Rum

Rum,livsrum,arbetsrum,maktrum.
Idag har jag fått ett nytt rum på jobbet. Efter fem år i det fantastiska lilla rum med vinkelfönster i kvällssolen som jag faktiskt älskat, och känt mig så hemma i, har jag bytt, Till ett större, mörkare och mer ” maktpretentious” än jag någonsin kunnat tänka mig.  På något sätt är det bra. Det var pinsamt trångt och ”crummy” på mitt gamla rum  ibland när alla skulle tränga in sig, men det känns oxå obekvämt. Extremt lite mig.
Hur förklarar man det?
Stora rum symboliserar makt. Som MAL har jag något slags (luddigt formulerad) makt jag inte ens är specielllt bekväm med.Personalen vet det, patienterna vet det.  Det är bara jag som egentligen inte begriper vad det handlar om.
Enligt mitt sett att se det har MALen egentligen ganska mycket ansvar utan någon egentlig makt (predisponerar för utbränning), medan hen får bära ett symbolvärde för auktoritet inom organisationen. Ett egentligen ganska otacksamt, kamikazeuppdrag.
Och att över huvudtaget  acceptera att flytta in i ett nytt, större rum, symboliserar i mångt och mycket att jag utlånar mig,  ställer mig till maktens förfogande, och accepterar att vara dess talesman i mitt närområde. UTAN att själv kunna utöva någon som helst reell makt. Mellanchefens dilemma,
VAD gör det med mig? Vad gör jag med mig?

Benefit of the doubt

The benefit of the doubt

Eller osäkerheten som arbetsmetod.

Ingen av oss vet någonting med absolut säkerhet.  Så är det, med absolut säkerhet ;-)

Och alla försök att intala oss själva, eller varandra, något annat, är ren och skär lögn.

Möjligen trygghetsskapande, vänligt menande, stabiliserande och betryggande. Men lögn.

Vi vet INGENTING med absolut säkerhet. Utom möjligen då, att vi ingenting vet med absolut säkerhet…..

Kan vi enas om det?

Då har vi en utgångspunkt, så god som någon för att resonera vidare om hur vi kan förhålla oss till, och hantera, vår , och andras verklighet.

Sedan kan vi naturligtvis införa begreppet sannolikhet.  Det kan finnas större eller mindre sannolikhet för att något skall inträffa, ha verklighetsgrund eller vara en  användbarbedömning av en situation.

”Användbar” är också en praktiskt begrepp att laborera med i sammanhanget. Ibland spelar det ingen roll hur ”rätt” man har i en viss fråga, om resten av mänskligheten är överens  om att bränna en på bål för att man hävdar denna synpunkt.  Då eldas man upp, och dör, med sin sanning.

Enligt mitt sätt att se på det finns det alternativa möjligheter att förhålla sig till frågan om ”rätt eller fel”, ”sant eller falskt” – 

Möjligheten att använda sig av ”the benefit och the doubt” eller ”osäkerheten som arbetsmetod”

OM

Min utgångspunkt är att jag , egentligen, inte VET, någonting alls, utan att jag försöker lyssna och förhålla mig till de olika beskrivningar om en specifik situation som jag får del av.  Och sedan försöker väga samman de olika informationskällor jag har och försöker se vad som verkar praktiskt användbart i sammanhanget, för att vi människor skall fungera tillsammans i ett socialt system.  Då, hamnar vi i ett helt annat läge, när vi resonerar om vad som stämmer och vad som inte gör det, vem som har rätt och vem som har fel.  

Man kan inte så noga veta. Och det är egentligen inte det viktigaste.

Det viktigaste är egentligen vilken tolkning av omvärlden, av situationen och vår världsbild som vi kan enas så mycket om att vi människor klarar av att leva tillsammans utan att ständigt hamna i konflikt med varandra.

Konflikt är för det mesta inte bra.  Konflikt hämmar fortskridande och utveckling. Konflikt hindrar harmoni och personlig tillfredställelse.

Konflikter kan föra utvecklingen framåt, men  i så fall genom att man försöker lösa konflikten.

Min utgångspunkt i resonemanget är att vi, du och jag tillsammans försöker hitta en konstruktiv väg att  hantera olika uppfattningar och,  i största möjliga mån,  undvika konflikt.

En konstruktiv syntes, verkar mycket mer användbar än två helt motstridiga antiteser som stångar huvudet blodiga mot varandra….

Och syntesviljan, resonemanget, the benefit of the doubt är sättet att kunna möta din medmänniska på ett lugnt balanserat och helt öppet sätt. Oavsett nästan hur långt isär vi står i sakfrågan.  Om  jag kan avhålla mig från att hävda mitt tolkningsföreträde, min ”rätt” till ”sanningen”, har vi en helt annan ingångspunkt, där den andre ofta både blir beredd att lyssna, som att acceptera mina synpunkter.

Kanske kan vi aldrig bli överens om hur det ”verkligen förhåller sig ”, men med stor sannolikhet har vi förutsättningar att resonera om och hantera våra olika uppfattningar i frågan.  Och kunna leva med våra olikheter, och låta dem berika, snarare än begränsa vår uppfattning av tillvaron. 

Visst gör det ont

Ja, visst gör det ont. Det måste göra ont. Att vara, att arbeta, som psykiater.

Varje dag sätter jag mig över andra människors integritet och självbestämmanderätt. Ideligen fattar jag, och mina kollegor, beslut om att några av våra medmänniskor skall låsas in, och förhindras att röra sig fritt i samhället. Utan att de gjort något brott. Utan att de vare sig anklagats, åtalats, eller dömts, för någonting alls. Ibland spänner vi till och med fast dem, så de inte kan röra sig. Eller sprutar in kemikalier de inte vill ha i sina kroppar. Söver dem och framkallar epileptiska anfall genom att ge dem elektriska stötar mot huvudet.

