Sommar, och njutningens estetik.

Eller föralldel, filosofi.

Eftersom,
Livet är meningslöst.
Och saknar ett högre syfte.
( or so they say....)
Måste man väl göra det mesta möjliga av det som trots allt ändå bjuds?
Slut på ädelmod, och högre syften, odla egennytta och hedonism.
Det är ju ändå snart över.
Eller kanske inte?

Vart tar vi vägen, vi vägens förvirrade barn?
Som varken vet mål eller mening, men lever som om var stund var vår, och mänsklighetens, sista.
Var finns logiken i miljökampen och altruismen?
Annat än som tröst för tigerhjärtan...

Futiliteters futiliteter.
Och ändock: dricker vi våra fairtradeviner till våra närproducerade hyperekologiska ostar.
Till vad nytta?

Annat än  min egen själsfrid....

Epifania--makt och maktlöshet

Trettondag.

När de tre stjärntydarna från österns länder beger sig till Jerusalem, är det för att hylla den nyfödde konungen för vilken en alldeles särdeles vackert strålande stjärna tänts på himmelen.

De kommer där, långväga ifrån, med sina dyrbara gåvor och söker sig in i palatsets praktfulla salar och gallerier. Här är maktens centrum. Här andas varje sten, varje pelare, varje guldbroderad vävnad makt, rikedom och herravälde. Det är naturligtvis här den magnifike konungen har blivit född.

Men Herodes ruskar bara tankfullt på huvudet. Ingen son, nej inget spädbarn över huvudtaget, på ganska många år nu. Herodes börjar bli gammal och hans barn är inte längre små. Någon gång i framtiden är det de som skall bli föräldrar, men inte ännu, ännu är de alltför unga.

Så vad menas egentligen med detta konstiga påstående de främmande vise männen kommer med: att en stor kung har blivit född? Nu?!? Han kallar till sig sina egna lärda rådgivare, skrift- och stjärnatydare, och de lägger pannorna i djupa veck och slår sina kloka huvuden ihop.

I Betlehem, säger de, så står det i skriften: från Davids stad skall det utgå en kung och han skall vara större än alla de andra, allsmäktig, underbar i råd, evig härskare. Det är inte småpotatis de gamla bokrullarna utlovar.

Och Herodes funderar. Visst tror han på profetiorna, på Gudsordet som sänts till Israels folk med löftet om Messias, frälsaren. Men han vet också att judarna i alla tider försökt tolka profetiorna, att man hoppats på än den ena, än den andra messianska pretendenten och att det alltid slutat med besvikelse, med förskräckelse och bedrövelse. Den utlovade har inte visat sig kunna leva upp till förväntningarna, har inte varit den rätte när det väl kom till kritan. Det har bara blivit oro i landet, uppror och kalabalik, och vem har tjänat på det i längden? Ingen, absolut ingen. Och framför allt inte den styrande regenten, han som satts att hålla sitt folk lugnt och arbetssamt, för att inte den militära ockupationsmakten skall slå till med ännu hårdare nypor än de allaredan gjort. En ny upprorsmakare, en ny Messias"wannabe" är verkligen inte vad Israels folk behöver. Och absolut inte vad Herodes behöver!

Tills döden skiljer oss åt

När jag första gången mötte Mats visste jag ju inte vad som skulle hända. Naturligtvis hade jag ju mina aningar, vilka medförde viss tveksamhet att alls träffa honom, men jag är ju en envis och förhoppningsfull människa så jag gick med på att vi skulle ses.

Jag var diakon på Fryshuset, ett arbete inriktat på möten med unga människor, han var en besviken och bitter man i övre medelåldern som sökt kontakt med min församling för att få  någon att samtala med om sina andligt, existentiella frågor.

Min chef tyckte jag kunde vara lämplig; själavårdsutbildad,steg-1-terapeut, psykiater och vigd diakon.  Kunde inte jag hjälpa honom kunde nog ingen.

Han hade avverkat ett flertal samtalspartners, inom och utom kyrkan, samt vårdkontakter på olika nivåer och instanser, och dessutom anmält de flesta till tillsynsmyndigheter och polis, när han besviket konstaterat att de inte levde upp till hans förväntningar.

Jag visste det, hade all information jag behövde. Det var ett Kamikaze-uppdrag. Och jag tog det.

