Epifania--makt och maktlöshet

Trettondag.

När de tre stjärntydarna från österns länder beger sig till Jerusalem, är det för att hylla den nyfödde konungen för vilken en alldeles särdeles vackert strålande stjärna tänts på himmelen.

De kommer där, långväga ifrån, med sina dyrbara gåvor och söker sig in i palatsets praktfulla salar och gallerier. Här är maktens centrum. Här andas varje sten, varje pelare, varje guldbroderad vävnad makt, rikedom och herravälde. Det är naturligtvis här den magnifike konungen har blivit född.

Men Herodes ruskar bara tankfullt på huvudet. Ingen son, nej inget spädbarn över huvudtaget, på ganska många år nu. Herodes börjar bli gammal och hans barn är inte längre små. Någon gång i framtiden är det de som skall bli föräldrar, men inte ännu, ännu är de alltför unga.

Så vad menas egentligen med detta konstiga påstående de främmande vise männen kommer med: att en stor kung har blivit född? Nu?!? Han kallar till sig sina egna lärda rådgivare, skrift- och stjärnatydare, och de lägger pannorna i djupa veck och slår sina kloka huvuden ihop.

I Betlehem, säger de, så står det i skriften: från Davids stad skall det utgå en kung och han skall vara större än alla de andra, allsmäktig, underbar i råd, evig härskare. Det är inte småpotatis de gamla bokrullarna utlovar.

Och Herodes funderar. Visst tror han på profetiorna, på Gudsordet som sänts till Israels folk med löftet om Messias, frälsaren. Men han vet också att judarna i alla tider försökt tolka profetiorna, att man hoppats på än den ena, än den andra messianska pretendenten och att det alltid slutat med besvikelse, med förskräckelse och bedrövelse. Den utlovade har inte visat sig kunna leva upp till förväntningarna, har inte varit den rätte när det väl kom till kritan. Det har bara blivit oro i landet, uppror och kalabalik, och vem har tjänat på det i längden? Ingen, absolut ingen. Och framför allt inte den styrande regenten, han som satts att hålla sitt folk lugnt och arbetssamt, för att inte den militära ockupationsmakten skall slå till med ännu hårdare nypor än de allaredan gjort. En ny upprorsmakare, en ny Messias"wannabe" är verkligen inte vad Israels folk behöver. Och absolut inte vad Herodes behöver!

Korsets språk

Försoning.

Hur trögtänkta är inte vi människor?
För att kunna förstå omfattningen av Guds kärlek, för att, en svindlande sekund, ana något av hans outsägliga nåd, använder Gud sig av korsets språk.

Korsets språk.
Det kompromisslösa, yttersta tecknet på att Gud är beredd att offra vad som helst, inklusive sin egen son, till och med sig själv, för oss. För att vi skall kunna öppna oss för hans kärlek och ta till oss något av den.

Ï min försoningslära behöver inte Gud offret. Försoningen är redan fixad och klar. Om Gud får bestämma kan inte ens syndafallet skilja oss från hans kärlek.

Men Gud vill inte bestämma. Gud vill att vi skall bestämma själva.
Som fria människor med valets alla möjligheter får vi själva avgöra om vi vill ta emot försoningen eller ej. Försoningen är redan klar, den ligger där och väntar på oss. Nu är det upp till oss att säga ja, eller nej.

Och då kommer alla invändningarna: ”men inte kan väl jag?”, ”Inte kan väl Gud älska mig som gjort så mycket dumt?”, ”men vad måste jag göra för att förtjäna……?”
Listan blir oändlig. Vi (be)dömer Guds kärleksförmåga efter vår egen. Och når ständigt begränsningar.
Och till slut ser Gud bara ett råd: ett argument som krossar alla våra tveksamheter. Ett tecken så stort att det bara är att kapitulera inför det. Större tecken, tydligare bevis på Guds kärleks oändliga storlek finns inte, kan inte finnas. Han ger sitt liv. Han utplånar sin son, sitt eget ansikte i världen. Han offrar det mest dyrbara som tänkas kan. För att öppna våra ögon. Och våra hjärtan.

Och som om det inte i sig vore nog, gör han sedan ett av sina paradoxala upp-och-ned- förvandlings-nummer: mitt i sorgen, smärtan, offret och bedrövelsen, vänder han den yttersta förlusten till den största vinsten! Han använder sig av våra hjärnors tröghet inte bara för att visa på sin kärlek och förlåtelse, i samma svep omintetgör han döden och förintelsen!

I påskens virvlar slår Gud två flugor i en smäll.
Genom Jesu död på korset öppnas våra ögon för kärleken och förlåtelsen.
Genom Jesu uppståndelse ur graven ser vi Guds överväldigande allmakt och vilja till evigt liv.

Vi förstår (eller åtminstone anar) hur Den Yttersta Styrkan, genom att göra sig sårbar och svag, vinner över alla hinder, inom och utanför människans begränsade föreställningar.

Halleluja!

Tack, Antje!

"Vi begår ett allvarligt misstag om vi bortser från den speciella amerikanska kontexten och upphöjer konflikten där till en universell konflikt som skulle vara karakteristisk för förhållandet mellan vetenskap och tro. Huvudfåran av den kristna teologin har inga svårigheter med utvecklingsläran. Talet om den urgamla konflikten mellan vetenskap och religion en missvisande historiebeskrivning. Vetenskap och religion har alltid gjort saker och ting för varandra. I stor utsträckning delar de varandras historia, visioner, diskussioner och våndor. På grundval av kristen skapelseteologi såg den moderna naturvetenskapens pionjärer stod kyrkan nära på olika sätt förnuftet som en av Guds många goda gåvor och det vetenskapliga utforskandet av naturen som en form av gudstjänst."

