lördag 13 augusti 2011
fredag 12 augusti 2011
Biologen och teodicé
Jag är människa. I grunden har jag en biologisk människosyn. Skolad av den naturvetenskapliga kunskapen som jag är.
Jag vet, och accepterar, att jag är uppbyggd av en enorm mängd celler av olika slag. Celler specialiserade på att bygga olika vävnader. Vävnader som sedan formats till olika organ runt om i kroppen, utifrån hur behovet och förväntningarna ser ut just där. Brosk är brosk oavsett om det sitter i en fingerled eller i ytterörat, men nog kan man se vad som är ett finger och vad som är öra och vi har också helt klart för oss vilken skillnad det är i funktion för fingrar och öron.
Den enskilda cellen lever ett eget liv. Den föds, gör sin uppgift och dör. En del celler lever länge, andra bara ett kort tag. När den försvinner, kommer det en ny i stället. En som tar dess plats, en som gör dess jobb. Men var och en av dem behövs, var och en av dem bidrar till det som tillsammans blir den stora helheten. Bidrar till det som blir mig. Bidrar till att just jag finns.
Varje gång en av mina celler dör, dör också jag, en liten smula. Varje gång en ny cell föds, föds jag också. På nytt och på nytt.
Min hela varelse, min existens, är således summan av alla de celler som kommer och går, gör sitt jobb och lever sina liv. Så sant. Alla är de jag. Alla är de helt och fullt jag, med mitt genom, min unika DNA-uppsättning. Men är jag då ”bara” detta? Summan av ett antal celler vilka var för sig inte har en aning om det sammanhang i vilket de ingår. Celler som inte har utrustning eller kapacitet att förstå något av den större helhet de är med och formar.
Vad är då detta andra? Detta jag kallar ”jag”? Medvetandet, tanken, upplevelsen av att vara en person. En individ, visserligen i gemenskap med allt omkring mig, men ändå avskiljd från resten av världen?
När jag läste en bok i systemteori, utifrån ett familjeterapeutliskt perspektiv, insåg jag första gången innebörden av begreppet metastruktur.
Meta-analyser av vetenskapliga undersökningar hade jag naturligtvis läst om tidigare, och konstaterat att det var ett intressant sätt att sammanställa kunskap på för att kunna dra ytterligare slutsatser som de enskilda undersökningarna inte kunde komma fram till. Att summan, mängden av data och information, i sig, påverkade resultatet och hur det skulle bedömas.
Men metastrukturen ur ett systemteoretiskt familje- eller gruppterapeutiskt perspektiv, var också något helt annat. Något mycket mer. Något helt nytt. En entitet som plötsligt uppstod och levde sitt eget liv.
Helt beroende av de olika familjemedlemmarna, utan dem skulle strukturen familjen aldrig funnits till, men ändå med ett eget liv, en egen dynamik. Familjemedlemmarna är medlemmar och delar av familjen. De behövs för att bilda en familj, men är var och en för sig inte nödvändiga för familjens existens. Helt utan familjemedlemmar finns dock inte familjen. Den existerar inte på egen hand.
Familjen är tydligt exempel på en metastruktur. Och det finns fler. Hela vår tillvaro är full av metastrukturer. Klass 4b är en metastruktur, pingstförsamlingen i Skövde en annan. Hela vårt samhälle är en metastruktur, liksom bäcken som rinner i dalen, myrstacken och sommarängen.
Vi är så vana vid metastrukturernas existens och så införstådda med deras villkor som självständiga, men sammansatta, entiteter, att vi knappt reflekterar över förhållandet mellan dem och deras grundvalar; alla de enskilda små byggstenarna.
Liksom varje blodkropp i mitt blodomlopp är helt och fullt jag, är jag helt och fullt svensk och del av det svenska samhället. Det svenska samhället består av nio miljoner små delar sådana som jag , men utgör samtidigt en egen entitet, en struktur, en metastruktur, som både gör och säger saker jag som enskild ”byggsten” inte alls känner igen mig i. Samtidigt som samhället klarar sig utmärkt utan just mig, är det för sin existens helt beroende av att det finns just ett tillräckligt stort antal ”byggstenar”, sådana som jag.
Om dessa byggstenar konsekvent arbetar för demokrati och rättvisa, blir metastrukturen samhället påverkat a v detta och utvecklas successivt mot ett mer demokratiskt och rättvist samhälle. Om delarna i metastrukturen istället struntar i rättvisan eller aktivt motverkar demokratin utvecklas naturligtvis också samhället i denna riktning. Således kan vi som delar i en metastruktur också påverka dess egenskaper och liv, framför allt om vi är flera som gör det tillsammans.
Skillnaden på mig som metastruktur, och samhället, familjen, och myrstacken är att jag har en medvetenhet, en reflektionsförmåga och en själv-upplevelse,på något vis särskild från de enstaka cellerna. Kanske kan man säga att jag har/är en meta-identitet, eller ett ”meta-väsen”.
I min biologiska människosyn ingår vidare en uppfattning av vi alla är blandningar av alla de motsatspar vi konstruerar då vi försöker beskriva oss själva, varandra och vår tillvaro.
Vi är både glada och ledsna, både starka och svaga, både goda och onda. Vi har det i oss. Potentialen ligger där i var och en av oss, som det slumrande DNA´t i varje liten cell i din kropp.
Men till skillnad från de enskilda cellerna kan vi människor välja. Det är det som gör oss till människor; vi är utrustade med den fria viljan. Inte den obegränsat fria viljan, alla alternativ står verkligen inte till buds för alla människor, men den begränsade fria viljan; viljan att inom ramen för de praktiskt-tekniska möjligheterna välja mellan de alternativ vi erbjuds. Mellan de val som finns.
Ibland är det verkligen väldigt svårt att se dessa valmöjligheter. Men de finns, oftare än vi kanske tror. De ser annorlunda ut än vi till en början tänker oss.
Och det är valmöjligheten som gör oss till Guds avbild. Det är valet som är det specifikt mänskliga, och det specifikt gudomliga i våra liv. Det är det möjliga valet som skiljer Gud och människa från resten av tillvaron. Och med valet följer också ansvaret. Och den självklara möjligheten att välja fel. Annars vore det inget val…….