Jag har en svaghet, som, liksom många andra svagheter, ofta också är en styrka, jag känner för och med andra människor. Jag engageras lätt och berörs av deras lidande.  Det är en svaghet, ja jag vet, men i min yrkesgärning har den trots allt övervägande varit en styrka, en tillgång, i mina försök att nå fram till och på något sätt söka lindra min medmänniskas lidande.

Och också denna gång tog min svaghet/styrka överhanden, och bestämde mig för att göra ett försök. Vad kunde hända? Mats kunde bli besviken och anmäla mig till alla instanser som fanns. Mats kunde bli ännu mer besviken, gå in i ännu en depression och ta sitt liv. Och skulle det i så fall vara mitt ”fel”? Mitt ansvar att jagm inte kunnat avvärja detta?  Att Mats skulle bli en lycklig och tillfreds människa genom våra samtal hade jag inga fantasier om.

Ingen resa är den andras lik. Och kanske det är bästa början. Att vi inte vet hur det går, hur det kommer att sluta. Och att vi kanske aldrig får veta.

Medan vi vandrar en bit av vägen tillsammans.

Mats var en utmaning, Mats är en utmaning. Även om han faktiskt är död (för allt vad jag vet).  Jag vet inte när, eller hur det  inträffade  . Men jag har rätt mycket klart för mig varför.  Och jag vet också varför han inte anförtrodde mig sitt sista avgörande steg. För att jag är en positiv, naiv idiot. Som, trots allt, inte vet ett dugg om lidande.

Som vägrar ge upp.  Och hittar åter, och åter igen nya åtgärder att vidtaga.

Men nu är det vägs ände.  De eller vi?  Livet, valet, är inte så svårt.  Egentligen.

Mats är död. 

Hur det gick till, och vad han egentligen gjorde, vet jag inte, har  jag ingen rätt att fråga om. 

Men kanske var det en helt naturlig död. Mats var inte frisk. Han led. Livet hade förnekat honom så mycket, vem är jag, har jag rätt att anta att han valde att själv avsluta det?

Jo, den rätten har jag. Jag satsade så mycket tid, energi och engagemang på Mats. Han fick, och tog, så mycket av mitt liv under ett par års tid.  Och jag kan med mycket gott samvete säga att jag verkligen försökte, gjorde mitt allra yttersta.  Men kanske var det också fel.  Vad Mats egentligen frågade efter var kanske mitt godkännande att få avsluta sitt liv. Att jag troget och lojalt, utan att ifrågasätta, stod vid hans sida när han begick självmord. 

Han var väldigt tydlig med att det alltid var ett alternativ. Att hans lidande var så stort, att det ofta var outhärdligt, att döden alltid var en möjligthet. Och det förnekade jag honom inte. Det förnekar jag ingen. Så har jag ju ofta tänkt själv, den friheten har vi: att välja att avsluta vår tillvaro om vi bestämmer oss för att den är outhärdlig, eller helt ovärdig.

Men problemet var att han informerade mig om sina avsikter. och när jag redan tidigare förklarat att jag alltid tror att det finns hopp, och nya vägar, uppfattade jag hans budskap om hans nära förestående död, inte som en information utan som ett nödrop. Och jag svarade an mot det, kontaktade psykiatrin som åkte hem till honom. Och Mats var kränkt, han tyckte jag svikit honom, trots att jag också tydligt deklarerat att det inte ingick i mitt ”utbud” att snällt stå bredvid och ge mitt tysta stöd och godkännande när någon avslutar sitt liv.  Den tjänsten ingår inte i den diakonala arsenalen. Kommer aldrig att ingå i min verktygslåda. Jag är hemskt ledsen, men om man verkligen vill dö, får man välja att göra det utan mitt bifall, utan mitt stöd. Jag är inte bara diakon, jag är läkare också, mitt uppdrag är i livets tjänst. Utan liv finns det inget hopp. Utan hopp finns det inget liv.

Så Mats avbröt kontakten med mig. Och dog. Hur, eller var vet jag inte, men han är död.  Vad som hände med hans flickvän, hans dotter, hans barnbarn, hans stora ekonomiska tillgångar, har jag ingen aning om, och även om jag naturligtvis undrar, är det också ganska skönt att inte veta.

Mats, och hans förställningsvärld, steg in i mitt liv, tog plats och utrymme, fick mitt engagemang, men valde att lämna min tillvaro, och på något sätt är jag också tacksam över det. När jag fick veta att han dött grät jag inte.

