är vi alla små.......
http//www.youtube.com/watch?v=o-WyjKjQjC8
Tack Marcus, för att du påminner mig om att det finns tänkande människor kvar i världen.....
tisdag 28 april 2009
måndag 13 april 2009
Korsets språk
Försoning.
Hur trögtänkta är inte vi människor?
För att kunna förstå omfattningen av Guds kärlek, för att, en svindlande sekund, ana något av hans outsägliga nåd, använder Gud sig av korsets språk.
Korsets språk.
Det kompromisslösa, yttersta tecknet på att Gud är beredd att offra vad som helst, inklusive sin egen son, till och med sig själv, för oss. För att vi skall kunna öppna oss för hans kärlek och ta till oss något av den.
Ï min försoningslära behöver inte Gud offret. Försoningen är redan fixad och klar. Om Gud får bestämma kan inte ens syndafallet skilja oss från hans kärlek.
Men Gud vill inte bestämma. Gud vill att vi skall bestämma själva.
Som fria människor med valets alla möjligheter får vi själva avgöra om vi vill ta emot försoningen eller ej. Försoningen är redan klar, den ligger där och väntar på oss. Nu är det upp till oss att säga ja, eller nej.
Och då kommer alla invändningarna: ”men inte kan väl jag?”, ”Inte kan väl Gud älska mig som gjort så mycket dumt?”, ”men vad måste jag göra för att förtjäna……?”
Listan blir oändlig. Vi (be)dömer Guds kärleksförmåga efter vår egen. Och når ständigt begränsningar.
Och till slut ser Gud bara ett råd: ett argument som krossar alla våra tveksamheter. Ett tecken så stort att det bara är att kapitulera inför det. Större tecken, tydligare bevis på Guds kärleks oändliga storlek finns inte, kan inte finnas. Han ger sitt liv. Han utplånar sin son, sitt eget ansikte i världen. Han offrar det mest dyrbara som tänkas kan. För att öppna våra ögon. Och våra hjärtan.
Och som om det inte i sig vore nog, gör han sedan ett av sina paradoxala upp-och-ned- förvandlings-nummer: mitt i sorgen, smärtan, offret och bedrövelsen, vänder han den yttersta förlusten till den största vinsten! Han använder sig av våra hjärnors tröghet inte bara för att visa på sin kärlek och förlåtelse, i samma svep omintetgör han döden och förintelsen!
I påskens virvlar slår Gud två flugor i en smäll.
Genom Jesu död på korset öppnas våra ögon för kärleken och förlåtelsen.
Genom Jesu uppståndelse ur graven ser vi Guds överväldigande allmakt och vilja till evigt liv.
Vi förstår (eller åtminstone anar) hur Den Yttersta Styrkan, genom att göra sig sårbar och svag, vinner över alla hinder, inom och utanför människans begränsade föreställningar.
Halleluja!
Hur trögtänkta är inte vi människor?
För att kunna förstå omfattningen av Guds kärlek, för att, en svindlande sekund, ana något av hans outsägliga nåd, använder Gud sig av korsets språk.
Korsets språk.
Det kompromisslösa, yttersta tecknet på att Gud är beredd att offra vad som helst, inklusive sin egen son, till och med sig själv, för oss. För att vi skall kunna öppna oss för hans kärlek och ta till oss något av den.
Ï min försoningslära behöver inte Gud offret. Försoningen är redan fixad och klar. Om Gud får bestämma kan inte ens syndafallet skilja oss från hans kärlek.
Men Gud vill inte bestämma. Gud vill att vi skall bestämma själva.
Som fria människor med valets alla möjligheter får vi själva avgöra om vi vill ta emot försoningen eller ej. Försoningen är redan klar, den ligger där och väntar på oss. Nu är det upp till oss att säga ja, eller nej.
Och då kommer alla invändningarna: ”men inte kan väl jag?”, ”Inte kan väl Gud älska mig som gjort så mycket dumt?”, ”men vad måste jag göra för att förtjäna……?”
Listan blir oändlig. Vi (be)dömer Guds kärleksförmåga efter vår egen. Och når ständigt begränsningar.
Och till slut ser Gud bara ett råd: ett argument som krossar alla våra tveksamheter. Ett tecken så stort att det bara är att kapitulera inför det. Större tecken, tydligare bevis på Guds kärleks oändliga storlek finns inte, kan inte finnas. Han ger sitt liv. Han utplånar sin son, sitt eget ansikte i världen. Han offrar det mest dyrbara som tänkas kan. För att öppna våra ögon. Och våra hjärtan.
Och som om det inte i sig vore nog, gör han sedan ett av sina paradoxala upp-och-ned- förvandlings-nummer: mitt i sorgen, smärtan, offret och bedrövelsen, vänder han den yttersta förlusten till den största vinsten! Han använder sig av våra hjärnors tröghet inte bara för att visa på sin kärlek och förlåtelse, i samma svep omintetgör han döden och förintelsen!
I påskens virvlar slår Gud två flugor i en smäll.
Genom Jesu död på korset öppnas våra ögon för kärleken och förlåtelsen.
Genom Jesu uppståndelse ur graven ser vi Guds överväldigande allmakt och vilja till evigt liv.
Vi förstår (eller åtminstone anar) hur Den Yttersta Styrkan, genom att göra sig sårbar och svag, vinner över alla hinder, inom och utanför människans begränsade föreställningar.
Halleluja!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)