Smältvatten

Så kom sommaren. Den kom och den gick, och ingen berättade det för henne. Vinterns mörker behöll sitt grepp om hennes själ, och hon hukade under den vinande vinden tills ingen lindring syntes möjlig. Då övervägde hon det omöjliga: att låta sig omslutas av drivan, stelna och bli ett fossil, hejdat mitt i rörelsen. Mitt i det liv som aldrig blivit något annat än en, aningen droppande, istapp i den bleka middagssolen en februaridag. Men droppen hänger kvar vid tappen, tills den faller av sin egen tyngd, och ingen tvingar den. Så hängde hon kvar vid livet, smältande, tvekande, halkande, droppande, ständigt på fallrepet, men ännu inte fallande. Och nedanför henne tinade marken långsamt

Att behövas

Veckan innan jag gick på semester hade jag ett samtal med en ung man. Ett samtal som inte lämnar mig någon ro. Ett samtal som på något vis utkristalliserar och preciserar ett problem många unga snuddar vid någon gång, en del lever med det varje dag. Frågan han ställde var: Behövs jag? Finns det verkligen något behov av just mig här på jorden? Eller är jag mest onyttig och överflödig? Visst känner vi igen den frågan? Om inte från någon ungdom omkring oss just nu , så kanske från oss själva, eller våra vänner, då, när vi en gång var där, på tröskeln in i vuxenvärlden. Och visst finns det fog för frågan. Det finns realistiskt underlag att göra denna undran. Såväl i ungdomen som senare i livet. Vi snuddar vid den, hittar ett någotsånär tillfredställande svar och skyndar vidare. Men vad svarar man denne unge man? Han lät inte nöja sig med ett allmänt hållet ”det ordnar sig nog skall du se”. Han var djupt seriös och allvarlig i sin undran. Till yttermera visso hade han dessutom rent konkret mer fog för sin undran än de allra flesta. Han lider av ett handikapp, har små eller inga möjligheter att någonsin ta sig in på arbetsmarknaden, och av samma anledning svårigheter att etablera kontakter och relationer med andra människor. Redan från tonåren lever han på ”ersättning” från det allmänna, och ser sig som enbart ”tärande” i förhållande till det samhälle vi lever i. Mina tafatta försök att resonera med honom att man kan bidraga till det gemensamma goda på andra sätt än att vara ”materiellt produktiv” smulade han sönder med att han i så fall i alla fall vill bidraga med något någon annan uttrycker någon uppskattning över. Och han har ju rätt; helt utan positiv återkoppling, bekräftelse på att även andra tycker man har ett existensberättigande kan ingen människa leva. Och kanske är det den största utmaningen av alla, för oss vuxna och sk etablerade ? Att kunna visa alla dessa unga, eller dem som någonstans kommit på kant med det etablerade systemet, som aldrig hittat in i det, att det finns, inte bara plats för, utan också behov av var och en av dem.

Himlens fåglar.....

Vi människor är skapta som bönder eller nomader. Några av oss har resandet i blodet, önskar ständigt nya vyer att vila sina ögon på. Andra planterar sin rot i marken. På en plätt jord man kallar sin. Påtar och gräver, vattnar och göder, tills den lilla täppan blir en trädgård. En oas för alla himlens vilsna fåglar. Alla himlens fria fåglar......

Våga vara sårbar.

"Ja, i svagheten blir kraften störst. Därför vill jag helst skryta med min svaghet, så att Kristi kraft kan omsluta mig. Jag gläds åt svaghet, förolämpningar, svårigheter, förföljelser och nöd när det är för Kristi skull. Ty när jag är svag, då är jag stark".
1 Kor 12

Paradoxalt? Eller strikt logiskt?

När jag vågar konfronteras med min egen svaghet, min sårbarhet och mina tillkortakommanden, nog är det då, och först då, som jag verkligen når den insikt och styrka som möjligen skulle kunna hjälpa mig att bemästra den.
Så länge jag inbillar mig att jag själv rår på situationen, kan styra, domdera och ställa, blundar jag för livets realiteter och blir ett lätt rov för mina egna inbillningar. Önskedrömmar kan vara farliga saker. Om de hindrar oss att se den verklighet vi behöver ta itu med.

