Minnen

Så många minnen, man kan undra varför vissa blir så starka, och andra först med möda kan letas fram. 

Det är morgon, solen lyser in trots rullgardinen i ”mittenrummet”, flickrummet i huset på Frillesås. Hela rummet fylls av ett dämpat, milt blågult ljus. Som vanligt står fönstret öppet och den tunna gardinen rör sig.  Min kusin sover ännu i den andra sängen, ihop med bägge sina stora hundar. Jag känner vinden mot mitt ansikte och hör mormor och moster slamra med frukostbestyret vid det stora bordet ”på östsidan”, där morgonsolen ligger på och  vi vanligen äter vår gröt och  våra smörgåsar innan dagens äventyr börjar.  Det finns något så lugnt och tryggt, kanske till och med lyckligt,  i de ljuden, i den lätta vinden.

En annan dag ligger vi, fyra relativt jämnåriga kusiner, på den stora mattan i gillestugan, och mutar in hagar och ängar till våra respektive bondgårdar med hjälp av mattans mönster och överblivna eternitbitar. Ingen kände då till hur farligt eternitplattor var, och varken vi eller våra plasthusdjur från leksaksfirman”Britains”verkade ta någon skada. Vi hade en hel liten värld för oss själva och gick med engagemang in för våra verksamheter.

Andra gånger lekte vi hemliga agenter och spioner, och sprang hukande omkring mellan enebuskar och stenblock tillsammans med sysslingarna från”andra sidan kullen”. Oj, vad spännande det var. Och lite farligt!

När vädret var på det humöret var vi mest på stranden. Vi”bodde” där hela dagarna. Grävde, gick i vattenbrynet och samlade maneter, byggde dammar och badade. Badade, badade, badade. Mormor kom ner med mellanmål i en korg. Saft i röda och gröna plastglas och kaffeplättar med sylt färdigt instoppad i plätten. Gott och praktiskt. Och vi fortsatte leka. De vuxna försökte ibland läsa tidningen. Det var sandigt och blåsigt, lite av en utmaning som jag minns det. Ingen lyssnade på radio.

Radion sattes på om kvällarna. Då var det aftonandakt, sjöväder och nyheterna från Ekot, innan kvällsteet med svartvinbärssmak intogs framför det stora fönstret mot havet, och mångatan över fjorden beundrades. Lika mycket varje gång. Mormor och morfar var båda så lyckliga, nöjda och tacksamma över vårt paradis, och de upphörde aldrig att uttrycka sin kärlek till den här platsen.

Kanske är det denna innerliga tacksamhet över att ha fått möjlighet att bo här som satt sina djupaste spår? Kanske är det den som gör den här platsen så oändligt värdefull, och helt oersättlig för oss?

Egentligen är den ju inte speciellt annorlunda än andra strandremsor runt vårt långa land. Det finns tusen och åter tusen  utsikter av samma kaliber. Steniga och sandiga, enbevuxna stränder överallt.

Men det här är mitt paradis. Och jag är övertygad att det i mångt och mycket är den känslomässiga laddningen som är så avgörande. Känslan i kroppen, som inte ens alltid manifesteras som minnen, utan som bara finns där som ett lugn, och ett välbehag. Och jag är så tacksam.

Frivillighet

En gång, nu för ganska många år sedan, blev jag inlagd som patient på en psykiatrisk klinik.

"Frivilligt",  Enligt Hälso och sjukvårdslagen. Inte enligt LPT, tack och lov.

Men hur frivilligt  var det egentligen?

Hur mycket fri vilja har man kvar då man inte längre orkar med sitt liv? Och inte själv ser några utvägar?

Nej, jag valde verkligen inte att bli inlagd.  Det var inget jag ville. Inget jag trodde skulle hjälpa mig på något sätt. Jag blev i princip tvingad, av läkare och andra som hävdade att de inte längre kunde ta ansvar för att hjälpa mig längre. I min föreställningsvärld skulle de "ta sin hand ifrån mig", lämna mig åt mitt öde, lämna mig helt ensam, i min yttersta nöd och förtvivlan om jag inte accepterade deras "förslag". Deras rekommendation. Gick med på deras krav, fast jag var skräckslagen inför vad detta skulle innebära.

Ja, i min värld, i det jag uppfattade och kunde förstå, blev jag tvingad.  Fast det naturligtvis inte kom någon polis och bar mig in genom dörrarna. Utan jag åkte dit själv, som ett lamm som leds till slakt. Här står jag och kan intet annat.

Det var en enormt karaktärsdanande erfarenhet. I ett längre perspektiv.

I det korta, omedelbara perspektivet, var det katastrofalt smärtsamt. Hela min världsbild, min självuppfattning rämnade. 

Jag, den starka , lugna, kompetenta, leddes in som en påse spillror, i slakthuset, där det gjordes patienter av välfungerande människor. För jag hade inga flera val. Alla alternativ var uttömda. Jag har aldrig tidigare varit så förtvivlad. Så uppgiven och förvirrad.

Själv inläggningen var ett trauma i sig. Det krossade mig helt.

 Samtidigt förstår jag, så här i efterhand, vad och varför man gjorde så. Jag hade gjort likadant. Om det varit jag som var patientansvarig läkare.  Jag var verkligen rejält sjuk.

Jag behövde sjukhusvård, det hade verkligen varit oansvarigt att inte se till att jag fick det. 

Men då förstod jag inte. Jag uppfattade det som ett svek. Som att jag på nytt blev övergiven. Ingen gick att lita på. Ingen ville ha med mig att göra. Det gjorde fruktansvärt ont.  Och lades som lök på laxen.  Som grädde på moset, ovanpå alla de demoner och knepigheter jag hade att kämpa med i min tillvaro.  Allt det som sakta och försiktigt vuxit mig över huvudet.

Jag kände mig helt ensam.

Bortplockad, och undantagen från det vanliga livet.  Och det blev smärtsamt tydligt att det "vanliga livet" fortsatte utan mig.  Att de egentligen inte alls behövde mig.

Alla de självmordstankar jag dessförinnan umgåtts med, provat, dragits till, men kämpat emot, blev plötsligt så väldigt närvarande, så ytterligt konkreta och påträngande.

Jag behövdes inte, ingen ville ha mig. Man kunde stänga in mig på ett sjukhus, vecka ut och vecka in, utan att någon saknade mig, utan att det påverkade livet  för övrigt det minsta lilla.

Jag hade möjlighet att röra mig fritt.  Den första tiden gick jag längs kajerna och fantiserade om det kalla, mjuka, tysta vattnet. Hur skönt det skulle bli att få slukas upp och sjunka ned till botten. Att försvinna och slippa min smärta.  Mina vandringar gick också över höjderna, de branta stupen, med stenbeläggningen nedanför. Ett ögonblicks verk, sedan skulle våndan vara över. Det sög, det drog, det ropade på mig: gör det, kasta dig ut, så slipper du det här helvetet,

Vad som gjorde att jag inte tog steget vet jag inte.  En gång var det ytterligt nära, men av någon självbevarelsedrift, eller vad det nu var, sökte jag mig i mitt ångestfyllda och förvirrade tillstånd mot personalen på avdelningen. Jag tog mig aldrig dit, men de hittade mig i ett trapphus, oförmögen att prata, eller förklara vad som hände med  mig just då.  En helt upplöst härva av mänskliga skärvor.

