Långfredag

 Tillika mammas 86-årsdag.

Jag försöker fixa och dona som inför en vanlig förelsedagsmiddag och påskfirande. Men kroknade. Blir trött och behöver pusta mellan varven. Sååå trött. Så osannolikt trött.

Borde städa och plocka i ordning. Men har varit och handlat. Och orkar plötsligt ingenting mer.

Jag antar att det får vara så. Även om det är frusterande.

Högt vatten i havet. Eller lite strand. Beroende på hur man ser det. Men det ser ut att vara precis nedanför mina fötter när jag sitter i min fåtölj. Och det är gott.

Visst vore det enkelt

Visst vore det enkelt, och faktiskt rimligt, att be, ”gånge denna kalk ifrån mig”. Och så många gånger har jag det på tungan, har jag sånär tänkt det, bett det. Och som sagt, ingen skulle säker klandrat mig för det. Men jag försöker verkligen, leva i överlåtelse och tillit, och i stället säga ”ske din vilja”, och så med tillägget ”ge mig kraft, mod och styrka” vad än må möta mig. Och jag menar det verkligen, Herre, fast jag är rädd.

På något sätt känns livet slut redan, fast det inte alls är säkert så. Kanske kan jag få många år ännu. Kanske kan jag få uppleva ett barnbarn, eller två. Samtidigt som den stora tröttheten drabbar mig. Tomheten. Har jag jag faktiskt mer att ge? Eller är det över nu?

Det liv jag fick, för att göra något slags nytta på denna jord.

Eller är det sorgen och tröttheten som alltemellanåt tar över?

Vi är i Frillesås. Tack och lov. Älskar det här stället. Även om jag av och till drabbas av tanken att de är de solmättade dagarna på stranden i vattenbrynet, som naket förskolebarn, som faktiskt givit mig melanomet.Men så påminner jag mig PAD-svaret: låggradig solar elastos . Kvittot på att det egentligen inte är solexponering  som är boven. Utan att detta är ett av de melanom man drabbas av ändå.

Det är verkligen så jättemycket jag gjort fel

 Det är verkligen så jättemycket jag gjort fel. Ätit för mycket, stressat för mycket, förmodligen druckit för mycket, motionerat för lite. Massvis med dödliga sjukdomar det skulle kunna förorsaka.

Så drabbas jag av malignt melanom!

Typ den enda sjukan jag inte riktigt ”förtjänat” -  livet är konstigt.

Jag har aldrig solat speciellt mycket, inte haft tålamodet, inte tyckt det var viktigt nog…..

Det är verkligen konstigt.

Och återigen ett bevis för att vi aldrig kan förutsäga vad som kommer att ske.

Människan spår. Men Gud rår.

Normalitet

 Lördag morgon. En blek sol tittade fram en stund. Känns lite mer rimligt idag. Kanske en kort promenad om vädret håller sig. Utflykt till centrum för att lämna kängor till skomakaren(blixtlåsbyte) och köpa batterier till blodtrycksmätaren. Livet återgår till något slags (fiktiv?) normalitet.

 Eller så finns det ingen normalitet, utan en kaotisk virvel av kastande mellan olika öar i tillvaron, helt utan inbördes samband?

Jag som ändå tyckte att mitt liv blivit lite mer helt, och sammanhållet, vad åren gick, tumlar återigen runt som i en tvättmaskins olika turer.

Nåja, det är väl så livet är. Ständigt föränderligt och oförutsägbart.

H och E var på ultraljud i onsdag. Ett knappt två cm långt embryo växer i hennes livmoder. Ett litet lingon. Ett hopp om framtiden. Och mina ögon fylls av tårar.