Att tro

Inte att kunna. Eller kanske ens vilja. Men att acceptera möjligheten. Och någon gång våga hoppas.

Visst får man vara tacksam?

Denna vårvinter har inte liknat någon annan. (Vilken vårvinter gör egentligen det?)
Två nya arbeten och en stimulerande utbildning, parallellt med rudimentära försök att få mitt lilla företag på banan. Nej, jag kan väl inte vara riktigt klok. Medgives villigt. Har väl aldrig varit, men är det värre än någonsin nu?
Nej, jag tror faktiskt inte det.
Mitt i kaoset är jag faktiskt mindre stressad än jag trodde möjligt.
Periodvis har jag väl ifrågasatt om jag egentligen klarar av det där läkarjobbet jag åtagit mig. Långsam, tvångsmässig och omständlig som jag är.
Men ändå; jag försöker ta en dag i taget, gilla läget trots. Jag gör så gott jag kan, och kanske får det vara nog. Det FÅR vara nog.
Och för det mesta lyckas jag också hålla fast vid den tanken och inte dras ned i hopplöshetens och självömkans bottenlösa träsk. Jag gör så gott jag kan. Och det är kanske inte bra, kanske inte ens tillräckligt gott nog, men det är det jag klarar av. Och jag jobbar på det. Dag efter dag.

Idag har vi haft studiedag med mitt team i psykiatrin. Timmar av livliga samtal om vårt arbete och hur vi kan förbättra det till gagn såväl för våra patienter som för oss själva. Mycket prat, många skratt. Olika åsikter, god stämning. Omsorg och högt i tak. Konstruktiva förslag och ömsesidig stöttning när inga lösningar synes inom räckhåll. We are in this together. Och vi gör så gott vi kan! Och allihop försöker vi få de bristande och otillräckliga resurserna att räcka så långt bara möjligt är, samtidigt som vi jobbar på att ej förtvivla inför det massiva lidande vi möter. För det är ju som vår enhetschef säger: av alla dem som remitteras eller söker sig till oss är det ju inte speciellt många som gör det "i onödan".

Varför ökningen då?
Mår människor sämre psykiskt? Ställer livet och tillvaron högre krav nuförtiden? Ställer vi själva högre krav på att ha ett gott liv? Förväntar vi oss bot och hjälp med allt det där som tidigare generationer fick acceptera, leva och dö med?
Och var går den bortre gränsen? Hur många karaktärsdrag och dysfunktionella personlighetsaspekter kan vi förvänta oss att få åtgärdade? När börjar det hela närma sig plastikpsykiatri? Alla stöpta i samma strömlinjeformade yuppieform. Eller den moderna (men ack så förhatliga) Svensson, om du vill.

Frågorna blir egentligen inte färre. Men reflektionen ger medvetenhet, och därmed,(åtminstone för mig) mer tillfredställelse och mindre uppgivenhet Och bara det är väl guld värt??
Med fler frågor än svar går vi vidare i vår kamp mot plågan och lidandet. Men vi delar vår strävan.
Och detta faktum gör oss starka.

Du kan le.....

Postmodernism, pietism och socialliberalism

Låter det som en acceptabel kombination?

Uppvuxen med mångfaldstänkandet som grundsten: "att vara liberal är att vara kluven".
Att alltid kunna se andra sidor av ett problem, alltid hitta någon annans ingångsvinkel. Och i grund och botten faktiskt inte tro att min syn på något sätt skulle vara riktigare eller sannare. För någon annan än mig själv.
Medför att man aldrig är tvärsäker, att man alltid är beredd att lyssna in en annan åsikt och att faktiskt ändra sin egen ståndpunkt om det man möter låter klokt och övertygande.
Jag är alltså en av många människor. Alla lika viktiga, alla med tanke, vilja, och beslutsförmåga att, åtminstone i någon utsträckning, ta ansvar för sitt liv, sina ställningstaganden och sina handlingar.
Och för mig är också detta med den enskildes förmåga, rättighet och skyldighet, att ta ansvar ett mänskligt signum. Ett tecken på vår värdighet som människa. Det faktum att vi människor kan reflektera över våra val, medför att vi ändå får tilltros kapaciteten att göra medvetna val. Och de valen måste vi göra alldeles själva. Det finns ingen stor organisation att gömma sig bakom. I etikens och moralens yttersta utpost får var och en fatta sina egna personliga val och ta ansvar för de konsekvenser de medför. På kort såväl som på lång sikt. Till yttermera visso är konsekvenserna av våra val inte alltid överskådliga. De sprider sig som ringar på vattnet och får följder långt utanför det vi till en början räknat med. Men också detta är i någon mån sådant som vi kan/får bära ansvr för. Ansvaret kan kännas tungt, men är alltså kvittot på att vi faktiskt är fria och kan fatta våra egna beslut.
Och konsekvensen av att jag inte på något sätt är bättre skickad att fatta dessa beslut än andra, att deras åsikter är lika viktiga som mina blir att jag, så långt möjligt, måste försöka göra allt för att andra skall ha möjlighet att verkställa sina egna beslut och leva efter sin egen övertygelse. Således måste jag i solidarietet med mina medmänniskor fatta mina beslut så att de inte inkräktar på andras möjligheter.

