Carpe diem. Fånga dagen.
Men dagen låter sig inte fångas.
Försöker du stänga in en fjäril
i din slutna hand
krossas den och dör
Endast om den i full frihet
Får landa en sekund
I din uppvända handflata
Kan du njuta dess skönhet
tisdag 29 juli 2008
söndag 27 juli 2008
Badvatten
För alla er som deltagit i min lilla läsarenkät om lämplig badtemperatur kan jag nu meddela att de tre svar jag fått fördelade sig jämnt på de olika temperaturintervallen från 17 grader och uppåt. Således har nu 2/3 av (detta urval av) min vänkrets nu möjlighet att till fullo njuta av Östersjöns vågor. I Söderviken har vi idag haft 21 grader. Och ännu inga giftiga alger.
Martyrium.
Uppdrag vittnesbörd.
Den som "lämnat far, eller barn eller hem för min och för evangeliets skull" säger Jesus (Matt 19:29).
Och Klemens av Alexandria tillägger att man kan "möta martyriet helt enkelt genom att leva på ett annat sätt än mängden", genom att "av kärlek till Herren följa evangeliets lag".
Leva hela livet som ett vittnesbörd, att "vara ett tecken" på Guds barmhärtighet. Det är en utmaning som heter duga. Att en gång få dö den våldsamma kroppsliga martyrdöden och sedan leva i ära och berömmelse i människors tankar och minnen, vad är det jämfört med att dagligen dö den sociala döden? Att fortsätta leva dag efter dag i förakt och smärta, i ensamhet , utsatthet och förföljelse.
Hur många martyrer har det inte funnits genom historien?
Hur många martyrer lever inte ännu idag över hela vår jord?
Var och en av oss är kallade till detta martyrium. Det behöver inte vara stort och märkvärdigt, inte ens särskilt spektakulärt. Det kan röra sig om återkommande nålstick snarare än stora spjut. Det kan handla om att våga stå upp för sin tro i samtalet på fikarasten på jobbet, om att våga stiga av den finansiellt lukrativa men etiskt tveksamma verksamhet man arbetar i. Att stå ut med familjens gliringar för att man läser sin bibel ,att avstå något av egen bekvämlighet och vinning för en medmänniskas skull. Att i ord och handling konkret visa att ens tro får praktiska konsekvenser i det dagliga livet, även om det kostar en del för en själv. Det är bära vittnesbörd, ett martyrium. Det är att "vara ett tecken".
Den som "lämnat far, eller barn eller hem för min och för evangeliets skull" säger Jesus (Matt 19:29).
Och Klemens av Alexandria tillägger att man kan "möta martyriet helt enkelt genom att leva på ett annat sätt än mängden", genom att "av kärlek till Herren följa evangeliets lag".
Leva hela livet som ett vittnesbörd, att "vara ett tecken" på Guds barmhärtighet. Det är en utmaning som heter duga. Att en gång få dö den våldsamma kroppsliga martyrdöden och sedan leva i ära och berömmelse i människors tankar och minnen, vad är det jämfört med att dagligen dö den sociala döden? Att fortsätta leva dag efter dag i förakt och smärta, i ensamhet , utsatthet och förföljelse.
Hur många martyrer har det inte funnits genom historien?
Hur många martyrer lever inte ännu idag över hela vår jord?
Var och en av oss är kallade till detta martyrium. Det behöver inte vara stort och märkvärdigt, inte ens särskilt spektakulärt. Det kan röra sig om återkommande nålstick snarare än stora spjut. Det kan handla om att våga stå upp för sin tro i samtalet på fikarasten på jobbet, om att våga stiga av den finansiellt lukrativa men etiskt tveksamma verksamhet man arbetar i. Att stå ut med familjens gliringar för att man läser sin bibel ,att avstå något av egen bekvämlighet och vinning för en medmänniskas skull. Att i ord och handling konkret visa att ens tro får praktiska konsekvenser i det dagliga livet, även om det kostar en del för en själv. Det är bära vittnesbörd, ett martyrium. Det är att "vara ett tecken".
lördag 19 juli 2008
Surr, surr, surr……
Jag brukar tycka om Wilfrid Stinissens texter. Hans funderingar och resonemang brukar vara berikande för mig.
