För er som undrar (Tjerk tex)

Nej jag gör inte så mycket som man kan tro. Varför jag alltid ger intryck av att vara så effektiv och upptagen är ett mysterium också för mig själv. Sannolikt är det väl för att jag inte är så effektiv som allt tar mycket längre tid, och jag därför ständigt verkar vara upptagen med sådant som andra hinner på kortare tid.

Samtidigt klarar jag inte av att stressa, så därför måste jag få göra saker i mitt egna, ganska sega och omständliga tempo. Redan som ungt sjukvårdsbiträde kunde jag sitta länge, länge och mata någon gamling, medan mina kollegor fixade det på nolltid och sedan hade massor med tid i rökrummet. Jag hann sällan dit (inte för att jag rökte, men det var ju där alla de trevliga samtalen pågick). Men det är smällar man får ta. Vad värre var, var att mina kollegor irriterade sig på att jag kunde ägna så mycket tid åt en enda stackars tant eller gubbe…..
Och likadant är det nu. Jag har svårt att stressa, mår inte bra av det själv, och klarar inte heller av att köra över folk. Jag vet att jag lyssnar onödigt länge till surriga och osammanhängande patienter, jag vet att jag skriver långa och omständliga journaler (som jag helst också skriver själv, snarare än diktera, eftersom jag då får bättre överblick).

Allt detta tar mycket tid och gör att jag kanske verkar mer upptagen än jag egentligen är.
Och när det gäller mitt engagemang för andra människor, på jobbet eller på fritiden, är det av rent och skärt egenintresse. Jag är utrustad med den sortens själ, eller samvete, som far illa av att inte göra så gott jag kan när någon behöver min hjälp. Jag har inte den där förmågan till helt vattentäta skott i min hjärna (och mitt hjärta). Jag kan inte "stänga av" och "se åt andra hållet". Jag har nog väldigt mycket av den barmhärtige samariern i mig. Men inte för att jag är så speciellt god, utan för att det gör för ont, i mitt eget hjärta, att gå förbi. Det är alltså för att jag skall må bättre som jag engagerar mig. Sant egoistiskt, eller hur?

Mitt liv hänger ihop till en helhet, en enhet. Och det måste det få göra. Mitt stora problem tidigare i livet var just att jag försökte upprätthålla vattentäta skott mellan arbete, familj och fritid (kristen tro). Det var som om jag skulle leva tre liv med olika innehåll. Och de konkurrerade om tiden och utrymmet. Alla krävde, eller behövde de mer. Ingenstans fick jag vara hel, ingenstans var hela jag OK. Hela tiden var jag tvungen att lägga något åt sidan. Och till och med gömma den andra.

Så’nt sliter. Så blev jag ju också utbränd. Min väg tillbaka har varit LÅÅÅÅNG, men ett viktigt ställningstagande på vägen är att jag måste unna mig själv att vara hel. Hela jag måste få vara med, på jobbet, fritiden, i familjen. Och det medför att gränserna mellan de olika områden inte längre kan vara så strikta, så klockrena och knivskarpa. Och när hela jag är med i varje situation, inkräktar jobbet på fritiden, fritiden på familjen och familjen på jobbet, eller varje annan tänkbar kombination, vilket konstigt nog inte blir MER stressande utan MINDRE, eftersom mina timmar är mina, och jag i betydligt större utsträckning nu än tidigare själv bestämmer vad jag skall fylla dem med.

För att citera en känd boktitel : lever jag nu ett liv, istället för att försöka vinna ett krig.
Och saker och ting får finnas där, och ta den tid de tar. Och det som inte hinns med, blir inte gjort. Och jorden går inte under.
Under så lång tid var jag frånvarande från alla dessa områden; jobb, familj, fritid, att jag tvingats inse att världen fungerar alldeles utmärkt utan mig. Det har varit en lärorik insikt.

Jag gör så gott jag kan. Mer kan jag inte göra. Men inte mindre heller!

Gräv där du står?

Jag tycker det skall bli skönt när kyrkovalet är över.
Jag har fått mer än nog av split och bråk kristna syskon emellan.

Efter gårdagens flygbladsutdelande i Tyresö Centrum, när vår socialdemokratiska kyrkorådsordförande fick något slags raptus och slet ner vår, Framtidens Kyrkas, affisch, inför ett antal förbluffat stirrande församlingsmedlemmar, är jag benägen att tro att hela idén med kyrkoval är förfelad. Den pressar folk så till den grad att de helt förlorar omdöme och logik. Jag har svårt att stå ut med att vi pressar personer till att göra bort sig på detta sätt. Jag tror jag backar ur. Här någonstans går gränsen!