Så tänker jag mig Gud, som ett metaväsen, uppbyggd, av alla våra goda val. Gud som den samlade kärleken i världen kondenserad och personifierad till en medveten, reflekterande, identitet….
Men hur blir det då? Vad kom först? Hönan eller ägget?
Människan eller Gud? Om människors kärleksfulla och goda val skapar Gud, då blir det väl konstigt?
Men nej, det tror inte jag. Jag tror Gud fanns först. Som den kondenserade kärleken. Som ett svart hål av kärlek, där allt drogs in och sögs fast. Kärlek utan gräns och måtta. Utan jämförelse och referensram. Utan val………..
Och den kärleken ”saknade” något. Kärleken behöver ett objekt, kan inte, vill inte, älska ut i tomma intet. Så, I begynnelsen skapade Gud himmel och jord…….
Varför? Det säger inte Bibeln. Vi får gissa. Han skapade sedan människor att råda över jorden. Till sin avbild skapade han dem. Han skapade dem med förmåga att älska och välja det goda. Men för att verkligen vara Guds avbild, med något slag anspråk till ömsesidighet i kärleksrelationen, måste människan också ha den fria viljan att välja. Och valet blir inget val om man inte har ett annat, ett sämre, ett mindre kärleksfullt och gott alternativ att ta ställning till. Man kan säga att sann kärlek förutsätter fria val. Och fria val förutsätter förekomst av dåliga alternativ. Kärlek förutsätter kärlekslöshet. Godhet förutsätter ondska.
Voila, biologen har löst teodicéproblemet!!
Eller kanske inte……..
Hur som helst tänker jag mig att jag som del i Kristi kropp, som en liten blodkropp simmande någonstans där i en av Guds artärer, är en del av Gud, även om jag inte är hela Gud. Även om det finns mycket av Gud som ligger ovanför och bortom min förmåga att förstå och omfatta. Men jag har det gudomliga DNA´t i mitt genom, ocj jag kan välja att använda det, att bli mer lik Gud, eller att låta bli, att avstå. Att låta bli att välja är också ett val. Att avstå från godheten ger plats för dess motsats, ty också ondskan ligger inom mig och lurpassar. Jag har också djävulens gener i min kropp och själ, även han växer och förmeras när jag väljer hans vägar, hans perspektiv.
Så står den egentliga kampen mellan Gud och djävulen, mellan draken och ängeln, mitt i min egen själ. Det är här skiljelinjen går, det är här svärden dras. Och det är här jag, med min gudabenådade förmåga att göra fria val, fattar beslut hur den striden skall sluta.
Jag vet, och accepterar, att jag är uppbyggd av en enorm mängd celler av olika slag. Celler specialiserade på att bygga olika vävnader. Vävnader som sedan formats till olika organ runt om i kroppen, utifrån hur behovet och förväntningarna ser ut just där. Brosk är brosk oavsett om det sitter i en fingerled eller i ytterörat, men nog kan man se vad som är ett finger och vad som är öra och vi har också helt klart för oss vilken skillnad det är i funktion för fingrar och öron.
Den enskilda cellen lever ett eget liv. Den föds, gör sin uppgift och dör. En del celler lever länge, andra bara ett kort tag. När den försvinner, kommer det en ny i stället. En som tar dess plats, en som gör dess jobb. Men var och en av dem behövs, var och en av dem bidrar till det som tillsammans blir den stora helheten. Bidrar till det som blir mig. Bidrar till att just jag finns.
Varje gång en av mina celler dör, dör också jag, en liten smula. Varje gång en ny cell föds, föds jag också. På nytt och på nytt.
Min hela varelse, min existens, är således summan av alla de celler som kommer och går, gör sitt jobb och lever sina liv. Så sant. Alla är de jag. Alla är de helt och fullt jag, med mitt genom, min unika DNA-uppsättning. Men är jag då ”bara” detta? Summan av ett antal celler vilka var för sig inte har en aning om det sammanhang i vilket de ingår. Celler som inte har utrustning eller kapacitet att förstå något av den större helhet de är med och formar.
Vad är då detta andra? Detta jag kallar ”jag”? Medvetandet, tanken, upplevelsen av att vara en person. En individ, visserligen i gemenskap med allt omkring mig, men ändå avskiljd från resten av världen?
När jag läste en bok i systemteori, utifrån ett familjeterapeutliskt perspektiv, insåg jag första gången innebörden av begreppet metastruktur.
Meta-analyser av vetenskapliga undersökningar hade jag naturligtvis läst om tidigare, och konstaterat att det var ett intressant sätt att sammanställa kunskap på för att kunna dra ytterligare slutsatser som de enskilda undersökningarna inte kunde komma fram till. Att summan, mängden av data och information, i sig, påverkade resultatet och hur det skulle bedömas.
Men metastrukturen ur ett systemteoretiskt familje- eller gruppterapeutiskt perspektiv, var också något helt annat. Något mycket mer. Något helt nytt. En entitet som plötsligt uppstod och levde sitt eget liv.
Helt beroende av de olika familjemedlemmarna, utan dem skulle strukturen familjen aldrig funnits till, men ändå med ett eget liv, en egen dynamik. Familjemedlemmarna är medlemmar och delar av familjen. De behövs för att bilda en familj, men är var och en för sig inte nödvändiga för familjens existens. Helt utan familjemedlemmar finns dock inte familjen. Den existerar inte på egen hand.
Familjen är tydligt exempel på en metastruktur. Och det finns fler. Hela vår tillvaro är full av metastrukturer. Klass 4b är en metastruktur, pingstförsamlingen i Skövde en annan. Hela vårt samhälle är en metastruktur, liksom bäcken som rinner i dalen, myrstacken och sommarängen.
Vi är så vana vid metastrukturernas existens och så införstådda med deras villkor som självständiga, men sammansatta, entiteter, att vi knappt reflekterar över förhållandet mellan dem och deras grundvalar; alla de enskilda små byggstenarna.