Sammanfattningsvis kan man alltså säga att ismerna i detta inläggs titel också kunde beskrivits med följande ord: mångfald, solidarietet och individuellt ansvar. I god kombination. What a world it would be....

Oh,Happy day

När blir påsken glad?

När det gäller religiösa och kulturella frågor där riter och traditioner är av så stor betydelse för meningsbärandet, tycker jag ändå att en ambition att upprätthålla en viss stringens i tänkandet är av nöden. Tror inte jag egentligen är någon principryttare, men jag tycker om att förstå vad jag själv gör. Och varför.
Våra stora kristna högtider: jul, påsk, kristi himmelsfärd och pingst har ju var och en sin tydligt angivna dag i vårt kyrkoår. Julen firas på juldagen, påsken på påskdagen i våra gudstjänster.
I Sverige (och kanske på andra håll) finns dock en tendens att inleda firandet redan på "aftonen", dvs kvällen före. Jag har förstått det så att eftersom "helgen" inträder redan från helgsmålet (=söndagens första vesper) vid 18-tiden på kvällen dygnet innan, har man påbörjat firandet från denna tidpunkt. Lite prematurt kan man tycka, att i hemmen börja fira Jesu födelse, eller uppståndelse, innan det egentligen inträffat, men vi vet ju vad som händer, så det kanske får ursäktas oss att vi i glädjen och ivern har lite svårt att vänta ända till tolvslaget på natten.
Således kan jag motivera att jag firar påskafton och julafton med festligheter, och önskar vänner och bekanta "Glad Påsk" respektive "God Jul" cirka 6 timmar innan det egentligen är tillämpligt. Det finns , för mig tillräcklig, teoretisk och traditionell bakgrund att göra detta avsteg från grundprincipen (högtiden firas på sin rätta dag).
Att sedan flytta detta firande, och önskande, allt tidigare har jag svårare att förstå. Julen kanske inte är så allvarligt, men när det handlar om påsken riskerar en stor och grundläggande del av påskens budskap och innebörd gå förlorad om vi lite lättvindligt "hoppar över" Jesu lidande och död, och omedelbart skyndar vidare att glädja oss över uppståndelsen.
Det är plågan och nederlaget som gör glädjen desto större. Det senare kommer inte utan det förra.
Så därför vägrar jag idogt, att respondera när mina vänner på facebook och annorstädes vänligt hälsar mig med ett "Glad påsk" redan från skärtorsdagen". Jag kan "gilla" att de tänker i dessa banor, men kommer själv inte önska någon Glad Påsk förrän jag samtidigt kan säga "Kristus är uppstånden. Ja, han är sannerligen uppstånden!". Och dit är det ännu ganska många timmar......

Respekt

Överväger att odla min respektlösa sida. Kan man verkligen respektera allt? Och innebär respekt för någon/något alltid att man måste rätta sig efter det i sitt eget liv? Eller finns det en respekt där man kan ha olika åsikter? Kanske är det just precis det respekt handlar om? Respekt för dig. Och respekt för mig

En skrävlare biter i gräset.