Kanske vände det efter den händelsen. Jag vet inte.

Jag skrevs ut, det var också svårt, nu skulle jag plötsligt klistra på mig masken. Försöka le och bete mig normalsocialt, fast jag var helt hudlös, skinnflådd invärtes.

Resan tillbaka tog lång tid, flera år, Den gick upp och ned, hopp byttes i förtvivlan, åtskilliga gånger. Jag har tänkt ut fler sätt att ta mitt liv än jag trodde var möjligt. Upprepade gånger balanserade jag på den randen, men något höll mig tillbaka. Något stoppade mig.

Slutligen kom brytpunkten.  Jag hävdade ju att jag var kristen. Jag trodde på Gud, påstod jag.

Det hade jag gjort länge, om än i plågsam tystnad under många år.

Men vad betydde då det för mig?  Om jag VERKLIGEN trodde att det finns en Gud, som bryr sig om mig, och har en plan för mig?  Då kunde jag väl inte ta mitt liv, då hade väl han en avsikt, med det, mitt liv, även om jag själv, just nu, inte kunde se det?

Alternativet, som jag uppriktigt övervägde, var att det faktiskt inte finns någon Gud. Då var allt meningslöst, världen, tillvaron, mitt liv, meningslöst och det fanns bara en rationell åtgärd att vidta: att sätta ett stopp för det alltihop, så snart som bara möjligt. Varför plågas mer än nödvändigt? När det finns ett alternativ.

Men den avgörande punkten var att  jag inte kunde veta.  Jag kunde inte veta att det finns en Gud. Men jag kunde inte heller veta att det INTE finns en Gud.

Och det verkade ju väldigt korkat, och direkt onödigt, att missa möjligheten att Gud finns. Att säga : Nej tack, ta sitt liv och efteråt konstatera att jag hade haft fel.  Att jag fullkomligt hade missat målet.

Alternativet verkade enklare, och säkrare.  Om jag bestämmer mig för att tro att Gud finns, om jag bestämmer mig för att leva som om jag tror att Gud finns, och han de facto inte gör det, inte har någon avsikt med mitt liv, är ju ingen skada skedd. Då står vi där på den yttersta dagen, vid livets slut, och inget återstår. Inget händer. Jag har inget vunnit, men inte heller något förlorat. Men om han finns, och jag har fått leva i den tron, och det hoppet, ett helt liv, att den förhoppningen burit mig och givit mig livsmod, har jag ju gjort en dubbelvinst. Inte nog med att jag går vidare till ett evigt liv med Gud, jag har levat ett gott och hoppfullt liv på jorden också.

Mina tankar gick, som så ofta, både förr och senare, till bilden, den lilla berättelsen i min konfirmationsbok, där man står på kanten av Grand Canyon, överallt omgiven av skogsbrand som hotar att bränna dig till döds, och ur molnen och dimmorna där nere, hörs plötsligt en röst: "Hoppa, jag tar emot dig!"  Visst skulle jag hoppa.  Hoppet är väl det sista som överger människan? Och även om jag inte riktigt kunde lita på rösten därnerifrån, blev jag inte bränd till döds av skogsbranden. Och kanske kunde jag njuta lite av utsikten under det fria fallet mot ovissheten....

#hålleraldrigtyst

18 år gammal hoppade jag av gymnasiet. ”På grund av sjukdom”.
Redan då fick jag klargjort för mig att den sjukdomen inte gick att tala om. Skulle jag berättat riskerades hela min framtid, jag skulle aldrig kunna bli läkare, alla dörrar skulle stängas. Så det är klart jag inte sade något. Efter att sjukdomen stulit några år av mitt liv, var jag åter på banan. Och istället  stängde jag dörren till det förflutna. Till sjukdomen.
När sjukdomen kom tillbaka vägrade jag först se det. Jag skyllde på allt och ingenting, var arg och missnöjd. Och förlorade ännu ett viktigt år i mitt liv.
Tredje gången var livet kaotiskt, fullt av misslyckanden, besvikelser, förluster och sorger, men då kravlade jag mig långsamt genom dimman. På något sätt.
 Fjärde gången brast det fullkomligt. Hela mitt liv rasade ihop, många år försvann i mörkret. Jag trodde allt var förlorat. Men med lång tid och mycket hjälp tog jag mig med myrsteg tillbaka in i livet.
Hela tiden har min sjukdom varit tyst, förnekad och undangömd. Finns inte, får inte finnas.
För att den är så skamlig, för att andra människor skulle riskera att se sjukdomen snarare än att se mig och mina förmågor.
Nu har det gått många år sedan jag fjärde gången reste mig, och jag har lärt mig mer. Om mig själv och om andra. Samhället har förändrats. Jag har blivit äldre, och mindre rädd. Fortfarande kämpar jag med min sjukdom, men istället för att förneka den, är jag uppmärksam på den, och försöker reagera och sätta in åtgärder i tid när jag märker av den. Och det har gått mycket bättre.
Genom att erkänna, snarare än att förneka, har jag kunnat mota sjukdomen i grind, hållit mig kvar på banan, på jobbet, i livet, så länge att jag nästan börjar glömma hur fasansfullt det var under den mörkaste tiden.
Och jag tänker att med hjälp,erkännande och utan skammen,redan från början, hade jag haft helt andra förutsättningar att hantera sjukdomen som följt mig genom livet, än som det nu blev. Kanske hade jag sluppit förlora så många år i skam och mörker?
Kanske kan jag genom att försöka öka öppenheten och reducera skammen, ge andra människor möjlighet att slippa förlora så många år som jag förlorat. Kanske kan vi skapa bättre förutsättningar att hantera en av våra största folksjukdomar?
I fredags tog jag mod till mig och lade in nedanstående kommentar i en facebookkonversation om just skam ,arbetsliv och psykisk ohälsa:

”Hej!  Jag heter Karin och är diakon, och specialistläkare i psykiatri......jag har också haft flera depressioner i mitt liv och dels gått länge i terapi, dels fortsätter att medicinera med antidepressiva. MÅNGA har sagt åt mig att vara tyst.....jag är inte så himla fantastisk, men jag är en alldeles tillräckligt bra utövare av båda mina yrken, för att våga säga att det räcker nu. Vill inte hålla tyst längre, tycker att skambeläggandet av den psykiska ohälsan fortfarande är helt orimlig. jag tycker dessutom att är det några som borde våga säga att det absolut inte är skamligt med psykisk ohälsa så är det vi som jobbar med att försöka hjälpa dem/oss som drabbas #hålleraldrigtyst
(sedan kan jag förstå att doktorn ovan bara ville väl - för den enskilda personen. Men vi har en samhällsattityd att försöka förändra!)”