Liksom varje blodkropp i mitt blodomlopp är helt och fullt jag, är jag helt och fullt svensk och del av det svenska samhället. Det svenska samhället består av nio miljoner små delar sådana som jag , men utgör samtidigt en egen entitet, en struktur, en metastruktur, som både gör och säger saker jag som enskild ”byggsten” inte alls känner igen mig i. Samtidigt som samhället klarar sig utmärkt utan just mig, är det för sin existens helt beroende av att det finns just ett tillräckligt stort antal ”byggstenar”, sådana som jag.
Om dessa byggstenar konsekvent arbetar för demokrati och rättvisa, blir metastrukturen samhället påverkat a v detta och utvecklas successivt mot ett mer demokratiskt och rättvist samhälle. Om delarna i metastrukturen istället struntar i rättvisan eller aktivt motverkar demokratin utvecklas naturligtvis också samhället i denna riktning. Således kan vi som delar i en metastruktur också påverka dess egenskaper och liv, framför allt om vi är flera som gör det tillsammans.
Skillnaden på mig som metastruktur, och samhället, familjen, och myrstacken är att jag har en medvetenhet, en reflektionsförmåga och en själv-upplevelse,på något vis särskild från de enstaka cellerna. Kanske kan man säga att jag har/är en meta-identitet, eller ett ”meta-väsen”.
I min biologiska människosyn ingår vidare en uppfattning av vi alla är blandningar av alla de motsatspar vi konstruerar då vi försöker beskriva oss själva, varandra och vår tillvaro.
Vi är både glada och ledsna, både starka och svaga, både goda och onda. Vi har det i oss. Potentialen ligger där i var och en av oss, som det slumrande DNA´t i varje liten cell i din kropp.
Men till skillnad från de enskilda cellerna kan vi människor välja. Det är det som gör oss till människor; vi är utrustade med den fria viljan. Inte den obegränsat fria viljan, alla alternativ står verkligen inte till buds för alla människor, men den begränsade fria viljan; viljan att inom ramen för de praktiskt-tekniska möjligheterna välja mellan de alternativ vi erbjuds. Mellan de val som finns.
Ibland är det verkligen väldigt svårt att se dessa valmöjligheter. Men de finns, oftare än vi kanske tror. De ser annorlunda ut än vi till en början tänker oss.
Och det är valmöjligheten som gör oss till Guds avbild. Det är valet som är det specifikt mänskliga, och det specifikt gudomliga i våra liv. Det är det möjliga valet som skiljer Gud och människa från resten av tillvaron. Och med valet följer också ansvaret. Och den självklara möjligheten att välja fel. Annars vore det inget val…….
Så tänker jag mig Gud, som ett metaväsen, uppbyggd, av alla våra goda val. Gud som den samlade kärleken i världen kondenserad och personifierad till en medveten, reflekterande, identitet….
Men hur blir det då? Vad kom först? Hönan eller ägget?
Människan eller Gud? Om människors kärleksfulla och goda val skapar Gud, då blir det väl konstigt?
Men nej, det tror inte jag. Jag tror Gud fanns först. Som den kondenserade kärleken. Som ett svart hål av kärlek, där allt drogs in och sögs fast. Kärlek utan gräns och måtta. Utan jämförelse och referensram. Utan val………..
Och den kärleken ”saknade” något. Kärleken behöver ett objekt, kan inte, vill inte, älska ut i tomma intet. Så, I begynnelsen skapade Gud himmel och jord…….
Varför? Det säger inte Bibeln. Vi får gissa. Han skapade sedan människor att råda över jorden. Till sin avbild skapade han dem. Han skapade dem med förmåga att älska och välja det goda. Men för att verkligen vara Guds avbild, med något slag anspråk till ömsesidighet i kärleksrelationen, måste människan också ha den fria viljan att välja. Och valet blir inget val om man inte har ett annat, ett sämre, ett mindre kärleksfullt och gott alternativ att ta ställning till. Man kan säga att sann kärlek förutsätter fria val. Och fria val förutsätter förekomst av dåliga alternativ. Kärlek förutsätter kärlekslöshet. Godhet förutsätter ondska.
Voila, biologen har löst teodicéproblemet!!
Eller kanske inte……..
Hur som helst tänker jag mig att jag som del i Kristi kropp, som en liten blodkropp simmande någonstans där i en av Guds artärer, är en del av Gud, även om jag inte är hela Gud. Även om det finns mycket av Gud som ligger ovanför och bortom min förmåga att förstå och omfatta. Men jag har det gudomliga DNA´t i mitt genom, ocj jag kan välja att använda det, att bli mer lik Gud, eller att låta bli, att avstå. Att låta bli att välja är också ett val. Att avstå från godheten ger plats för dess motsats, ty också ondskan ligger inom mig och lurpassar. Jag har också djävulens gener i min kropp och själ, även han växer och förmeras när jag väljer hans vägar, hans perspektiv.
Så står den egentliga kampen mellan Gud och djävulen, mellan draken och ängeln, mitt i min egen själ. Det är här skiljelinjen går, det är här svärden dras. Och det är här jag, med min gudabenådade förmåga att göra fria val, fattar beslut hur den striden skall sluta.
tisdag 9 augusti 2011
Säkerheten framför allt.
Många människor har ett förvånansvärt stort behov av att få "veta hur det egentligen är". För mig verkar det som om de faktiskt tror att det finns exakta svar och helt entydiga sanningar. Jag försöker verkligen förstå hur de tänker.
Kanske är det så att tillvaron blir allt för komplicerad och skrämmande, om man ständigt skall gå och bära på den osäkerhet som (enligt min uppfattning) finns i allting. Kanske står man inte ut,måhända går man sönder och bryter ihop, om det finns ett "kanske" eller "kanske inte" man också måste kalkylera med. Jag kan inse att det finns personer vars intellekt eller psyke inte riktigt orkar med den anspänning det innebär att leva i ett "både-och"-tillstånd, snarare än i ett "antingen-eller" och därför måste förenkla sin världsbild och reducera den till svartvit, där saker är antingen onda eller goda, bra eller dåliga, aldrig något emellan. Eller både delarna.