Men i boken "Jag dör inte, jag träder in i livet", blir det tidvis lite väl mycket av det kvasivetenskapliga förklarandet av hur saker och ting hänger ihop. Också i trons värld.
Ibland blir jag så trött på teorier och förklaringar. Varken den gode broder Wilfrid eller katolska kyrkan kan förklara dessa mysterier som livet och döden utgör. Visst kan de bidraga med tankar och infallsvinklar, men det beskäftiga förklarandet, utan några frågetecken på slutet, gör mig bara "fed up". Ödmjukhet är en dygd. Också när det gäller teologiska resonemang….
Kanske är jag ingen tillräckligt trosviss kristen, men för Guds och den kristna trons trovärdighet tycker jag det är viktigt att vi inte utlovar mer än vi kan hålla. Eller påstår oss veta mer än vi kan veta.
Det är mycket schysstare att vara hederlig och säga att vi tror och hoppas, men att vi naturligtvis inte kan veta. Att så här tänker jag, men sista ordet är naturligtvis inte sagt.
Vi behöver föra ett resonemang där "om" får plats…..
Eller vill ni nu kalla mig klentrogen tvivlare?
Själv föredrar jag att betrakta mig som hederligt kristen. Och tillsammans med Tomas Tvivlaren och många, många fler säga: "Jag tror. Hjälp min otro".
Och speciellt när det gäller döden, tycker jag att denna ödmjukhet och öppenhet är lämplig och klädsam.
Här är verkligen ett område där vi inte kan påstå att vi vet, att vi har alla svar. Och det är så uppenbart, så enkelt att konstatera, att det snarare är löjeväckande än förtroendeingivande att försöka låtsas om något annat.
Jag tror inte resonemanget om döden handlar om att kunna tala om för människor hur det ÄR. Utan om att hjälpa dem att , tillsammans med oss, stå ut med att vi inte vet hur det är. Men att i tillit, tro, hopp och förtröstan lägga denna ovisshet i Guds hand, och lita på att han tar hand om det vi inte fattar.
Att mitt i osäkerheten och våndan ändå våga hoppas på och lita till Guds allt överskuggande kärlek till oss, och tro att han "har en plan", och att den gäller också för mig.
Till slut kokar det ihop till min egen tanke om vad tro egentligen är , och förklaringen till varför jag själv alls tror. Och det illustreras med den lilla liknelsen ur min konfirmationsbok när jag var 13 år, 1972. Då beskrevs tron så här: Du står på kanten av Grand Canyon. En skogsbrand rasar omkring dig och du tvingas allt längre ut mot avgrunden. Vägen ut är avskuren av lågorna. Nedanför dig försvinner marken under moln och dimmor. Du har ingen aning om vad som väntar där nere.
Då hörs en röst ur djupet: "Hoppa. Jag tar emot dig!"
Och jag hoppar. Naturligtvis vet jag ingenting om vad som väntar mig därnere i molnen och dimmorna. Men jag hoppas.
Och vad har jag egentligen för val?
Men i boken "Jag dör inte, jag träder in i livet", blir det tidvis lite väl mycket av det kvasivetenskapliga förklarandet av hur saker och ting hänger ihop. Också i trons värld.
Ibland blir jag så trött på teorier och förklaringar. Varken den gode broder Wilfrid eller katolska kyrkan kan förklara dessa mysterier som livet och döden utgör. Visst kan de bidraga med tankar och infallsvinklar, men det beskäftiga förklarandet, utan några frågetecken på slutet, gör mig bara "fed up". Ödmjukhet är en dygd. Också när det gäller teologiska resonemang….
