Ja, så blev det min tur

Ja, så blev det min tur. Som det ju måste bli. Förr eller senare. Hade väl gärna sett att det blev lite senare. Men inte heller detta råder man över. Jag har ju också, kanske lite morbidt, ibland undrat vad som skulle ända just mitt liv.

Nu har jag ett ganska bra förslag.

Sover trots detta ganska gott om natten.

Unnade mig lite Imovane första veckan eller så, men inte lidit av någon större sömnlöshet eller nattlig ångest.

Idag på förmiddagen, morgonen, till min andra kopp kaffe, fladdrade det till lite i bröstet. Men det kan ju hända att jag skall försöka hålla kaffekonsumtionen nere nu. För att inte i onödan spä på min tachycarditendens.

Men blödig är jag, gråtmild, långt bortanför mina vardagliga gränser. Ibland räcker med att tänka på mina pojkar, eller lilla Frost-lingonet,för att underläppen skall börja rycka och ögonen svämmar över av tårar.

Men man får ta en dag i taget.

Gårdagen är förbi

Morgondagen har du ej sett

Men idag hjälper Herren

Och idag skall jag göra vegetarisk lasagne att bjuda O och C på, när de kommer över på en tidig middag innan de skall ut på födelsedagsfirande för någon vän här i Tyresö, som fyller 35.

Och jag är rik.

M skickar blommor och finner sig i lite styvmoderligt chattande, fast jag vet att hon vill prata i telefon. Eller ännu hellre live. Och mamma sänder E med tulpaner och gelehjärtan och accepterar också min vädjan om att slippa prata.

Prata är nämligen inte vad jag, varken vill eller orkar, göra. börjar lätt gåta och känner mig trött, sårbar och känslig. Men med pojkarna är det en annan femma. En helt annan sak. Dem vill jag helst ha här hela tiden. Men dem behöver jag inte ”prata med”, inte underhålla eller vara trevlig inför. Det räcker långt med vanlig trygg kärlek och tillit. Jag är så tacksam för dem.

Och för den där mannen jag sånär vuxit ihop med. Lella, som inte heller pratar, men som suckar så djupt att mitt hjärta brister. Då kryper jag ned intill honom i sängen, och vi båda slappnar av, och somnar en stund. Mitt på dagen.

En helt annan resa

 240308

Den sista dagen jag formellt var anställd som läkare inom Psykiatri Södra upptäckte jag några blodfläckar i trosan. Baktill på vänster sida, En inflammerad talgkörtel, ”en bobba” tänkte jag….

På söndagen, en knapp vecka senare var bobban kvar och när jag tvättade mig i duschen gick något sönder, och började blöda. Mycket. Inget var. Mycket blod. Ingen vanlig bobba.

Jag bad Lella titta. Lite känsligt ställe, även för ens make, att inspektera, långt ned, långt in på skinkan, nära analöppningen. 

Och jag som alltid skämts över min kropp och försök dölja den, också för Lella, fick ge mig. Han tog ett kort.

Och då såg jag det. Malignt melanom! Som blöder. Inte bra.

Vart vänder man sig? Vårdcentral? Hudmottagning? Trots att jag är läkare hade jag ingen aning.

Nåväl, med stöd av sjukvårdsupplysningen ringde jag nästa morgon till min vårdcentral, dit jag fick komma några timmar senare.

Doktorn där var inte så övertygad som jag - ”kunde ju vara ett hemangiom ” men de nybildas väl sällan när man är 65?! Men skrev  i alla fall en akut remiss till hudmottagningen i Sickla, där jag nu varit tre gånger. Igår fick jag PAD och diagnos på ”bobban ” de exciderat : malignt melanom, rejält djupt, som vuxit länge och ulcererat. Massa positiva markörer (positiva=ja, det är cancer) och tecken på intensiv celldelning. En riktigt giftig rackare alltså.