Och jag känner mig såå stolt, så modig och så nöjd. Äntligen, nästan 60 år gammal, har jag vågat ”komma ut ur garderoben” och stå för vem jag är, hela jag, med mina starka sidor och mina tillkortakommanden. Mina resurser och mina svagheter.

Rum

Rum,livsrum,arbetsrum,maktrum.
Idag har jag fått ett nytt rum på jobbet. Efter fem år i det fantastiska lilla rum med vinkelfönster i kvällssolen som jag faktiskt älskat, och känt mig så hemma i, har jag bytt, Till ett större, mörkare och mer ” maktpretentious” än jag någonsin kunnat tänka mig.  På något sätt är det bra. Det var pinsamt trångt och ”crummy” på mitt gamla rum  ibland när alla skulle tränga in sig, men det känns oxå obekvämt. Extremt lite mig.
Hur förklarar man det?
Stora rum symboliserar makt. Som MAL har jag något slags (luddigt formulerad) makt jag inte ens är specielllt bekväm med.Personalen vet det, patienterna vet det.  Det är bara jag som egentligen inte begriper vad det handlar om.
Enligt mitt sett att se det har MALen egentligen ganska mycket ansvar utan någon egentlig makt (predisponerar för utbränning), medan hen får bära ett symbolvärde för auktoritet inom organisationen. Ett egentligen ganska otacksamt, kamikazeuppdrag.
Och att över huvudtaget  acceptera att flytta in i ett nytt, större rum, symboliserar i mångt och mycket att jag utlånar mig,  ställer mig till maktens förfogande, och accepterar att vara dess talesman i mitt närområde. UTAN att själv kunna utöva någon som helst reell makt. Mellanchefens dilemma,
VAD gör det med mig? Vad gör jag med mig?

Visst gör det ont

Ja, visst gör det ont. Det måste göra ont. Att vara, att arbeta, som psykiater.

Varje dag sätter jag mig över andra människors integritet och självbestämmanderätt. Ideligen fattar jag, och mina kollegor, beslut om att några av våra medmänniskor skall låsas in, och förhindras att röra sig fritt i samhället. Utan att de gjort något brott. Utan att de vare sig anklagats, åtalats, eller dömts, för någonting alls. Ibland spänner vi till och med fast dem, så de inte kan röra sig. Eller sprutar in kemikalier de inte vill ha i sina kroppar. Söver dem och framkallar epileptiska anfall genom att ge dem elektriska stötar mot huvudet.

Det är ett stort, egentligen ett oerhört, ansvar.

Tänk om jag har fel?  Om jag gör en felbedömning, och utsätter en medmänniska för en sådan behandling utan att det finns fog för det?

Så ofta bävar jag, våndas över de svåra besluten. Önskar att någon annan kunde fatta dem.  Någon som var tvärsäkrare, mindre ömhudad än jag.

Samtidigt vet jag ju att mina beslut, och de åtgärder de leder till, behövs. För det mesta är de absolut nödvändiga för att människor som är fångna, som plågas och lider, av en psykisk sjukdom, skall kunna få en chans att må bättre, bli friska och återta kommandot över sitt eget liv.

Det verkliga alternativet till att jag tar över besluten, är att demonerna, sjukdomens krafter, annars fortsätter att rida personen, och helt ödelägger hens liv. Och det är väl inget moraliskt acceptabelt alternativ?

Det är min grundmotivering, min tankegång, varje gång jag går in i en av dessa situationer, där jag måste göra våld på en medmänniskas integritet och självbestämmande. Och det hjälper mig att fatta dessa svåra, ibland närmast outhärdliga beslut.

Och jag är utbildad. Jag är legitimerad läkare. Jag har drygt fem års specialistutbildning i psykiatri. Och lång erfarenhet. Sammantaget är jag nog ungefär så meriterad som man möjligen kan vara för att klara av ett sådant prekärt uppdrag.

Men frågan hänger kvar; vem är väl egentligen jag?  Jag kan ju ha fel. Som alla kan ha fel.  Patienternas anklagande ord och ansikten följer med mig hem.

Med vilken rätt sätter jag mig över deras rätt att besluta om sina liv?

För att jag (och socialstyrelsen) tror att jag vet bättre. Vad som är bra för dessa människor. 

Ofta tänker jag att det är för svårt. Helt omöjligt för mig att hantera ett sådant uppdrag.

Tänker att jag borde sluta med det här. Låta någon annan göra jobbet. Någon mer hårdhudad, mindre samvetsöm, än jag.

Men då ropar något inom mig: Nej!  Nej, så får det inte vara!  Att bara de hårdhjärtade, de som inte tänker så mycket, skall ägna sig åt detta viktiga, och mycket grannlaga arbete.  Vi blöthjärtade behövs, vi som våndas över och lider av de svåra besluten, Vi som varje dag tycker att det gör ont att göra våld på medmänniskors självbestämmande och plågas av vår osäkerhet och otillräcklighet. Men ändå står ut och fortsätter försöka.

Hjälpa på detta svårbegripliga sätt.

Visst måste det göra ont att vara  psykiater.  Vilka skulle annars göra jobbet? Än vi som bryr oss.

Kors!

Har burit ett kors sedan jag fick det första I silver och bergkristall av mina morfäldrar när jag var i 4-5års åldern. Varianterna har växlat genom åren, ett tag var det av glas i läderrem, länge var det ett träkors, jag har en uppsjö av olika kors i mitt smyckeskrin. Sedan flera år bär jag ständigt (dag och natt) ett "Helgeandskors" - en kopia av ett 1300-tals kors som på träffades i smb med utgrävningarna på Helge Andsholmen i Stockholm. Detta kors inte bara påminner om det diakonemblem jag inte kan bära i mitt dagliga arbete, det symboliserar för mig att Gud är med mig mitt i min vardag, bland vår tids sjuka och  mest utsatta. De som kanske på 1300-talet fick en gnutta omsorg av de kristna på Helgeandsholmen. Hur det kan vara provocerande eller polariserande begriper jag inte. Och jag möts alltid av respekt och intresse från människor i alla kulturer när jag svarar på deras fråga om korset.

Challenging the darkest fears and hidden hopes.

Får lite Ågren emellanåt. Bloggande lär ju skall vara farligt sägs det. Vem som helst kan läsa det.
So what? I wish........har varit så hemlig så länge. Dolt och förtigit så mycket i mitt liv. Som så många andra har jag tusen låsta garderober att ta mig ut ur.
Men, är det så himla dramatiskt eller uppseendeväckande ?
Är vi inte där allihop? Mer eller mindre små- eller storhemliga? Döljande, trixande, fixande och förskönande den, ibland, alltför plågsamt osköna sanningen.
Den stora tragiken, ur mitt personligt småskurna och ganska trångsynta perspektiv, är väl att hur jag än skriker ut mina bekännelser är det egentligen inte någon som bryr sig.  De har alla nog av sina egna liv, sina egna plågor, och har inget intresse för ännu en annan obetydlig figur i kulisserna, för jag är verkligen inte så intressant. Så internet: släng dig i väggen. Jag tror inte på dig.  Jag kan inte se dig-alltså finns du inte.....med nutidsmänniskans klockrena logik........och jag kan fortsätta skriva min "dagbok" med den trevliga layouten, och gå tillbaka och läsa i den så ofta jag vill och orkar. For My eyes only....and still there: in open sight for anyone.