ANTJE JACKELÉN biskop i Lunds stift, Sydsvenskan 081030

Varje dag är Fars dag!!

This is the "very-slips-day"!


Skjortor, herrparfymer och allsköns småelektroniska presanger, som detaljhandeln försöker prångla på oss i aldrig sinande mängder. Idag når det något slags matt högvattenmärke.
So much ado about nothing.....dvs stora annonser i reklamblad och affischer, men är det verkligen någon som egentligen firar fars dag på detta sätt??!!??

Och vad är det egentligen vi firar?? Att vi har en far? Eller att han är en hyvens prick?
Oavsett hur han är??

Är det kanske tio Guds bud som spökar i kulisserna? "Du skall hedra din fader och din moder....."?
Och, för all del, det är väl gott och riktigt.
En stor eloge till alla uthålliga och tålmodiga, alla självuppoffrande och kärleksfulla föräldrar.
Hedras den som hedras bör.

Men för all dem som inte begåvats med goda och fungerande fäder och mödrar?
För dem vars far försvann ur deras liv innan de föddes, och aldrig återkom?
För dem vars mor slagit dem och försummat det under en lång svår barndom?
Vad säger vi till dem?

"Hedra din...."--nej, vet ni vad!

Till dem måste vi få säga, som till alla oss andra; du har inte bara en mänsklig far, inte enbart en jordisk mor. Du har också en annan förälder, en far, eller en mor, av en mer fullkomlig kaliber.
En pappa som aldrig överger dig. En mamma som aldrig försummar dig eller utnyttjar dig.
En förälder som älskar dig villkorslöst och sätter ditt bästa före allt annat. Till och med före sitt eget liv. Du har en gudomlig far, en "fader i himlen", och kanske kan vi använda fars dag, "the-very-slips-day" till att tänka lite mer på denna far, på Gud. Att vara tacksam för hans kärlek och hans nåd, för hans aldrig sinande omsorger om oss. Fast å andra sidan behöver vi ju inte en särskild dag för det. Gud finns hos oss alla dagar, han erbjuder oss sin närhet och sin omtanke varje stund i vårt liv. Med Gud som vår far är varje dag en "Fars dag"!

Makten och härligheten.

Finns det en speciell sorts makt i att frivilligt acceptera sin maktlöshet?
Jag vill så gärna tro det. I min föreställningsvärld är det just det som Jesus gjorde. Han gick in i vår mänskliga maktlöshet och accepterade att han också kunde utsättas för maktövergrepp, förtryck och förnedring. Utan att kunna, eller åtminstone utan att välja att, göra något åt det.
Fast han inte hade behövt.

Eftersom Gud är allsmäktig, hade han ju i princip bara behövt ruska på sig som en fuktig gås, och säga "äsch, nu vill jag inte vara med längre. Nu får det verkligen vara nog!" Så hade hans belackare och plågoandar flugit och farit all världens väg.

Men han gör inte det.

Han stannar kvar där han är; slagen, hånad, bespottad, torterad till döds, frivilligt. Och uthärdar. Uthärdar trots ångest, uppgivenhet och rädsla. Står ut i maktlösheten.

Och får så på det sättet något slags makt också över den yttersta maktlösheten.

Jag tänker att han gör det för vår skull.
För oss som egentligen inte har någon som helst makt. Men som så gärna vill ha kontroll och inflytande över allt och alla. I våra egna liv och i tillvaron.

Han visar oss på ett sätt att hantera vår situation och vår maktlöshet, där vi inte kan ändra något i sak, men där vårt sätt att förhålla oss blir till all skillnad i världen.

Med ett modernt ord kallas det acceptans. Men jag tycker att det låter så passivt.
Jag tror att det är mer krut i det än så.

Jag tror att det i uthärdandet av den absoluta maktlösheten, ryms en speciell styrka, en särskild sorts makt, som inget eller ingen någonsin kan ta ifrån oss. Kanske handlar det om att kunna värna vår egen integritet, vårt människovärde.

Jag har för mig att Eleanor Roosevelt har tillskrivits ett yttrande i stil med att "ingen kan trycka ned dig, om du inte låter honom göra det", och det kan låta överdrivet klämkäckt och hurtigt, men någonstans, längst bortom alla kränkningar och förnedringar, ligger det ändå något i det:

Du kan bli trampad på, du kan bli fråntagen all makt och möjlighet, men innerst inne har du själv en möjlighet att påverka hur du upplever din situation.

Och någonstans i förlängningen tänker jag att det kanske är det allra mest provocerande för de makthungriga och maktfullkomliga: att de, med alla sina maktmedel, ändå till slut inte helt lyckas kuva själen hos den (förment) maktlöse, utan att denne själv äger sina tankar, sina reaktioner och känslor, sin innersta frihet.
Allt det som är det som egenligen räknas.
Så har den mest maktlöse, i sin maktlöshet, den yttersta makten.
Och den mäktige är, i sin strävan efter ännu mer makt och kontroll, bunden av sitt eget maktbegär, den egentligen maktlöse, springande runt som en dansmus i ett meningslöst ekorrhjul, ständigt längtande efter nästa stegpinne.