I see signs everywhere.
Vintervila.
måndag 9 november 2009
fredag 16 oktober 2009
Jag är.
Vad är jag? Vem är jag?
Som människa ställer man sig dessa frågor många gånger i livet.
Främst i ungdomen, men de återkommer också med jämna mellanrum.
Kanske kombinerat med: vad borde jag vara? vem förväntas jag vara? Vad vill jag vara?
Vad och vem, är nog viktiga frågor, men låt oss börja med de två första orden:
Jag är.
"Jag är" är det svar Gud ger Mose, när han talar till honom ur den brinnande busken, och Mose undrar vem han skall referera till när folket undrar varifrån han fått sitt uppdrag.
Jag är.
Det räcker så. Att finnas till. Att existera är nog i sig.
Och vi som är skapade att vara Guds avbilder, bör nog börja med att besinna detta faktum:
Vi är. Och det är tillräckligt.
Vad vi är, och vilka vi är, har nog sin betydelse. Men det är inte hela sanningen, hela bilden av oss, som människor, som individer. Först och främst är vi. Oss själva.
Och jag tror att det är oändligt viktigt att på något plan se det. Att ta till sig det, att känna det djupt i hjärtat: Jag är. Det räcker.
Då blir inte vad vi är, eller vem vi är så fruktansvärt viktigt. Så livsavgörande. Vårt liv, och vårt människovärde står inte och faller med de olika epitet vi klistrar på varandra och oss själva.
Igår pratade jag med en ung kvinna som fått besked att hon möjligen skulle kunna lida av ett borderlinetillstånd.
Förutom det lidande detta förskräckliga tillstånd innebär i sig, tror jag det också är behäftat med ett visst mått av stigmatisering att få denna diagnos. Något slags slasktrattsbenämning för "omöjliga, obegripliga" människor.
Många gånger hör jag hur personer med dessa svårigheter avfärdas med något slags uppgivenhet: det är som om det ändå inte går att hjälpa dem, att deras tillstånd förklarar allt i livet och befriar oss från ansvar för att tillsammans med dem försöka hantera och göra något åt det. Eftersom de definitionsmässigt är obegripliga är det inte ens någon idé att försöka begripa! Så vänder man dem ryggen och går sin väg. Fast det visst går att göra något, även om det är svårt.
Det är väl självklart att det är skrämmande att få reda på att man kanske tillhör en grupp av människor som varken andra eller de själva kan förstå sig på. "Som är omöjliga".
Men jag tänker att det i ett sådant här fall, liksom i så många andra, är viktigt att hålla reda på vad, eller vem, vi är, och vad vi har, lider av, lever med eller hur vi väljer att uttrycka det. En egenskap, en diagnos, ett problem definierar aldrig en människa. Det kan beskriva en faktor, en situation, men vi är så mycket mer. Var och en av oss, är vi så mycket mer på en gång, så mycket mer sammansatt, så komplex.
En människa sägs vara tjock. Men det är inte hela sanningen. Han är också intelligent, varmhjärtad och musikalisk. Kanske kan man säga att han lider av fetma, så har inte kroppskonstitutionen så fullständigt fått definiera personen.
En annan är diabetiker. Men hon har också en man och två barn, hon spelar bridge och arbetar i receptionen på ett hotell. Kanske är hon en fru och mamma, receptionist och bridgespelare som har diabetes?
Själv är jag grönögd, uppkäftig och ängslig. Samtidigt som jag är hundägare, kristen och läkare.
Eller har jag gröna ögon, äger en hund, arbetar som läkare, har ett ängsligt sinne och en frimodig själ samt lever med (eller av/på) en kristen tro?
Den unga kvinnan jag samtalade med kanske lider av ett borderlinetillstånd, det är i så fall både tråkigt och jobbigt. Men det innebär inte att hon är en "borderlineperson", att hon är "hopplös", eller "omöjlig", eller något annat slutgiltigt definierat. Hon är, en människa. En komplex, en sammansatt och mångfacetterad person med massor med egenskaper, möjligheter och svårigheter. Hon är, och förhoppningsvis kan hon få uppleva att hon också får vara, något annat; nämligen: alldeles tillräcklig i sig själv.
Vem är jag? Vad är jag?
Alltihop på en gång. Och ändå är inte ens den beskrivningen tillräcklig.
Jag är. Och jag får vara.
Det är tillräckligt.
Som människa ställer man sig dessa frågor många gånger i livet.
Främst i ungdomen, men de återkommer också med jämna mellanrum.
Kanske kombinerat med: vad borde jag vara? vem förväntas jag vara? Vad vill jag vara?
Vad och vem, är nog viktiga frågor, men låt oss börja med de två första orden:
Jag är.
"Jag är" är det svar Gud ger Mose, när han talar till honom ur den brinnande busken, och Mose undrar vem han skall referera till när folket undrar varifrån han fått sitt uppdrag.
Jag är.
Det räcker så. Att finnas till. Att existera är nog i sig.
Och vi som är skapade att vara Guds avbilder, bör nog börja med att besinna detta faktum:
Vi är. Och det är tillräckligt.
Vad vi är, och vilka vi är, har nog sin betydelse. Men det är inte hela sanningen, hela bilden av oss, som människor, som individer. Först och främst är vi. Oss själva.
Och jag tror att det är oändligt viktigt att på något plan se det. Att ta till sig det, att känna det djupt i hjärtat: Jag är. Det räcker.
Då blir inte vad vi är, eller vem vi är så fruktansvärt viktigt. Så livsavgörande. Vårt liv, och vårt människovärde står inte och faller med de olika epitet vi klistrar på varandra och oss själva.
Igår pratade jag med en ung kvinna som fått besked att hon möjligen skulle kunna lida av ett borderlinetillstånd.
Förutom det lidande detta förskräckliga tillstånd innebär i sig, tror jag det också är behäftat med ett visst mått av stigmatisering att få denna diagnos. Något slags slasktrattsbenämning för "omöjliga, obegripliga" människor.
Många gånger hör jag hur personer med dessa svårigheter avfärdas med något slags uppgivenhet: det är som om det ändå inte går att hjälpa dem, att deras tillstånd förklarar allt i livet och befriar oss från ansvar för att tillsammans med dem försöka hantera och göra något åt det. Eftersom de definitionsmässigt är obegripliga är det inte ens någon idé att försöka begripa! Så vänder man dem ryggen och går sin väg. Fast det visst går att göra något, även om det är svårt.
Det är väl självklart att det är skrämmande att få reda på att man kanske tillhör en grupp av människor som varken andra eller de själva kan förstå sig på. "Som är omöjliga".
Men jag tänker att det i ett sådant här fall, liksom i så många andra, är viktigt att hålla reda på vad, eller vem, vi är, och vad vi har, lider av, lever med eller hur vi väljer att uttrycka det. En egenskap, en diagnos, ett problem definierar aldrig en människa. Det kan beskriva en faktor, en situation, men vi är så mycket mer. Var och en av oss, är vi så mycket mer på en gång, så mycket mer sammansatt, så komplex.
En människa sägs vara tjock. Men det är inte hela sanningen. Han är också intelligent, varmhjärtad och musikalisk. Kanske kan man säga att han lider av fetma, så har inte kroppskonstitutionen så fullständigt fått definiera personen.
En annan är diabetiker. Men hon har också en man och två barn, hon spelar bridge och arbetar i receptionen på ett hotell. Kanske är hon en fru och mamma, receptionist och bridgespelare som har diabetes?
Själv är jag grönögd, uppkäftig och ängslig. Samtidigt som jag är hundägare, kristen och läkare.
Eller har jag gröna ögon, äger en hund, arbetar som läkare, har ett ängsligt sinne och en frimodig själ samt lever med (eller av/på) en kristen tro?
Den unga kvinnan jag samtalade med kanske lider av ett borderlinetillstånd, det är i så fall både tråkigt och jobbigt. Men det innebär inte att hon är en "borderlineperson", att hon är "hopplös", eller "omöjlig", eller något annat slutgiltigt definierat. Hon är, en människa. En komplex, en sammansatt och mångfacetterad person med massor med egenskaper, möjligheter och svårigheter. Hon är, och förhoppningsvis kan hon få uppleva att hon också får vara, något annat; nämligen: alldeles tillräcklig i sig själv.
Vem är jag? Vad är jag?
Alltihop på en gång. Och ändå är inte ens den beskrivningen tillräcklig.
Jag är. Och jag får vara.
Det är tillräckligt.
lördag 26 september 2009
För er som undrar (Tjerk tex)
Nej jag gör inte så mycket som man kan tro. Varför jag alltid ger intryck av att vara så effektiv och upptagen är ett mysterium också för mig själv. Sannolikt är det väl för att jag inte är så effektiv som allt tar mycket längre tid, och jag därför ständigt verkar vara upptagen med sådant som andra hinner på kortare tid.
Samtidigt klarar jag inte av att stressa, så därför måste jag få göra saker i mitt egna, ganska sega och omständliga tempo. Redan som ungt sjukvårdsbiträde kunde jag sitta länge, länge och mata någon gamling, medan mina kollegor fixade det på nolltid och sedan hade massor med tid i rökrummet. Jag hann sällan dit (inte för att jag rökte, men det var ju där alla de trevliga samtalen pågick). Men det är smällar man får ta. Vad värre var, var att mina kollegor irriterade sig på att jag kunde ägna så mycket tid åt en enda stackars tant eller gubbe…..
Och likadant är det nu. Jag har svårt att stressa, mår inte bra av det själv, och klarar inte heller av att köra över folk. Jag vet att jag lyssnar onödigt länge till surriga och osammanhängande patienter, jag vet att jag skriver långa och omständliga journaler (som jag helst också skriver själv, snarare än diktera, eftersom jag då får bättre överblick).