Kanske är jag ingen tillräckligt trosviss kristen, men för Guds och den kristna trons trovärdighet tycker jag det är viktigt att vi inte utlovar mer än vi kan hålla. Eller påstår oss veta mer än vi kan veta.
Det är mycket schysstare att vara hederlig och säga att vi tror och hoppas, men att vi naturligtvis inte kan veta. Att så här tänker jag, men sista ordet är naturligtvis inte sagt.
Vi behöver föra ett resonemang där "om" får plats…..
Eller vill ni nu kalla mig klentrogen tvivlare?
Själv föredrar jag att betrakta mig som hederligt kristen. Och tillsammans med Tomas Tvivlaren och många, många fler säga: "Jag tror. Hjälp min otro".
Och speciellt när det gäller döden, tycker jag att denna ödmjukhet och öppenhet är lämplig och klädsam.
Här är verkligen ett område där vi inte kan påstå att vi vet, att vi har alla svar. Och det är så uppenbart, så enkelt att konstatera, att det snarare är löjeväckande än förtroendeingivande att försöka låtsas om något annat.
Jag tror inte resonemanget om döden handlar om att kunna tala om för människor hur det ÄR. Utan om att hjälpa dem att , tillsammans med oss, stå ut med att vi inte vet hur det är. Men att i tillit, tro, hopp och förtröstan lägga denna ovisshet i Guds hand, och lita på att han tar hand om det vi inte fattar.
Att mitt i osäkerheten och våndan ändå våga hoppas på och lita till Guds allt överskuggande kärlek till oss, och tro att han "har en plan", och att den gäller också för mig.
Till slut kokar det ihop till min egen tanke om vad tro egentligen är , och förklaringen till varför jag själv alls tror. Och det illustreras med den lilla liknelsen ur min konfirmationsbok när jag var 13 år, 1972. Då beskrevs tron så här: Du står på kanten av Grand Canyon. En skogsbrand rasar omkring dig och du tvingas allt längre ut mot avgrunden. Vägen ut är avskuren av lågorna. Nedanför dig försvinner marken under moln och dimmor. Du har ingen aning om vad som väntar där nere.
Då hörs en röst ur djupet: "Hoppa. Jag tar emot dig!"
Och jag hoppar. Naturligtvis vet jag ingenting om vad som väntar mig därnere i molnen och dimmorna. Men jag hoppas.
Och vad har jag egentligen för val?
torsdag 17 juli 2008
Bangatan, vinter, tidigt åttital.....
Nå´nstans bakom molnen
är himlen alltid blå
nå´nstans bortom bergen
blir vägen åter lätt att gå.
Men molnen har sin mjukhet
och bergen har sin höjd
Och kanske själva
övervinnandet
kan ha sin egen fröjd?
är himlen alltid blå
nå´nstans bortom bergen
blir vägen åter lätt att gå.
Men molnen har sin mjukhet
och bergen har sin höjd
Och kanske själva
övervinnandet
kan ha sin egen fröjd?
tisdag 15 juli 2008
Vad skönt när någon annan säger det man tycker!
Denna länk till en artikel i tidningen Dagen fick jag av en vän:
http://www.dagen.se/dagen/Article.aspx?ID=155402
Jag kunde inte sagt det bättre själv!
http://www.dagen.se/dagen/Article.aspx?ID=155402
Jag kunde inte sagt det bättre själv!
Bär åtminstone ett fikonlöv!
Citat ur "Kyssa spår--daglig läsning från den tidiga kristna kyrkan":
15 juli
"När vi går och badar, låt oss inte klä oss i adamsdräkt; det vore ju inte direkt lovvärt. Du kan väl åtminstone bära ett fikonlöv!"
Men i denna paradisiska tillflykt där människan (jag) lever i samklang med djuren(Morris) är det väl ändå helt tillåtet att näcka i viken??
