Som frigjord och kristen, västerländsk kvinna är jag van att bli bedömd, och bemött, efter min kropp.
Jag hör till de kvinnor som under ett hittills 50-årigt liv varit såväl riktigt liten, nätt och söt, som överviktig, svällande och plufsig. I olika åldrar och omgångar. Ja, jag vet att jag har ett problem.
Problemet är att det inte bara är mitt.
Som kvinna i det rundnätta, fryntligt överviktiga stadiet blir jag bemött på ett helt annat sätt än min manlige kollega i samma predikament. Och till yttermera visso blir jag bedömd och bemött på ett helt annat sätt än när jag själv är liten, tunn och nätt. Men inuti är jag ju samma människa!!
Lika klok, eller dum. Lika glad eller ledsen. Lika stark eller svag. Lika mycket i behov av såväl respekt som stöttning. Men människorna jag möter bedömer och behandlar mig olika. Utifrån hur jag ser ut. Utifrån min kroppskonstitution.
Hur vi än låtsas och hoppas. Hur vi än hycklar och tror. Spelar utseendet på kvinnans kropp en oproportionerligt stor roll. För våra manliga bröder. Vilka definierar värdevärlden. Och så också bland oss systrar.
Många gånger har jag tänkt att muslimerna är sanningsenliga och realister.
För att inte behöva bli dömd utifrån formen på min kropp har jag övervägt att anlägga burka.
Jag undrar om den skall vara blå. Rosa? Eller grön.