Allt detta tar mycket tid och gör att jag kanske verkar mer upptagen än jag egentligen är.
Och när det gäller mitt engagemang för andra människor, på jobbet eller på fritiden, är det av rent och skärt egenintresse. Jag är utrustad med den sortens själ, eller samvete, som far illa av att inte göra så gott jag kan när någon behöver min hjälp. Jag har inte den där förmågan till helt vattentäta skott i min hjärna (och mitt hjärta). Jag kan inte "stänga av" och "se åt andra hållet". Jag har nog väldigt mycket av den barmhärtige samariern i mig. Men inte för att jag är så speciellt god, utan för att det gör för ont, i mitt eget hjärta, att gå förbi. Det är alltså för att jag skall må bättre som jag engagerar mig. Sant egoistiskt, eller hur?
Mitt liv hänger ihop till en helhet, en enhet. Och det måste det få göra. Mitt stora problem tidigare i livet var just att jag försökte upprätthålla vattentäta skott mellan arbete, familj och fritid (kristen tro). Det var som om jag skulle leva tre liv med olika innehåll. Och de konkurrerade om tiden och utrymmet. Alla krävde, eller behövde de mer. Ingenstans fick jag vara hel, ingenstans var hela jag OK. Hela tiden var jag tvungen att lägga något åt sidan. Och till och med gömma den andra.
Så’nt sliter. Så blev jag ju också utbränd. Min väg tillbaka har varit LÅÅÅÅNG, men ett viktigt ställningstagande på vägen är att jag måste unna mig själv att vara hel. Hela jag måste få vara med, på jobbet, fritiden, i familjen. Och det medför att gränserna mellan de olika områden inte längre kan vara så strikta, så klockrena och knivskarpa. Och när hela jag är med i varje situation, inkräktar jobbet på fritiden, fritiden på familjen och familjen på jobbet, eller varje annan tänkbar kombination, vilket konstigt nog inte blir MER stressande utan MINDRE, eftersom mina timmar är mina, och jag i betydligt större utsträckning nu än tidigare själv bestämmer vad jag skall fylla dem med.
För att citera en känd boktitel : lever jag nu ett liv, istället för att försöka vinna ett krig.
Och saker och ting får finnas där, och ta den tid de tar. Och det som inte hinns med, blir inte gjort. Och jorden går inte under.
Under så lång tid var jag frånvarande från alla dessa områden; jobb, familj, fritid, att jag tvingats inse att världen fungerar alldeles utmärkt utan mig. Det har varit en lärorik insikt.
Jag gör så gott jag kan. Mer kan jag inte göra. Men inte mindre heller!
Samtidigt klarar jag inte av att stressa, så därför måste jag få göra saker i mitt egna, ganska sega och omständliga tempo. Redan som ungt sjukvårdsbiträde kunde jag sitta länge, länge och mata någon gamling, medan mina kollegor fixade det på nolltid och sedan hade massor med tid i rökrummet. Jag hann sällan dit (inte för att jag rökte, men det var ju där alla de trevliga samtalen pågick). Men det är smällar man får ta. Vad värre var, var att mina kollegor irriterade sig på att jag kunde ägna så mycket tid åt en enda stackars tant eller gubbe…..
Och likadant är det nu. Jag har svårt att stressa, mår inte bra av det själv, och klarar inte heller av att köra över folk. Jag vet att jag lyssnar onödigt länge till surriga och osammanhängande patienter, jag vet att jag skriver långa och omständliga journaler (som jag helst också skriver själv, snarare än diktera, eftersom jag då får bättre överblick).
Allt detta tar mycket tid och gör att jag kanske verkar mer upptagen än jag egentligen är.
Och när det gäller mitt engagemang för andra människor, på jobbet eller på fritiden, är det av rent och skärt egenintresse. Jag är utrustad med den sortens själ, eller samvete, som far illa av att inte göra så gott jag kan när någon behöver min hjälp. Jag har inte den där förmågan till helt vattentäta skott i min hjärna (och mitt hjärta). Jag kan inte "stänga av" och "se åt andra hållet". Jag har nog väldigt mycket av den barmhärtige samariern i mig. Men inte för att jag är så speciellt god, utan för att det gör för ont, i mitt eget hjärta, att gå förbi. Det är alltså för att jag skall må bättre som jag engagerar mig. Sant egoistiskt, eller hur?
Mitt liv hänger ihop till en helhet, en enhet. Och det måste det få göra. Mitt stora problem tidigare i livet var just att jag försökte upprätthålla vattentäta skott mellan arbete, familj och fritid (kristen tro). Det var som om jag skulle leva tre liv med olika innehåll. Och de konkurrerade om tiden och utrymmet. Alla krävde, eller behövde de mer. Ingenstans fick jag vara hel, ingenstans var hela jag OK. Hela tiden var jag tvungen att lägga något åt sidan. Och till och med gömma den andra.
Så’nt sliter. Så blev jag ju också utbränd. Min väg tillbaka har varit LÅÅÅÅNG, men ett viktigt ställningstagande på vägen är att jag måste unna mig själv att vara hel. Hela jag måste få vara med, på jobbet, fritiden, i familjen. Och det medför att gränserna mellan de olika områden inte längre kan vara så strikta, så klockrena och knivskarpa. Och när hela jag är med i varje situation, inkräktar jobbet på fritiden, fritiden på familjen och familjen på jobbet, eller varje annan tänkbar kombination, vilket konstigt nog inte blir MER stressande utan MINDRE, eftersom mina timmar är mina, och jag i betydligt större utsträckning nu än tidigare själv bestämmer vad jag skall fylla dem med.
För att citera en känd boktitel : lever jag nu ett liv, istället för att försöka vinna ett krig.
Och saker och ting får finnas där, och ta den tid de tar. Och det som inte hinns med, blir inte gjort. Och jorden går inte under.
Under så lång tid var jag frånvarande från alla dessa områden; jobb, familj, fritid, att jag tvingats inse att världen fungerar alldeles utmärkt utan mig. Det har varit en lärorik insikt.
Jag gör så gott jag kan. Mer kan jag inte göra. Men inte mindre heller!
söndag 20 september 2009
Gräv där du står?
Jag tycker det skall bli skönt när kyrkovalet är över.
Jag har fått mer än nog av split och bråk kristna syskon emellan.
Efter gårdagens flygbladsutdelande i Tyresö Centrum, när vår socialdemokratiska kyrkorådsordförande fick något slags raptus och slet ner vår, Framtidens Kyrkas, affisch, inför ett antal förbluffat stirrande församlingsmedlemmar, är jag benägen att tro att hela idén med kyrkoval är förfelad. Den pressar folk så till den grad att de helt förlorar omdöme och logik. Jag har svårt att stå ut med att vi pressar personer till att göra bort sig på detta sätt. Jag tror jag backar ur. Här någonstans går gränsen!
Samtidigt oroar det mig att så obalanserade personer utan vår motsägelse skulle vinna ett så viktigt val på "walk-over"! Dilemmat är olösligt! Jag hatar att vara "katalysator", eller bödel, om ni så vill, men blir samtidigt förtvivlad över den genomgående låga kompetens och mognad som finns hos våra förtroendevalda inom Svenska Kyrkan. Mitt val blir inte; kan jag ställa mig bakom denna kritik av de styrande? Utan snarare: kan jag verkligen vara medlem i en kyrka som styrs på detta sätt?
Under förmiddagen har jag återigen övervägt det enda principiellt möjliga alternativ jag har: att bli katolik.
Jag är övertygad om att kristen enhet är centralt för den kristna trons trovärdighet i världen. Att skapa fler undergrupper med egna åsikter är då definitivt av det mer kontraproduktiva slaget. Om man inte känner sig riktigt bekväm där man är finns bara ett alternativ: backa bandet ett steg. Och var hamnar vi då? Jo för min del handlar det i så fall om att "återvända" till den kyrka som min kyrka, den lutherska, en gång uppstod ur. Den romersk-katolska. Och visserligen blev ju Luther utesluten, han valde ju inte själv att bryta med sin katolska kyrka, men det betyder nog inte att dagens katolska kyrka skulle vägra att ta emot mig, en helt seriös och enhetstörstande kristen.
Men samtidigt tror jag ju att Herrens planer är större än mitt förstånd. Jag är övertygad om att det finns en avsikt med att jag faktiskt blivit både "född in i" och döpt i Svenska Kyrkan när jag var baby, långt innan jag själv kunde göra några som helst överväganden eller fatta några beslut. Jag är förmäten nog att tro att Gud har "placerat" mig i Svenska Kyrkan. Jag inbillar mig att han har en plan med det. Jag är till och med övertygad om att det är Guds avsikt att jag skall "gräva där jag står", vara kvar där han placerat mig, och arbeta för att förändra Svenska Kyrkan inifrån. Hur tungt och motigt jag ibland än tycker att det är. Kan det vara en sorts kallelse, ett martyrium? Att stå ut, fortsätta att oförtrutet arbeta för en bättre svensk luthersk kyrka. Ja, jag tror det. Så jag blir väl vid min läst. Eller åtminstone i min kyrkbänk.
Jag har fått mer än nog av split och bråk kristna syskon emellan.
Efter gårdagens flygbladsutdelande i Tyresö Centrum, när vår socialdemokratiska kyrkorådsordförande fick något slags raptus och slet ner vår, Framtidens Kyrkas, affisch, inför ett antal förbluffat stirrande församlingsmedlemmar, är jag benägen att tro att hela idén med kyrkoval är förfelad. Den pressar folk så till den grad att de helt förlorar omdöme och logik. Jag har svårt att stå ut med att vi pressar personer till att göra bort sig på detta sätt. Jag tror jag backar ur. Här någonstans går gränsen!