Men att större delen av mänskligheten skulle hemfalla åt detta tänkande. Det har jag svårt att acceptera. Nog är de flesta av oss lite mer mogna än så? Visst kan vi omfatta motstridiga tankar och känslor, leva med paradoxer? Men varför förnekar vi då det? Och låtsas som om de enkla lösningarna finns? När de bara är illusioner.
Vem lurar vi egentligen?
Förmodligen mest oss själva.....
fredag 5 augusti 2011
Diskat!
Hur länge kan man låta bli att diska? Det beror naturligtvis på flera olika faktorer som samverkar. Hur mycket porslin man har från början. Hur många man är som äter vid måltiderna. Vilket slags mat som serveras. Hur varmt det är. Och hur mycket myror man har i köket.
Övervägde faktiskt att vänta ytterligare en dag med "stora köksröjningen", solen var ju lika underbart gassande idag som tidigare i veckan, men insåg att om goda vänner kommer ut med tiobåten i morgon bitti behövs det i alla fall ett antal muggar det går att dricka kaffe ur. Helst rena. Och tog en tur med diskborsten i köket. Sedan var det dags för ännu ett dopp i det klara Östersjövattnet vid bryggan, innan middagslagning vidtog. Nu, några timmar senare ser köket ut som vanligt igen: fullständigt kaotiskt, men vi har njutit en god middag och trevlig samvaro. Och nu väntar bingen!
Övervägde faktiskt att vänta ytterligare en dag med "stora köksröjningen", solen var ju lika underbart gassande idag som tidigare i veckan, men insåg att om goda vänner kommer ut med tiobåten i morgon bitti behövs det i alla fall ett antal muggar det går att dricka kaffe ur. Helst rena. Och tog en tur med diskborsten i köket. Sedan var det dags för ännu ett dopp i det klara Östersjövattnet vid bryggan, innan middagslagning vidtog. Nu, några timmar senare ser köket ut som vanligt igen: fullständigt kaotiskt, men vi har njutit en god middag och trevlig samvaro. Och nu väntar bingen!
torsdag 4 augusti 2011
Simultankapacitet
Njuter semesterns ledighet och frihet, härjar runt på tomten och röjer, vattnar och stökar. Väldigt konkret. Väldigt mycket här och nu.Parallellt pågår en intensiv process om framtid och uppdrag, ständigt föränderlig, under utmejslande. Betydligt mer abstrakt och luddigt men icke desto mindre viktig och mycket tydlig.
onsdag 3 augusti 2011
Esther Williams?
tisdag 2 augusti 2011
Dagens namn:
Karin.
När jag var barn och tillbringade somrarna hos mormor och morfar i Halland var namnsdagar viktiga grejer. Det skulle firas med tårta på sängen, blommor och små presenter, värsta födelsedagsfirandet fast inte riktigt så pretentiöst. Mest bara för att det var roligt att ha något att fira. Och jag hade två namnsdagar, inom loppet av två veckor, under bästa högsommartid.
Det blev mycket jordgubbstårta och små anteckningsblock från Bergstedts kiosk inslagna i vackert presentpapper. Nuförtiden kommer varken jag eller någon annan ihåg namnsdagar längre. Gissa då om jag blir förvånad när två gratulationer dyker upp. Från mina svågrar; Adrian och Pelle. Män mitt i livet och i karriären. Hur i fridens namn kan de komma ihåg att jag har namnsdag?
När jag var barn och tillbringade somrarna hos mormor och morfar i Halland var namnsdagar viktiga grejer. Det skulle firas med tårta på sängen, blommor och små presenter, värsta födelsedagsfirandet fast inte riktigt så pretentiöst. Mest bara för att det var roligt att ha något att fira. Och jag hade två namnsdagar, inom loppet av två veckor, under bästa högsommartid.
Det blev mycket jordgubbstårta och små anteckningsblock från Bergstedts kiosk inslagna i vackert presentpapper. Nuförtiden kommer varken jag eller någon annan ihåg namnsdagar längre. Gissa då om jag blir förvånad när två gratulationer dyker upp. Från mina svågrar; Adrian och Pelle. Män mitt i livet och i karriären. Hur i fridens namn kan de komma ihåg att jag har namnsdag?
Semesterbloggaren
Nå så kom den då till sist; semestern. Hett efterlängtad.
Nu,NU skulle man få tid att göra allt det där man annars inte hinner. Tänka alla goda tankar, avsluta sina resonemang.
Och kanske kan det bli så, eller i varje fall något lite ditåt, men än så länge ligger de flesta dagarna framför oss. Lockande som smultron på ett strå!
Igår måndagen den 1:e vaknade vi till solglitter på viken. Sällan känns en semester så lovande som när man får ta ett morgondopp vid stranden. Och njuta av det. Det finns finesser med augustisemester i alla fall.....
En snabb blick på odlingarna runt husknuten fick mig dock att återvända till den bistra verkligheten: rådjuren gillar såväl spenat som sallad! Men de äter ju inte upp ordentligt på något enda ställe, utan betar lite slött här och där och överallt. Halvätna salladsblad gör ingen männska glad. Men kanske är det för att de varit upptagna med det gröna som mina små rosor faktiskt fått gå i blom i år. Annars är de där gulliga marodörerna svåra på rosenknoppar oxå. Verkar som om summan av lasterna verkligen är konstant.
Nu,NU skulle man få tid att göra allt det där man annars inte hinner. Tänka alla goda tankar, avsluta sina resonemang.
Och kanske kan det bli så, eller i varje fall något lite ditåt, men än så länge ligger de flesta dagarna framför oss. Lockande som smultron på ett strå!
Igår måndagen den 1:e vaknade vi till solglitter på viken. Sällan känns en semester så lovande som när man får ta ett morgondopp vid stranden. Och njuta av det. Det finns finesser med augustisemester i alla fall.....
