Kontrollförlust

 240608

Kontrollförlust. Nog för att man kan tro att jag är ett kontrollfreak, men jag vet en del om kontrollförlust. Har ju varit med förr.

Det är numera ganska exakt 24 år sedan jag blev inlagd på Ersta psykiatriska klinik. Det var oerhört traumatiskt, och ett uttryck för kontrollförlust av, för mig, mycket stora mått.

Jag blev i princip ”tagen av banan” och fick konstatera att världen fortsatte att rulla på och leva alldeles utmärkt utan mig. Medan jag satt vid fönstret i mitt sjukhusrum och betraktade verksamheten utanför. Smärtsamt, men lärorikt. Redan då fick jag lite proportioner på min egen betydelse. Det vill säga, de enda som egentligen brydde sig, och behövde mig, var Lella och pojkarna. Mina pojkar som då var rätt små, men som nu är vuxna män.

Och lite grann är det väl så nu också. Utanför, avstängd, eller frivilligt exkluderad? Det är frågan, men tankarna kommer hela tiden till mig; visst jag kämpar för att få leva…..men varför inte bara strunta i det? Lägga sig ner och dö? Det är väl ändå ingen mening att fortsätta med det här? Inte ens roligt, bara något slags konstgjord andning, i väntan på döden.

Inget kan jag styra, inget kan jag påverka, jag bara hänger med, och får anpassa mig. Beroende av andra. Kontrollförlust är bara förnamnet.

Nationaldag

 240606

Nationaldagens kväll

Och en vacker och fridfull sådan. Men det har regnat rejält flera gånger under dagen idag. Och sedan, strålande sol däremellan. Och blåst har det gjort, med skummande vågor. Men nu är det så stilla, och fåglarna kvittrar försiktigt. Av havet hör man för ovanlighetens skull ingenting. Annars är det det ständiga bruset som på något sätt inramar tillvaron här. Hjälper till att skapa den där trygga och fria känslan jag har bara här, och ingen annanstans. Nu är klockan halv tio och vi har avslutat vårt TV-tittande, men jag sitter ännu uppe och inväntar att jag skall ta mina kvällsmediciner klockan tio. Det är konstigt hur det kan variera så, nu när jag inte har några biverkningar (annat än en massa hudförändringar förstås) undrar jag om de verkligen gör någon nytta. Nu skulle jag väl väldigt gärna vilja höja dosen, så att jag någongång snart kan komma i närheten av terapeutisk dos. Mycket knas kan hända under tiden, många tumörer kan växa till….och jag vill ju bli av med dem.

Nåväl, jag håller på med mina dockor. Nu vet vi ju att det är en liten pojke som väntas i slutet av oktober, men även små pojkar behöver dockor, och är det något som hans farmor kan lämna efter sig till honom är det väl sådana då. Man behöver ju inte kalla dem ”dockor”, om man har problem med det, det kanske snarare är ”gubbar”. Och ”gubbar” leker ju alla barn med. A undrade om jag kunde sy en i militärkläder, om han gav mig lämpligt tyg, och jag svarade att det går utmärkt. Kamouflagekläder dockor/gubbar får också finnas med. E muttrade något om att det är tur att det är H och han som är föräldrar till barnet…..

Imorgon skall jag gå till vårdcentralen här i Frillesås. Lite nervös är jag. Vet ju om att jag är överviktig och det är sådant primärvårdsdoktorer brukar ägna sig åt. Men jag har finfina prover, normala blodfetter, normalt blodsocker, för närvarande normalt blodtryck, och dricker ju extremt sparsamt med alkohol (Jag tog faktiskt ett glas Château Musar igår till Lellas födelsedagsmiddag, men det är det enda på över en månad) så egentligen kan han väl inte vara så sträng mot mig….och jag får väl försöka förklara mitt överviktsdilemma för honom….

Men tidigt skall jag vara där så det är nog bra om jag kommer i säng lite hyfsat ikväll. Och också somnar i lite bra tid. Så jag kan gå upp och duscha och äta lite frukost innan jag skall vara på mottagningen.

Röjsåg!

 Måndag morgon. en ny vecka.

Vi har haft ett par härliga dagar här i Frillesås. Nästan väl varma, men man skall väl inte klaga på det…nu kommer mer normalt svenskt sommarväder. På med långbyxor och tröjor…

Lella snickrar på ”kjolen” till trädäck, och jag gör små punktinsatser i trädgården. vattnar lite, rensar lite, flyttat en halv kompost. Men är väldigt sugen på att köra röjsåg. åtminstone en kort stund. Det behövs verkligen lite ansning ner mot havet, där vår strandäng är milt sagt vildvuxen.

Och jag mår allt bättre. Fortfarande lite stel och öm i händerna, men är det verkligen biverkningar, eller är det som mina händer är, nuförtiden?

Väldigt mycket hudförändringar har jag dock. Över hela bålen. Både rygg och bröst. Svårt att förhålla sig till. Men inget riktigt alarmerande vad jag kan se ännu.

Eftermiddag.

Körde röjsågen någon timme. Blev helt avdomnad i händerna, men kände mig som om jag fått mitt egna, vanliga liv tillbaka. Så härligt! Och så värt! 

