Vad är jag? Vem är jag?
Som människa ställer man sig dessa frågor många gånger i livet.
Främst i ungdomen, men de återkommer också med jämna mellanrum.
Kanske kombinerat med: vad borde jag vara? vem förväntas jag vara? Vad vill jag vara?
Vad och vem, är nog viktiga frågor, men låt oss börja med de två första orden:
Jag är.
"Jag är" är det svar Gud ger Mose, när han talar till honom ur den brinnande busken, och Mose undrar vem han skall referera till när folket undrar varifrån han fått sitt uppdrag.
Jag är.
Det räcker så. Att finnas till. Att existera är nog i sig.
Och vi som är skapade att vara Guds avbilder, bör nog börja med att besinna detta faktum:
Vi är. Och det är tillräckligt.
Vad vi är, och vilka vi är, har nog sin betydelse. Men det är inte hela sanningen, hela bilden av oss, som människor, som individer. Först och främst är vi. Oss själva.
Och jag tror att det är oändligt viktigt att på något plan se det. Att ta till sig det, att känna det djupt i hjärtat: Jag är. Det räcker.
Då blir inte vad vi är, eller vem vi är så fruktansvärt viktigt. Så livsavgörande. Vårt liv, och vårt människovärde står inte och faller med de olika epitet vi klistrar på varandra och oss själva.
Igår pratade jag med en ung kvinna som fått besked att hon möjligen skulle kunna lida av ett borderlinetillstånd.
Förutom det lidande detta förskräckliga tillstånd innebär i sig, tror jag det också är behäftat med ett visst mått av stigmatisering att få denna diagnos. Något slags slasktrattsbenämning för "omöjliga, obegripliga" människor.
Många gånger hör jag hur personer med dessa svårigheter avfärdas med något slags uppgivenhet: det är som om det ändå inte går att hjälpa dem, att deras tillstånd förklarar allt i livet och befriar oss från ansvar för att tillsammans med dem försöka hantera och göra något åt det. Eftersom de definitionsmässigt är obegripliga är det inte ens någon idé att försöka begripa! Så vänder man dem ryggen och går sin väg. Fast det visst går att göra något, även om det är svårt.
Det är väl självklart att det är skrämmande att få reda på att man kanske tillhör en grupp av människor som varken andra eller de själva kan förstå sig på. "Som är omöjliga".
Men jag tänker att det i ett sådant här fall, liksom i så många andra, är viktigt att hålla reda på vad, eller vem, vi är, och vad vi har, lider av, lever med eller hur vi väljer att uttrycka det. En egenskap, en diagnos, ett problem definierar aldrig en människa. Det kan beskriva en faktor, en situation, men vi är så mycket mer. Var och en av oss, är vi så mycket mer på en gång, så mycket mer sammansatt, så komplex.
En människa sägs vara tjock. Men det är inte hela sanningen. Han är också intelligent, varmhjärtad och musikalisk. Kanske kan man säga att han lider av fetma, så har inte kroppskonstitutionen så fullständigt fått definiera personen.
En annan är diabetiker. Men hon har också en man och två barn, hon spelar bridge och arbetar i receptionen på ett hotell. Kanske är hon en fru och mamma, receptionist och bridgespelare som har diabetes?
Själv är jag grönögd, uppkäftig och ängslig. Samtidigt som jag är hundägare, kristen och läkare.
Eller har jag gröna ögon, äger en hund, arbetar som läkare, har ett ängsligt sinne och en frimodig själ samt lever med (eller av/på) en kristen tro?
Den unga kvinnan jag samtalade med kanske lider av ett borderlinetillstånd, det är i så fall både tråkigt och jobbigt. Men det innebär inte att hon är en "borderlineperson", att hon är "hopplös", eller "omöjlig", eller något annat slutgiltigt definierat. Hon är, en människa. En komplex, en sammansatt och mångfacetterad person med massor med egenskaper, möjligheter och svårigheter. Hon är, och förhoppningsvis kan hon få uppleva att hon också får vara, något annat; nämligen: alldeles tillräcklig i sig själv.
Vem är jag? Vad är jag?
Alltihop på en gång. Och ändå är inte ens den beskrivningen tillräcklig.
Jag är. Och jag får vara.
Det är tillräckligt.