Samtidigt oroar det mig att så obalanserade personer utan vår motsägelse skulle vinna ett så viktigt val på "walk-over"! Dilemmat är olösligt! Jag hatar att vara "katalysator", eller bödel, om ni så vill, men blir samtidigt förtvivlad över den genomgående låga kompetens och mognad som finns hos våra förtroendevalda inom Svenska Kyrkan. Mitt val blir inte; kan jag ställa mig bakom denna kritik av de styrande? Utan snarare: kan jag verkligen vara medlem i en kyrka som styrs på detta sätt?
Under förmiddagen har jag återigen övervägt det enda principiellt möjliga alternativ jag har: att bli katolik.
Jag är övertygad om att kristen enhet är centralt för den kristna trons trovärdighet i världen. Att skapa fler undergrupper med egna åsikter är då definitivt av det mer kontraproduktiva slaget. Om man inte känner sig riktigt bekväm där man är finns bara ett alternativ: backa bandet ett steg. Och var hamnar vi då? Jo för min del handlar det i så fall om att "återvända" till den kyrka som min kyrka, den lutherska, en gång uppstod ur. Den romersk-katolska. Och visserligen blev ju Luther utesluten, han valde ju inte själv att bryta med sin katolska kyrka, men det betyder nog inte att dagens katolska kyrka skulle vägra att ta emot mig, en helt seriös och enhetstörstande kristen.
Men samtidigt tror jag ju att Herrens planer är större än mitt förstånd. Jag är övertygad om att det finns en avsikt med att jag faktiskt blivit både "född in i" och döpt i Svenska Kyrkan när jag var baby, långt innan jag själv kunde göra några som helst överväganden eller fatta några beslut. Jag är förmäten nog att tro att Gud har "placerat" mig i Svenska Kyrkan. Jag inbillar mig att han har en plan med det. Jag är till och med övertygad om att det är Guds avsikt att jag skall "gräva där jag står", vara kvar där han placerat mig, och arbeta för att förändra Svenska Kyrkan inifrån. Hur tungt och motigt jag ibland än tycker att det är. Kan det vara en sorts kallelse, ett martyrium? Att stå ut, fortsätta att oförtrutet arbeta för en bättre svensk luthersk kyrka. Ja, jag tror det. Så jag blir väl vid min läst. Eller åtminstone i min kyrkbänk.
söndag 13 september 2009
Smutskastning?!?
Idag är jag lite betryckt.
Har just varit på "hearing" i Bollmoradalens församlingscentrum.
Det ställdes frågor till representanter för de olika nomineringsgrupperna inför kyrkovalet.
Jag tyckte att Irene Pierazzi från socialdemokraterna och Marianne Kronberg från moderaterna båda gjorde väldigt bra ifrån sig. Kloka kvinnor.
Jag tycker vi behöver folk som dem i Svenska Kyrkan. Vad jag inte förstår är varför jag inte kan få rösta på dem.
De båda har ju valt att ställa sig på varsin (partipolitiskt bunden) lista. Det gör att det är tekniskt omöjligt att rösta på dem bägge. Jag måste välja endera.
På köpet får jag hennes alla "lojala partibröder och –systrar", av vilka många jag aldrig sett röken i kyrkan.
Så antingen röstar jag på Irene, och några till av de kloka och förnuftiga socialdemokrater som finns på Tyresösossarnas lista, och får en radda ointresserade men partiideologiskt lojala sossar "som bonus", eller också röstar jag på Marianne och hennes likaledes vettiga partikamrater, men gynnar också en del avdankade och ganska sorgliga moderater jag inte alls vill ha i kyrkofullmäktige. Även om jag "kryssar" för mina favoriter, läggs min röst också på nomineringsgruppen.
Samma problem uppstår naturligtvis om jag istället väljer att lägga min röst på det partipolitiskt obundna Framtidens Kyrka. Hos denna "spretiga samling av (parti-)politiska "vildar"", finns det också kandidater jag har förtroende för, och sådana jag tror vi skulle klara oss utan i församlingens beslutande organ. Men också här tvingas jag välja en grupp (och välja bort de andra) samtidigt som jag kryssar för de kandidater jag vill skall styra min församling.
Om vi alla kunde enas om en enda nomineringslista skulle detta bekymmer inte uppstå!
Snälla Irene, snälla Marianne, snälla alla andra moderater, socialdemokrater, miljöpartister och andra partipolitiskt bundna och lojala kyrkovalskandidater:
Om ni alla kunde ställa er på samma lista, skulle jag, och alla andra medlemmar, få rösta på vilka vi vill av er!
Då skulle vi ha sann valfrihet. Och sann demokrati.
För mig har Framtidens Kyrka, som förening eller nomineringslista, inget som helst egenvärde. Det enda värdet den har är att den är ett alternativ till partilojalitet och bundenhet. I Tyresö församling det enda alternativet! Jag skulle vilken sekund som helst börja arbeta för att lägga ned denna förening och nomineringslista, bara vi kunde samarbeta för ett bättre gemensamt alternativ. Ett där vi alla kunde vara med och välja, och väljas, oavsett vad vi annars har för preferenser och lojaliteter.
Det som förenar oss i Framtidens Kyrka är att vi inte tror på det partipolitiska systemet i Svenska Kyrkans styrelseorgan. Vi tror att det skapar osunda bindningar, allianser och lojaliteter vilka leder till felbedömningar och "hålla-varandra-om-ryggen-politik" som är till men för kyrkan och församlingen. Vi som medlemmar i föreningen Framtidens Kyrka har många olika åsikter och funderingar men vi diskuterar dem gemensamt i en anda av öppenhet och tolerans. Vi behöver inte "rätta in oss i ledet". Vi är fria och ansvarstagande människor som får tänka själva.
Men vi är också en demokratiskt organisation, där vi efter en öppen debatt rättar oss efter majoritetens beslut.
När därför föreningen Framtidens Kyrka väljer, att i samband med kampanjen inför kyrkovalet, visa på några av de negativa bieffekterna av det partipolitiska samarbetet mellan moderater och socialdemokrater, (där alltså en del tjänster och gentjänster måste utbytas, och där egna ställningstaganden får stå tillbaka för lojalitet med partigruppen och deras allierade), kan man som enskild medlem i FRK möjligen tycka att detta är en beklaglig strategi, och det är inte heller alla medlemmar i FRK som helt står bakom den.
Personligen har jag t.ex. själv under de gångna åren arbetat intensivt för att tona ned kritiken av de andra nomineringsgrupperna och i stället lyfta det goda arbete vi vill ställa oss bakom. Hade vi varit fler med denna inriktning i föreningen hade säkert inte kritiken varit så framträdande. Hade tex Irene Pierazzi och Marianne Kronberg, och andra goda krafter från deras respektive nomineringsgrupper, istället för att bekämpa oss som inte är villiga att rätta in oss i partipolitikens ledband, förenat sig med oss, hade säkert det sätt på vilket kampanjen bedrivits sett helt annorlunda ut. Vi behöver fler kloka människor i Framtidens Kyrka!
Det som mot bakgrund av detta idag känns extra tråkigt, och alltså gör mig lite betryckt, är att när jag försöker framföra denna synpunkt till nämnda damer, blir jag av Irene Pierazzi anklagad för att ställa mig bakom det hon med ett mycket otrevligt tonfall kallar "smutskastning"! Det har verkligen aldrig varit min avsikt. Och även om jag själv hör till "duvorna" som hellre slätar över än tar strid i dessa frågor, kan man kanske fråga sig om "smutsen" är det som andra människor beskriver som den osminkade sanningen? I så fall bör man nog också fundera över hur denna "smuts" har uppstått, och varför inte man inte vill ta ansvar för den i en öppen debatt utan i stället för att bemöta sakargument använder sådana metoder som att anklaga andra för "smutskastning".
Jag tror och hoppas fortfarande på en gemensam nomineringslista, där också socialdemokrater och moderater (och miljöpartister) kan förenas med oss andra, partipolitiskt engagerade eller ej, för gemensamt arbete för församlingens bästa. En lista där de bästa och mest engagerade kandidaterna kan bli valda oavsett andra lojaliteter än den med Kristus och med den Svenska Kyrkan. Och ber verkligen Irene Pierazzi och Marianne Kronberg att tänka över varför deras partipolitiska engagemang i respektive parti är så väldigt väsentligt för dem. När ni kommit fram till det får ni gärna höra av er. Jag undrar verkligen. För jag förstår det inte!
fredag 28 augusti 2009
HÄRLIGA BANANER!
Det växer ett bananträd på Majviks veranda. För säkerhets skull är det av plast, en äkta vara kunde ju få för sig att de finländska somrarna på något sätt inte var tillräckligt soliga och gästvänliga för att en så exotisk gäst skulle trivas. Bananträdet finns där för att markera Finlands, eller åtminstone Nylands, slutliga omvandling till bananrepublik. Ni vet, en så´n där del av världen där en liten handfull mäktiga män styr och ställer precis som de själva vill och tycker är lämpligt. För att gynna deras egna syften.
Att just södra Finland nu utropats till bananrepublik beror på hur herrar kommunpolitiker hanterar sådana triviala saker som markägande och tillhörighet.
För ett, inte så stort, antal år sedan beslöt några Sibbobor att låta stycka av villatomter från sin mark på Björnsö utanför Östersundom. Man sålde tomterna och människor byggde hus på dem och flyttade dit. Nu råkar det sig så att tomterna på Björnsö är både trevliga och strandnära. Inte heller är de så dyrbara som motsvarande tomter i den näraliggande huvudstaden. Emedan avståndet till nämnda huvudstad emellertid är helt hanterligt kom det att bosätta sig ganska många, tämligen välbeställda personer i dessa villor. Den lilla fattiga landsortskommunen Sibbo fick ett välbehövligt tillskott till sitt skatteunderlag, många människor fick ett gott boende till ett rimligt pris. Det flyttade naturligtvis också in barn i dessa nybyggda villor, och barnen behövde gå i skolan. Sibbo kommun fick därför anlägga en ny skola i närheten.