En snabb blick på odlingarna runt husknuten fick mig dock att återvända till den bistra verkligheten: rådjuren gillar såväl spenat som sallad! Men de äter ju inte upp ordentligt på något enda ställe, utan betar lite slött här och där och överallt. Halvätna salladsblad gör ingen männska glad. Men kanske är det för att de varit upptagna med det gröna som mina små rosor faktiskt fått gå i blom i år. Annars är de där gulliga marodörerna svåra på rosenknoppar oxå. Verkar som om summan av lasterna verkligen är konstant.
lördag 19 mars 2011
Positiv fred. Och negativ?
På facebook för jag för närvande en diskussion med min svärdotter och andra initierade och engagerade människor, unga och gamla. Den handlar om situationen i Libyen, för eller emot flygförbud. Hur vet man vad som är rätt eller fel? Vad som blir bäst för flest människor i det långa loppet, eller vilket mått man nu skall använda, för att ta ställning i en sådan, närmast omöjlig, fråga.
Enligt Wikipedia, uppslagsverket på internet, är Fred är ett tillstånd av harmoni, med en avsaknad av aggressioner. Termen används för att beskriva avslutningen eller en avstanning av internationell konflikt; i detta sammanhang är fred motsatsen till krig. Den används även för inre konflikter, och betyder då att man har uppnått ro eller jämvikt i sinnet.
Inom fredsforskningen talar man om positiv fred och negativ fred, men även inom det kulturella och religiösa etablissemanget finns en mängd olika skolor och åsikter och tankar om vad fred verkligen är
Positiv fred är nära besläktad med civilisationsbetingade fredsbegrepp, som shalom inom judendomen och eirene inom den grekiska mytologin. Andra exempel på detta är ahimsa och shanti inom hinduismen, som syftar till att ha fredliga samhällen och positiva förhållanden till gudomarna, naturen och den inre friden.
Denna positiva fred är alltså en strävan mot fredliga relationer mellan olika sociala grupper och nationer. Begreppet beskriver ett förhållande karaktäriserat av respekt, rättvisa och välvilja och framhåller att det även vid frånvaron av direkt våld dör eller skadas människor (psykiskt eller fysiskt). Något som gör att de inte längre kan leva ett fullvärdigt liv. Detta på grund av ojämlikheten i samhälleliga strukturer. Institutionellt våld, exploatering, rasism eller frånvaron av lika möjligheter är exempel. Positiv fred uppnås alltså först när det strukturella våldet har avlägsnats och frihet, jämlikhet, integration etc. har realiserats. Den som utövar våldet (aktören) är ofta svårdefinierbar (till skillnad vid direkt våld) och våldet är ofta fördröjt. Den fredsforskning som är inriktad mot positiv fred har ökat allt mer under de senaste åren medan den negativa minskar. Strävan efter positiv fred är en process som aldrig tar slut .
Negativ fred däremot definieras då som avslutningen på ett krig eller tillståndet mellan två krig. Tillståndet är, traditionellt och huvudsakligen, statscentrerat och har som utgångspunkt att alla sociala enheter ytterst vilar på våld där den starkaste parten alltid tar till våldet för att kuva den svagare och på så sätt behålla relationen och lugnet eller för att vinna fördelar. Freden görs negativ då den inte ses som något naturligt utan snarare i motsatsförhållande till kriget. Målet är självklart att undvika krig. För att i det längsta skjuta upp kriget kan staterna använda sig av alliansbyggnad genom traktat och pakter. Allt för att upprätthålla maktbalansen och på så sätt avskräcka andra från aggressioner.
Så långt Wikipedia…
Jag tänker att detta resonemang egentligen handlar om vår människosyn, eller kanske vår syn på tillvaron, som i grund och botten god eller ond. På något plan är det som skämtet om hur vi ser på en situationen. Vi har ett glas framför oss, Vattenytan är lokaliserad på en nivå halvägs mellan botten och glasets mynning. Är glaset halvtomt? Eller är det halvfullt?
Likadant kan vi se på freden, eller friden. Är det ett tillstånd av där vi slipper undan våld och förstörelse? Eller är det en tillvaro där rättvisa, frihet och jämlikhet råder?
För 20 år sedan revs Berlinmuren av frihetslängtande tyskar. I våra dagar går en brand genom framförallt arabvärlden. I land efter land reser sig nu befolkningen och strider för sin frihet. Kan man betrakta detta våld som en strävan efter fred? Eller är det den tysta kuvade massan under diktaturens regim som lever i fred?
Å ena sidan säger Jesus till oss att vi alltid skall vända andra kinden till om någon slår till oss i ansiktet, å andra sidan varnar han att i Lukas’ evangelium att man inte alltid kan stå oengagerad och vara alla till lags. Också när det gäller Jesus måste man välja sida. Jesus säger ”Jag har kommit för att tända en eld på jorden. Om den ändå redan brann!…..Tror ni jag är här för att skapa fred på jorden? Nej, säger jag, men splittring! Ty där fem bor i ett hus skall de i fortsättningen leva splittrade, tre mot två och två mot tre, far mot son och son mot far, mor mot dotter och dotter mot mor, svärmor mot sonhustru och sonhustru mot svärmor."
En rakryggad, stolt och hederlig fred, gör det möjligt att leva i frid med sin Gud och sin själ, medan en kuvad och tystad våldseftergift i längden skapar än mer hat och ofrid. Inom och mellan människor.
Vad skulle vi kunna göra för att få mer frid i vår värld?
Vad innebär Guds frid? Hur får man del av den?
Enligt Wikipedia, uppslagsverket på internet, är Fred är ett tillstånd av harmoni, med en avsaknad av aggressioner. Termen används för att beskriva avslutningen eller en avstanning av internationell konflikt; i detta sammanhang är fred motsatsen till krig. Den används även för inre konflikter, och betyder då att man har uppnått ro eller jämvikt i sinnet.
Inom fredsforskningen talar man om positiv fred och negativ fred, men även inom det kulturella och religiösa etablissemanget finns en mängd olika skolor och åsikter och tankar om vad fred verkligen är
Positiv fred är nära besläktad med civilisationsbetingade fredsbegrepp, som shalom inom judendomen och eirene inom den grekiska mytologin. Andra exempel på detta är ahimsa och shanti inom hinduismen, som syftar till att ha fredliga samhällen och positiva förhållanden till gudomarna, naturen och den inre friden.
