HÄRLIGA BANANER!

Det växer ett bananträd på Majviks veranda. För säkerhets skull är det av plast, en äkta vara kunde ju få för sig att de finländska somrarna på något sätt inte var tillräckligt soliga och gästvänliga för att en så exotisk gäst skulle trivas. Bananträdet finns där för att markera Finlands, eller åtminstone Nylands, slutliga omvandling till bananrepublik. Ni vet, en så´n där del av världen där en liten handfull mäktiga män styr och ställer precis som de själva vill och tycker är lämpligt. För att gynna deras egna syften.
Att just södra Finland nu utropats till bananrepublik beror på hur herrar kommunpolitiker hanterar sådana triviala saker som markägande och tillhörighet.

För ett, inte så stort, antal år sedan beslöt några Sibbobor att låta stycka av villatomter från sin mark på Björnsö utanför Östersundom. Man sålde tomterna och människor byggde hus på dem och flyttade dit. Nu råkar det sig så att tomterna på Björnsö är både trevliga och strandnära. Inte heller är de så dyrbara som motsvarande tomter i den näraliggande huvudstaden. Emedan avståndet till nämnda huvudstad emellertid är helt hanterligt kom det att bosätta sig ganska många, tämligen välbeställda personer i dessa villor. Den lilla fattiga landsortskommunen Sibbo fick ett välbehövligt tillskott till sitt skatteunderlag, många människor fick ett gott boende till ett rimligt pris. Det flyttade naturligtvis också in barn i dessa nybyggda villor, och barnen behövde gå i skolan. Sibbo kommun fick därför anlägga en ny skola i närheten.
Allt föreföll samverka till det bästa och såväl gamla som nya Sibbobor var nöjda och tyckte de vunnit på dealen.

Så fick Helsingfors stad ögonen på Björnsö. En sådan liten pärla, precis utanför stadsgränsen, med välbeställda invånare, utbyggda vägar och nyanskaffad skola. Den ville man ha. Så man bestämde sig för att ta den.

Hur nu detta sedan gick till har jag fortfarande inte förstått. Uppenbarligen har riksdagen varit inblandade och hjälpt herrar kommunpolitiker i H-fors att röva Björnsö från Sibboborna, men slutresultatet är att kommungränsen är flyttad. Man gjorde helt sonika en annektering av det trevliga och välordnade villaområdet med de goda skattebetalarna, och för närvarande pågår diskussion i rättsliga instanser. Inte om huruvida man kan göra på detta sätt, utan om Sibbo alls skall få någon ersättning för sina nya skola och andra utgifter man haft!

Majvik , som tidigare legat en bit in i Sibbo kommun, ligger alltså nu alldeles intill gränsen mot H-fors, och vi sitter på verandan och betraktar bananträdet och undrar om den stora huvudstaden nästa gång kanske får för sig att de vill ha en trevlig gammal trävilla från början av 1900-talet! Men de kanske nöjer sig med en äkta bananplanta. I plast.

En plats i solen II.

Vi har alla olika uppfattningar om ett gott liv.........

Killing you softly.

Ju äldre jag blir desto svårare har jag att låtsas….
Trots att jag aldrig varit säker på någonting och inte blivit säkrare med åren, blir det allt tydligare att det finns en handfull människor som jag har direkt svårt för. Undrar vad det beror på?
Har tidigare nästan alltid kunnat komma överens med alla människor, sällan hamnat i konflikt med folk, för det har alltid gått att resonera om saker och ting. Och när det väl har hettat till, åsiktsmässigt, brukar jag ha en utpräglat god förmåga att skilja på sak och person, så vi brukar kunna skiljas, om inte som vänner, så åtminstone, med ömsesidig respekt.
Men med tiden har jag blivit klar på att det finns ett litet antal personer som jag faktiskt undviker. Sådana som, hur civiliserade och trevliga de än verkar vara på ytan, gör att det kryper i mig av obehag. Och jag har svårt att sätta fingret på vad det är som gör mig illa till mods. Vet bara att, inför tänkbara kontakter med dessa personer, hela mitt inre revolterar och skriker "VILL INTE"! På något märkligt sätt blir jag närmast äcklad. Och då är det inget fel på deras hygien, utseende eller allmänna uppförande, utan det är något annat som känns osunt.
Kanhända är det en subtil, men överdriven vänlighet, som känns falsk och insmickrande? Lite grann känslan av att så fort man vänder ryggen till så får man en kniv mellan skulderbladen, eller ännu hellre en förgiftad hattnål så man blir långsamt mördad utan att man egentligen märker det. Kanske som den ljuva giftblanderskan; "ta en kaka till av min specialtårta; körsbär med blåsyra, mmmmm". Killing you softly. Snugly and slippery.
Jag tror att det är förnimmelsen av falskhet, av det oäkta, som stör mig. Har alltid haft extremt svårt för passiv aggressivitet, lurigt. Gärna ilska, men då som raka puckar. Så går det över sedan. Men det där beräknande, lömska, it ain’t my piece of cake. Kanske beror det på att jag själv har så dåligt pokerface, jag är för rak, och passar inte alls in i den där sortens spel.
Mjae, svårt att veta, men konstigt är det. Och allt tydligare blir det.

Att ni alla må vara ett.....

Ett av den kristna kyrkans allra största problem handlar om trovärdighet. Att försöka tala om kärlek, tolerans, förlåtelse och enhet, blir så otroligt svårt, när så mycket i vår kyrkliga vardag präglas av splittring. Miriam skriver klokt om detta i sin blogg, http://storasysterivassen.blogspot.com/

Läs och begrunda!

Jag kan bara instämma i att det ekumeniska arbetet och de fortsatta enhetssträvandena måste ha mycket hög prioritet i vår kyrka.

Längtar till landet!

Denna vecka är vi portade från Ornö. Oskar har tagit vårt paradis i besittning tillsammans med grabbgänget. Efter en vecka var läget fortfarande under kontroll i går kväll. Och nu skall de städa för flickvännerna kommer ut i helgen!

Själv får jag tillbringa min helg med att städa i sta´n. Men det behövs faktiskt också.