Varmt och skönt i vattnet. Och inte en kotte som ser oss.....
Jag skall läsa resten av texten också. Senare.
15 juli
"När vi går och badar, låt oss inte klä oss i adamsdräkt; det vore ju inte direkt lovvärt. Du kan väl åtminstone bära ett fikonlöv!"
Men i denna paradisiska tillflykt där människan (jag) lever i samklang med djuren(Morris) är det väl ändå helt tillåtet att näcka i viken??
Varmt och skönt i vattnet. Och inte en kotte som ser oss.....
Jag skall läsa resten av texten också. Senare.
fredag 11 juli 2008
What´s new?
Vad allt är livet om?
Den som det ändå visste.....¨
"Annu ser vi på ett dunkelt sätt, såsom i en spegel.
Men då skall vi se ansikte mot ansikte"
Någonstans hade jag resignerat och givit upp. Man blir inte klokare. Inte mognare och äldre än så här. From now on it´s up to me to live it. And make the best of it. No matter what the circumstances are.
Men Tomas Tranströmer har faktiskt rätt: "0ch inom dem öppnades det valv efter valv. Oändligt" "och det är som det skall vara".
Vi kan ännu förundras. Varje stund är ny.
Och Gud bjuder oss nya äventyr för varje steg av vägen som vi går.
Den som det ändå visste.....¨
"Annu ser vi på ett dunkelt sätt, såsom i en spegel.
Men då skall vi se ansikte mot ansikte"
Någonstans hade jag resignerat och givit upp. Man blir inte klokare. Inte mognare och äldre än så här. From now on it´s up to me to live it. And make the best of it. No matter what the circumstances are.
Men Tomas Tranströmer har faktiskt rätt: "0ch inom dem öppnades det valv efter valv. Oändligt" "och det är som det skall vara".
Vi kan ännu förundras. Varje stund är ny.
Och Gud bjuder oss nya äventyr för varje steg av vägen som vi går.
måndag 7 juli 2008
Människosyn
För en stund sedan blev jag riktigt arg. Så där genuint och helhjärtat rasande som i varje fall jag har ganska svårt att bli. Jag som alltid ser den andras sida av saken. Också.
Men som vanligt handlade det inte heller om mig själv.
Då blir jag sällan rasande. Bara ledsen, kränkt och tillintetgjord.
Min ilska handlar nästan alltid om att andra människor blir trampade på.
På ett eller annat sätt. Men då går jag igång, med hela min indignation.
(Man kan undra varför jag blir så ini bomben arg å dessa andras vägnar….
Kanske handlar det i grund och botten om samma situationer, samma fenomen som när jag själv blir ledsen och tillintetgjord. Förminskad som människa och person. Och när det drabbar mig krymper jag och blir en våt fläck, ledsen och värdelös. Men när det drabbar någon annan så krymper inte jag, då kommer hela ilskan och indignationen ut över att man över huvud taget kan göra så mot en medmänniska. Kanske kommer då hela ilskan som jag inte får fatt i när det är jag själv som blir kränkt och trampad på.)
Jag har alltså så förskräckligt svårt när människor uttalar sig förklenande eller dömande om andra. När de använder värdeladdade ord av negativ valör om en person. Allra svårast har jag för uttrycket ”han är” eller ”hon är” si eller så, när det kopplas ihop med en värdering.
Nyss hörde jag således någon säga på fullt allvar om en utvecklingsstörd att ”han är en idiot”. Och jag tände på alla urton cylindrarna och upplyste personen i fråga om att så säger man inte om någon, och framförallt inte om någon jag känner och bryr mig om. För mig är ordet ”idiot” ett starkt negativt laddad ord. Jag använder inte förklenande begrepp om människors handikapp och svårigheter, och jag förväntar mig att ingen annan skall göra det heller. Jag tycker det är oschysst. Slag under bältet. Och grymt avslöjande om vilken människosyn den som gjort uttalandet besitter i grund och botten. I den här situationen kan jag bara beklaga. Jag kan nog inte påverka den människosynen . Hos personen ifråga sitter den där den sitter och det enda jag kan göra är att markera mitt avståndstagande.