Denna positiva fred är alltså en strävan mot fredliga relationer mellan olika sociala grupper och nationer. Begreppet beskriver ett förhållande karaktäriserat av respekt, rättvisa och välvilja och framhåller att det även vid frånvaron av direkt våld dör eller skadas människor (psykiskt eller fysiskt). Något som gör att de inte längre kan leva ett fullvärdigt liv. Detta på grund av ojämlikheten i samhälleliga strukturer. Institutionellt våld, exploatering, rasism eller frånvaron av lika möjligheter är exempel. Positiv fred uppnås alltså först när det strukturella våldet har avlägsnats och frihet, jämlikhet, integration etc. har realiserats. Den som utövar våldet (aktören) är ofta svårdefinierbar (till skillnad vid direkt våld) och våldet är ofta fördröjt. Den fredsforskning som är inriktad mot positiv fred har ökat allt mer under de senaste åren medan den negativa minskar. Strävan efter positiv fred är en process som aldrig tar slut .
Negativ fred däremot definieras då som avslutningen på ett krig eller tillståndet mellan två krig. Tillståndet är, traditionellt och huvudsakligen, statscentrerat och har som utgångspunkt att alla sociala enheter ytterst vilar på våld där den starkaste parten alltid tar till våldet för att kuva den svagare och på så sätt behålla relationen och lugnet eller för att vinna fördelar. Freden görs negativ då den inte ses som något naturligt utan snarare i motsatsförhållande till kriget. Målet är självklart att undvika krig. För att i det längsta skjuta upp kriget kan staterna använda sig av alliansbyggnad genom traktat och pakter. Allt för att upprätthålla maktbalansen och på så sätt avskräcka andra från aggressioner.
Så långt Wikipedia…
Jag tänker att detta resonemang egentligen handlar om vår människosyn, eller kanske vår syn på tillvaron, som i grund och botten god eller ond. På något plan är det som skämtet om hur vi ser på en situationen. Vi har ett glas framför oss, Vattenytan är lokaliserad på en nivå halvägs mellan botten och glasets mynning. Är glaset halvtomt? Eller är det halvfullt?
Likadant kan vi se på freden, eller friden. Är det ett tillstånd av där vi slipper undan våld och förstörelse? Eller är det en tillvaro där rättvisa, frihet och jämlikhet råder?
För 20 år sedan revs Berlinmuren av frihetslängtande tyskar. I våra dagar går en brand genom framförallt arabvärlden. I land efter land reser sig nu befolkningen och strider för sin frihet. Kan man betrakta detta våld som en strävan efter fred? Eller är det den tysta kuvade massan under diktaturens regim som lever i fred?
Å ena sidan säger Jesus till oss att vi alltid skall vända andra kinden till om någon slår till oss i ansiktet, å andra sidan varnar han att i Lukas’ evangelium att man inte alltid kan stå oengagerad och vara alla till lags. Också när det gäller Jesus måste man välja sida. Jesus säger ”Jag har kommit för att tända en eld på jorden. Om den ändå redan brann!…..Tror ni jag är här för att skapa fred på jorden? Nej, säger jag, men splittring! Ty där fem bor i ett hus skall de i fortsättningen leva splittrade, tre mot två och två mot tre, far mot son och son mot far, mor mot dotter och dotter mot mor, svärmor mot sonhustru och sonhustru mot svärmor."
En rakryggad, stolt och hederlig fred, gör det möjligt att leva i frid med sin Gud och sin själ, medan en kuvad och tystad våldseftergift i längden skapar än mer hat och ofrid. Inom och mellan människor.
Vad skulle vi kunna göra för att få mer frid i vår värld?
Vad innebär Guds frid? Hur får man del av den?
”Hevenu shalom aleychem”
så sjöng man på 70-talet, när jag var tonåring och peace-rörelsen levde glada dagar.
”With words of peace now we great you” hette sången på engelska.
Att hälsa varandra med en önskan om fred, och frid, är djupt mänskligt och universellt. Friden, eller freden , är ett grundläggande livsbehov som vi vill se tillfredställt hos såväl oss själva som dem vi håller av.
Fredshälsningen förekommer i olika språk och kultur kretsar. I arabiska länder används uttrycket Assalamu Alaikum (السلام عليكم, As-Salāmu `Alaikum) en hälsningsfras som används av såväl muslimer som till stor del allmänt bland folk, alltså även kristna araber), och betyder ungefär "Fred vare med dig".
Shalom är hebreiska, och betyder både frid och fred, bibliska grundord som likt det grekiska ”eiréne”, betyder ”helhet, harmoni, balans och jämvikt”. Att allt är i sin ordning, precis så som Gud avsett från början i sin gudomliga skapelseordning.
I vårt eget språkbruk använder vi ofta ”fred” när det gäller relationer i större sammanhang (mellan människor, samhälle och länder, fred med skapelsen) och frid för människans inre liv. De bibliska orden rymmer båda dessa aspekter.
1 Kor 14:22. Står det att ”Gud är inte oordningens Gud utan fridens.”
När det råder ofred är människan och skapelsen hotad:
Och Job klagar ”Det jag fruktade har drabbat mig, det jag bävade för har nått mig. Jag finner ingen frid, ingen ro, ingen vila, bara vånda och kval”.
Enligt den kristna tron ger Gud människan frid och fred, vilket är något helt annat än det världen ger:
I Psaltarens fjärde psalmen läser vi ”Många säger: "Vem kan ge oss lycka?" Herre, låt ditt ansikte lysa över oss. Av dig har jag fått en större glädje än de som fått korn och vin i mängd. Jag lägger mig ner i frid och sover. Du, Herre, låter mig bo i trygghet.”
I Johannesevangeliet säger Jesus till sina lärjungar: Frid lämnar jag kvar åt er , min frid ger jag er. Jag ger er inte det som världen ger. Känn ingen oro och tappa inte modet.
Och precis innan vi firar nattvard tillsammans, också här i vår Svenska Kyrkan idag, hälsar vi varandra med orden ”Herrens frid”, eller ”Guds frid”.
Också vi önskar frid och fred till varandra.