Berättelsen om mig själv som själavårdare - en förhandsvisning...

Ingen blir nog förvånad över att berättelsen om mig själv som själavårdare börjar med två helt andra personer.

  Dessa två personer är dels min mormor specerihandlardottern Solvig Håkansson i Göteborg, och  dels John Wesley, prästen i anglikanska kyrkan som, inspirerad av de nya pietistiska och socialt engagerade tankegångarna under 1700-talet startade den rörelse som till en början gick under öknamnet "metodisterna"  pga av det strukturerade och metodiska sätt på vilket de försökte läsa bibeln, be och tillämpa det kristna budskapet.

När mormor Solvig  första gången hörde talas John Wesley vet jag inte.  Möjligen var det av en slump som den  nystartade Matteus metodistförsamling kom att bygga sin kyrka i samma kvarter på Hisingen där min mormors familj bodde.  När kyrkobyggnaden stod färdig var mormor  Solvig en 10 år gammal  pigg och vetgirig flicka som i metodistförsamlingen hittade en tillhörighet och en tro som kom att bära hela hennes 97 år långa liv.  Wesleys tankar blev den tolkningsram som präglade  hela hennes och hennes familjs tillvaro.

Mormor var snabbtänkt och studiebegåvad, men nr 5 av 11 barn och flicka dessutom.  Hon gick i Fruntimmersföreningens flickskola men något tal om att hon skulle ta studenten var det nog aldrig, även om mormor själv gärna skulle blivit lärarinna om hon fått möjligheten.  Tidigt hittade hon också sin fästman, den 10 år äldre musikdirektören Torsten Kristoferson, tillika organist i församlingen, och giftermålet dem emellan gjorde ju vidare studier "helt onödiga" då hon nu blev hemmafru och snart nog hade  egna små barn att ta hand om.  Men studielängtan fanns kvar, de bägge sönerna fick akademiska utbildningar medan enda dottern  Ragnhild till föräldrarnas sorg blev gravid och var tvungen att gifta sig redan vid 20 års ålder. 

Den flicka som då föddes blev nästan lika mycket mormors baby som sin unga mammas, och kom att  från mycket unga år präglas av den tro och de tankegångar som rådde i Solvigs hem.

Det sociala ansvarstagandet och  personliga engagemanget var centralt, liksom det pietistiska egna ställningstagandet. Moralens fana hölls fortfarande högt. Barnens bibel, söndagsskolan, barnkören och juniorverksamheten fyllde på  referensramarna. Men det var mycket städat, man följde alla föreskrifter och gjorde det som förväntades, men man talade inte så mycket om sin personliga gudsupplevelse, man  bad på sin kammare och absolut inte på gator och torg som skrymtarna…..den kristna tron skulle märkas i det sätt man levde, den skulle inte man inte prata om.

Vid 11-12 års ålder var några av oss flickor i juniorgruppen  på studiebesök i en betydligt mer karismatisk grannförsamling (vad vi skulle studera vet jag inte, sannolikt något socialt projekt) då våra värdar plötsligt såg ett lämpligt tillfälle att få oss gediget frälsta.  De låste in oss, ett antal vuxna och vi tre småflickor i ett rum och lade händerna på oss och bad högljutt och envetet om att vi skulle få ta emot den helige Ande.  Mina bägge väninnor hummade väl med, men jag uppfattade detta som extremt obehaglig och satte mig på tvären, kunde inte, ville inte ta emot någon helig Ande som jag inte förstod vad det var, kände mig tvingad och  blev skrämd av de vuxnas högljudda och karismatiskt inlevelsefulla bedjande.  Att någon skulle ta på mig när jag bad var lika otänkbart som att de skulle följa med mig in på toaletten………..detta försök till "tvångsfrälsning"  var, när jag i vuxen ålder ser tillbaka på det, ingenting annat än en regelrätt andlig våldtäkt.

Naturligtvis berättade vi inte om vad vi varit med om för någon hemmavid.  Det var ju våra ledare i juniorgruppen som skickat oss till grannförsamlingen, vi var tillräckligt väluppfostrade för att inte klaga…

Denna händelse bar jag sedan med mig som ett stort sår i själen.  Jag blev förvirrad, var vad det här med kristen tro och Gud egentligen.  Måste jag känna något slags konstig ande som tog mig själv i besittning?  Vad  var det som inte dög med min självklara barnatro?  Hade jag fått alltihop om  bakfoten?  En Gud som tvingar sig på, det stämde inte alls med min föreställning……

Något år senare  var det dags för anmälan till konfirmationsläger.  Den hösten led jag samvets- och moraliska kval av den högre skolan.  Jag visste ju att om jag åkte på konfirmandläger, förväntades jag också bli konfirmerad, då skulle jag själv, högt och tydligt säga ja, jag tror, på vad det nu var den kristna tron egentligen handlade om.  Några andra alternativ, som bakdörr ut, existerade inte i min familj. Den sociala skammen kunde vi inte ta.  Och att stå där framför Gud och låtsas, att säga "jag tror", om jag inte gjorde det, för att andra skulle bli nöjda, var också otänkbart. Det måste vara på riktigt!

Jag vet ärligt talat inte hur jag blev anmäld eller kom iväg, (sannolikt hade jag väl inte något val..) men under lägret löste sig knuten, bitarna lades på plats, jag kunde hitta tillbaka till min egen, lågmälda  tro.  Några av de bilder som användes vid undervisningen har jag fortfarande med mig och bär som "enkla räddningsplankor"  när tvivlen sätter in.

Till konfirmationsdagen skulle vi välja en psalm som vi tyckte om och lära oss utantill,  mitt val blev en psalm av Lina Sandell som fanns i den dåtida metodistpsalmboken men  som nu tagits bort.  Texten lyder: 

1. Gör det lilla du kan,

gör det villigt och glatt,

Snart de dyrbara tillfällen fly!

Efter vår kommer höst, och på dag följer natt,

Då kanhända ej morgon skall gry.

O, var flitig att så, medan ännu är tid,

 Att din skörd måtte mogna i frid!

2.  Gör det lilla du kan och se icke därpå,

Att så ringa, så litet det är!

Ty hur skulle du då väl med lust kunna gå,

 Dit din Mästare sänder dig här?

 Är det uppdrag du fått än, så ringa i sig,

O, var nöjd, att han gav det åt dig!

3. Gör det lilla du kan, lägg ditt hjärta däri,

 Gör det allt för din Frälsare blott,

 Och var viss, att han skall icke döma som vi,

Blir det fråga om stort eller smått!

Se, han själv gör ju allt, vad betyder det då,

Om han ställt dig i led med de små?