Det hade kunnat hända att jag kunde gjort det, vi hade en god kontakt, roligt tillsammans, en riktigt bra relation, tidvis, men som historien utvecklade sig blev det inte så. Och jag konstaterar, beklagar, men gråter inte.

Men gjorde jag då någon nytta?  Eller var mitt inspel i hans liv bara ännu en besvikelse, ännu en bekräftelse på att Mats aldrig fick det han ville, aldrig kunde få andra att ställa upp på hans önskemål?

Jag tror inte det. Jag vill inte tro det.

Jag vill tro att Mats ändå, åtminstone ibland, kunde känna mitt engagemang och mitt intresse, min vilja och önskan att hjälpa honom att kunna leva sitt liv här på vår jord. Han gav vid flera tillfällen också uttryck för att han upplevde och förstod det. Men det räckte inte ända fram.

Och hur skulle det kunna göra det?

Mats var jämnåriga med mig. Vi var båda mycket vuxna människor. Alla de år av besvikelser han hade bakom sig kunde jag knappast tillintetgöra, hur många positiva erfarenheter och goda relationer jag erbjöd, var det tveksamt om jag hade någon chans att överbrygga hans förluster.

Och det visste jag ju redan från början. Det var med öppna ögon jag tog mig an kontakten.  För att jag tyckte, och tycker, att någon, åtminstone borde försöka.

Och det räcker för mig. Jag försökte. Jag gjorde ett hederligt, ärligt och helhjärtat försök att stötta honom. Och jag tänker att det betyder något, att det faktiskt kan vara tillräckligt. Åtminstone för mig. Även om jag inte lyckades....

Så, kontentan blir att det engagemang för Mats jag gav, det arbete jag gjorde, kanske betyder mer för mig, än vad det någonsin gjorde för honom. Men är det kanske inte alltid vår drivkraft?

Varför jobbar vi med att försöka hjälpa våra medmänniskor?

För att vi själva mår bättre, får lättare att stå ut med oss själva om vi ändå försöker, än om vi helt kallsinnigt bara struntar i det, eller redan från början säger att det är omöjligt.

Men kanske är det vad man/jag borde göra; betydligt snabbare säga: detta är omöjligt, och utan vidare krusiduller, gå vidare i mitt arbete och engagemang till någon som faktiskt kan tillgodogöra sig mina ansträngningar, som verkligen kan ha nytta av dem.

Det gäller bara att lära sig att stå ut med sig själv när man agerar på det sättet. Och det är inte lätt.

Ett omöjlig jobb?

För många år sedan läste Patricia Tudor Sandahls bok "Det omöjliga yrket", om att arbeta som psykoterapeut.  Jag hade nyligen avslutat min grundläggande psykoterapiutbildning och hoppades kunna ägna mig, åtminstone delvis, åt denna fascinerande verksamhet.
Nu blev det inte så. Livets vägar är så krokiga att de ibland verkar gå i cirklar, åtminstone i något slags korsande varv, och det yrke jag ägnat mig åt under de senaste 8 åren är inte psykoterapeutens utan psykiaterns, ett minst lika omöjligt uppdrag, om jag får säga min mening...
En av de riktigt stora fördelarna med att arbeta som diakon var att jag aldrig behövde tvinga mig och mina tjänster på någon, alla som kom till mig hade på något sätt valt det själva...självklart? Ja, det kan tyckas så, men ändå , i verkligheten är detta ett problem, valfriheten är en bristvara.
Och samtidigt måste någon ta ansvaret för att begränsa friheten när friheten, på grund av sjukdom, uppenbarligen leder i fördärvet. Det är verkligen ett omöjligt uppdrag att både älska friheten och samtidigt ha till uppdrag at förhindra att människor fördärvas av den....samtidigt är det så, att det är just vi, som tycker detta är omöjligt, och ibland närmast outhärdligt plågsamt som är de som skall ta det ansvaret, bära den makten: att begränsa andras frihet. Ett paradoxalt utdrag, ett omöjligt yrke. Att försöka hantera och göra det bästa möjliga av.

Frivillighet

En gång, nu för ganska många år sedan, blev jag inlagd som patient på en psykiatrisk klinik.

"Frivilligt",  Enligt Hälso och sjukvårdslagen. Inte enligt LPT, tack och lov.

Men hur frivilligt  var det egentligen?

Hur mycket fri vilja har man kvar då man inte längre orkar med sitt liv? Och inte själv ser några utvägar?