Allt föreföll samverka till det bästa och såväl gamla som nya Sibbobor var nöjda och tyckte de vunnit på dealen.
Så fick Helsingfors stad ögonen på Björnsö. En sådan liten pärla, precis utanför stadsgränsen, med välbeställda invånare, utbyggda vägar och nyanskaffad skola. Den ville man ha. Så man bestämde sig för att ta den.
Hur nu detta sedan gick till har jag fortfarande inte förstått. Uppenbarligen har riksdagen varit inblandade och hjälpt herrar kommunpolitiker i H-fors att röva Björnsö från Sibboborna, men slutresultatet är att kommungränsen är flyttad. Man gjorde helt sonika en annektering av det trevliga och välordnade villaområdet med de goda skattebetalarna, och för närvarande pågår diskussion i rättsliga instanser. Inte om huruvida man kan göra på detta sätt, utan om Sibbo alls skall få någon ersättning för sina nya skola och andra utgifter man haft!
Majvik , som tidigare legat en bit in i Sibbo kommun, ligger alltså nu alldeles intill gränsen mot H-fors, och vi sitter på verandan och betraktar bananträdet och undrar om den stora huvudstaden nästa gång kanske får för sig att de vill ha en trevlig gammal trävilla från början av 1900-talet! Men de kanske nöjer sig med en äkta bananplanta. I plast.
onsdag 26 augusti 2009
Killing you softly.
Ju äldre jag blir desto svårare har jag att låtsas….
Trots att jag aldrig varit säker på någonting och inte blivit säkrare med åren, blir det allt tydligare att det finns en handfull människor som jag har direkt svårt för. Undrar vad det beror på?
Har tidigare nästan alltid kunnat komma överens med alla människor, sällan hamnat i konflikt med folk, för det har alltid gått att resonera om saker och ting. Och när det väl har hettat till, åsiktsmässigt, brukar jag ha en utpräglat god förmåga att skilja på sak och person, så vi brukar kunna skiljas, om inte som vänner, så åtminstone, med ömsesidig respekt.
Men med tiden har jag blivit klar på att det finns ett litet antal personer som jag faktiskt undviker. Sådana som, hur civiliserade och trevliga de än verkar vara på ytan, gör att det kryper i mig av obehag. Och jag har svårt att sätta fingret på vad det är som gör mig illa till mods. Vet bara att, inför tänkbara kontakter med dessa personer, hela mitt inre revolterar och skriker "VILL INTE"! På något märkligt sätt blir jag närmast äcklad. Och då är det inget fel på deras hygien, utseende eller allmänna uppförande, utan det är något annat som känns osunt.
Kanhända är det en subtil, men överdriven vänlighet, som känns falsk och insmickrande? Lite grann känslan av att så fort man vänder ryggen till så får man en kniv mellan skulderbladen, eller ännu hellre en förgiftad hattnål så man blir långsamt mördad utan att man egentligen märker det. Kanske som den ljuva giftblanderskan; "ta en kaka till av min specialtårta; körsbär med blåsyra, mmmmm". Killing you softly. Snugly and slippery.
Jag tror att det är förnimmelsen av falskhet, av det oäkta, som stör mig. Har alltid haft extremt svårt för passiv aggressivitet, lurigt. Gärna ilska, men då som raka puckar. Så går det över sedan. Men det där beräknande, lömska, it ain’t my piece of cake. Kanske beror det på att jag själv har så dåligt pokerface, jag är för rak, och passar inte alls in i den där sortens spel.
Mjae, svårt att veta, men konstigt är det. Och allt tydligare blir det.
Trots att jag aldrig varit säker på någonting och inte blivit säkrare med åren, blir det allt tydligare att det finns en handfull människor som jag har direkt svårt för. Undrar vad det beror på?
Har tidigare nästan alltid kunnat komma överens med alla människor, sällan hamnat i konflikt med folk, för det har alltid gått att resonera om saker och ting. Och när det väl har hettat till, åsiktsmässigt, brukar jag ha en utpräglat god förmåga att skilja på sak och person, så vi brukar kunna skiljas, om inte som vänner, så åtminstone, med ömsesidig respekt.
Men med tiden har jag blivit klar på att det finns ett litet antal personer som jag faktiskt undviker. Sådana som, hur civiliserade och trevliga de än verkar vara på ytan, gör att det kryper i mig av obehag. Och jag har svårt att sätta fingret på vad det är som gör mig illa till mods. Vet bara att, inför tänkbara kontakter med dessa personer, hela mitt inre revolterar och skriker "VILL INTE"! På något märkligt sätt blir jag närmast äcklad. Och då är det inget fel på deras hygien, utseende eller allmänna uppförande, utan det är något annat som känns osunt.
Kanhända är det en subtil, men överdriven vänlighet, som känns falsk och insmickrande? Lite grann känslan av att så fort man vänder ryggen till så får man en kniv mellan skulderbladen, eller ännu hellre en förgiftad hattnål så man blir långsamt mördad utan att man egentligen märker det. Kanske som den ljuva giftblanderskan; "ta en kaka till av min specialtårta; körsbär med blåsyra, mmmmm". Killing you softly. Snugly and slippery.
Jag tror att det är förnimmelsen av falskhet, av det oäkta, som stör mig. Har alltid haft extremt svårt för passiv aggressivitet, lurigt. Gärna ilska, men då som raka puckar. Så går det över sedan. Men det där beräknande, lömska, it ain’t my piece of cake. Kanske beror det på att jag själv har så dåligt pokerface, jag är för rak, och passar inte alls in i den där sortens spel.
Mjae, svårt att veta, men konstigt är det. Och allt tydligare blir det.
lördag 8 augusti 2009
Att ni alla må vara ett.....
Ett av den kristna kyrkans allra största problem handlar om trovärdighet. Att försöka tala om kärlek, tolerans, förlåtelse och enhet, blir så otroligt svårt, när så mycket i vår kyrkliga vardag präglas av splittring. Miriam skriver klokt om detta i sin blogg, http://storasysterivassen.blogspot.com/
Läs och begrunda!
Jag kan bara instämma i att det ekumeniska arbetet och de fortsatta enhetssträvandena måste ha mycket hög prioritet i vår kyrka.
lördag 1 augusti 2009
Längtar till landet!
Denna vecka är vi portade från Ornö. Oskar har tagit vårt paradis i besittning tillsammans med grabbgänget. Efter en vecka var läget fortfarande under kontroll i går kväll. Och nu skall de städa för flickvännerna kommer ut i helgen!
Själv får jag tillbringa min helg med att städa i sta´n. Men det behövs faktiskt också.
fredag 24 juli 2009
Tålamod, tålamod......
”Gud, ge mig tålamod med din bräckliga kyrka….”
Varje dag får jag be med biskop Martin Lönnebos ord och försöka lägga band på min förvåning, min oro och min indignation.
Jag undrar ofta vad Jesus skulle säga om han kom till Svenska Kyrkan idag.
Kanske något i stil med: Jo, jovisst kallade jag skökor, syndare och publikaner till mina lärjungar, men jag hade ju hoppats att ni lärt er något av det jag försökte säga. På tvåtusen år.
Ärligt talat, bröder och systrar i Kristus, förstår jag många av de ”normalsekulära” som anser att Kyrkan som instutition idag saknar trovärdighet.
Vi pratar om kärlek, gemenskap och allas unika värde, men vi behandlar våra medmänniskor på ett sätt som ibland gör mig mörkrädd.
Vi pratar om att dela med oss och inte fästa oss vid materiella och världsliga ting, medan vi samtidigt hela tiden ser till vårt eget goda i första hand och försöker utnyttja varje situation så det skall gagna oss själva. I en kyrka där den siste skall vara den förste, och styrkan ligger i svagheten, med en Gud och en Herre som blir alla andras tjänare och går i döden för vår skull, omhuldas vissa enskilda personers status, makt och position så man baxnar. Tänk er bara en kyrka som uppmanar sina medarbetare att ”karriärplanera”!!!!
Kan det verkligen vara att gå i Jesu fotspår, ta på sig hans kors och tjäna sina medmänniskor, om man samtidigt skall ”karriärplanera”??
Eller är det den ständigt nedåtgående karriären som skall planeras? Den där vi skalas av all vår världsliga fåfänglighet, släpper vår egen krampaktiga kontroll och alltmer lägger våra liv helt och hållet i Guds händer? ”Herre, ske din vilja. Inte min.”
Den karriären borde vi kanske planera lite mer för, prata lite mer om, hjälpa varandra att stå ut med. Men varför ser och hör jag så lite om den i kyrkan?
Makten och härligheten, framgången och statusen korrumperar. Också dem som från början hade de vackraste intentioner.
”Gud, ge mig tålamod med din bräckliga kyrka….”
Varje dag får jag be med biskop Martin Lönnebos ord och försöka lägga band på min förvåning, min oro och min indignation.
Jag undrar ofta vad Jesus skulle säga om han kom till Svenska Kyrkan idag.
Kanske något i stil med: Jo, jovisst kallade jag skökor, syndare och publikaner till mina lärjungar, men jag hade ju hoppats att ni lärt er något av det jag försökte säga. På tvåtusen år.
Ärligt talat, bröder och systrar i Kristus, förstår jag många av de ”normalsekulära” som anser att Kyrkan som instutition idag saknar trovärdighet.
Vi pratar om kärlek, gemenskap och allas unika värde, men vi behandlar våra medmänniskor på ett sätt som ibland gör mig mörkrädd.