Några frågor att fundera på, att resonera om, för den som har lust:
Hur definierar du frid?
Är det någon skillnad på fred och frid?
Vad är det för skillnad på Guds frid och det världen kan ge?
Vad menar vi egentligen när vi önskar varandra: ”Herrens frid”?
”With words of peace now we great you” hette sången på engelska.
Att hälsa varandra med en önskan om fred, och frid, är djupt mänskligt och universellt. Friden, eller freden , är ett grundläggande livsbehov som vi vill se tillfredställt hos såväl oss själva som dem vi håller av.
Fredshälsningen förekommer i olika språk och kultur kretsar. I arabiska länder används uttrycket Assalamu Alaikum (السلام عليكم, As-Salāmu `Alaikum) en hälsningsfras som används av såväl muslimer som till stor del allmänt bland folk, alltså även kristna araber), och betyder ungefär "Fred vare med dig".
Shalom är hebreiska, och betyder både frid och fred, bibliska grundord som likt det grekiska ”eiréne”, betyder ”helhet, harmoni, balans och jämvikt”. Att allt är i sin ordning, precis så som Gud avsett från början i sin gudomliga skapelseordning.
I vårt eget språkbruk använder vi ofta ”fred” när det gäller relationer i större sammanhang (mellan människor, samhälle och länder, fred med skapelsen) och frid för människans inre liv. De bibliska orden rymmer båda dessa aspekter.
1 Kor 14:22. Står det att ”Gud är inte oordningens Gud utan fridens.”
När det råder ofred är människan och skapelsen hotad:
Och Job klagar ”Det jag fruktade har drabbat mig, det jag bävade för har nått mig. Jag finner ingen frid, ingen ro, ingen vila, bara vånda och kval”.
Enligt den kristna tron ger Gud människan frid och fred, vilket är något helt annat än det världen ger:
I Psaltarens fjärde psalmen läser vi ”Många säger: "Vem kan ge oss lycka?" Herre, låt ditt ansikte lysa över oss. Av dig har jag fått en större glädje än de som fått korn och vin i mängd. Jag lägger mig ner i frid och sover. Du, Herre, låter mig bo i trygghet.”
I Johannesevangeliet säger Jesus till sina lärjungar: Frid lämnar jag kvar åt er , min frid ger jag er. Jag ger er inte det som världen ger. Känn ingen oro och tappa inte modet.
Och precis innan vi firar nattvard tillsammans, också här i vår Svenska Kyrkan idag, hälsar vi varandra med orden ”Herrens frid”, eller ”Guds frid”.
Också vi önskar frid och fred till varandra.
Några frågor att fundera på, att resonera om, för den som har lust:
Hur definierar du frid?
Är det någon skillnad på fred och frid?
Vad är det för skillnad på Guds frid och det världen kan ge?
Vad menar vi egentligen när vi önskar varandra: ”Herrens frid”?
söndag 13 mars 2011
söndag 16 januari 2011
lördag 15 januari 2011
Soma, psyke, själ och ande.
Så vad är då en människa?……frågar psalmisten (Ps 8). Nästan en gud, blir svaret som övervägs.
Och Guds rike är inom er, säger Jesus i NT.
Kanske kan man tolka det som att det finns en gudomlig gnista inom var och en av oss. En glimt av Gud som vill verka och växa sig starkare. Få ta mer plats i vår själ. Det tror jag är vår Ande. Den bit av den Heliga Anden som kommer just mig till del.
Men är det detsamma som min själ? Nej, knappast. Anden är, enligt mina tankegångar, god. Något att vårda och försöka få slå rot och växa sig stor i min själ. Den är inte enbart jag, utan ett med Gud. Med hela skapelsen. Och finns samtidigt inom mig. Jag, men också något mer än jag.
Min själ är mitt jag. Enbart jag. På gott och ont. Med gott och ont. Begränsad av mitt medvetande, mina tankeprocesser, mina förmågor. Den del av mitt väsen som tolkar och integrerar de bidrag somat, psyket och anden bidrar med. Det är här min jagupplevelse, min ”sanna” identitet (bortom psykets kemiska processer) bor. Själen är jag när jag ”är mig själv”. Själen är ansvarig, kan fatta beslut, har en fri vilja att välja mellan gott och ont, bra och dåligt, egoistiskt eller altruistiskt, kortsiktigt eller långsiktigt. Eller göra komplexa analyser av de ibland höggradigt sammansatta tillstånd i vilka vi existerar och hur vi på bästa sätt skall förhålla oss till dessa.
Psyket är de emotionella och kognitiva resurser som själen har till sitt förfogande. Psyket styrs av de biologiska och kemiska processer som pågår i hjärnan och av de genetiska och anatomiska förutsättningar vi utrustats med. Eller förvärvat under livets gång.
Somat, eller kroppen, är hela den mottagande, interagerande och effektuerande apparat vi har till vårt förfogande. Detta inkluderar såväl ögonkast, som mjuka omvårdande händer, ben som springer i rädsla och panik, som hjärta, njurar, lever och alla andra livsuppehållande organ. Kroppen är vår vehikel, mediet i vilket vi existerar och interagerar med vår omvärld. Utan kroppen är vi stumma, döva, blinda och handlingsförlamade.
Vi människor har alltså åtminstone fyra olika aspekter av vår existens att beakta. Sannolikt finns det fler. Att beakta,att ta hänsyn till. Och vårda.
Vi behöver vårda vår kropp. Vårda vårt psyke. Vår själ och vår ande.
Kroppsvård känner vi till. Sjukvård, hälsovård och friskvård är välbekanta begrepp för var och en av oss. Liksom hårvård, tandvård och fotvård. Vård av psyke (psykiatrisk eller psykologisk) blir aktuell när problem på detta område uppstår, då blir det terapi eller medicinering. Men vi talar (tyvärr) sällan om profylaktisk vård av psyket, av vård av de mentala, emotionella och kognitiva funktioner som styr och påverkar oss i så stor utsträckning. Denna form av frisk- och hälsovård för en lågmäld och undanskuffad tillvaro.