Nej, jag valde verkligen inte att bli inlagd.  Det var inget jag ville. Inget jag trodde skulle hjälpa mig på något sätt. Jag blev i princip tvingad, av läkare och andra som hävdade att de inte längre kunde ta ansvar för att hjälpa mig längre. I min föreställningsvärld skulle de "ta sin hand ifrån mig", lämna mig åt mitt öde, lämna mig helt ensam, i min yttersta nöd och förtvivlan om jag inte accepterade deras "förslag". Deras rekommendation. Gick med på deras krav, fast jag var skräckslagen inför vad detta skulle innebära.

Ja, i min värld, i det jag uppfattade och kunde förstå, blev jag tvingad.  Fast det naturligtvis inte kom någon polis och bar mig in genom dörrarna. Utan jag åkte dit själv, som ett lamm som leds till slakt. Här står jag och kan intet annat.

Det var en enormt karaktärsdanande erfarenhet. I ett längre perspektiv.

I det korta, omedelbara perspektivet, var det katastrofalt smärtsamt. Hela min världsbild, min självuppfattning rämnade. 

Jag, den starka , lugna, kompetenta, leddes in som en påse spillror, i slakthuset, där det gjordes patienter av välfungerande människor. För jag hade inga flera val. Alla alternativ var uttömda. Jag har aldrig tidigare varit så förtvivlad. Så uppgiven och förvirrad.

Själv inläggningen var ett trauma i sig. Det krossade mig helt.

 Samtidigt förstår jag, så här i efterhand, vad och varför man gjorde så. Jag hade gjort likadant. Om det varit jag som var patientansvarig läkare.  Jag var verkligen rejält sjuk.

Jag behövde sjukhusvård, det hade verkligen varit oansvarigt att inte se till att jag fick det. 

Men då förstod jag inte. Jag uppfattade det som ett svek. Som att jag på nytt blev övergiven. Ingen gick att lita på. Ingen ville ha med mig att göra. Det gjorde fruktansvärt ont.  Och lades som lök på laxen.  Som grädde på moset, ovanpå alla de demoner och knepigheter jag hade att kämpa med i min tillvaro.  Allt det som sakta och försiktigt vuxit mig över huvudet.

Jag kände mig helt ensam.

Bortplockad, och undantagen från det vanliga livet.  Och det blev smärtsamt tydligt att det "vanliga livet" fortsatte utan mig.  Att de egentligen inte alls behövde mig.

Alla de självmordstankar jag dessförinnan umgåtts med, provat, dragits till, men kämpat emot, blev plötsligt så väldigt närvarande, så ytterligt konkreta och påträngande.

Jag behövdes inte, ingen ville ha mig. Man kunde stänga in mig på ett sjukhus, vecka ut och vecka in, utan att någon saknade mig, utan att det påverkade livet  för övrigt det minsta lilla.

Jag hade möjlighet att röra mig fritt.  Den första tiden gick jag längs kajerna och fantiserade om det kalla, mjuka, tysta vattnet. Hur skönt det skulle bli att få slukas upp och sjunka ned till botten. Att försvinna och slippa min smärta.  Mina vandringar gick också över höjderna, de branta stupen, med stenbeläggningen nedanför. Ett ögonblicks verk, sedan skulle våndan vara över. Det sög, det drog, det ropade på mig: gör det, kasta dig ut, så slipper du det här helvetet,

Vad som gjorde att jag inte tog steget vet jag inte.  En gång var det ytterligt nära, men av någon självbevarelsedrift, eller vad det nu var, sökte jag mig i mitt ångestfyllda och förvirrade tillstånd mot personalen på avdelningen. Jag tog mig aldrig dit, men de hittade mig i ett trapphus, oförmögen att prata, eller förklara vad som hände med  mig just då.  En helt upplöst härva av mänskliga skärvor.

Kanske vände det efter den händelsen. Jag vet inte.

Jag skrevs ut, det var också svårt, nu skulle jag plötsligt klistra på mig masken. Försöka le och bete mig normalsocialt, fast jag var helt hudlös, skinnflådd invärtes.

Resan tillbaka tog lång tid, flera år, Den gick upp och ned, hopp byttes i förtvivlan, åtskilliga gånger. Jag har tänkt ut fler sätt att ta mitt liv än jag trodde var möjligt. Upprepade gånger balanserade jag på den randen, men något höll mig tillbaka. Något stoppade mig.

Slutligen kom brytpunkten.  Jag hävdade ju att jag var kristen. Jag trodde på Gud, påstod jag.