Vi pratar om att dela med oss och inte fästa oss vid materiella och världsliga ting, medan vi samtidigt hela tiden ser till vårt eget goda i första hand och försöker utnyttja varje situation så det skall gagna oss själva. I en kyrka där den siste skall vara den förste, och styrkan ligger i svagheten, med en Gud och en Herre som blir alla andras tjänare och går i döden för vår skull, omhuldas vissa enskilda personers status, makt och position så man baxnar. Tänk er bara en kyrka som uppmanar sina medarbetare att ”karriärplanera”!!!!
Kan det verkligen vara att gå i Jesu fotspår, ta på sig hans kors och tjäna sina medmänniskor, om man samtidigt skall ”karriärplanera”??
Eller är det den ständigt nedåtgående karriären som skall planeras? Den där vi skalas av all vår världsliga fåfänglighet, släpper vår egen krampaktiga kontroll och alltmer lägger våra liv helt och hållet i Guds händer? ”Herre, ske din vilja. Inte min.”
Den karriären borde vi kanske planera lite mer för, prata lite mer om, hjälpa varandra att stå ut med. Men varför ser och hör jag så lite om den i kyrkan?
Makten och härligheten, framgången och statusen korrumperar. Också dem som från början hade de vackraste intentioner.
”Gud, ge mig tålamod med din bräckliga kyrka….”
tisdag 16 juni 2009
Läsglasögon på!
Att livet blir enklare när man blir äldre, kan det ha något med perspektiv att göra?
Jag har alltid hatat Owe Wikströms lite kaxiga uttalande om att "älska livet mer än dess mening". Har uppfattat det som direkt kränkande mot oss som verkligen upplevt livets extrema tomhet och meningslöshet. Den enorma plåga och det lidande som denna meningslöshet utgör. Alltid uppfattat det som en pompös gubbes uttalande om något som han egentligen inte har någon erfarenhet av…..
Men idag har jag en benägenhet att, åtminstone delvis, ge honom rätt.
Resignera inför sökandet efter mening. Uthärda tomheten och försöka att se skönheten i stunden. Det fantastiska i nuet, i livet. Kanhända låter jag smått patetisk. Kanske måste man ha passerat femtio för att över huvudtaget kunna få en glimt av meningen mitt i meningslösheten. Av evigheten mitt i ögonblicket.
Kanske livet blir enklare när man blir äldre?
När man har tillgång till alla de olika perspektiven, kanske kan man då välja att ta "läsglasögon på", fokusera på det lilla och det nära, njuta livet här och nu, och inte låta den stora tomheten sluka den lilla glädjen!!?
torsdag 21 maj 2009
Surrender
Surrender.
Ge upp. Överlämna sig. Överlåta sig.
Släppa alla anspråk på makt och kontroll.
Ack så svårt! Men oj så nödvändigt!
To "hit the bottom" is sometimes necessary.
After that, the only way is upwards……
Men kan man verkligen förmedla denna erfarenhet till någon annan?
Eller är det något varje människa måste upptäcka för sig själv?
Ge upp. Överlämna sig. Överlåta sig.
Släppa alla anspråk på makt och kontroll.
Ack så svårt! Men oj så nödvändigt!
To "hit the bottom" is sometimes necessary.
After that, the only way is upwards……
Men kan man verkligen förmedla denna erfarenhet till någon annan?
Eller är det något varje människa måste upptäcka för sig själv?
torsdag 14 maj 2009
Rättning i ledet! Eller låt tusen blommor blomma.....
Rättning i ledet!
Ställ in dig längst bak och håll käften!
Eller låt tusen blommor blomma…….
Om diakoni som civil olydnad, och medmänsklig plikt att bibehålla, och ständigt påminna om, underifrånperspektivet.
Har din kyrkoherde bestämt det måste du vara lojal med det!
Eller din kyrkorådsordförande. Eller biskop föralldel.
Eller kanske till och med påven!!
Makten har tolkningsföreträde. Också inom kyrkan.
Men Gud har inga andra händer än dina. Och mina. Och de är maktlösa.
Gud väljer i sin allsmakt, att bli, just det, maktlös.
Maktlösheten, litenheten och svagheten är, och måste alltid vara, den kristna kyrkans första perspektiv.
Det är liksom kristenhetens "clou", det som skiljer henne från alla andra religioner och gör henne till något helt annorlunda. Till en rörelse av "förlorare", vilka alltid vinner i längden. Med en ledare och förebild som förödmjukar sig, tjänar alla andra, och till och med låter sig plågas och dö. Men som vänder det yttersta mörkret, den bottenlösa förtvivlan, till seger, till ljus och glädje.
Kristendomens väg är inte maktens, eller de världsliga vinnarnas.
Den lilla människans åsikt, hennes tankar och upplevelser, måste alltid vara utgångspunkt och fokus för kyrkan och hennes ställningstaganden.
Och vi som kallar oss kristna måste alltid, alltid, om och om igen, "vända på kuttingen" och fråga oss: går det att se på det här på något annat sätt? Ur något annat perspektiv? Ur de nedtystades och röstlösas?
Men ack så svårt det är att komma ihåg.
Hur ofta lirkar sig inte världens rop och tankar också in i våra strukturer? Hur ofta lockas inte de som vigt sina liv åt att tvätta andras fötter, att skruda sig i gyllene kläder, och likt påfåglar dansa inför massornas gapande ansikten? Hur ofta uppfylls vi inte av våra egna tolkningar, våra egna sanningar? Och vägrar att lyssna på andras?
Genom kyrkans historia ekar ett rop om rättning i ledet.
Från maktens strukturer, från de tjänare som förblindas av sitt eget inflytande och sin egen betydelse, ljuder uppmaningarna att "vara lojala", att inlemma sig i ledet.
Men lojalitet handlar inte bara om att instämmande nicka som marionetter till allt de styrande har att säga.
Glöm aldrig Nürnberg! Lojalitet handlar om att ta sitt eget bidrag till det totala ansvaret på allvar. Att själv tänka efter, och ge hals, när man tycker att något är på väg att gå på tok.
Även om det råkar vara kyrkoherden, kyrkorådets ordförande eller biskopen. Eller till och med påven!
Dogmen om påvens ofelbarhet antogs aldrig av svenska kyrkan. Ingen annan människas ofelbarhet heller.
Därför måste vi lyssna på varandra. Därför är det nödvändigt för oss att i ödmjukhet låta många röster höras.
Många blommor blomma.
Svårt? Ja, jättesvårt. Mycket mera krävande än att peka med hela handen och säga "mitt ord är lag". Men så oändligt mycket mera konstruktivt i långa loppet.
Och när "makten" hävdar att den besitter sanningen och lagen, då är det vår plikt att upplysa om det andra perspektivet, om att det finns andra perspektiv.
När makten ställer krav på oss att ställa in oss i ledet och "hålla käften" då är det vår skyldighet att protestera och opponera oss. Då är det diakonalt att lyfta de ohördas röster, att vägra inrätta oss i kraven på lydnad och blind "lojalitet". Då är det vår uppgift att våga stå upp och stå emot, även om det till och med betraktas som olydnad och "illojalitet". Civil olydnad har alltid varit de maktlösas metod, ifrågasättande och "illojalitet" mot en maktförblindad överhet var Jesu eget sätt att försöka öppna ögonen på dem som trodde sig ha patent på sanningen.
Glöm aldrig Nürnberg! Var och en av oss har vårt eget ansvar. Vad makten än säger.
Och ibland medför det ansvaret att man måste vara "olydig"!
WWJD?!
Ställ in dig längst bak och håll käften!
Eller låt tusen blommor blomma…….
Om diakoni som civil olydnad, och medmänsklig plikt att bibehålla, och ständigt påminna om, underifrånperspektivet.
Har din kyrkoherde bestämt det måste du vara lojal med det!
Eller din kyrkorådsordförande. Eller biskop föralldel.
Eller kanske till och med påven!!
Makten har tolkningsföreträde. Också inom kyrkan.
Men Gud har inga andra händer än dina. Och mina. Och de är maktlösa.
Gud väljer i sin allsmakt, att bli, just det, maktlös.
Maktlösheten, litenheten och svagheten är, och måste alltid vara, den kristna kyrkans första perspektiv.
Det är liksom kristenhetens "clou", det som skiljer henne från alla andra religioner och gör henne till något helt annorlunda. Till en rörelse av "förlorare", vilka alltid vinner i längden. Med en ledare och förebild som förödmjukar sig, tjänar alla andra, och till och med låter sig plågas och dö. Men som vänder det yttersta mörkret, den bottenlösa förtvivlan, till seger, till ljus och glädje.
Kristendomens väg är inte maktens, eller de världsliga vinnarnas.
Den lilla människans åsikt, hennes tankar och upplevelser, måste alltid vara utgångspunkt och fokus för kyrkan och hennes ställningstaganden.
Och vi som kallar oss kristna måste alltid, alltid, om och om igen, "vända på kuttingen" och fråga oss: går det att se på det här på något annat sätt? Ur något annat perspektiv? Ur de nedtystades och röstlösas?
Men ack så svårt det är att komma ihåg.
Hur ofta lirkar sig inte världens rop och tankar också in i våra strukturer? Hur ofta lockas inte de som vigt sina liv åt att tvätta andras fötter, att skruda sig i gyllene kläder, och likt påfåglar dansa inför massornas gapande ansikten? Hur ofta uppfylls vi inte av våra egna tolkningar, våra egna sanningar? Och vägrar att lyssna på andras?
Genom kyrkans historia ekar ett rop om rättning i ledet.
Från maktens strukturer, från de tjänare som förblindas av sitt eget inflytande och sin egen betydelse, ljuder uppmaningarna att "vara lojala", att inlemma sig i ledet.
Men lojalitet handlar inte bara om att instämmande nicka som marionetter till allt de styrande har att säga.