Samtidigt oroar det mig att så obalanserade personer utan vår motsägelse skulle vinna ett så viktigt val på "walk-over"! Dilemmat är olösligt! Jag hatar att vara "katalysator", eller bödel, om ni så vill, men blir samtidigt förtvivlad över den genomgående låga kompetens och mognad som finns hos våra förtroendevalda inom Svenska Kyrkan. Mitt val blir inte; kan jag ställa mig bakom denna kritik av de styrande? Utan snarare: kan jag verkligen vara medlem i en kyrka som styrs på detta sätt?

Under förmiddagen har jag återigen övervägt det enda principiellt möjliga alternativ jag har: att bli katolik.

Jag är övertygad om att kristen enhet är centralt för den kristna trons trovärdighet i världen. Att skapa fler undergrupper med egna åsikter är då definitivt av det mer kontraproduktiva slaget. Om man inte känner sig riktigt bekväm där man är finns bara ett alternativ: backa bandet ett steg. Och var hamnar vi då? Jo för min del handlar det i så fall om att "återvända" till den kyrka som min kyrka, den lutherska, en gång uppstod ur. Den romersk-katolska. Och visserligen blev ju Luther utesluten, han valde ju inte själv att bryta med sin katolska kyrka, men det betyder nog inte att dagens katolska kyrka skulle vägra att ta emot mig, en helt seriös och enhetstörstande kristen.

Men samtidigt tror jag ju att Herrens planer är större än mitt förstånd. Jag är övertygad om att det finns en avsikt med att jag faktiskt blivit både "född in i" och döpt i Svenska Kyrkan när jag var baby, långt innan jag själv kunde göra några som helst överväganden eller fatta några beslut. Jag är förmäten nog att tro att Gud har "placerat" mig i Svenska Kyrkan. Jag inbillar mig att han har en plan med det. Jag är till och med övertygad om att det är Guds avsikt att jag skall "gräva där jag står", vara kvar där han placerat mig, och arbeta för att förändra Svenska Kyrkan inifrån. Hur tungt och motigt jag ibland än tycker att det är. Kan det vara en sorts kallelse, ett martyrium? Att stå ut, fortsätta att oförtrutet arbeta för en bättre svensk luthersk kyrka. Ja, jag tror det. Så jag blir väl vid min läst. Eller åtminstone i min kyrkbänk.

Smutskastning?!?

　
Idag är jag lite betryckt.

Har just varit på "hearing" i Bollmoradalens församlingscentrum.
Det ställdes frågor till representanter för de olika nomineringsgrupperna inför kyrkovalet.
Jag tyckte att Irene Pierazzi från socialdemokraterna och Marianne Kronberg från moderaterna båda gjorde väldigt bra ifrån sig. Kloka kvinnor.

Jag tycker vi behöver folk som dem i Svenska Kyrkan. Vad jag inte förstår är varför jag inte kan få rösta på dem.
De båda har ju valt att ställa sig på varsin (partipolitiskt bunden) lista. Det gör att det är tekniskt omöjligt att rösta på dem bägge. Jag måste välja endera.
På köpet får jag hennes alla "lojala partibröder och –systrar", av vilka många jag aldrig sett röken i kyrkan.
Så antingen röstar jag på Irene, och några till av de kloka och förnuftiga socialdemokrater som finns på Tyresösossarnas lista, och får en radda ointresserade men partiideologiskt lojala sossar "som bonus", eller också röstar jag på Marianne och hennes likaledes vettiga partikamrater, men gynnar också en del avdankade och ganska sorgliga moderater jag inte alls vill ha i kyrkofullmäktige. Även om jag "kryssar" för mina favoriter, läggs min röst också på nomineringsgruppen.

Samma problem uppstår naturligtvis om jag istället väljer att lägga min röst på det partipolitiskt obundna Framtidens Kyrka. Hos denna "spretiga samling av (parti-)politiska "vildar"", finns det också kandidater jag har förtroende för, och sådana jag tror vi skulle klara oss utan i församlingens beslutande organ. Men också här tvingas jag välja en grupp (och välja bort de andra) samtidigt som jag kryssar för de kandidater jag vill skall styra min församling.
Om vi alla kunde enas om en enda nomineringslista skulle detta bekymmer inte uppstå!


