Gräsänka.

VARFÖR heter det gräsänka??
Har aldrig funderat över detta tidigare. Men det är för mig ett fullkomligt mysterium.
Om någon har ett förslag så skriv gärna en kommentar om vad ni tror gräset har med det hela att göra. Änke-delen är lättare att förstå. Maken är inte närvarande.

Min är för närvarande i det stora landet i väster. Ni vet, det där allt och alla är störst, bäst och vackrast. (Till skillnaden från den arktiska urskog han också regelbundet besöker på vår västliga grannkontinent, alltså). Någonstans ute i mellanvästerns platta majsfält, långt från all ära och redlighet sitter han och går inte ens att nå på telefon. Mobilnäten har ingen täckning!! I USA!!!

Det finns en visa om att gubben min är inne när jag går ut, och vice versa, och så känner jag mig ibland, och i all synnerhet idag. Kom hem i hyfsad tid igår, tyckte jag, efter en rejäl arbetsdag om lite drygt tio timmar. Tänkte mig en mysig lördagkväll med pizza och film på TV. Hade totalt glömt bort att Lella skulle åka till Amerikatt halv fyra nästa morgon!!
Då sitter man ju inte gärna och ugglar framför någon halvdålig svensk deckare. Även om det är ens älskade hustru som sitter bredvid en....
Så jag kom hem, han gick och lade sig, och jag tittade på filmen......
När jag steg upp i morse hade han åkt.
När han kommer tillbaka nästa lördag jobbar jag igen hela dagen....
Ack ja, jag är inne när gubben min går ut!

Men det går ju ingen nöd på mig.
I själva gräsänkebegreppet ingår ju som bekant en liten antydan om att här finns minsann inte bara sorger med ensamheten, den kan också innebära oväntade möjligheter. Ett visst mått av dekadens kanske, eller åtminstone att man passar på att ta ut svängarna lite extra. "När katten är borta" och så där, ni vet.

Och precis så är det.

Sitter just nu (och bloggar, ja jag vet!!) och borde förbereda mig inför den föreläsning jag skall hålla på onsdag kväll. Gammalt material från tidigare tillfällen ligger och skvalpar här i datorn, men det är så tråkigt att bara läsa igenom gamla grejor.....Problemet är att när jag börjar med att göra om det jag skrivit tidigare brukar det kunna dra iväg, både omfångsmässigt och tidsmässigt. Och så vill vi inte ha det!! Så jag försöker läsa och sitta på fingrarna. Inte så skojigt...men nödvändigt.

Men när jag är klar med det tänkte jag slå mig lös ordentligt!!
Ikväll är det konsert i pingstkyrkan i Tyresö och jag skall dit!
Söndagkvällar är normalt sett "familjemiddag framför allt" här hos oss.
Men med Lella i USA och Erik och Helena i Göteborg, är vi en ganska decimerad familj, så jag tänkte passa på. Skall bli riktigt roligt. Ut på äventyr. Till pingstkyrkan!

Makten och härligheten.

Finns det en speciell sorts makt i att frivilligt acceptera sin maktlöshet?
Jag vill så gärna tro det. I min föreställningsvärld är det just det som Jesus gjorde. Han gick in i vår mänskliga maktlöshet och accepterade att han också kunde utsättas för maktövergrepp, förtryck och förnedring. Utan att kunna, eller åtminstone utan att välja att, göra något åt det.
Fast han inte hade behövt.

Eftersom Gud är allsmäktig, hade han ju i princip bara behövt ruska på sig som en fuktig gås, och säga "äsch, nu vill jag inte vara med längre. Nu får det verkligen vara nog!" Så hade hans belackare och plågoandar flugit och farit all världens väg.

Men han gör inte det.

Han stannar kvar där han är; slagen, hånad, bespottad, torterad till döds, frivilligt. Och uthärdar. Uthärdar trots ångest, uppgivenhet och rädsla. Står ut i maktlösheten.

Och får så på det sättet något slags makt också över den yttersta maktlösheten.

Jag tänker att han gör det för vår skull.
För oss som egentligen inte har någon som helst makt. Men som så gärna vill ha kontroll och inflytande över allt och alla. I våra egna liv och i tillvaron.

Han visar oss på ett sätt att hantera vår situation och vår maktlöshet, där vi inte kan ändra något i sak, men där vårt sätt att förhålla oss blir till all skillnad i världen.

Med ett modernt ord kallas det acceptans. Men jag tycker att det låter så passivt.
Jag tror att det är mer krut i det än så.

Jag tror att det i uthärdandet av den absoluta maktlösheten, ryms en speciell styrka, en särskild sorts makt, som inget eller ingen någonsin kan ta ifrån oss. Kanske handlar det om att kunna värna vår egen integritet, vårt människovärde.