Glöm aldrig Nürnberg! Lojalitet handlar om att ta sitt eget bidrag till det totala ansvaret på allvar. Att själv tänka efter, och ge hals, när man tycker att något är på väg att gå på tok.
Även om det råkar vara kyrkoherden, kyrkorådets ordförande eller biskopen. Eller till och med påven!
Dogmen om påvens ofelbarhet antogs aldrig av svenska kyrkan. Ingen annan människas ofelbarhet heller.
Därför måste vi lyssna på varandra. Därför är det nödvändigt för oss att i ödmjukhet låta många röster höras.
Många blommor blomma.
Svårt? Ja, jättesvårt. Mycket mera krävande än att peka med hela handen och säga "mitt ord är lag". Men så oändligt mycket mera konstruktivt i långa loppet.
Och när "makten" hävdar att den besitter sanningen och lagen, då är det vår plikt att upplysa om det andra perspektivet, om att det finns andra perspektiv.
När makten ställer krav på oss att ställa in oss i ledet och "hålla käften" då är det vår skyldighet att protestera och opponera oss. Då är det diakonalt att lyfta de ohördas röster, att vägra inrätta oss i kraven på lydnad och blind "lojalitet". Då är det vår uppgift att våga stå upp och stå emot, även om det till och med betraktas som olydnad och "illojalitet". Civil olydnad har alltid varit de maktlösas metod, ifrågasättande och "illojalitet" mot en maktförblindad överhet var Jesu eget sätt att försöka öppna ögonen på dem som trodde sig ha patent på sanningen.
Glöm aldrig Nürnberg! Var och en av oss har vårt eget ansvar. Vad makten än säger.
Och ibland medför det ansvaret att man måste vara "olydig"!
WWJD?!
tisdag 28 april 2009
Under ytan
är vi alla små.......
http//www.youtube.com/watch?v=o-WyjKjQjC8
Tack Marcus, för att du påminner mig om att det finns tänkande människor kvar i världen.....
http//www.youtube.com/watch?v=o-WyjKjQjC8
Tack Marcus, för att du påminner mig om att det finns tänkande människor kvar i världen.....
måndag 13 april 2009
Korsets språk
Försoning.
Hur trögtänkta är inte vi människor?
För att kunna förstå omfattningen av Guds kärlek, för att, en svindlande sekund, ana något av hans outsägliga nåd, använder Gud sig av korsets språk.
Korsets språk.
Det kompromisslösa, yttersta tecknet på att Gud är beredd att offra vad som helst, inklusive sin egen son, till och med sig själv, för oss. För att vi skall kunna öppna oss för hans kärlek och ta till oss något av den.
Ï min försoningslära behöver inte Gud offret. Försoningen är redan fixad och klar. Om Gud får bestämma kan inte ens syndafallet skilja oss från hans kärlek.
Men Gud vill inte bestämma. Gud vill att vi skall bestämma själva.
Som fria människor med valets alla möjligheter får vi själva avgöra om vi vill ta emot försoningen eller ej. Försoningen är redan klar, den ligger där och väntar på oss. Nu är det upp till oss att säga ja, eller nej.
Och då kommer alla invändningarna: ”men inte kan väl jag?”, ”Inte kan väl Gud älska mig som gjort så mycket dumt?”, ”men vad måste jag göra för att förtjäna……?”
Listan blir oändlig. Vi (be)dömer Guds kärleksförmåga efter vår egen. Och når ständigt begränsningar.
Och till slut ser Gud bara ett råd: ett argument som krossar alla våra tveksamheter. Ett tecken så stort att det bara är att kapitulera inför det. Större tecken, tydligare bevis på Guds kärleks oändliga storlek finns inte, kan inte finnas. Han ger sitt liv. Han utplånar sin son, sitt eget ansikte i världen. Han offrar det mest dyrbara som tänkas kan. För att öppna våra ögon. Och våra hjärtan.
Och som om det inte i sig vore nog, gör han sedan ett av sina paradoxala upp-och-ned- förvandlings-nummer: mitt i sorgen, smärtan, offret och bedrövelsen, vänder han den yttersta förlusten till den största vinsten! Han använder sig av våra hjärnors tröghet inte bara för att visa på sin kärlek och förlåtelse, i samma svep omintetgör han döden och förintelsen!
I påskens virvlar slår Gud två flugor i en smäll.
Genom Jesu död på korset öppnas våra ögon för kärleken och förlåtelsen.
Genom Jesu uppståndelse ur graven ser vi Guds överväldigande allmakt och vilja till evigt liv.
Vi förstår (eller åtminstone anar) hur Den Yttersta Styrkan, genom att göra sig sårbar och svag, vinner över alla hinder, inom och utanför människans begränsade föreställningar.
Halleluja!
Hur trögtänkta är inte vi människor?
För att kunna förstå omfattningen av Guds kärlek, för att, en svindlande sekund, ana något av hans outsägliga nåd, använder Gud sig av korsets språk.
Korsets språk.
Det kompromisslösa, yttersta tecknet på att Gud är beredd att offra vad som helst, inklusive sin egen son, till och med sig själv, för oss. För att vi skall kunna öppna oss för hans kärlek och ta till oss något av den.
Ï min försoningslära behöver inte Gud offret. Försoningen är redan fixad och klar. Om Gud får bestämma kan inte ens syndafallet skilja oss från hans kärlek.
Men Gud vill inte bestämma. Gud vill att vi skall bestämma själva.
Som fria människor med valets alla möjligheter får vi själva avgöra om vi vill ta emot försoningen eller ej. Försoningen är redan klar, den ligger där och väntar på oss. Nu är det upp till oss att säga ja, eller nej.
Och då kommer alla invändningarna: ”men inte kan väl jag?”, ”Inte kan väl Gud älska mig som gjort så mycket dumt?”, ”men vad måste jag göra för att förtjäna……?”
Listan blir oändlig. Vi (be)dömer Guds kärleksförmåga efter vår egen. Och når ständigt begränsningar.
Och till slut ser Gud bara ett råd: ett argument som krossar alla våra tveksamheter. Ett tecken så stort att det bara är att kapitulera inför det. Större tecken, tydligare bevis på Guds kärleks oändliga storlek finns inte, kan inte finnas. Han ger sitt liv. Han utplånar sin son, sitt eget ansikte i världen. Han offrar det mest dyrbara som tänkas kan. För att öppna våra ögon. Och våra hjärtan.
Och som om det inte i sig vore nog, gör han sedan ett av sina paradoxala upp-och-ned- förvandlings-nummer: mitt i sorgen, smärtan, offret och bedrövelsen, vänder han den yttersta förlusten till den största vinsten! Han använder sig av våra hjärnors tröghet inte bara för att visa på sin kärlek och förlåtelse, i samma svep omintetgör han döden och förintelsen!
I påskens virvlar slår Gud två flugor i en smäll.
Genom Jesu död på korset öppnas våra ögon för kärleken och förlåtelsen.
Genom Jesu uppståndelse ur graven ser vi Guds överväldigande allmakt och vilja till evigt liv.
Vi förstår (eller åtminstone anar) hur Den Yttersta Styrkan, genom att göra sig sårbar och svag, vinner över alla hinder, inom och utanför människans begränsade föreställningar.
Halleluja!
lördag 14 mars 2009
Skuld.
"Döm icke........"
Tre små barn är döda. Dödade av människohand.
Två små tvillingar i Brasilien som aldrig fick se dagens ljus. Och en liten flicka i Sverige som skadats svårt och inte hade kraft kvar i sin kropp att leva på egen hand.
Diskussionens vågar går höga. I tidningar och på nätet. I fikarum och på telefoner.
Jag påstår inte att fallen är likvärdiga, eller kan bedömmas utifrån samma måttstock.
Jag hävdar inte ens att jag på något sätt skulle veta vad som är rätt eller fel.
Kanske kan man anse att det ena fallet är självklart och det andra ytterst tveksamt. Kanske kan man tycka att jag är ute och cyklar som överhuvudtaget berör dem i samma andetag.
Men, utan att göra några anspråk på att ha några svar, drabbas jag ändå av beröringspunkterna i dessa båda händelser.
Det handlar om barn. Förresten kanske det inte är tre barn, utan fyra, som är offren. Det finns en levande nioårig flicka också. Jag undrar om inte hon lider mer än de tre andra just nu.
Det handlar om liv eller död. Vem som har rätt att bestämma. Vilka måttstockar som är OK att bedöma en situation efter.
Och vem som är skyldig.
Vi har ett så otroligt stort behov av syndabockar.
I alla omöjliga, olyckliga situationer är vi så enormt snabba på att döma någon (annan), som bärande skuld för det som sker. Är det inte skulden till att ha dödat, så är det skulden att ha lagt skulden på den som är ansvarig för dödandet.
I Sverige har vi en barnläkare som givit en dödsjuk flicka en (alltför?) hög dos lugnande och smärtlindrande medicin. Är hon skyldig? Eller är den person som tre månader tidigare gav den injektion som skadade flickan dödligt skyldig? Är det brister i systemet som är skyldiga (alltså överordnade inom sjukvården)? Eller är det en övernitisk åklagare som är skyldig till anklagelse av vårdpersonal som gör sitt bästa i omöjliga situationer? Och vilken skuld har massmedia, som ena dagen driver hetsjakt på läkare och sköterskor, och andra dagen vänder drevet efter poliserna och åklagaren?
I Brasilien har vi en nioårig flicka som blivit våldtagen. Där har läkarna genomfört en abort eftersom de inte tror flickans kropp skulle klara en tvillinggraviditet. Är de skyldiga? Till mord eller till att rädda liv?
Flickans mamma är anklagad för att ha tillåtit ingreppet, vad är hon skyldig till? Att rädda sitt eget barn? Att döda sina barnbarn?
