Tålamod, tålamod......

”Gud, ge mig tålamod med din bräckliga kyrka….”

Varje dag får jag be med biskop Martin Lönnebos ord och försöka lägga band på min förvåning, min oro och min indignation.

Jag undrar ofta vad Jesus skulle säga om han kom till Svenska Kyrkan idag.
Kanske något i stil med: Jo, jovisst kallade jag skökor, syndare och publikaner till mina lärjungar, men jag hade ju hoppats att ni lärt er något av det jag försökte säga. På tvåtusen år.

Ärligt talat, bröder och systrar i Kristus, förstår jag många av de ”normalsekulära” som anser att Kyrkan som instutition idag saknar trovärdighet.
Vi pratar om kärlek, gemenskap och allas unika värde, men vi behandlar våra medmänniskor på ett sätt som ibland gör mig mörkrädd.
Vi pratar om att dela med oss och inte fästa oss vid materiella och världsliga ting, medan vi samtidigt hela tiden ser till vårt eget goda i första hand och försöker utnyttja varje situation så det skall gagna oss själva. I en kyrka där den siste skall vara den förste, och styrkan ligger i svagheten, med en Gud och en Herre som blir alla andras tjänare och går i döden för vår skull, omhuldas vissa enskilda personers status, makt och position så man baxnar. Tänk er bara en kyrka som uppmanar sina medarbetare att ”karriärplanera”!!!!
Kan det verkligen vara att gå i Jesu fotspår, ta på sig hans kors och tjäna sina medmänniskor, om man samtidigt skall ”karriärplanera”??

Eller är det den ständigt nedåtgående karriären som skall planeras? Den där vi skalas av all vår världsliga fåfänglighet, släpper vår egen krampaktiga kontroll och alltmer lägger våra liv helt och hållet i Guds händer? ”Herre, ske din vilja. Inte min.”

Den karriären borde vi kanske planera lite mer för, prata lite mer om, hjälpa varandra att stå ut med. Men varför ser och hör jag så lite om den i kyrkan?

Makten och härligheten, framgången och statusen korrumperar. Också dem som från början hade de vackraste intentioner.

”Gud, ge mig tålamod med din bräckliga kyrka….”

Läsglasögon på!

Att livet blir enklare när man blir äldre, kan det ha något med perspektiv att göra?

Jag har alltid hatat Owe Wikströms lite kaxiga uttalande om att "älska livet mer än dess mening". Har uppfattat det som direkt kränkande mot oss som verkligen upplevt livets extrema tomhet och meningslöshet. Den enorma plåga och det lidande som denna meningslöshet utgör. Alltid uppfattat det som en pompös gubbes uttalande om något som han egentligen inte har någon erfarenhet av…..

Men idag har jag en benägenhet att, åtminstone delvis, ge honom rätt.

Resignera inför sökandet efter mening. Uthärda tomheten och försöka att se skönheten i stunden. Det fantastiska i nuet, i livet. Kanhända låter jag smått patetisk. Kanske måste man ha passerat femtio för att över huvudtaget kunna få en glimt av meningen mitt i meningslösheten. Av evigheten mitt i ögonblicket.

Kanske livet blir enklare när man blir äldre?

När man har tillgång till alla de olika perspektiven, kanske kan man då välja att ta "läsglasögon på", fokusera på det lilla och det nära, njuta livet här och nu, och inte låta den stora tomheten sluka den lilla glädjen!!?

Surrender

Surrender.
Ge upp. Överlämna sig. Överlåta sig.
Släppa alla anspråk på makt och kontroll.
Ack så svårt! Men oj så nödvändigt!

To "hit the bottom" is sometimes necessary.
After that, the only way is upwards……

Men kan man verkligen förmedla denna erfarenhet till någon annan?
Eller är det något varje människa måste upptäcka för sig själv?

Rättning i ledet! Eller låt tusen blommor blomma.....

Rättning i ledet!
Ställ in dig längst bak och håll käften!
Eller låt tusen blommor blomma…….
Om diakoni som civil olydnad, och medmänsklig plikt att bibehålla, och ständigt påminna om, underifrånperspektivet.