Skickade ett meddelande till kontaktsjuksköterskan om mina hudförändringar och hon ordnade en tid på hudmottagningen i slutet av juni. Det känns också skönt. Att jag slipper tvinga Lella att kolla alla konstiga prickar jag fått, framförallt på ryggen.

Nu har vi druckit eftermiddagskaffe med äppelkronor och vaniljglass, och nu skall jag ta en sväng till samhället för att handla. Ikväll kommer O och A hit, och då blir det pizza, men jag måste köpa ingredienserna först!

Livet rullar på, vi lever det. Alla dessa dagar som kom och gick,…..det är väl just detta som är livet.

Världen

 240601

Lördag morgon, Frillesås

Så är vi här igen. Solen skiner efter nattens åskskurar, och jag sitter i min säng och ser ut över havet. Kaffe, croissanter och apelsinjuice till frukost är redan intaget och nu inväntar jag dagens första läkemedelsdos. Efter att för en vecka sedan tagit mediciner vid fem olika tillfällen varje dag, övergår jag från och med idag till tvådosförfarande (ja, det har naturligtvis varit en successiv minskning), vilket känns jätteskönt om det skulle kunna fungera. Kortisonet försvann för en vecka sedan och Alvedonet har jag tagit bort en efter en så att det nu bara är två 500 mg tabletter kvar. Kan man hoppas på ett bättre GT-värde när nya prover skall tas på vårdcentralen i veckan då?

Återigen slår det mig vilken enorm fokus jag har på att vara patient. Mediciner, provsvar, biverkningar, mätvärden, styr min tillvaro på ett sätt jag aldrig trott var möjligt.

Men jag vill verkligen inte att det skall ta över. Det finns så mycket annat.

Jag har kommit igång med min docksömnad. Glamrockaren Joakim är färdig som prototyp på gruppen ”Friends of Frost”. Tänker försöka plocka fram maskinen här och se om den kan sy lite i den trikå som maskinen på Ornö inte klarade av. Visst kan jag sy hela dockorna för hand, men med tanke på att händerna fortfarande är lite krångliga vore det ju skönt att kunna använda maskinen. Det finns ju ändå ganska många moment som måste göras för hand. Man får spara kraften till dem.  

Det händer så mycket i världen nu också. Sedan en tid har vi ju nästan blivit ”nyhetsknarkare”, Lella och jag. Dvs Lella har nog varit det ganska länge, men jag har dragits allt längre in i ”beroendet” att ständigt ha koll på senaste världshändelserna. Men med hotande klimatkatastrof,  krig i Ukraina, Sverige som medlem i NATO och som bidragande med krigsmateriel till Ukraina, krig i Gaza och närmast folkmord på palestinier, Trump som nu blivit fälld för brott i USA (fast vi inte vet påföljd ännu) fast han fortfarande kandiderar för en ny period som president, och Iran som använder sig av organiserad brottslighet i Sverige för att köpa tjänster och få våldsdåd utförda här hos oss, förutom alla påverkanskampanjer och IT-sabotage Ryssland ägnar sig åt, är det verkligen en turbulent och konstig värld att leva i. Jag är naturligtvis väldig glad åt mitt väntade barnbarn, men undrar samtidigt vad det är för samhälle hen skall få växa upp och leva i.  Å andra sidan har människor i alla tider satt barn till världen, hur dystra deras framtidsutsikter än sett ut. Det är nog något fundamentalt mänskligt hos de allra flesta av oss. Och kanske inte ens begränsat till mänsklighet, utan en drift och instinkt att föra släktet vidare som vi har gemensamt med alla levande varelser.

Om några dagar är det EU-val. Jag har pliktskyldigast röstat i de föregående. Jag tror ju på idén om en europeisk union, och att vi har mycket att vinna på samarbetet, men tidigare kanske inte reflekterat så mycket över det. Nu börjar EU-valet kännas väldigt angeläget, kanske till och med viktigare än riksdagsvalet, och ju mer jag funderar över det, läser och gör valkompasser, inser jag att jag är en väldigt övertygad EU-anhängare och att jag tycker att EU borde få större makt och möjligheter på en mängd olika områden där det skulle finnas vinster med att inte en massa olika nationella särintressen drog åt olika håll.  Klimatpolitiken är ett viktigt sådant område, där man på flera ställen i Europa ligger långt före oss i Sverige.

Anmärkningsvärt är dock att flera av de svenska partierna använder ord som ”gräns” (eller till och med ”murar”) i de budskap de vill föra fram. Jag är så trött på att man skall ”skydda gränsen” eller ”bygga murar”, de där protektionistiska och isolationistiska tendenserna tror jag är direkt skadliga.

Kan hända att det blir det avgörande kriteriet för vilka jag röstar för, och då går de flesta bort. Kvar blir egentligen miljöpartiet och liberalerna……och liberalerna är för kärnkraftsutbyggnad. Vilket jag är ytterligt tveksam till.  Jag tänker att det finns så mycket sol, vind och vatten runt om i världen, att det mest handlar om politiskt och ekonomiskt försöka få till bra förutsättningar för att kunna använda de förnyelsebara energikällorna. Och att det egentligen är vår bästa, eller snarare enda, möjlighet.