Också här har fokus med tiden flyttats: skuld läggs nu på de katolska präster som uttalat sig negativt mot modern och läkarna. Skuld som genom förenkling och generalisering i den allmänna debatten riktas mot hela den katolska kyrkan. Också här kan man fråga sig om det är brister i systemet som gör att människor betraktas som skyldiga i situationer där instruktionerna är tänkta för entydigare situationer än de kommer till användning i.
Etiska beslut går inte att extrapolera, de måste fattas på nytt vid varje tillfälle. Riktlinjer är nödvändiga och bra, men de kan aldrig användas stelbent och in absurdum. Varje gång gäller att den enskilda situationen får bedömas utifrån sina egna förutsättningar, att undantag går att göra från varje regel, när regeln inte passar in på verkligheten, och att det till syvende och sist är eget tankearbete, sunt förnuft och ansvarstagande beslut som krävs av oss.
Naturligtvis måste vi också fråga oss: vilken skuld har vi själva?
Eller tillbaka där jag började: måste vi alltid döma någon till skuld för allt ont som inträffar? Kan vi inte enas om att situationen är omöjlig och olösbar, och att hur man än gör blir det mer eller mindre fel?
Kan vi inte förenas i sorg och förtvivlan över detta, och fortsätta diskutera de ohyggligt svåra besluten, utan att döma dem som behöver fatta dem?
"Inte heller jag dömer dig. Gå och synda inte mera"
PS. Jag undrar också varför man inte resonerar så mycket om våldtäktsmannen. För att alla är överens om hans skuld?
Tre små barn är döda. Dödade av människohand.
Två små tvillingar i Brasilien som aldrig fick se dagens ljus. Och en liten flicka i Sverige som skadats svårt och inte hade kraft kvar i sin kropp att leva på egen hand.
Diskussionens vågar går höga. I tidningar och på nätet. I fikarum och på telefoner.
Jag påstår inte att fallen är likvärdiga, eller kan bedömmas utifrån samma måttstock.
Jag hävdar inte ens att jag på något sätt skulle veta vad som är rätt eller fel.
Kanske kan man anse att det ena fallet är självklart och det andra ytterst tveksamt. Kanske kan man tycka att jag är ute och cyklar som överhuvudtaget berör dem i samma andetag.
Men, utan att göra några anspråk på att ha några svar, drabbas jag ändå av beröringspunkterna i dessa båda händelser.
Det handlar om barn. Förresten kanske det inte är tre barn, utan fyra, som är offren. Det finns en levande nioårig flicka också. Jag undrar om inte hon lider mer än de tre andra just nu.
Det handlar om liv eller död. Vem som har rätt att bestämma. Vilka måttstockar som är OK att bedöma en situation efter.
Och vem som är skyldig.
Vi har ett så otroligt stort behov av syndabockar.
I alla omöjliga, olyckliga situationer är vi så enormt snabba på att döma någon (annan), som bärande skuld för det som sker. Är det inte skulden till att ha dödat, så är det skulden att ha lagt skulden på den som är ansvarig för dödandet.
I Sverige har vi en barnläkare som givit en dödsjuk flicka en (alltför?) hög dos lugnande och smärtlindrande medicin. Är hon skyldig? Eller är den person som tre månader tidigare gav den injektion som skadade flickan dödligt skyldig? Är det brister i systemet som är skyldiga (alltså överordnade inom sjukvården)? Eller är det en övernitisk åklagare som är skyldig till anklagelse av vårdpersonal som gör sitt bästa i omöjliga situationer? Och vilken skuld har massmedia, som ena dagen driver hetsjakt på läkare och sköterskor, och andra dagen vänder drevet efter poliserna och åklagaren?
I Brasilien har vi en nioårig flicka som blivit våldtagen. Där har läkarna genomfört en abort eftersom de inte tror flickans kropp skulle klara en tvillinggraviditet. Är de skyldiga? Till mord eller till att rädda liv?
Flickans mamma är anklagad för att ha tillåtit ingreppet, vad är hon skyldig till? Att rädda sitt eget barn? Att döda sina barnbarn?
Också här har fokus med tiden flyttats: skuld läggs nu på de katolska präster som uttalat sig negativt mot modern och läkarna. Skuld som genom förenkling och generalisering i den allmänna debatten riktas mot hela den katolska kyrkan. Också här kan man fråga sig om det är brister i systemet som gör att människor betraktas som skyldiga i situationer där instruktionerna är tänkta för entydigare situationer än de kommer till användning i.
Etiska beslut går inte att extrapolera, de måste fattas på nytt vid varje tillfälle. Riktlinjer är nödvändiga och bra, men de kan aldrig användas stelbent och in absurdum. Varje gång gäller att den enskilda situationen får bedömas utifrån sina egna förutsättningar, att undantag går att göra från varje regel, när regeln inte passar in på verkligheten, och att det till syvende och sist är eget tankearbete, sunt förnuft och ansvarstagande beslut som krävs av oss.
Naturligtvis måste vi också fråga oss: vilken skuld har vi själva?
Eller tillbaka där jag började: måste vi alltid döma någon till skuld för allt ont som inträffar? Kan vi inte enas om att situationen är omöjlig och olösbar, och att hur man än gör blir det mer eller mindre fel?
Kan vi inte förenas i sorg och förtvivlan över detta, och fortsätta diskutera de ohyggligt svåra besluten, utan att döma dem som behöver fatta dem?
"Inte heller jag dömer dig. Gå och synda inte mera"
PS. Jag undrar också varför man inte resonerar så mycket om våldtäktsmannen. För att alla är överens om hans skuld?
onsdag 11 mars 2009
Etiketter
Som Marcus påpekade i sin kommentar till mitt föregående inlägg finns det ett MEN underförstått mellan raderna. MENet utgörs, som jag ser det, av ett konstaterande av den värderingsgrund som trots alla våra goda föresatser fortfarande råder oss människor emellan.
Oavsett vad jag, (och Marcus och Thomas) tycker, är det ju det facto så att vi människor värderas och rangordnas i vår samhälleliga tillvaro. En del är "lyckade" och "framgångsrika", enligt den gängse måttstocken. Andra fyller inte fullt ut, eller ens till en liten del, de kriterier som råder i det allmänna medvetandet.
Det är min uppfattning att det är vår, eller åtminstone min, möjlighet, och kanske till och med skyldighet, att diskutera frågan. Det finns så många människor där ute som hamnar ännu längre ned på den "sociala rangordningen" än vad jag gör. De är tysta och stumma, vågar inte säga vad de tycker, ingen lyssnar heller på dem som inte har något inflytande eller någon betydelse.
Visst vore det bra om de "starka och mäktiga", frivilligt steg ned från sina höga hästar och i högre utsträckning ville lyssna och solidarisera sig med de "svaga och obetydliga". Visst vore det underbart om vi kunde slippa etikettera människor i olika kategorier. Men oavsett om vi uttalar orden högt eller inte finns sorteringen, och värderingen, där. Och kanske kan vi i "mellanlandet", vi som rör oss på flera olika nivåer, vi som på något plan är både "starka" och "svaga", samtidigt "mäktiga" och "obetydliga", försöka börja bygga en bro där människor kan vandra fram och tillbaka. Kanske är inte skillnaden så stor oss människor emellan, kanske kan vi alla försöka göra den mindre genom att ifrågasätta det etablerade normsystem som råder.
Och kanske kan jag med mitt liv visa på ett alternativt sätt att förhålla sig.
Men då är det också viktigt att våga öppna munnen och påpeka att detta sätt att leva inte enbart är det "misslyckande" som det kan uppfattas som, utan även utgör en möjlighet och en väg att förmedla ett budskap jag brinner för och om och om igen vill föra ut till människorna:
Vi är alla lika värdefulla. Alla älskade av Gud. Vi är hans barn.
Och alla andra etiketter vi hänger på oss själva och varandra är meningslöst tingeltangel.
Oavsett vad jag, (och Marcus och Thomas) tycker, är det ju det facto så att vi människor värderas och rangordnas i vår samhälleliga tillvaro. En del är "lyckade" och "framgångsrika", enligt den gängse måttstocken. Andra fyller inte fullt ut, eller ens till en liten del, de kriterier som råder i det allmänna medvetandet.
Det är min uppfattning att det är vår, eller åtminstone min, möjlighet, och kanske till och med skyldighet, att diskutera frågan. Det finns så många människor där ute som hamnar ännu längre ned på den "sociala rangordningen" än vad jag gör. De är tysta och stumma, vågar inte säga vad de tycker, ingen lyssnar heller på dem som inte har något inflytande eller någon betydelse.
Visst vore det bra om de "starka och mäktiga", frivilligt steg ned från sina höga hästar och i högre utsträckning ville lyssna och solidarisera sig med de "svaga och obetydliga". Visst vore det underbart om vi kunde slippa etikettera människor i olika kategorier. Men oavsett om vi uttalar orden högt eller inte finns sorteringen, och värderingen, där. Och kanske kan vi i "mellanlandet", vi som rör oss på flera olika nivåer, vi som på något plan är både "starka" och "svaga", samtidigt "mäktiga" och "obetydliga", försöka börja bygga en bro där människor kan vandra fram och tillbaka. Kanske är inte skillnaden så stor oss människor emellan, kanske kan vi alla försöka göra den mindre genom att ifrågasätta det etablerade normsystem som råder.
Och kanske kan jag med mitt liv visa på ett alternativt sätt att förhålla sig.
Men då är det också viktigt att våga öppna munnen och påpeka att detta sätt att leva inte enbart är det "misslyckande" som det kan uppfattas som, utan även utgör en möjlighet och en väg att förmedla ett budskap jag brinner för och om och om igen vill föra ut till människorna:
Vi är alla lika värdefulla. Alla älskade av Gud. Vi är hans barn.