Men jag blir också ledsen och sorgsen. Och konstaterar att till en människa med en sådan inställning till svårigheter i livet, kommer då inte jag att dela med mig av några tillkortakommanden. Då väljer jag att vara tyst och inte exponera mig, eller någon annan, för sådana förklenande omdömen.
För, vem är du, vem är jag, att förmätet uttala oss om våra medmänniskor på ett sådant sätt?
Naturligtvis förstår jag att du, som uttalade dessa ord, också har problem. Att det kanske djupt i botten döljer sig ett djupt självförakt, eller något sådant, men det ursäktar inte vad man säger om andra människor.
Jag är hemskt ledsen, men någon måtta får det bara vara. Spelar ingen roll hur synd det är om dig. Det finns gränser man inte överskrider. Och det här är en sådan.
Men som vanligt handlade det inte heller om mig själv.
Då blir jag sällan rasande. Bara ledsen, kränkt och tillintetgjord.
Min ilska handlar nästan alltid om att andra människor blir trampade på.
På ett eller annat sätt. Men då går jag igång, med hela min indignation.
(Man kan undra varför jag blir så ini bomben arg å dessa andras vägnar….
Kanske handlar det i grund och botten om samma situationer, samma fenomen som när jag själv blir ledsen och tillintetgjord. Förminskad som människa och person. Och när det drabbar mig krymper jag och blir en våt fläck, ledsen och värdelös. Men när det drabbar någon annan så krymper inte jag, då kommer hela ilskan och indignationen ut över att man över huvud taget kan göra så mot en medmänniska. Kanske kommer då hela ilskan som jag inte får fatt i när det är jag själv som blir kränkt och trampad på.)
Jag har alltså så förskräckligt svårt när människor uttalar sig förklenande eller dömande om andra. När de använder värdeladdade ord av negativ valör om en person. Allra svårast har jag för uttrycket ”han är” eller ”hon är” si eller så, när det kopplas ihop med en värdering.
Nyss hörde jag således någon säga på fullt allvar om en utvecklingsstörd att ”han är en idiot”. Och jag tände på alla urton cylindrarna och upplyste personen i fråga om att så säger man inte om någon, och framförallt inte om någon jag känner och bryr mig om. För mig är ordet ”idiot” ett starkt negativt laddad ord. Jag använder inte förklenande begrepp om människors handikapp och svårigheter, och jag förväntar mig att ingen annan skall göra det heller. Jag tycker det är oschysst. Slag under bältet. Och grymt avslöjande om vilken människosyn den som gjort uttalandet besitter i grund och botten. I den här situationen kan jag bara beklaga. Jag kan nog inte påverka den människosynen . Hos personen ifråga sitter den där den sitter och det enda jag kan göra är att markera mitt avståndstagande.
Men jag blir också ledsen och sorgsen. Och konstaterar att till en människa med en sådan inställning till svårigheter i livet, kommer då inte jag att dela med mig av några tillkortakommanden. Då väljer jag att vara tyst och inte exponera mig, eller någon annan, för sådana förklenande omdömen.
För, vem är du, vem är jag, att förmätet uttala oss om våra medmänniskor på ett sådant sätt?
Naturligtvis förstår jag att du, som uttalade dessa ord, också har problem. Att det kanske djupt i botten döljer sig ett djupt självförakt, eller något sådant, men det ursäktar inte vad man säger om andra människor.
Jag är hemskt ledsen, men någon måtta får det bara vara. Spelar ingen roll hur synd det är om dig. Det finns gränser man inte överskrider. Och det här är en sådan.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)