Sedan dess har allt varit upp och ner. Gråter och planerar min begravning, omväxlande med jävlar anamma- nu skall vi bygga hus för barnbarnen på Frillesås. 

Barnbarnen? Barnbarnet?

Ett lingonstort embryo som planterats in i H’s livmoder för en knapp månad sedan, efter mycket kämpande och som resultat av IVF och nedfrysning, men som just nu är fullt kapabel att ge sin blivande mor graviditetsillamående av rang. Tråkigt för H, men krabaten, lille ”Frost” lever tydligen just nu.

Och samtidigt ser jag döden torna upp sig för mig själv. Alldeles för tidigt. Inte nu. Jag vill ju leva ett tag till.

Mina pojkar är fantastiska, alla tre, och finns här kärleksfulla vid min sida men den här kampen måste jag ju, till syvende och sist ta själv. Och visst kommer jag förlora, det gör vi ju alla. Men inte riktigt än, snälla….

Remiss har nu skickats till plastikkirurgen på NKs. Förhoppningsvis hör de av sig i början av nästa vecka. Utvidgad excision och körtelutrymning är väl vad framtiden bjuder. Därefter, vet vi inte.

Ledsen är jag, över barnbarnet jag hoppats få träffa, över tågluffen som inte blev av, den fina pensionstiden vi skulle fått tillsammans, men som nu, i bästa fall, blir söndertrasad av sjukvårdsbesök, behandlingar och praktiska svårigheter. 

I ett något bistrare scenario får Lella 25 års ensam pensionärstillvaro som änkling. Jag unnar honom inte det, han skulle nog inte må bra av det. Men han får väl skaffa en hund.

Konstigt nog har jag inte ännu haft någon ”konflikt med Gud”, utan trots allt kunnat vila korta stunder i ”ske din vilja”, och ” ge mig kraft och mod i detta” snarare än ”gånge denna kalk ifrån mig”.

Jag drabbas av livets flyktiga meningslöshet, men kan ändå landa i att jag satt två fina pojkar till världen, och nog ändå hjälpt en och annan medmänniska i min dagliga gärning. Både som diakon och som psykiater. Så helt förfelat har det väl inte varit ändå.

Och den dagen det blödde första gången ”dansade draken”…..jag hade tre omgångar flimmerskotom efter varandra. Tog hela dagen. Aldrig hänt förr. Konstigt.

Tiden

 

Stillheten

 Stillheten och tystnaden vid en spegelblank fjärd, är i sig närmast öronbedövande.

Så bryter ett flygplan på avstånd igenom friden, mullrar på sitt karakteristiska sätt, och försvinner i fjärran.

Medmänniskor på väg ut i världen, till semesterorter eller affärsmöten. Men när ljudet klingat av sitter jag fortfarande här, på bryggan vid den blanka fjärden. Och andas in lugnet.

Tiden går så fort, livet är så kort. Nya stora förändringar väntar.

Om ganska exakt två månader går jag i pension. Jag?!?!

Jag är ju rena ungdomen, ja, faktiskt bara barnet.

Men det är sant, alla mina sparade semesterdagar på rad fram till min 65-årsdag, ger ett sista datum på 20 oktober. Och visst, nuförtiden betraktas det som ”tidigt” att gå i pension vid de stipulerade 65, man kan ju jobba i många år ännu. Och kanske kommer jag att göra det. Men på andra sätt, och med större frihet.

Jag ser fram emot att få rå min tid. Att kunna sova på morgonen och vara aktiv på kvällen, om jag vill.

Att kunna resa, inte behöva infinna mig på jobbet klockan åtta varje vardagsmorgon. Att inte behöva planera varje minut i detalj utan kunna ta dagen som den kommer. Att kunna göra saker tillsammans med Lella. Några år, ännu en tid. Jag vet ju med smärtsam kunskap att tiden är utmätt, plötsligt är det slut. Och ingen tackar en för att man jobbade istället för att ta vara på tiden tillsammans.