Själavård däremot är ett gammalt begrepp. Belastat med fördomar och förutfattade meningar, men samtidigt med en relevans och dignitet som århundraden givit den. Att vårda sin själ, det beslutsfattande, myndiga medvetande som finns inom var och en av oss, borde vara en självklarhet, men har i dagens andliga oprecision och allmänt ”tillåtande” flummighet, eller biologiska determinism i stor utsträckning kommit på undantag.
Naturligtvis finns det också en andlig vård. Att vårda och ansa den andliga plantan och främja växten av vårt gemensamma liv , i Gud, av Gud, är av största vikt för våra mänskliga liv. Detta gör vi på olika sätt, med hjälp av kropp och själ, soma och psyke. Via dessa modaliteter, men med ett annat mål för ögonen; att växa i transcendens och osjälvisk gemenskap med Gud.
Samtliga dessa ”vårder”; kroppsvård, psykisk vård, själavård och andlig vård, anger avsikten och syftet med de aktiviteter som företas. Inom ramen för dessa ”vårder” måste man sedan använda sig av olika metoder, tillämpa olika principer, anpassa sig efter olika individer, olika miljöer, olika förutsättningar och behov.
Ingen av dem kan avskaffas som begrepp. Lika lite som de komponenter av människans väsen de förefaller befatta sig med. Kroppen och psyket, själen och anden finns där. Det är svårt att ifrågasätta eller ändra på. Sedan är det faktiskt upp till oss som mänsklig gemenskap att tillsammans avgöra om vården av dessa komponenter är något vi vill, eller tycker det är mödan värt, att ägna oss åt.
Och Guds rike är inom er, säger Jesus i NT.
Kanske kan man tolka det som att det finns en gudomlig gnista inom var och en av oss. En glimt av Gud som vill verka och växa sig starkare. Få ta mer plats i vår själ. Det tror jag är vår Ande. Den bit av den Heliga Anden som kommer just mig till del.
Men är det detsamma som min själ? Nej, knappast. Anden är, enligt mina tankegångar, god. Något att vårda och försöka få slå rot och växa sig stor i min själ. Den är inte enbart jag, utan ett med Gud. Med hela skapelsen. Och finns samtidigt inom mig. Jag, men också något mer än jag.
Min själ är mitt jag. Enbart jag. På gott och ont. Med gott och ont. Begränsad av mitt medvetande, mina tankeprocesser, mina förmågor. Den del av mitt väsen som tolkar och integrerar de bidrag somat, psyket och anden bidrar med. Det är här min jagupplevelse, min ”sanna” identitet (bortom psykets kemiska processer) bor. Själen är jag när jag ”är mig själv”. Själen är ansvarig, kan fatta beslut, har en fri vilja att välja mellan gott och ont, bra och dåligt, egoistiskt eller altruistiskt, kortsiktigt eller långsiktigt. Eller göra komplexa analyser av de ibland höggradigt sammansatta tillstånd i vilka vi existerar och hur vi på bästa sätt skall förhålla oss till dessa.
Psyket är de emotionella och kognitiva resurser som själen har till sitt förfogande. Psyket styrs av de biologiska och kemiska processer som pågår i hjärnan och av de genetiska och anatomiska förutsättningar vi utrustats med. Eller förvärvat under livets gång.
Somat, eller kroppen, är hela den mottagande, interagerande och effektuerande apparat vi har till vårt förfogande. Detta inkluderar såväl ögonkast, som mjuka omvårdande händer, ben som springer i rädsla och panik, som hjärta, njurar, lever och alla andra livsuppehållande organ. Kroppen är vår vehikel, mediet i vilket vi existerar och interagerar med vår omvärld. Utan kroppen är vi stumma, döva, blinda och handlingsförlamade.
Vi människor har alltså åtminstone fyra olika aspekter av vår existens att beakta. Sannolikt finns det fler. Att beakta,att ta hänsyn till. Och vårda.
Vi behöver vårda vår kropp. Vårda vårt psyke. Vår själ och vår ande.
Kroppsvård känner vi till. Sjukvård, hälsovård och friskvård är välbekanta begrepp för var och en av oss. Liksom hårvård, tandvård och fotvård. Vård av psyke (psykiatrisk eller psykologisk) blir aktuell när problem på detta område uppstår, då blir det terapi eller medicinering. Men vi talar (tyvärr) sällan om profylaktisk vård av psyket, av vård av de mentala, emotionella och kognitiva funktioner som styr och påverkar oss i så stor utsträckning. Denna form av frisk- och hälsovård för en lågmäld och undanskuffad tillvaro.
Själavård däremot är ett gammalt begrepp. Belastat med fördomar och förutfattade meningar, men samtidigt med en relevans och dignitet som århundraden givit den. Att vårda sin själ, det beslutsfattande, myndiga medvetande som finns inom var och en av oss, borde vara en självklarhet, men har i dagens andliga oprecision och allmänt ”tillåtande” flummighet, eller biologiska determinism i stor utsträckning kommit på undantag.
Naturligtvis finns det också en andlig vård. Att vårda och ansa den andliga plantan och främja växten av vårt gemensamma liv , i Gud, av Gud, är av största vikt för våra mänskliga liv. Detta gör vi på olika sätt, med hjälp av kropp och själ, soma och psyke. Via dessa modaliteter, men med ett annat mål för ögonen; att växa i transcendens och osjälvisk gemenskap med Gud.
Samtliga dessa ”vårder”; kroppsvård, psykisk vård, själavård och andlig vård, anger avsikten och syftet med de aktiviteter som företas. Inom ramen för dessa ”vårder” måste man sedan använda sig av olika metoder, tillämpa olika principer, anpassa sig efter olika individer, olika miljöer, olika förutsättningar och behov.
Ingen av dem kan avskaffas som begrepp. Lika lite som de komponenter av människans väsen de förefaller befatta sig med. Kroppen och psyket, själen och anden finns där. Det är svårt att ifrågasätta eller ändra på. Sedan är det faktiskt upp till oss som mänsklig gemenskap att tillsammans avgöra om vården av dessa komponenter är något vi vill, eller tycker det är mödan värt, att ägna oss åt.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)