Jakob brottas hela natten. (1 Mos 32:22-31)
Hur många nätter har du brottats?
Dagar? Veckor? Månader? År?
Med Gud, tillvaron, eller med det vi ibland kallar våra ”inre demoner”……
Alla våra samvetskval, skulder, oförätter, omöjliga val och tveksamma ställningstaganden. Allt det där vi går och bär på.
Det livet, vägen vi vandrar, ofrånkomligt konfronterar oss med.
Och, likt Jakob, klamrar vi oss fast, och ropar: jag släpper dig inte förrän du välsignar mig!!
Vi vill få ett svar, en lösning—vi måste få ett sätt att gå vidare. En välsignelse.
I nattens mörker ropar vi ut till Gud:
Du MÅSTE ge mig din välsignelse!
Ett ord, ett tecken, en känsla av att vi inte är ensamma och övergivna i våndan.
Utan att någon faktiskt går med oss—också genom det allra mörkaste.
Och så, när gryningen närmar sig, ljuset och livet återvänder, kommer de: orden till tröst och läkedom. Upplevelsen av att det, trots allt, finns en väg framåt. Och vi kan utmattade pusta ut.
Men vi går inte oförändrade genom livets nattliga brottningar. Vi får våra slag och törnar.
Precis som Jakob får vi skador och ärr, påminnelser vi sedan bär med oss på vägen.
Men samtidigt är vi ju också rikare. Vi har blivit visare, med mer erfarenhet och kunskap. Om oss själva och om varandra.
Kanske kan man se hältan vi drabbas av som ett förtjänsttecken.
Något slags utmärkelse för tapperhet i strid.
Och kanhända skall vi, likt Jakob, bära våra yttre och inre ärr med en viss stolthet.
Vi har kämpat med Gud och människor. Och vi har segrat.