Jag har ju ett sådant fantastiskt bra immunförsvar. Blir bara lite snorig när andra ligger för ankar. Fortsätter att vara i farten, i ur och skur.
Lite av min egen image, min självbild grundar sig väl på detta.
Men det handlar inte enbart om högmod. Det handlar nog mest av allt om osäkerhet och rädsla att inte vara till lags (håller du på med så'nt ännu?? Gamla människan!). Vågar liksom aldrig tro att jag är tillräckligt
sjuk för att kunna vara hemma och kurera mig Kurerar mig gör jag på språng, med hjälp av Ipren och C-vitaminer. Och visst, det funkar för det mesta. Men just igår tror jag jag passerade en gräns. Det är inte trevligt, inte ens speciellt profesionellt att sitta och hosta lungorna ur sig på sina patienter. Hur långa väntetider man än har.
Efter att natten till igår varit sömnlös och plågsam (hosta och ont i hela kroppen) beslöt jag mig för en "dubbel-I-kur" (Ipren+Imovane) i går kväll och har faktiskt sovit riktigt bra. Men när jag kommer ur sängen inser jag att god sömn (även om det är en stor del av välbefinnandet) inte utgör hela sanningen.
Jag biter i gräset. Kan inte gå till jobbet som jag är nu. Om inte annat så för patienterna skull. De har väl bekymmer nog utan att behöva oroa sig över om doktorn kvävs i sina hostattacker eller ej.........

Vår växel öppnar åtta. Jag har naturligtvis inte något direktnummer någonstans här hemmea. (Vad skulle jag med det till? Jag blir ju aldrig sjuk!) Så nu sitter jag i köket iklädd morgonrock, hackar och snörvlar, med värkande kropp som efter ett bättre träningspass, och inväntar att jag skall kunna ringa och sjukanmäla mig. En skrävlare får bita i gräset.

Mmm.

Måttligt misslyckad människa.
Känns som en devis att försöka leva efter.
Fast alldeles nyss trodde jag faktiskt jag höll på att dö.
Den här sällsport tråkiga influensan som härjar i år verkar till sist fått också mig i sitt grepp. Fast jag strävat emot och kämpat på i ett par veckor nu.
Ikväll urartade det småförkylda till en magnifik hostattack som inte verkade ta slut. Jag fick inte luft och kände hur det började svartna för ögonen. Till slut kom familjen tillskydande och undrade vad som stod på. Bara det ni, då händer det grejer....
Nåväl, till sist lugnade det värsta ned sig och nu sitter jag här med en könsla av att någon petar mig med ett grässtrå i halsen, medan jag försöker hitta en ställning att sova i som inte omedelbart medför nya utbrott. Tvekat lite på att gå till jobbet har jag gjort hela veckan men nu verkar det läge att ta sig en riktigt allvarlig funderare. Och ju mer jag hostar, desto ondare i huvudet får jag. Men att vara borta från jobbet blir bara surt värre efteråt, det funkar ju inte riktigt så att någon annan går in och tar mitt jobb medan jag är borta, utan det står bara snällt där och väntar på mig. Och växer till under tiden......
Mja,mja, hur man vänder sig har man ändan bak, och livet är, som häxan Ursula så riktigt påpekar, fullt av mariga val.

Humanitet på lasarettet

-God morgon, fru Karlsson, det ser ju fint ut med foten vi opererat. Vi planerar att fru Karlsson får åka hem idag.
-Åhå, fru Karlsson har centrala bröstsmärtor....det kan ju vara hjärtinfarkt det......särskilt som fru K haft hjärtinfarkt förut......
-Vi måste nog skicka en akutremiss till kardiologen på läkarhuset i er hemstad, så får de avgöra om ni har en hjärtinfarkt eller ej.
-Ja, hjärtinfarkter skall man ju ta hand om samma dag......
-Jasså, ni tycker det är besvärligt att åka ända till hemstaden för att träffa en doktor som sedan kanske omedelbart skickar er till sjukhus igen. Jag förstår....
- Men kanske kardiologen kan resa hit och träffa er för att avgöra om detta är en hjärtinfarkt eller inte.....
- Jasså, det finns kardiologer här på sjukhuset också....men dem träffade ni ju redan förra veckan. Och då hade ni minsann ingen hjärtinfarkt. Och ni är ju faktiskt mantalsskriven i er hemstad.......
-Nä, någon ordning får det vara. Det är ju inga problem med foten längre. Nu får ni resa hem och så får ni lösa det där med hjärtat tillsammans med kardiologen på hemorten. Basta.