4. Gör det lilla du kan och besinna, att Gud

 Hos oss alla blott trohet vill se!

O, så gläds att få gå med hans ringaste bud,

 Och att själv han all hjälp vill bete.

O vad fröjd, om en dag han ock säger till dig:

 Vad du gjorde, det gjorde du mig!

Än  idag förundras jag över trettonåringens klarsynta och konsekventa val och hur bestående meningsfulla dessa rader ännu är för mig 41 år senare.

Eftersom morfar var lärare var jag döpt i Svenska Kyrkan (frikyrkliga lärare hade svårare att få fast tjänst) och under låg- och mellanstadiet sjöng jag med i "statskyrkoförsamlingens" barnkör, men det var först när mina klasskamrater  konfirmerades som jag kom i kontakt med Svenska Kyrkans ungdomsverksamhet på allvar.  Mitt metodistiskt präglade lite återhållna sätt att uttrycka min tro på hittade en ny hemvist i Kyrkans Ungdom,  och under en rad av år var jag aktiv såväl i den ekumeniska frikyrkoförsamling som var min egentliga uppväxtmiljö, som i den lokala "statskyrkoförsamlingen" i Tyresö.

Hemifrån var förväntningarna höga att jag, som uppenbarligen var läsbegåvad, äntligen skulle fullfölja familjedrömmen och skaffa mig en gedigen akademisk utbildning.  Redan tidigt var omgivningens uppfattning att läkarbanan vore ett passande val tydlig för mig, men jag  försökte på olika sätt hävda min egen rätt till livsval och försökte under en period i sena tonåren revoltera genom att tänka mig en framtid som diakon, också det ett människovårdande yrke. Systrarna Marta och Maria i Betania   framstod som föredömen och "rollmodeller", och jag var ytterligt tacksam att också den "flitiga" Marta fick vara en Guds tjänare som Jesus så tydligt visade uppskattning och omsorg om……..Marias stillsamma passivitet förstod jag mig inte riktigt på……….

Ett praktik/volontär år i en svenskkyrklig församling, gjorde dock 19-åringen kraftigt desillusionerad och fick mig att backa från en heltidstillvaro  i kyrkan och påbörja sjuksköterskeutbildning i stället. Alternativet att kunna bli diakon i ett senare skede, bar jag dock med mig.  Några år senare var  jag emellertid åter  på plats i förväntningarnas fålla och fortsatte mina studier på läkarlinjen på Karolinska Institutet.

Det sociala engagemanget har jag burit med mig från barndomen och var länge övertygad om att distriktsläkare var det jag skulle arbeta som.  Med helhetssyn på människan i hennes naturliga miljö.  Men det visade sig under utbildningens, och framför allt AT- tjänstgöringens, gång, att  helhetssynen på kropp och själ i det sociala sammanhanget inte var riktigt så stort inom primärvården som jag hoppats.  Däremot fanns en hel del av detta synsätt inom den socialpsykiatriskt inriktade psykiatri jag kom i kontakt med.   Psykiatri hade aldrig tidigare varit något som väckt mitt intresse, skulle jag bli läkare, skulle jag väl bli "riktig doktor"??

Men när det var dags att börja välja inriktning  hörde jag mig ändå för inom såväl psykiatrin som primärvården och blev erbjuden tjänst på båda ställena.  Efter samråd med min man som tyckte jag verkat gladare och mer tillfreds då jag arbetat inom psykiatrin tidigare, valde jag så denna bana.

Efter några år framstod det som alltmer tydligt för mig att jag "hamnat rätt", jag var övertygad om att min "kallelse" var att arbeta med människor med psykiska svårigheter,   att det var "Guds vilja"  att jag skulle försöka hjälpa dem jag uppfattade som de  "mest utsatta och utstötta" i vårt samhälle.  Att möta den enskilda människan, att lyssna och försöka hjälpa, visade sig vara en gåva jag fått och som det kändes viktigt att förvalta. 

Visserligen var psykiatrin en miljö där kristen tro sågs med stor skepsis och jag kände mig tvingad att vara tystlåten om min övertygelse, men trodde ändå det var min lott: att vara kristen i världen och verka i det tysta.  Gärningarna skulle tala, inte de många orden.

Ibland konfronterades jag med svåra val, ofta kände jag vanmakt och förtvivlan över att behöva förtiga eller till och med förneka den Gud jag trodde på, men på det stora hela fungerade det bra.

Åren gick, arbetsbelastningen var hög, omorganisationer genomfördes, kollegorna slutade och arbetsbelastningen och pressen att hinna hjälpa  blev ännu högre.  Samtidigt gick jag grundläggande psykoterapiutbildning med såväl teoretiska studier, praktik  och egen terapi.  Efter att även drabbats av en del mycket  svåra händelser i familjen började jag successivt känna mig alltmer sliten och otillräcklig.  Upprepade gånger bad jag om hjälp från ledningen men fick bara till svar att "det finns ingen hjälp att få", " du klarar det här, du är ju så duktig" . Samtidigt som jag tyckte det blev alltmer påfrestande att inte kunna få stå för den tro som bar mig själv, ens när medmänniskor i andlig nöd frågade direkt efter den.

För att göra en lång och utdragen historia kort så  utvecklade jag  en utmattningsdepression av en sådan dignitet att jag blev inlagd på Ersta psykiatriska klinik,  och till slut tvingades ge upp tanken på att någonsin komma tillbaka i arbete som läkare igen.  

Det var en förfärlig tid.  Känslan av att inte klara av någonting, inte duga till någonting var förskräcklig, och jag slungade mina frågor mot Gud: vad sjutton menade han med det här??

Om han nu egentligen fanns?  Eller hade jag bara inbillat mig?  Önskat och hoppats?  Kallelse och uppdrag och hela videvitten?  Om jag nu inte klarade av det jag trott var mitt uppdrag  på jorden??  Kanske hade jag inget uppdrag.  Kanske fanns det ingen Gud, kanske var hela livet egentligen helt tomt och meningslöst.

Till slut står jag där, som i berättelsen i min konfirmationsbok, på kanten till Grand Canyon, med skogsbrandens lågor slickande allt närmare.  Ingen väg tillbaka, ingen väg ut, förutom att hoppa, rakt ut i tomma intet.  Marken därnere döljs i moln och dimma, vad som väntar på botten är fullständigt oförutsägbart. Då hörs rösten ur molen: "Hoppa!", "Hoppa, jag tar emot dig".

Och valet blir ens så kristallklart tydligt.  Antingen hoppar jag, och lever på hoppet, av hoppet, i hoppet, ännu en tid, eller så dör jag, här och nu. Antingen tar jag konsekvensen av den tro jag bekänt mig till, eller så slänger jag hela mitt tidigare liv på sophögen

Vad skulle du gjort?  Jag hoppade.

Men hoppet medför också vissa logiska konsekvenser, förpliktelser om man så vill.  Om jag hoppar, och väljer att tro på rösten som säger att den tar emot mig, måste jag också, för att jag själv skall kunna luta mig mot min tro och mitt hopp, ta ställning till vad det innebär för mig i praktiken.  I mitt liv här och nu, det är inget teoretiskt, hypotetiskt ställningstagande utan ett verkligt, ett praktiskt, livsval.