Det hade jag gjort länge, om än i plågsam tystnad under många år.

Men vad betydde då det för mig?  Om jag VERKLIGEN trodde att det finns en Gud, som bryr sig om mig, och har en plan för mig?  Då kunde jag väl inte ta mitt liv, då hade väl han en avsikt, med det, mitt liv, även om jag själv, just nu, inte kunde se det?

Alternativet, som jag uppriktigt övervägde, var att det faktiskt inte finns någon Gud. Då var allt meningslöst, världen, tillvaron, mitt liv, meningslöst och det fanns bara en rationell åtgärd att vidta: att sätta ett stopp för det alltihop, så snart som bara möjligt. Varför plågas mer än nödvändigt? När det finns ett alternativ.

Men den avgörande punkten var att  jag inte kunde veta.  Jag kunde inte veta att det finns en Gud. Men jag kunde inte heller veta att det INTE finns en Gud.

Och det verkade ju väldigt korkat, och direkt onödigt, att missa möjligheten att Gud finns. Att säga : Nej tack, ta sitt liv och efteråt konstatera att jag hade haft fel.  Att jag fullkomligt hade missat målet.

Alternativet verkade enklare, och säkrare.  Om jag bestämmer mig för att tro att Gud finns, om jag bestämmer mig för att leva som om jag tror att Gud finns, och han de facto inte gör det, inte har någon avsikt med mitt liv, är ju ingen skada skedd. Då står vi där på den yttersta dagen, vid livets slut, och inget återstår. Inget händer. Jag har inget vunnit, men inte heller något förlorat. Men om han finns, och jag har fått leva i den tron, och det hoppet, ett helt liv, att den förhoppningen burit mig och givit mig livsmod, har jag ju gjort en dubbelvinst. Inte nog med att jag går vidare till ett evigt liv med Gud, jag har levat ett gott och hoppfullt liv på jorden också.

Mina tankar gick, som så ofta, både förr och senare, till bilden, den lilla berättelsen i min konfirmationsbok, där man står på kanten av Grand Canyon, överallt omgiven av skogsbrand som hotar att bränna dig till döds, och ur molnen och dimmorna där nere, hörs plötsligt en röst: "Hoppa, jag tar emot dig!"  Visst skulle jag hoppa.  Hoppet är väl det sista som överger människan? Och även om jag inte riktigt kunde lita på rösten därnerifrån, blev jag inte bränd till döds av skogsbranden. Och kanske kunde jag njuta lite av utsikten under det fria fallet mot ovissheten....

Livet är ett tillstånd med 100%-ig dödlighet

Alla dödsfall går alltså inte att förhindra.

Vissa gör det definitivt, eller åtminstone skjutas på framtiden ytterligare några år.

Men inte ens alla förtida dödsfall går (ännu) att förhindra.

Inte alla som drabbas av cancer,  eller råkar ut för en allvarlig trafikolycka kan räddas, även om den som drabbats inte skulle vara mer än 45. Eller 10.

Jobbar du på onkologkliniken, eller kirurgintensiven, vet du det.  Socialstyrelsen vet det också. Och IVO.

Det är ingen som drar igång en Lex Maria undersökning så fort någon dött i cancer. För att undersöka vad, eller åtminstone om, något fel har blivit begånget.

Ibland händer det naturligtvis, och skall hända. Lex Maria undersökningar skall göras när man har anledning att misstänka att brister i vården förelegat, som bidragit till att utgången blev så katastrofal. Det är rätt och det är viktigt.

Men det sker inte vid VARJE dödsfall av dessa orsaker. Inte rutinmässigt, som om det ALLTID måste ha gjorts ett fel någonstans om en person avlider.

Men inom psykiatrin är det så. Alla dödsfall (pga suicid, den stora psykiatriska dödsorsaken) behandlas rutinmässigt som om något fel har blivit begånget.  Alla utreds och granskas med grundinställningen att de hade gått att undvika.

Tro nu inte att jag tycker att det är OK, eller ens oundvikligt att människor tar sitt liv. Inte alls, långt därifrån. Då skulle jag inte orka arbeta inom psykiatrin. Då skulle ju allt mitt jobb vara meningslöst.

Men jag ser också att det ibland, trots stora, och ofta närmast orimliga, ansträngningar från sjukvården och andra i omgivningen, ändå blir  så att en människa tar sitt liv. 