Jag har för mig att Eleanor Roosevelt har tillskrivits ett yttrande i stil med att "ingen kan trycka ned dig, om du inte låter honom göra det", och det kan låta överdrivet klämkäckt och hurtigt, men någonstans, längst bortom alla kränkningar och förnedringar, ligger det ändå något i det:

Du kan bli trampad på, du kan bli fråntagen all makt och möjlighet, men innerst inne har du själv en möjlighet att påverka hur du upplever din situation.

Och någonstans i förlängningen tänker jag att det kanske är det allra mest provocerande för de makthungriga och maktfullkomliga: att de, med alla sina maktmedel, ändå till slut inte helt lyckas kuva själen hos den (förment) maktlöse, utan att denne själv äger sina tankar, sina reaktioner och känslor, sin innersta frihet.
Allt det som är det som egenligen räknas.
Så har den mest maktlöse, i sin maktlöshet, den yttersta makten.
Och den mäktige är, i sin strävan efter ännu mer makt och kontroll, bunden av sitt eget maktbegär, den egentligen maktlöse, springande runt som en dansmus i ett meningslöst ekorrhjul, ständigt längtande efter nästa stegpinne.

Stiftsfest?!

I morgon startar "stiftsfesten--Gud 08" och jag har biljett till ett antal seminarier under dagen.
Men så blev det ett nattvandraracafé "över", och hur mycket orkar man????
Mer än ca tio timmar per dag när man jobbar halvtid kan inte vara rimligt.....?
Så jag dyker väl upp till lunch, eller så, om nu någon undrar.

Har nu "jobbat" två veckor i landsstinget igen. Får naturligtvis frågor om hur det är?
Och vad kan man säga???
Gör inte så många knop? Bekantar mig med verksamheten? Försöker hämta samman de sorgliga spillrorna????

Snälla ni! Låt mig vara!


Jag har ingen aning! Fullt sjå att försöka förstå vad jag själv håller på med. Känns omöjligt att förstå om de någonsin kan övertala mig att stanna här.

Tro mig: det finns inga färdiga svar!
Könner mig mer förvirrad (och trött) än på mycket länge!

FRISK!??!!

Så tillfrisknade jag.

Åtminstone formellt, och återgick till yrkesverksamheten, trots en direkt störande hosta.

Hur kommer det sig att man har dåligt samvete om man är "hemma och latar sig" i precis samma predikament som man har dåligt samvete för att man "sprider sina fullkomligt vidriga smittämnen" över sin omgivning?

Detta är en övertydlig definition på en dysfunktionellt stort "överjag".

Hur jag än vänder mig har jag ändan bak, och lyckas skaffa mig dåligt samvete för att jag inte är perfekt! (dvs frisk, arbetsför, glad, trevlig, vänlig och garanterat smittfri!!)



Nåväl, det är inte så mycket att göra åt nu, utan det gäller att "gilla läget" .



Och det gör jag väl. Dagarna svischar förbi med oanad hastighet och jag hinner inte med hälften av vad jag tänkt mig. Men man kan ju inte skylla det för att vara långtråkigt i alla fall.......

Och bara det är väl en stor fördel?

Det är verkligen inte alla som är så lyckligt lottade att de har ett (eller i mitt fall TVÅ) jobb som förmår absorbera en så mycket att man glömmer tid och rum. Även om det sedan verkligen kan bli lite "för mycket av det goda" ibland.

En enda grad.

Idag har febern gått ner till 38. Märkligt vilken stor skillnad det gör för ens allmänna välbefinnande. Visst har jag fortfarande ont i kroppen, jag hostar förskräckligt och snorar, orkar inte göra mycket utan måste lägga mig och vila stup i kvarten, men på det hela taget känner jag mig "uppstånden". Om inte från de döda så i alla fall från en icke helt levande tillvaro.

Och Oskar kommenterar detta: "Det märks att du börjar friskna till mamma. Det var så lungt och skönt när du var så där febrig".......

Visst, ingen som krävde att han skulle plocka undan efter sig, eller hjälpa till, annat än med hunden (det skall erkännas, han tog Morran två ggr om dagen eftersom jag inte kom ur sängen).
Klart det var härliga tider.

Men när mor stiger ur feberdimmorna skall det plötsligt rensas, putsas och fejas. Och då måste man hjälpa till. Jobbigt!

Annars är jag faktiskt ganska imponerad av min son. Han är ju, som de flesta vet, sällan först i kön till någonting. Så när de skulle välja fördjupningsområde på kursen senast så var det bara genusperspektivet som återstod. Det vore väl lögn att påstå att han inte suckat något.....
Men nu sitter han och läser för fulla muggar om mansrollens utveckling under medeltiden (naturligtvis skrivet av en kvinna.....) och konstaterar till sin egen förvåning att det är riktigt intressant. Man skall aldrig upphöra att överraskas!