De två senaste dygnen har varit svåra.
Kan inte minnas att jag kände mig så söndersliten i själen, ens under den svartaste depressionen.
Just trasig, sliten strimlor, kände jag mig då. Så skör, som ett sönderslaget fönster, och den känslan finns nu också. Men den varierar mer över tid . Vissa stunder helt tillintetgjord,uppgiven och förtvivlad, så en stund senare, fotfäste igen, i mitt vanliga, lite tråkiga jag.
En jobbig vecka. Besök på onkologmottagningen med diskussion om eventuell ärftlighet och behandling. Jag har läst på, och har naturligtvis många frågor. En jobbig patient.
All information går på repeat inne i huvudet, som ett självspelande piano, och jag åker berg- och dalbanan mellan hopp och förtvivlan.
Dock tyvärr alltmer förtvivlan.
Tog blodprover igår, allt var hur fint som helst. Utom LD, vilket tycker på ökat cellsönderfall och nybildning, indikator på aktiv tumörväxt….och idag var jag på datortomografi av huvud, thorax och bukt och bävar nu inför svaret.
Läser alldeles för mycket riktlinjer och forskningsrapporter, förmodligen mitt sätt att hantera ångest och få kontroll.
Och fick så en plötslig positiv glimt när jag låg på röntgen. Men jag överlever kanske det här året i alla fall - och får träffa mitt (möjliga) barnbarn, och kanske också hinna resa lite.
Bucket list, vad vill jag verkligen göra, om detta år är mitt sista ? Möjligheter, ingen anledning att vara sparsam eller försiktig, kör så det ryker, har jag ingen glädje av några pengar om några år, behöver man ju inte tänka framåt. Njut och gläds, som det inte finns någon morgondag.Go for it!
Ars Moriendi. Konsten att dö.
Är det dags att inhämta den kunskapen nu?
Eller är det mest någon egotrippad svulstighet som gör att jag ens tänker tanken.
Men oavsett, tenderar orden att återkomma.
Omväxlande med andra, påträngande, tankar.
Är det ändå slut nu, varför inte göra plågan kort?
Orden ”jag hänger mig” , ekar också i hjärnan, och jag känner ju igen dem. Det enkla svaret på övermäktig belastning. The quick and easy way out, från all denna vånda och rädsla.
Men nej, det jag väl ändå inte. Jag gjorde det inte då (fast det stundtals var väldigt nära) så skall jag väl inte göra det nu.
Men jag funderar på om jag skall återuppta mina SSRI, min skyddande regnrock, som trubbar av och gör att jag inte bryr mig lika mycket. Det onda kanske gör lite mindre ont.
Och var är Gud, var är din tro på Gud i allt detta? Kan man kanske undra
Jo, den finns ju där, som något slags tillit och förhoppning. Kanske inte om ett evigt liv (det skrämmer mig, minst lika mycket som att bara försvinna, eller nog mer) Inte evigt liv som jag kan kan förstå det, men som en underliggande, allt genomsyrande god vilja som bär och förbarmar sig också ända in i döden. Jesus uppståndelse må vara sann, eller en vacker berättelse, men den finns där för att illustrera Guds kärlek till, och omsorgen, oss människor. Jag har funderat på bön och nattvard, vore jag en god kristen borde jag väl rusa dit för att söka röst och styrka, men nej, just nu i det här läget är mina tankar min bön, och jag behöver ingen nattvard för att komma ihåg Guds omsorg och kärlek.
Jag behöver min tro, jag behöver min Gud, för att med förtröstan, tillit och sinnesro möta vad mig än må hända. Gud, ge mig den kraften, ge mig den tilliten, det lugnet och den ron. Vad övrigt är överlämnar jag mig i dina händer och säger: låt din vilja ske.
Skall jag dö nu, är det väl en del av den stora planen, som på något sätt gynnar något annat. Och jag litar på att du vet vad du gör. Får jag leva ännu en tid är väl också det för att du ännu behöver mig här på jorden.
”Gör det lilla du kan, gör det villig och glatt, snart de dyrbara tillfällen fly”
/på sol kommer regn?/och på dag följer natt/det skall hända ej morgon skall gry/
Gör det ändå…..
Jag har glömt texten. Men den kommer nog tillbaka.
Det som en gång var en fors, en flod som kastade sig fram genom omgivningen, översköljande allt som kom i dess väg, har torkat in, till en sipprande rännil, som trevande söker sig fram över de uttorkande markerna.
På sparlåga
Livet på sparlåga
Nedskruvat, flackande,
Flämtande
En blinkning,
Ett andetag
I taget