Och väljer jag att hoppa, dvs väljer jag att tro att någon faktiskt skulle kunna tänkas ta emot mig, så innebär det ju att jag väljer att tro att någon finns som har skapat mig, någon som ville mitt liv.

Vaffördådå? Kan man säga.  Ja , inte vet jag, jag ser ingen mening i det liv jag lever, det liv jag levde då, vid tiden för det förnyade valet.  Men det faktum att jag valde att hoppa, medför strikt logiskt att jag också väljer att tro att Gud ser en mening med att jag lever mitt liv.  Att hen har en plan, en tanke med det, även om det i stunden ligger långt bortanför min fattningsförmåga.

Och då blir ju följdenligt nästa fråga: så, OM det nu finns en plan….hur ser den då ut?   Det vill säga mitt första uppdrag blir att ta reda på vad Gud egentligen vill att jag skall göra med det liv han givit mig.

En gång trodde jag ju att jag förstått, att jag sett planen.  Det var när jag arbetade som läkare på psykossektionen, när jag kände och fick feedback på att jag hade en gåva; gåvan att se och lyssna på människor så att de kände sig sedda och lyssnade på.  Den gåvan hade jag väl kvar?  Att jag fick ångest och inte kunde sova om nätterna av alla de krav och förväntningar (jag upplevde) ställdes på läkare (inom psykiatrin) medförde ju inte automatiskt att jag att jag samtidigt förlorat förmågan att lyssna och vara  närvarande i mötet med en behövande medmänniska.  Det fanns ju faktiskt till och med folk som jobbade med sådant.  Och samtidigt fick vara öppna med sin tro och ha som uppdrag att dela med sig av den!!

Men jag skulle ju inte jobba i kyrkan,  kyrkan var en skyddad verkstad, en ankdamm där likasinnade ofta hackade på varandra istället för att dela med sig av, och sprida, Guds kärlek.  Men tanken kom tillbaka, om och om igen.   Och kanske kunde det vara OK att få arbeta i kyrkan, få komma hem till fadershuset efter att ha varit ute i världen, i striden och kriget under så många år.  Bilden på Marta och Maria kom tillbaka, men nu var det plötsligt Maria som kändes som en förebild; att sitta tyst vid Herrens fötter och lyssna till vad som sades.  Att ta emot orden och gömma dem i hjärtat.  Guds ord och medmänniskornas ord.  Den lyssnande Maria.

Under denna period vistades jag i olika kristna miljöer, åkte på retreat, lyssnade, läste, och kände, och tillät mig känna, ett tilltal i det som strömmade mot mig. Detta  tilltal verkade peka åt ett visst håll.  Det var dags att  kasta ut näten på andra sidan av båten, gick det inte att fiska där jag tidigare verkat, fick jag försöka där Gud visade mig. Jag skulle bli människofiskare. Men tanken att jag skulle bli präst slog mig aldrig in, utan en diakon, en tjänare, i Herrens hus, var det som pockade och drog.  Då skulle jag också kunna ha användning av min långa fackutbildning, då var den inte helt förgäves, helt fel eller bortkastad, då skulle det visa sig ha varit någon mening med mina många år i sjukvården i alla fall.

 

Jag provade tanken på min omgivning;  min man, min vän och kollega, min terapeut, min själavårdare,  min läkare .  Till slut lämnade jag in en ansökan om att få gå Svenska Kyrkans grundkurs, med motiveringen att jag ville undersöka om det gick att undvika att bli diakon.  Lite så kändes det, motvilligt inmotad i en annan fåra.  Hem till fadershuset, som den förlorade sonen som kaxigt drog iväg till främmande länder, kom jag nu tillbaka, med svansen mellan benen och bad om att få vara till nytta. 

Så "hamnade" jag på Hagaberg, och där "ramlade" jag in i Strängnäs stift, mitt aktiva motstånd blev allt mindre, jag lät saker "hända mig".  Ett praktikår i St Ragnhilds församling i Södertälje efterföljdes av ett studieår på Bräcke diakonigård i Göteborg.   När prästen i min hemförsamling efter en högmässa sökte upp mig för att prata om en vakant diakontjänst påbörjade vi ett halvårslångt resonemang  som i förlängningen  ledde till åtta års konstruktivt och roligt samarbete.

Redan från början hade jag klart för mig att min Mariadel (den lyssnande och kontemplativa) behövde få fortsätta odlas, för att inte Martadelen (den driftiga och aktiva)  skulle ta överhanden, och efter att först ha gått en retreatledarutbildning ansökte jag om att få gå St Lukas fortbildning i enskild själavård.  Så där helt självklart att en diakon behövde en själavårdsutbildning  var det inte i min församling, men jag fick i alla fall kursavgiften betald mot att jag gick utbildningen på min lediga tid.

Inte heller var det självklart att själavårdande samtal är en viktig och betydelsefull del av en diakons arbetsuppgifter.  Betydligt mer fokus lades på "verksamhetsproduktion" där antalet evenemang och deltagande personer blev ett mått på den kvalitet arbetet höll.  Samtidigt tyckte jag att mina specialkunskaper inom psykiatri inte togs tillvara på det sätt jag skulle vilja, och faktiskt trodde var meningen med mitt diakonuppdrag, så när jag började överväga nästa steg i min kunskapsutveckling stod valet närmast mellan att gå en legitimationsgrundande psykterapeututbildning (steg 2) eller att slutföra min många år tidigare påbörjade specialistutbildning i psykiatri.  Då terapiutbildningen skulle medföra dels ett kraftigt inkomstbortfall, dels  en egen kostnad på flera hundratusen, medan specialistutbildningen å andra sidan skulle medföra löneförhöjning, blev inte valet så svårt.  Så jag gick ned i arbetstid som diakon för att slutföra specialistutbildningen på deltid, och arbetar sedan dess såväl som diakon som psykiater.

Sedan jag blev färdig specialist har jag så genomgått St Lukas handledarutbildning i enskild själavård och grupp och arbetar nu sedan två år tillbaka med handledning av såväl präster och diakoner  inom Svenska Kyrkan som med handledning av medarbetare inom Fryshusets olika verksamheter, inom ramen för min anställning som diakon i Fryshuskyrkan.

Som diakon har jag förutom handledningsuppdragen en hel del själavårdande kontakter såväl med ungdomar som med vuxna, av vilka en del äger rum över internet, en miljö där unga människor idag vistas en stor del av sin tid.

Sedan jag återgått till arbetet i psykiatrin har jag också haft möjlighet att på ett helt annat sätt än tidigare vara öppen med min kristna tro.  På min arbetsplats vet alla, anställda och patienter, att jag, på den tid jag ej är där, arbetar som diakon med själavård och handledning som främsta arbetsuppgifter.