Det är ett stort, egentligen ett oerhört, ansvar.

Tänk om jag har fel?  Om jag gör en felbedömning, och utsätter en medmänniska för en sådan behandling utan att det finns fog för det?

Så ofta bävar jag, våndas över de svåra besluten. Önskar att någon annan kunde fatta dem.  Någon som var tvärsäkrare, mindre ömhudad än jag.

Samtidigt vet jag ju att mina beslut, och de åtgärder de leder till, behövs. För det mesta är de absolut nödvändiga för att människor som är fångna, som plågas och lider, av en psykisk sjukdom, skall kunna få en chans att må bättre, bli friska och återta kommandot över sitt eget liv.

Det verkliga alternativet till att jag tar över besluten, är att demonerna, sjukdomens krafter, annars fortsätter att rida personen, och helt ödelägger hens liv. Och det är väl inget moraliskt acceptabelt alternativ?

Det är min grundmotivering, min tankegång, varje gång jag går in i en av dessa situationer, där jag måste göra våld på en medmänniskas integritet och självbestämmande. Och det hjälper mig att fatta dessa svåra, ibland närmast outhärdliga beslut.

Och jag är utbildad. Jag är legitimerad läkare. Jag har drygt fem års specialistutbildning i psykiatri. Och lång erfarenhet. Sammantaget är jag nog ungefär så meriterad som man möjligen kan vara för att klara av ett sådant prekärt uppdrag.

Men frågan hänger kvar; vem är väl egentligen jag?  Jag kan ju ha fel. Som alla kan ha fel.  Patienternas anklagande ord och ansikten följer med mig hem.

Med vilken rätt sätter jag mig över deras rätt att besluta om sina liv?

För att jag (och socialstyrelsen) tror att jag vet bättre. Vad som är bra för dessa människor. 

Ofta tänker jag att det är för svårt. Helt omöjligt för mig att hantera ett sådant uppdrag.

Tänker att jag borde sluta med det här. Låta någon annan göra jobbet. Någon mer hårdhudad, mindre samvetsöm, än jag.

Men då ropar något inom mig: Nej!  Nej, så får det inte vara!  Att bara de hårdhjärtade, de som inte tänker så mycket, skall ägna sig åt detta viktiga, och mycket grannlaga arbete.  Vi blöthjärtade behövs, vi som våndas över och lider av de svåra besluten, Vi som varje dag tycker att det gör ont att göra våld på medmänniskors självbestämmande och plågas av vår osäkerhet och otillräcklighet. Men ändå står ut och fortsätter försöka.

Hjälpa på detta svårbegripliga sätt.

Visst måste det göra ont att vara  psykiater.  Vilka skulle annars göra jobbet? Än vi som bryr oss.

Kors!

Har burit ett kors sedan jag fick det första I silver och bergkristall av mina morfäldrar när jag var i 4-5års åldern. Varianterna har växlat genom åren, ett tag var det av glas i läderrem, länge var det ett träkors, jag har en uppsjö av olika kors i mitt smyckeskrin. Sedan flera år bär jag ständigt (dag och natt) ett "Helgeandskors" - en kopia av ett 1300-tals kors som på träffades i smb med utgrävningarna på Helge Andsholmen i Stockholm. Detta kors inte bara påminner om det diakonemblem jag inte kan bära i mitt dagliga arbete, det symboliserar för mig att Gud är med mig mitt i min vardag, bland vår tids sjuka och  mest utsatta. De som kanske på 1300-talet fick en gnutta omsorg av de kristna på Helgeandsholmen. Hur det kan vara provocerande eller polariserande begriper jag inte. Och jag möts alltid av respekt och intresse från människor i alla kulturer när jag svarar på deras fråga om korset.

Ord 2

Orden

Som då kastade sig i kaskader

Stannar nu i flykten

Hänger som en frusen våg

Ovan det tystade fallet

Tilliten har ett eget läte

Fredagkväll i förorten

Hon hade långt vätesuperoxidblekt hår och solglasögon. Hon bytte namn under vårt samtal, och lyckades först på tredje försöket få till ett födelsenummer som åtminstone teoretiskt skulle kunna fungera. För en 84-årig man. Men hon såg inte ut som en 84-årig man, lät inte som en sådan heller. Utan snarare som den ganska agiterade 50+kvinna det angavs i vårdintyget att hon var......berättelsen hon framförde var varken sammanhängande eller trolig. Den innehöll Interpol och våldtäktsmän , pedofiler, mördare, poliser och domare i samma andetag. Att jag skulle vara psykiater var uteslutet, trots att jag visade henne min legitimation, och hon hotade vid flera tillfällen att slå in glasögonen i ansiktet på mig. Tills jag tog av mig dem.  Då reste hon sig upp, gick runt bordet och ställde sig hotfullt nära. Då gav jag upp, avslutade samtalet och lämnade rummet.  Det fanns liksom inte mer att göra. Inget mer att diskutera eller resonera om. Hur gärna jag än vill vara förstående och uppnå samförstånd med mina patienter är det ibland omöjligt. Helt övermäktigt.

Ikväll var jag mest av allt nöjd att jag givit upp i tid, och inte försökt några fler övertalningskampanjer. Riktade till den som absolut inte hade för avsikt att låta sig övertalas.

Hur ledsamt det än är finns det lägen när fortsatt lyssnande inte är det mest omtänksamma man kan göra mot en människa.  Sådana lägen när en rejäl skvätt neuroleptika skapar mer förståelse och lugn än alla kloka argument i världen....och man får vara tacksam att man går därifrån utan den där rejäla blåtiran man egentligen förtjänat....