den sitt ursprung. Men vi behöver inte ta till oss hela vidden av en förlust med en gång. Vi har alla våra egna tidtabeller för med vilken hastighet sorgearbetet sker och det är viktigt att förstå och respektera detta. Men det är viktigt att processen fortskrider. Att vi inte stannar upp och permanentas i något skede, att vi inte låter sorgen ta över våra liv.
Att vi sörjer mycket är en indikation på att vi älskar mycket. ”Förlustens smärta är det pris vi betalade när vi bejakade kärleken” som författaren så poetiskt uttrycker det. Kärlek och sorg förutsätter varandra, de är två sidor av samma mynt, av samma verklighet. Vill du slippa sorgen måste du också ta avstånd från kärleken.

Sorg går inte att kvantifiera och mäta. Man sörjer varken mer eller mindre än någon annan. Det är inte jämförbara begrepp. Var och en har rätt till sin sorg, den kan uttryckas på många olika sätt. Ett sätt är inte mer ”korrekt” än något annat. Därför behöver vi hjälpas åt för att respektera och förstå varandra. Vi kan ge varandra rätt att sörja var och en på sitt sätt. I en familj kan detta bli särskilt tydligt. Flera kan vara drabbade av sorgen men behöva uttrycka den på helt olika sätt. Samtidigt som man själv också sörjer och är upptagen av sina egna känslor är det svårare att också ha en annans perspektiv i åtanke. Här är det ofta extra viktigt med stöd av någon (mer eller mindre)”utomstående”, som inte just nu är drabbad av den här sorgen. Författaren påpekar hur lätt det är att nära vänner lätt glöms bort och att familjen på något sätt får ”monopol” på sorgen. Det är ett extra svårt dilemma att inte bli sedd, respekterad och tagen på allvar i sin sorg , at inte ”ha rätt att sörja”.

De tre sista kapitlen i boken handlar om hur vi efter dödsfallet både kan och får känna en ny närhet till den vi förlorat. Att det finns konkreta sätt att tänka på och känna i förhållande till den som nu är borta. Och att denna närhet, dessa tankar och känslor är viktiga och värdefulla i sig. Att de i princip utgör en fortsättning på och en förändring av den relation som nu på ett sätt är avslutad, men som på ett annat plan kan och får fortsätta också framgent. Boken är som sagt en liten pärla. Jag kan varmt rekommendera den.