Och alla andra etiketter vi hänger på oss själva och varandra är meningslöst tingeltangel.
torsdag 5 mars 2009
allt längre ned....
fredag 13 februari 2009
Burka. Jag säger bara burka.
Som frigjord och kristen, västerländsk kvinna är jag van att bli bedömd, och bemött, efter min kropp.
Jag hör till de kvinnor som under ett hittills 50-årigt liv varit såväl riktigt liten, nätt och söt, som överviktig, svällande och plufsig. I olika åldrar och omgångar. Ja, jag vet att jag har ett problem.
Problemet är att det inte bara är mitt.
Som kvinna i det rundnätta, fryntligt överviktiga stadiet blir jag bemött på ett helt annat sätt än min manlige kollega i samma predikament. Och till yttermera visso blir jag bedömd och bemött på ett helt annat sätt än när jag själv är liten, tunn och nätt. Men inuti är jag ju samma människa!!
Lika klok, eller dum. Lika glad eller ledsen. Lika stark eller svag. Lika mycket i behov av såväl respekt som stöttning. Men människorna jag möter bedömer och behandlar mig olika. Utifrån hur jag ser ut. Utifrån min kroppskonstitution.
Hur vi än låtsas och hoppas. Hur vi än hycklar och tror. Spelar utseendet på kvinnans kropp en oproportionerligt stor roll. För våra manliga bröder. Vilka definierar värdevärlden. Och så också bland oss systrar.
Många gånger har jag tänkt att muslimerna är sanningsenliga och realister.
För att inte behöva bli dömd utifrån formen på min kropp har jag övervägt att anlägga burka.
Jag undrar om den skall vara blå. Rosa? Eller grön.
Jag hör till de kvinnor som under ett hittills 50-årigt liv varit såväl riktigt liten, nätt och söt, som överviktig, svällande och plufsig. I olika åldrar och omgångar. Ja, jag vet att jag har ett problem.
Problemet är att det inte bara är mitt.
Som kvinna i det rundnätta, fryntligt överviktiga stadiet blir jag bemött på ett helt annat sätt än min manlige kollega i samma predikament. Och till yttermera visso blir jag bedömd och bemött på ett helt annat sätt än när jag själv är liten, tunn och nätt. Men inuti är jag ju samma människa!!
Lika klok, eller dum. Lika glad eller ledsen. Lika stark eller svag. Lika mycket i behov av såväl respekt som stöttning. Men människorna jag möter bedömer och behandlar mig olika. Utifrån hur jag ser ut. Utifrån min kroppskonstitution.
Hur vi än låtsas och hoppas. Hur vi än hycklar och tror. Spelar utseendet på kvinnans kropp en oproportionerligt stor roll. För våra manliga bröder. Vilka definierar värdevärlden. Och så också bland oss systrar.
Många gånger har jag tänkt att muslimerna är sanningsenliga och realister.
För att inte behöva bli dömd utifrån formen på min kropp har jag övervägt att anlägga burka.
Jag undrar om den skall vara blå. Rosa? Eller grön.
fredag 30 januari 2009
Han ger oss den frid som ej världen kan ge....
Vem är stark?
Vem är svag?
Kämpande soldater?
Vem är du?
Vem är jag?
Lekande kamrater!
Vem är svag?
Kämpande soldater?
Vem är du?
Vem är jag?
Lekande kamrater!
onsdag 28 januari 2009
Man har inte roligare än man gör sig.....
Som eventuella läsare av denna sporadiska blogg kunnat konstatera är jag alltså tillbaka i mitt arbete som läkare i psykiatrin.
Jag möter en hel del människor och tystnadsplikten förbjuder mig att närmare beskriva vad jag hör och ser.
Två korta kommentarer tror jag dock jag kan dela med mig av. Det är sådana tillfällen när i varje fall jag varit tvungen att bita mig i tungan för att inte ge ett fullständigt uppriktigt svar. Utan fått njuta av det dråpliga i situationen i min ensamhet. Kanske inser ingen mer än jag det roliga, men ändå, håll till godo:
Mannen jag samtalar med är övertygad om att det är han som är Gud. Men, eftersom han med tiden blivit van att bemötas med invändningar från dem han talar med, säger han till mig, i samma mening som han gör konstaterandet om sin gudomlighet,; "Men du tror väl inte ens på Gud!!"
För mig, som sanningsenlig diakon, innebär detta att jag först undslipper mig ett litet fiskliknande kippande innan jag klämmer ur mig: " man kan kanske tro på olika sätt???"
Nästa kommentar hamnar intressant (och farligt?) nära en annan av mina personliga erfarenheter:
Det är patienten som är övertygad om att det är psykiatrin som är skulden och upphovet till allt hans lidande. Han förklarar för mig att om han inte kommit i kontakt med den psykiatriska vården skulle han "mått lika bra som du nu".........
Ånyo drabbas jag av det där kippandet efter andan medan jag funderar över om jag faktiskt kan säga det jag tänker: "det är tack vare att jag fick hjälp från psykiatrin när jag behövde det som jag mår så här bra nu"!!!
Men det säger jag naturligtvis inte. Feg som jag är.
Och det skulle kanske inte hjälpa honom heller.
Men lite knepigt blir det.
Jag möter en hel del människor och tystnadsplikten förbjuder mig att närmare beskriva vad jag hör och ser.
Två korta kommentarer tror jag dock jag kan dela med mig av. Det är sådana tillfällen när i varje fall jag varit tvungen att bita mig i tungan för att inte ge ett fullständigt uppriktigt svar. Utan fått njuta av det dråpliga i situationen i min ensamhet. Kanske inser ingen mer än jag det roliga, men ändå, håll till godo:
Mannen jag samtalar med är övertygad om att det är han som är Gud. Men, eftersom han med tiden blivit van att bemötas med invändningar från dem han talar med, säger han till mig, i samma mening som han gör konstaterandet om sin gudomlighet,; "Men du tror väl inte ens på Gud!!"
För mig, som sanningsenlig diakon, innebär detta att jag först undslipper mig ett litet fiskliknande kippande innan jag klämmer ur mig: " man kan kanske tro på olika sätt???"
Nästa kommentar hamnar intressant (och farligt?) nära en annan av mina personliga erfarenheter:
Det är patienten som är övertygad om att det är psykiatrin som är skulden och upphovet till allt hans lidande. Han förklarar för mig att om han inte kommit i kontakt med den psykiatriska vården skulle han "mått lika bra som du nu".........
Ånyo drabbas jag av det där kippandet efter andan medan jag funderar över om jag faktiskt kan säga det jag tänker: "det är tack vare att jag fick hjälp från psykiatrin när jag behövde det som jag mår så här bra nu"!!!
Men det säger jag naturligtvis inte. Feg som jag är.
Och det skulle kanske inte hjälpa honom heller.
Men lite knepigt blir det.
söndag 25 januari 2009
fredag 2 januari 2009
Fritt fall.
Nytt år. Nya föresatser. Eller kanske bara nya förhoppningar?
Fem dagar över nyåret 2008-09 svävar jag i luften mellan tillvarons replipunkter.
Åtminstone i yrkesmässigt avseende.
Den frist/prövotid jag kämpat mig till är alldeles snart tillända.
En halv arbetsdag återstår av mitt studiebesök i psykiatrin.
Därefter måste jag, och de, komma till något slags avgörande.
Avgörande handlar om om, och i så fall hur, jag på allvar skall försöka återträda i tjänst som läkare. Avgörandet är inte bara mitt. Inte heller enbart min arbetsgivares. Avgörandet är en kombination av villkor som eventuellt kan utmynna i en överenskommelse oss emellan.
Vilket väl varje form av anställning egentligen är.
Min fråga är dock vilka krav de kommer att ställa på mig. Hur långt tillbaka vill de att jag skall vrida min klocka? Måste jag börja om från början igen? Eller kan jag ramla in någonstans längs vägen? Och var sätter jag då min gräns? Vad kan jag tänka mig att gå med på? Och vad blir bara too much?
Tankar har jag. Villkor har jag formulerat. Frågan är bara vad jag kommer att mötas av för besked. Ärligt talat har jag ingen hint.
Kanske är jag fortfarande och jobbar på Kompassen på torsdag. Kanske har jag tackat för mig och gått min väg.
Det är en märklig känsla att inte veta hur ens yrkesmässiga tillvaro ser ut en vecka fram i tiden!
Finns det ett liv efter jul?
Eller kanske efter den 7:e januari?
Fem dagar över nyåret 2008-09 svävar jag i luften mellan tillvarons replipunkter.
Åtminstone i yrkesmässigt avseende.
Den frist/prövotid jag kämpat mig till är alldeles snart tillända.
En halv arbetsdag återstår av mitt studiebesök i psykiatrin.
Därefter måste jag, och de, komma till något slags avgörande.
Avgörande handlar om om, och i så fall hur, jag på allvar skall försöka återträda i tjänst som läkare. Avgörandet är inte bara mitt. Inte heller enbart min arbetsgivares. Avgörandet är en kombination av villkor som eventuellt kan utmynna i en överenskommelse oss emellan.
Vilket väl varje form av anställning egentligen är.
Min fråga är dock vilka krav de kommer att ställa på mig. Hur långt tillbaka vill de att jag skall vrida min klocka? Måste jag börja om från början igen? Eller kan jag ramla in någonstans längs vägen? Och var sätter jag då min gräns? Vad kan jag tänka mig att gå med på? Och vad blir bara too much?
Tankar har jag. Villkor har jag formulerat. Frågan är bara vad jag kommer att mötas av för besked. Ärligt talat har jag ingen hint.
Kanske är jag fortfarande och jobbar på Kompassen på torsdag. Kanske har jag tackat för mig och gått min väg.
Det är en märklig känsla att inte veta hur ens yrkesmässiga tillvaro ser ut en vecka fram i tiden!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)