Eller dör när hen försöker förmedla sin desperation till omvärlden på ett drastiskt och destruktivt sätt.

Jag träffar hela tiden människor med behandlingsbara psykiska sjukdomar. Människor som behöver vård och omsorg, människor som efter längre eller kortare tid,  återfår sin livsvilja och kan återvända till ett gott, meningsfullt och givande liv.

Men jag möter också regelbundet människor som, trots åratal av vård, och mångahanda psykiatrisk behandling, fortfarande inte kan, vill, eller orkar leva.  Sådana som ser döden som den enda utväg de har, från det jordiskt helvete de inte kommer till rätta med. 

Dessa människor, kan naturligtvis också återfå livsvilja och glädjen,  men vägen dit är väldigt lång, och ofta tröttsam.  Det händer att de ger upp. Att de inte orkar kämpa längre.

Och då är det min plikt, min skyldighet som psykiater att försöka förhindra dessa personer att avsluta sina liv. Och det gör jag. Om och om igen.  Jag pratar med dem.  Lyssnar, resonerar, vädjar.  Jag låser in dem. Jag spänner fast dem. Jag bevakar dem varje sekund på dygnet (Nej, de får inte gå på toaletten ensamma). Jag tvingar i dem mediciner de inte vill ha, jag söver dem och framkallar epileptiska anfall genom att ge dem elektriska stötar genom hjärnan.  Jag slår knut på mig själv, och bryter ned varje uns av respekt och självbestämmande personen har.  Och ibland hjälper det. Ett tag.

Men förskräckande ofta upprepar sig situationen igen, och igen och igen.

Kan vi vara överens om att de här personerna har en allvarlig sjukdom?  Ett livshotande tillstånd? Som även på kort sikt, och med fullgoda insatser riskerar att ända deras liv i förtid?

Eller är det alltid något som går att förhindra? Med tillräckligt goda sjukvårdsinsatser?

Snälla ni som vet; för någon måste ju göra det, annars skulle ni inte förutsätta att vi alltid gjort fel; vad skall vi  egentligen göra?  Skall vi hålla kroniskt suicidala personer som inte svarar på någon behandling inlåsta, eller till och med fastspända, på livstid?  När är det OK att "chansa" och våga prova om de kanske menar allvar när de säger, de lovar, att de inte skall försöka ta sitt liv igen.  Hur skall jag kunna "veta" att de inte bara ljuger och luras för att få chansen att på nytt göra ett självmordsförsök?

Jag kan inte "veta".  Jag kan använda all min kunskap, all min erfarenhet, all min intuition, och försöka göra en profesionell bedömning. En kvalificerad gissning. Men jag kan inte VETA.

I slutändan står jag ändå där, och får "chansa" och "prova", för att se om det håller. Den här gången. Och leva med att jag kanske gissade fel, gjorde en felbedömning. Och förorsakade en för tidig död som hade kunnat gå att förhindra.

HUR?

Tills hjärnan domnar....

 Nej, sörja sorgen ut till hjärnan domnar, i trötthetsdvala är den tröst vi fått.

Hot och våld mot tjänsteman

Hot, eller våld, mot tjänsteman, betraktas ofta som ett särskilt svårt brott. I varje fall om det drabbar poliser

 Men hot eller våld mot sjukvårdspersonal, varför verkar det betraktas som "en risk man får räkna med"? Om man väljer det yrket.

Hur ofta ringer vi inom sjukvården inte till polisen, eller anmäler en händelse,  för att bara mötas av resultatet att "ärendet läggs ned", med hänvisning till att gärningsmannen/personen " ju är psykiskt sjuk"?

Men hur tänker man då?

Är ett brott mindre kriminellt om det utförs av någon som samtidigt har en psykisk sjukdom? Tror man inte att människor med psykiskt lidande har någon tankeförmåga alls? Att de över huvud taget inte kan se, eller lära sig att se, konsekvenser av sitt handlande? Att blotta det faktum att man har kontakt med psykiatrin skulle innebära att man utan konsekvenser kan bete sig precis hur som helst.

Och varför tror sig polisen kunna göra dessa bedömningar?

Ett brott är väl alltid ett brott oavsett vem som utför det?

Att sedan påföljden kan bli en annan än fängelse är ju inte riktigt samma fråga. Och det är ju dessutom en domstol som skall avgöra om personen, brottslingen, efter genomförd rättspsykiatrisk undersökning, bedöms som mer betjänt av vård än av fängelse.

