Cyklamen.

Vet ni att cyklamen växer vild i Umbrien?

Som små rosa blåsippor mitt i september.

Vad kunde då passa bättre än att det alldeles oväntat

dök upp ett blomsterbud vid vår dörr i efermiddags.

Och överräckte en cyklamen!

Damen som skickade blomman hade ingen aning

om att jag landat med något som skulle kunna vara en

italiensk influensa; feber, snuva, hosta och ont i hela kroppen.

Hon ville bara tacka för en trevlig resa.

Men tajmingen var så enastående,

när jag tyckte som allra mest synd om mig själv,

så man kan ju nästa tro att hon fått en "hint från ovan".

Anyhow; "it made my day", som man säger!

Vidare vånda

Visst tyck gärna att jag ältar......men plöstligt kom verkligheten i kapp mig. Två dagar kvar av september, sedan går jag ned på halvtid i församlingen för att prova på att arbeta som läkare i psykiatrin igen. Tre månader har de givit mig. Till jul skall jag veta "vad jag vill bli när jag blir stor", och då måste jag välja. Inga halvmesyrer här inte. Skall jag vara läkare vill de att jag skall satsa fullt ut, annars får jag säga upp mig. Att tro att jag skulle kunna kombinera läkeri och diakoni var tydligen bara en from förhoppning. Åh, jag är en typisk velpotta: vill både äta kakan och ha den kvar. Det vill säga: mitt engagemang för människor med psykiska svårigheter är starkt. Jag har en mångsidig erfarenhet och ganska goda (om än något ringrostiga) kunskaper. Min förhoppning var att kunna använda dessa i mitt arbete som diakon. Det har väl inte riktigt blivit så--i varje fall inte ännu, så nu tänkte jag "stärka upp" min kompetens inom detta mitt "specialområde" genom att fylla på med lite "läkeri", innan det gått ännu längre tid och chansen att "komma tillbaka" gått slutgiltigt förlorad. Men att bli läkare igen, på heltid, hade jag liksom inte riktigt tänkt mig.....Hmmm, lite tufft känns det. Men jag tycker ändå att jag måste prova.
Annars kanske jag ångrar mig senare. Men kanske har det verkligen gått alldeles för lång tid redan? Kanske riskerar jag bara att göra mig själv och andra människor besvikna?
Samtidigt envisas jag med att tro att det kommer att dyka upp något. Jag kommer hitta en plats, en uppgift där mina psykiatriska kunskaper och mitt diakonala uppdrag går att kombinera. Jag är ganska säker på det. Jag vill ju gärna tro att det var det som var meningen.....

Vi reser ett tecken....

Carceri, Assisi, september 2008

Söndagsångest.

Åter i vardagen (fast det ännu är söndag) drabbas jag av något slags akut ruelse:
Vad är det för vansinnigheter jag ger mig in på??
Att återvända till psykiatrin, fast jag vet att det är ännu värre där än när jag senast jobbade!
Efter så många år.
Det måste ju för farao vara hybris att inbilla sig att jag skulle kunna ha en chans att göra någon slag nytta över huvudtaget. Ganska förmätet.
Jag kommer bara göra bort mig.
Varför utsätter jag mig för det här?
Jag måste var korkad!!!
Gode Gud, du som vet varför saker och ting sker. Varför i all sin da’r får jag för mig att jag skall tillbaka till psykiatrin? Jag trodde jag var färdig med den. Jag trivs ju som diakon!
Vad är det jag måste bevisa?
Gud, låt mig slippa ! Jag är rädd!
Och ändå går jag dit, helt frivilligt……..

Den eviga staden.....

Tro mig eller ej, men har sitter jag mitt i natten pa ett klosterhotell i Rom och knackar pa deras dator! Det ar darfor det blir sa ont om prickar over alla vokaler. Men ni kan val gissa lite, tanker jag.
Vi kom fram till Fiumcino vid utsatt tid kl 13.35 i eftermiddags men sedan borjade det......
Forst forsvann en barnvagn, och sedan en hel buss. En vaska blev klamd sa den inte gick att oppna och sa oste regnet ner och vi satt kvar pa Fiumcino och drack kaffe......
Vi missade Peterskyrkans oppettid och vandrade vidare ned mot sta'n for att fa lite middag. Men det var naturligtvis alldeles for tidigt! Vad gor italienarna om de blir hungriga mellan fyra och sju?? Dricker en espresso??
Hur som helst lyckades Paul lirka in oss pa en restaurang som nog i princip inte riktigt hade oppnat annu och vi at en god och mycket trevlig middag. De unga och hurtiga drog darefter ut pa sta'n (och dar ar de annu) medan vi aldringar (eller na't) gick hem och avslutade dagen med aftonbon i hotellets konferensrum.
Med tanke pa alla dessa struligheter borde man val vara lite missmodig, men livet ar forunderligt; pa nagot satt tror jag alla kanner sig tillfreds och valdigt nojda och glada.

Peterskyrkan finns kvar i morgon bitti. Och kanske skiner solen da. Darefter bar det av till Assisi--Ah, vad skont det skall bli!

Alla ska med?