Har din kyrkoherde bestämt det måste du vara lojal med det!
Eller din kyrkorådsordförande. Eller biskop föralldel.
Eller kanske till och med påven!!
Makten har tolkningsföreträde. Också inom kyrkan.
Men Gud har inga andra händer än dina. Och mina. Och de är maktlösa.
Gud väljer i sin allsmakt, att bli, just det, maktlös.
Maktlösheten, litenheten och svagheten är, och måste alltid vara, den kristna kyrkans första perspektiv.
Det är liksom kristenhetens "clou", det som skiljer henne från alla andra religioner och gör henne till något helt annorlunda. Till en rörelse av "förlorare", vilka alltid vinner i längden. Med en ledare och förebild som förödmjukar sig, tjänar alla andra, och till och med låter sig plågas och dö. Men som vänder det yttersta mörkret, den bottenlösa förtvivlan, till seger, till ljus och glädje.
Kristendomens väg är inte maktens, eller de världsliga vinnarnas.
Den lilla människans åsikt, hennes tankar och upplevelser, måste alltid vara utgångspunkt och fokus för kyrkan och hennes ställningstaganden.
Och vi som kallar oss kristna måste alltid, alltid, om och om igen, "vända på kuttingen" och fråga oss: går det att se på det här på något annat sätt? Ur något annat perspektiv? Ur de nedtystades och röstlösas?
Men ack så svårt det är att komma ihåg.
Hur ofta lirkar sig inte världens rop och tankar också in i våra strukturer? Hur ofta lockas inte de som vigt sina liv åt att tvätta andras fötter, att skruda sig i gyllene kläder, och likt påfåglar dansa inför massornas gapande ansikten? Hur ofta uppfylls vi inte av våra egna tolkningar, våra egna sanningar? Och vägrar att lyssna på andras?
Genom kyrkans historia ekar ett rop om rättning i ledet.
Från maktens strukturer, från de tjänare som förblindas av sitt eget inflytande och sin egen betydelse, ljuder uppmaningarna att "vara lojala", att inlemma sig i ledet.
Men lojalitet handlar inte bara om att instämmande nicka som marionetter till allt de styrande har att säga.
Glöm aldrig Nürnberg! Lojalitet handlar om att ta sitt eget bidrag till det totala ansvaret på allvar. Att själv tänka efter, och ge hals, när man tycker att något är på väg att gå på tok.
Även om det råkar vara kyrkoherden, kyrkorådets ordförande eller biskopen. Eller till och med påven!
Dogmen om påvens ofelbarhet antogs aldrig av svenska kyrkan. Ingen annan människas ofelbarhet heller.
Därför måste vi lyssna på varandra. Därför är det nödvändigt för oss att i ödmjukhet låta många röster höras.
Många blommor blomma.
Svårt? Ja, jättesvårt. Mycket mera krävande än att peka med hela handen och säga "mitt ord är lag". Men så oändligt mycket mera konstruktivt i långa loppet.
Och när "makten" hävdar att den besitter sanningen och lagen, då är det vår plikt att upplysa om det andra perspektivet, om att det finns andra perspektiv.
När makten ställer krav på oss att ställa in oss i ledet och "hålla käften" då är det vår skyldighet att protestera och opponera oss. Då är det diakonalt att lyfta de ohördas röster, att vägra inrätta oss i kraven på lydnad och blind "lojalitet". Då är det vår uppgift att våga stå upp och stå emot, även om det till och med betraktas som olydnad och "illojalitet". Civil olydnad har alltid varit de maktlösas metod, ifrågasättande och "illojalitet" mot en maktförblindad överhet var Jesu eget sätt att försöka öppna ögonen på dem som trodde sig ha patent på sanningen.
Glöm aldrig Nürnberg! Var och en av oss har vårt eget ansvar. Vad makten än säger.
Och ibland medför det ansvaret att man måste vara "olydig"!
WWJD?!