Det är väl inte polisens sak?

Så ofta sitter jag som psykiater, dvs läkare med specialistkompetens inom psykiska sjukdomar, och försöker förklara för polis och åklagare att  åtalsunderlåtelse inte är  (eller borde vara) någon självklarhet i alla dessa situationer. Man gör varken våra patienter, sjukvården eller samhället någon tjänst genom att alltid hävda att  en person "redan är omhändertagen inom psykiatrin" och inte kan ta ansvar för sina egna handlingar.

Jo, visst, omhändertagen är hen, men för vård och behandling av sin psykiska sjukdom, inte för att få hjälp att förstå vad som är OK att göra mot sina medmänniskor. Och vad som inte är det. Och att lida av en psykisk sjukdom är långtifrån alltid liktydigt med att inte kunna ta ansvar för sina handlingar.

Vi har lagstiftning i det här samhället. Lagstiftningen gäller oss alla, sjuka likaväl som friska.  Vi har rätt att få vår sak prövad i domstol, och inte nedlagd i förtid, för att någon "tycker synd" om oss. Eller betraktar oss som mindre vetande.

Jag brukar faktiskt ta min del av det uppfostrande ansvaret: jag berättar för mina psykotiska och paranoida patienter att man aldrig har rätt att vara fysiskt våldsam, eller för den delen hotfull, mot en annan människa, hur rädd man än är, hur mycket man än känner sig hotad av den.  Det är helt enkelt inte OK beteende.  Det är aldrig så i det vanliga samhället att man blir ursäktad en oförrätt, bara för att man själv (tycker sig) blivit utsatt för en annan. Jag berättar också för dem (om det behövs) att jag alltid anmäler brott  till polisen, oavsett vem som utför det.

Jag tänker att jag hjälper mina patienter att förstå vilka regler som gäller oss alla.  Hur de skall kunna göra sitt bästa för att leva i samförstånd med oss andra, och inte bli betraktade som sjuka, "galna" eller "farliga".

Om de däremot tillåts hota, och slåss, utan att få någon riktig  tydlig feedback på det, om det är "ursäktligt eftersom de är sjuka", kommer de garanterat att fortsätta att hota och slåss.  Det har ju visat sig vara tillåtet.

Då lär man sig att hot och våld är en framkomlig väg att få sin vilja igenom, och samhällets (brist på adekvat ) respons är ett sätt att ytterligare förstärka detta ytterst problematiska beteende.

Naturligtvis finns det personer som faktiskt inte kan bedöma sin situation, eller konsekvenserna av sitt handlande.  Tror man att man är attackerad av aliens som tänker äta upp en, slåss man för sitt liv, och då kanske en knytnäve för mycket kan vara förlåtligt. Men det är inte polisens sak att avgöra om den situationen förelegat. Inte åklagarens heller.

Och framförallt inte utan att ha resonerat med en psykiater, gärna en som har lite kunskap om just den här personen.

Utan, till syvende och sist, bör dessa spörsmål, för det mesta, avgöras i domstol. I varje fall om inte behandlande psykiater håller med polis och åklagare om bedömningen att personen/patienten saknar förmåga att förstå följderna av, och ta ansvar för, sitt handlande.

Min slutsats är: Snälla polis och åklagare, ta ert ansvar, gör er del av jobbet, men försök låta bli att göra den bedömning ni inte har kompetens och utbildning att göra.  Det finns en annan yrkeskategori som har den: vi kallas psykiater. Och vi gör gärna vårt jobb. Om vi får.

Personligt

Hemkommen från afterwork och grill med arbetskamrater undrar jag var gränserna går. När är jag jag, och när skall jag leva upp till någon rollmodell de ( vem?) förväntar sig av mig.  En gång sades det mig att jag skulle vara tyst med mina erfarenheter, inte dela dem med alla och envar,   På det att jag eventuellt måtte förlora i respekt och trovärdighet. Men jag tänker precis tvärtom; med tanke på vem jag är och vad jag varit med om, borde er respekt och upplevelse av trovärdighet vara massiv:  här står en människa som vet vad hon talar om: ” som gått genom eländet själv”. Och kommit ut pa andra sidan. Hyfsat fungerande.

Så många gånger har jag fått höra att man kan vara personlig, men inte privat. På arbetsplatsen, i det offentliga livet, på Facebook. Men vem avgör vad som är personligt, och vad som är privat? Kan någon annan göra det? Eller får det verkligen vara upp till mig själv att bestämma hur djupt inne i lökens lager den gränsen går. Innerst inne kommer ni ju aldrig. Kanske inte ens jag själv?