Som läsare av denna blogg kanske förstått, har jag vissa svårigheter att förstå varför de politiska partierna skall in och rota i Svenska Kyrkan. Inte i någon enda av de andra föreningar och sammanslutningar där jag är medlem delar man upp sig i olika grupper utifrån sin partitillhörighet när man skall dryfta sina angelägenheter.
Jag röstade blankt i kyrkovalet tills vi var några som startade föreningen Framtidens Kyrka i Tyresö församling och ställde upp med en nomineringslista till kyrkofullmäktige. Naturligtvis vore det allra bästa om vi slapp nomineringslistorna också, och kunde välja in alla bra människor i församlingens styrande organ oavsett partibok eller ej, det kan ju hända att det finns en och annan riktigt vettig socialdemokrat eller moderat också. Jag känner faktiskt flera stycken!!! Men som det nu ser ut är den partipolitiskt oberoende nomineringslistan i alla fall ett steg på vägen, trots att våra belackare klagar över att inte finns någon riktig "partilinje", utan blir lite spretigt när folk röstar efter eget förstånd och bedömning. Men det ju liksom finessen med kråksången.....Att vi är fler i vårt avlånga land som funderar över denna fråga kan man konstatera genom att klicka på följande länk Brygubben: H�kan, 46 �r sosse. Och nu medlem i Svenska Kyrkan igen. Hmmm, vad krångligt det kan bli....

Var det någon som sade att livet skulle vara enkelt?

Mod.

Mod kan se ut på så många olika sätt. Mod kan uppstå där vi minst anar det.
Mina arbetskamrater i Trollbäcken har denna vecka visat ett mod och en solidaritet jag vill gratulera dem till. Det finns gränser för hur man kan bli omkringskuffad också som arbetstagare. Ibland är det viktigt att säga ifrån. Även om det känns obehagligt.
Det är modigt. Jag är stolt och glad att få ha så modiga vänner .

Finna frid i vardagen.

Jag är så lyckligt lottad att jag får be och fira gudstjänst på arbetstid. Pure grace.

Orsak och verkan.

Om det nu är någon som undrar, så har hunden mått bra sedan. Men min madrass är fortfarande på torkning--det är fantastiskt så mycket vatten man kan få in i en sådan där modern bäddmadrass av det lite tjockare slaget!
Eftersom hunden normalt är en tålig krabat som äter de mest motbjudande företeelser utan att blinka, kan man ju ta sig en funderare över vad som åstadkommit denna massiva protest från hans inälvor. Det tog mig ett tag att komma på vad det kunde vara för något. Inget var sönderbitet eller på något sätt åverkat i huset. Och ute på egen hand har han inte varit den senaste veckan. Men så blev jag så godissugen......och kom ihåg att det borde stå en skål med engelsk lakritskonfekt någonstans. Det var rea på enkilospåsar på konsum och jag åt inte upp hela kilot på en gång! Faktiskt fanns det rätt mycket kvar.........Väldigt mycket till och med.
Men det var som sagt upphällt i en skål. Och skålen stod på köksbänken. Eftersom den var tom när jag skulle stilla mitt sötsug, började jag förhöra mig i familjen om vem som nallat mina godisar. Lella förnekar ihärdigt att han skulle vara skyldig, Oskar äter helt enkelt inte lakrits, och fler är vi inte. Eller?

Tror ni att det är livsfarligt för en springer spaniel att äta trekvarts kilo lakrits????
Nej, knappast för han lever ju fortfarande, men det var uppenbart att det inte var någon lämplig föda för en hund. Men sött och gott.......

Sensmoralen av detta: Ställ inte godisskålar framme. Inte ens på höga bänkar. Att skålen inte ligger sönderslagen på golvet är ingen garanti för att det inte varit en hund i den.

Man lär sig varje dag i livet!

Fjollmatte!

Idag när jag trött efter dagens vedermödor sent omsider kommer in i mitt rum finner jag att hunden spytt ner hela min säng! Suck!
Det är i sådana ögonblick som varje normalt funtad människa skriker "hundkorv"! "Nu är det dags för hundkorvfabriken!"
Men inte jag inte. För jag är en äkta fjolla. En fjollmatte.....
Jag plockar bara tyst av alla lakan och madrassöverdrag och stoppar dem i tvättmaskinen. Själva madrassen släpar jag in i duschen där jag under en mycket lång och omständig procedur fyller den med tvättmedel och vatten, duschar igenom och kramar ur. Om och om igen.
När vattnet till slut börjar se någotsånär hyfsat ut hänger jag upp hela schabraket på tork och går för att leta rätt på den lille förövaren.
För hur det nu är och inte är kan man ju inte riktigt bli arg på honom. Lika lite som man kunde bli arg på de mänskliga sönerna när de i förskoleåldern utsatte en för samma prövning. Kräks man så in i vassen är man ju sjuk! Då mår man inte bra!
Så den ängliga och oroliga matten tar överhanden, och jag pysslar och donar, ser till att det lilla spymonstret får i sig nytt färskt vatten. Och håller ett extra vakande öga på honom under natten så han inte mår dåligt igen. Jag tycker ju egentligen väldigt mycket om honom. Och är rädd om honom. Sängar går ju ändå att tvätta.........