Snälla Irene, snälla Marianne, snälla alla andra moderater, socialdemokrater, miljöpartister och andra partipolitiskt bundna och lojala kyrkovalskandidater:
Om ni alla kunde ställa er på samma lista, skulle jag, och alla andra medlemmar, få rösta på vilka vi vill av er!
Då skulle vi ha sann valfrihet. Och sann demokrati.

För mig har Framtidens Kyrka, som förening eller nomineringslista, inget som helst egenvärde. Det enda värdet den har är att den är ett alternativ till partilojalitet och bundenhet. I Tyresö församling det enda alternativet! Jag skulle vilken sekund som helst börja arbeta för att lägga ned denna förening och nomineringslista, bara vi kunde samarbeta för ett bättre gemensamt alternativ. Ett där vi alla kunde vara med och välja, och väljas, oavsett vad vi annars har för preferenser och lojaliteter.

Det som förenar oss i Framtidens Kyrka är att vi inte tror på det partipolitiska systemet i Svenska Kyrkans styrelseorgan. Vi tror att det skapar osunda bindningar, allianser och lojaliteter vilka leder till felbedömningar och "hålla-varandra-om-ryggen-politik" som är till men för kyrkan och församlingen. Vi som medlemmar i föreningen Framtidens Kyrka har många olika åsikter och funderingar men vi diskuterar dem gemensamt i en anda av öppenhet och tolerans. Vi behöver inte "rätta in oss i ledet". Vi är fria och ansvarstagande människor som får tänka själva.
Men vi är också en demokratiskt organisation, där vi efter en öppen debatt rättar oss efter majoritetens beslut.

När därför föreningen Framtidens Kyrka väljer, att i samband med kampanjen inför kyrkovalet, visa på några av de negativa bieffekterna av det partipolitiska samarbetet mellan moderater och socialdemokrater, (där alltså en del tjänster och gentjänster måste utbytas, och där egna ställningstaganden får stå tillbaka för lojalitet med partigruppen och deras allierade), kan man som enskild medlem i FRK möjligen tycka att detta är en beklaglig strategi, och det är inte heller alla medlemmar i FRK som helt står bakom den.
Personligen har jag t.ex. själv under de gångna åren arbetat intensivt för att tona ned kritiken av de andra nomineringsgrupperna och i stället lyfta det goda arbete vi vill ställa oss bakom. Hade vi varit fler med denna inriktning i föreningen hade säkert inte kritiken varit så framträdande. Hade tex Irene Pierazzi och Marianne Kronberg, och andra goda krafter från deras respektive nomineringsgrupper, istället för att bekämpa oss som inte är villiga att rätta in oss i partipolitikens ledband, förenat sig med oss, hade säkert det sätt på vilket kampanjen bedrivits sett helt annorlunda ut. Vi behöver fler kloka människor i Framtidens Kyrka!

　
Det som mot bakgrund av detta idag känns extra tråkigt, och alltså gör mig lite betryckt, är att när jag försöker framföra denna synpunkt till nämnda damer, blir jag av Irene Pierazzi anklagad för att ställa mig bakom det hon med ett mycket otrevligt tonfall kallar "smutskastning"! Det har verkligen aldrig varit min avsikt. Och även om jag själv hör till "duvorna" som hellre slätar över än tar strid i dessa frågor, kan man kanske fråga sig om "smutsen" är det som andra människor beskriver som den osminkade sanningen? I så fall bör man nog också fundera över hur denna "smuts" har uppstått, och varför inte man inte vill ta ansvar för den i en öppen debatt utan i stället för att bemöta sakargument använder sådana metoder som att anklaga andra för "smutskastning".


Jag tror och hoppas fortfarande på en gemensam nomineringslista, där också socialdemokrater och moderater (och miljöpartister) kan förenas med oss andra, partipolitiskt engagerade eller ej, för gemensamt arbete för församlingens bästa. En lista där de bästa och mest engagerade kandidaterna kan bli valda oavsett andra lojaliteter än den med Kristus och med den Svenska Kyrkan. Och ber verkligen Irene Pierazzi och Marianne Kronberg att tänka över varför deras partipolitiska engagemang i respektive parti är så väldigt väsentligt för dem. När ni kommit fram till det får ni gärna höra av er. Jag undrar verkligen. För jag förstår det inte!