Men så långt in som man verkligen kommer, i det innersta lagret är man väl alltid privat? Alltid helt ensam.

Det finns en värld innerst i varje människa vi aldrig delar med någon, det är min övertygelse. Och utanför det kanske med någon enda, några få, allt längre ut, med allt fler. Men var går gränsen mellan privat där innerst inne och personlig där jag tar risken och bjuder på mig själv till något fler än de allra mest förtrogna?

#hålleraldrigtyst

18 år gammal hoppade jag av gymnasiet. ”På grund av sjukdom”.
Redan då fick jag klargjort för mig att den sjukdomen inte gick att tala om. Skulle jag berättat riskerades hela min framtid, jag skulle aldrig kunna bli läkare, alla dörrar skulle stängas. Så det är klart jag inte sade något. Efter att sjukdomen stulit några år av mitt liv, var jag åter på banan. Och istället  stängde jag dörren till det förflutna. Till sjukdomen.
När sjukdomen kom tillbaka vägrade jag först se det. Jag skyllde på allt och ingenting, var arg och missnöjd. Och förlorade ännu ett viktigt år i mitt liv.
Tredje gången var livet kaotiskt, fullt av misslyckanden, besvikelser, förluster och sorger, men då kravlade jag mig långsamt genom dimman. På något sätt.
 Fjärde gången brast det fullkomligt. Hela mitt liv rasade ihop, många år försvann i mörkret. Jag trodde allt var förlorat. Men med lång tid och mycket hjälp tog jag mig med myrsteg tillbaka in i livet.
Hela tiden har min sjukdom varit tyst, förnekad och undangömd. Finns inte, får inte finnas.
För att den är så skamlig, för att andra människor skulle riskera att se sjukdomen snarare än att se mig och mina förmågor.
Nu har det gått många år sedan jag fjärde gången reste mig, och jag har lärt mig mer. Om mig själv och om andra. Samhället har förändrats. Jag har blivit äldre, och mindre rädd. Fortfarande kämpar jag med min sjukdom, men istället för att förneka den, är jag uppmärksam på den, och försöker reagera och sätta in åtgärder i tid när jag märker av den. Och det har gått mycket bättre.
Genom att erkänna, snarare än att förneka, har jag kunnat mota sjukdomen i grind, hållit mig kvar på banan, på jobbet, i livet, så länge att jag nästan börjar glömma hur fasansfullt det var under den mörkaste tiden.
Och jag tänker att med hjälp,erkännande och utan skammen,redan från början, hade jag haft helt andra förutsättningar att hantera sjukdomen som följt mig genom livet, än som det nu blev. Kanske hade jag sluppit förlora så många år i skam och mörker?
Kanske kan jag genom att försöka öka öppenheten och reducera skammen, ge andra människor möjlighet att slippa förlora så många år som jag förlorat. Kanske kan vi skapa bättre förutsättningar att hantera en av våra största folksjukdomar?
I fredags tog jag mod till mig och lade in nedanstående kommentar i en facebookkonversation om just skam ,arbetsliv och psykisk ohälsa:

”Hej!  Jag heter Karin och är diakon, och specialistläkare i psykiatri......jag har också haft flera depressioner i mitt liv och dels gått länge i terapi, dels fortsätter att medicinera med antidepressiva. MÅNGA har sagt åt mig att vara tyst.....jag är inte så himla fantastisk, men jag är en alldeles tillräckligt bra utövare av båda mina yrken, för att våga säga att det räcker nu. Vill inte hålla tyst längre, tycker att skambeläggandet av den psykiska ohälsan fortfarande är helt orimlig. jag tycker dessutom att är det några som borde våga säga att det absolut inte är skamligt med psykisk ohälsa så är det vi som jobbar med att försöka hjälpa dem/oss som drabbas #hålleraldrigtyst
(sedan kan jag förstå att doktorn ovan bara ville väl - för den enskilda personen. Men vi har en samhällsattityd att försöka förändra!)”

Och jag känner mig såå stolt, så modig och så nöjd. Äntligen, nästan 60 år gammal, har jag vågat ”komma ut ur garderoben” och stå för vem jag är, hela jag, med mina starka sidor och mina tillkortakommanden. Mina resurser och mina svagheter.