Detta har medfört att jag får frågor och hänvisningar, direkta uppdrag och konsultationer i "religionsnära" frågor, och min "religiösa kunskap och kulturkompetens" kan på detta sätt också berika mitt uppdrag inom psykiatrin.    

Enligt mitt sätt att se saken är det inte alls komplicerat att ha dessa olika roller; själavårdare, handledare och psykiater, utan en rikedom att kunna använda mig av olika verktyg i olika situationer, och att låta erfarenheterna från det ena området befrukta de bägge andra.

Till syvende och sist är det i grund och botten själavårdare jag betraktar mig som, sedan kan denna själavård ske med olika metoder och verktyg, syftet är hela tiden att hjälpa den enskilde i sitt själsliga liv.

Respekt

Överväger att odla min respektlösa sida. Kan man verkligen respektera allt? Och innebär respekt för någon/något alltid att man måste rätta sig efter det i sitt eget liv? Eller finns det en respekt där man kan ha olika åsikter? Kanske är det just precis det respekt handlar om? Respekt för dig. Och respekt för mig

En skrävlare biter i gräset.

Jag har ju ett sådant fantastiskt bra immunförsvar. Blir bara lite snorig när andra ligger för ankar. Fortsätter att vara i farten, i ur och skur.
Lite av min egen image, min självbild grundar sig väl på detta.
Men det handlar inte enbart om högmod. Det handlar nog mest av allt om osäkerhet och rädsla att inte vara till lags (håller du på med så'nt ännu?? Gamla människan!). Vågar liksom aldrig tro att jag är tillräckligt
sjuk för att kunna vara hemma och kurera mig Kurerar mig gör jag på språng, med hjälp av Ipren och C-vitaminer. Och visst, det funkar för det mesta. Men just igår tror jag jag passerade en gräns. Det är inte trevligt, inte ens speciellt profesionellt att sitta och hosta lungorna ur sig på sina patienter. Hur långa väntetider man än har.
Efter att natten till igår varit sömnlös och plågsam (hosta och ont i hela kroppen) beslöt jag mig för en "dubbel-I-kur" (Ipren+Imovane) i går kväll och har faktiskt sovit riktigt bra. Men när jag kommer ur sängen inser jag att god sömn (även om det är en stor del av välbefinnandet) inte utgör hela sanningen.
Jag biter i gräset. Kan inte gå till jobbet som jag är nu. Om inte annat så för patienterna skull. De har väl bekymmer nog utan att behöva oroa sig över om doktorn kvävs i sina hostattacker eller ej.........

Vår växel öppnar åtta. Jag har naturligtvis inte något direktnummer någonstans här hemmea. (Vad skulle jag med det till? Jag blir ju aldrig sjuk!) Så nu sitter jag i köket iklädd morgonrock, hackar och snörvlar, med värkande kropp som efter ett bättre träningspass, och inväntar att jag skall kunna ringa och sjukanmäla mig. En skrävlare får bita i gräset.

Mmm.

Måttligt misslyckad människa.
Känns som en devis att försöka leva efter.
Fast alldeles nyss trodde jag faktiskt jag höll på att dö.
Den här sällsport tråkiga influensan som härjar i år verkar till sist fått också mig i sitt grepp. Fast jag strävat emot och kämpat på i ett par veckor nu.
Ikväll urartade det småförkylda till en magnifik hostattack som inte verkade ta slut. Jag fick inte luft och kände hur det började svartna för ögonen. Till slut kom familjen tillskydande och undrade vad som stod på. Bara det ni, då händer det grejer....
Nåväl, till sist lugnade det värsta ned sig och nu sitter jag här med en könsla av att någon petar mig med ett grässtrå i halsen, medan jag försöker hitta en ställning att sova i som inte omedelbart medför nya utbrott. Tvekat lite på att gå till jobbet har jag gjort hela veckan men nu verkar det läge att ta sig en riktigt allvarlig funderare. Och ju mer jag hostar, desto ondare i huvudet får jag. Men att vara borta från jobbet blir bara surt värre efteråt, det funkar ju inte riktigt så att någon annan går in och tar mitt jobb medan jag är borta, utan det står bara snällt där och väntar på mig. Och växer till under tiden......
Mja,mja, hur man vänder sig har man ändan bak, och livet är, som häxan Ursula så riktigt påpekar, fullt av mariga val.

Simultankapacitet

Njuter semesterns ledighet och frihet, härjar runt på tomten och röjer, vattnar och stökar. Väldigt konkret. Väldigt mycket här och nu.Parallellt pågår en intensiv process om framtid och uppdrag, ständigt föränderlig, under utmejslande. Betydligt mer abstrakt och luddigt men icke desto mindre viktig och mycket tydlig.

För er som undrar (Tjerk tex)

Nej jag gör inte så mycket som man kan tro. Varför jag alltid ger intryck av att vara så effektiv och upptagen är ett mysterium också för mig själv. Sannolikt är det väl för att jag inte är så effektiv som allt tar mycket längre tid, och jag därför ständigt verkar vara upptagen med sådant som andra hinner på kortare tid.

Samtidigt klarar jag inte av att stressa, så därför måste jag få göra saker i mitt egna, ganska sega och omständliga tempo. Redan som ungt sjukvårdsbiträde kunde jag sitta länge, länge och mata någon gamling, medan mina kollegor fixade det på nolltid och sedan hade massor med tid i rökrummet. Jag hann sällan dit (inte för att jag rökte, men det var ju där alla de trevliga samtalen pågick). Men det är smällar man får ta. Vad värre var, var att mina kollegor irriterade sig på att jag kunde ägna så mycket tid åt en enda stackars tant eller gubbe…..
Och likadant är det nu. Jag har svårt att stressa, mår inte bra av det själv, och klarar inte heller av att köra över folk. Jag vet att jag lyssnar onödigt länge till surriga och osammanhängande patienter, jag vet att jag skriver långa och omständliga journaler (som jag helst också skriver själv, snarare än diktera, eftersom jag då får bättre överblick).

Allt detta tar mycket tid och gör att jag kanske verkar mer upptagen än jag egentligen är.
Och när det gäller mitt engagemang för andra människor, på jobbet eller på fritiden, är det av rent och skärt egenintresse. Jag är utrustad med den sortens själ, eller samvete, som far illa av att inte göra så gott jag kan när någon behöver min hjälp. Jag har inte den där förmågan till helt vattentäta skott i min hjärna (och mitt hjärta). Jag kan inte "stänga av" och "se åt andra hållet". Jag har nog väldigt mycket av den barmhärtige samariern i mig. Men inte för att jag är så speciellt god, utan för att det gör för ont, i mitt eget hjärta, att gå förbi. Det är alltså för att jag skall må bättre som jag engagerar mig. Sant egoistiskt, eller hur?

Mitt liv hänger ihop till en helhet, en enhet. Och det måste det få göra. Mitt stora problem tidigare i livet var just att jag försökte upprätthålla vattentäta skott mellan arbete, familj och fritid (kristen tro). Det var som om jag skulle leva tre liv med olika innehåll. Och de konkurrerade om tiden och utrymmet. Alla krävde, eller behövde de mer. Ingenstans fick jag vara hel, ingenstans var hela jag OK. Hela tiden var jag tvungen att lägga något åt sidan. Och till och med gömma den andra.

