Veckan innan jag gick på semester hade jag ett samtal med en ung man.
Ett samtal som inte lämnar mig någon ro. Ett samtal som på något vis utkristalliserar och preciserar ett problem många unga snuddar vid någon gång, en del lever med det varje dag.
Frågan han ställde var: Behövs jag? Finns det verkligen något behov av just mig här på jorden? Eller är jag mest onyttig och överflödig?
Visst känner vi igen den frågan? Om inte från någon ungdom omkring oss just nu , så kanske från oss själva, eller våra vänner, då, när vi en gång var där, på tröskeln in i vuxenvärlden.
Och visst finns det fog för frågan. Det finns realistiskt underlag att göra denna undran. Såväl i ungdomen som senare i livet.
Vi snuddar vid den, hittar ett någotsånär tillfredställande svar och skyndar vidare.
Men vad svarar man denne unge man? Han lät inte nöja sig med ett allmänt hållet ”det ordnar sig nog skall du se”. Han var djupt seriös och allvarlig i sin undran.
Till yttermera visso hade han dessutom rent konkret mer fog för sin undran än de allra flesta. Han lider av ett handikapp, har små eller inga möjligheter att någonsin ta sig in på arbetsmarknaden, och av samma anledning svårigheter att etablera kontakter och relationer med andra människor.
Redan från tonåren lever han på ”ersättning” från det allmänna, och ser sig som enbart ”tärande” i förhållande till det samhälle vi lever i.
Mina tafatta försök att resonera med honom att man kan bidraga till det gemensamma goda på andra sätt än att vara ”materiellt produktiv” smulade han sönder med att han i så fall i alla fall vill bidraga med något någon annan uttrycker någon uppskattning över. Och han har ju rätt; helt utan positiv återkoppling, bekräftelse på att även andra tycker man har ett existensberättigande kan ingen människa leva.
Och kanske är det den största utmaningen av alla, för oss vuxna och sk etablerade ? Att kunna visa alla dessa unga, eller dem som någonstans kommit på kant med det etablerade systemet, som aldrig hittat in i det, att det finns, inte bara plats för, utan också behov av var och en av dem.