Så’nt sliter. Så blev jag ju också utbränd. Min väg tillbaka har varit LÅÅÅÅNG, men ett viktigt ställningstagande på vägen är att jag måste unna mig själv att vara hel. Hela jag måste få vara med, på jobbet, fritiden, i familjen. Och det medför att gränserna mellan de olika områden inte längre kan vara så strikta, så klockrena och knivskarpa. Och när hela jag är med i varje situation, inkräktar jobbet på fritiden, fritiden på familjen och familjen på jobbet, eller varje annan tänkbar kombination, vilket konstigt nog inte blir MER stressande utan MINDRE, eftersom mina timmar är mina, och jag i betydligt större utsträckning nu än tidigare själv bestämmer vad jag skall fylla dem med.

För att citera en känd boktitel : lever jag nu ett liv, istället för att försöka vinna ett krig.
Och saker och ting får finnas där, och ta den tid de tar. Och det som inte hinns med, blir inte gjort. Och jorden går inte under.
Under så lång tid var jag frånvarande från alla dessa områden; jobb, familj, fritid, att jag tvingats inse att världen fungerar alldeles utmärkt utan mig. Det har varit en lärorik insikt.

Jag gör så gott jag kan. Mer kan jag inte göra. Men inte mindre heller!

Killing you softly.

Ju äldre jag blir desto svårare har jag att låtsas….
Trots att jag aldrig varit säker på någonting och inte blivit säkrare med åren, blir det allt tydligare att det finns en handfull människor som jag har direkt svårt för. Undrar vad det beror på?
Har tidigare nästan alltid kunnat komma överens med alla människor, sällan hamnat i konflikt med folk, för det har alltid gått att resonera om saker och ting. Och när det väl har hettat till, åsiktsmässigt, brukar jag ha en utpräglat god förmåga att skilja på sak och person, så vi brukar kunna skiljas, om inte som vänner, så åtminstone, med ömsesidig respekt.
Men med tiden har jag blivit klar på att det finns ett litet antal personer som jag faktiskt undviker. Sådana som, hur civiliserade och trevliga de än verkar vara på ytan, gör att det kryper i mig av obehag. Och jag har svårt att sätta fingret på vad det är som gör mig illa till mods. Vet bara att, inför tänkbara kontakter med dessa personer, hela mitt inre revolterar och skriker "VILL INTE"! På något märkligt sätt blir jag närmast äcklad. Och då är det inget fel på deras hygien, utseende eller allmänna uppförande, utan det är något annat som känns osunt.
Kanhända är det en subtil, men överdriven vänlighet, som känns falsk och insmickrande? Lite grann känslan av att så fort man vänder ryggen till så får man en kniv mellan skulderbladen, eller ännu hellre en förgiftad hattnål så man blir långsamt mördad utan att man egentligen märker det. Kanske som den ljuva giftblanderskan; "ta en kaka till av min specialtårta; körsbär med blåsyra, mmmmm". Killing you softly. Snugly and slippery.
Jag tror att det är förnimmelsen av falskhet, av det oäkta, som stör mig. Har alltid haft extremt svårt för passiv aggressivitet, lurigt. Gärna ilska, men då som raka puckar. Så går det över sedan. Men det där beräknande, lömska, it ain’t my piece of cake. Kanske beror det på att jag själv har så dåligt pokerface, jag är för rak, och passar inte alls in i den där sortens spel.
Mjae, svårt att veta, men konstigt är det. Och allt tydligare blir det.

allt längre ned....

Är fortfarande tveksam till om jag gjorde rätt som tackade nej till möjligheten att arbeta som citydiakon i Södertälje , men chansen att prova på att jobba som läkare igen bara MÅSTE jag ta, annars kanske jag ångrat mig resten av mitt liv. På något plan är detta ytterligare en bekräftelse på min vandring i livet: från botten till ännu mera botten. Och samtidigt är det för mig en sådan nåd och yttersta bekräftelse av Guds vilja. Vi blir inte större och tjusigare, utan mindre och mindre och alltmer beroende av Gud och hans nåd. Nu jobbar jag som den minste och mest anspråkslöse av Guds medarbetare inom den psykiatriska sjukvården. Min plats är fast men som ett negativt undantag: jag är den ende tillsvidareanställde underläkaren på kliniken!!! Min ST (specialistutbildningstjänst) har jag varit tvungen att avstå från , men min tillsvidaretjänst som lägsta möjliga läkare har jag fått behålla. Kanske öppnar sig nya möjligheter framöver, kanske (och jag är benägen att tro det) använder Gud sig av oss (av mig) som vågar stå kvar på botten i dagens framgångsfixerade samhälle, för att visa på sitt alternativ till den mänskliga värderingsgrund som vi anser gäller.

Man har inte roligare än man gör sig.....

Som eventuella läsare av denna sporadiska blogg kunnat konstatera är jag alltså tillbaka i mitt arbete som läkare i psykiatrin.

Jag möter en hel del människor och tystnadsplikten förbjuder mig att närmare beskriva vad jag hör och ser.

Två korta kommentarer tror jag dock jag kan dela med mig av. Det är sådana tillfällen när i varje fall jag varit tvungen att bita mig i tungan för att inte ge ett fullständigt uppriktigt svar. Utan fått njuta av det dråpliga i situationen i min ensamhet. Kanske inser ingen mer än jag det roliga, men ändå, håll till godo:

Mannen jag samtalar med är övertygad om att det är han som är Gud. Men, eftersom han med tiden blivit van att bemötas med invändningar från dem han talar med, säger han till mig, i samma mening som han gör konstaterandet om sin gudomlighet,; "Men du tror väl inte ens på Gud!!"
För mig, som sanningsenlig diakon, innebär detta att jag först undslipper mig ett litet fiskliknande kippande innan jag klämmer ur mig: " man kan kanske tro på olika sätt???"

Nästa kommentar hamnar intressant (och farligt?) nära en annan av mina personliga erfarenheter:
Det är patienten som är övertygad om att det är psykiatrin som är skulden och upphovet till allt hans lidande. Han förklarar för mig att om han inte kommit i kontakt med den psykiatriska vården skulle han "mått lika bra som du nu".........
Ånyo drabbas jag av det där kippandet efter andan medan jag funderar över om jag faktiskt kan säga det jag tänker: "det är tack vare att jag fick hjälp från psykiatrin när jag behövde det som jag mår så här bra nu"!!!
Men det säger jag naturligtvis inte. Feg som jag är.
Och det skulle kanske inte hjälpa honom heller.
Men lite knepigt blir det.

Fritt fall.

Nytt år. Nya föresatser. Eller kanske bara nya förhoppningar?

Finns det ett liv efter jul?

Eller kanske efter den 7:e januari?

Fem dagar över nyåret 2008-09 svävar jag i luften mellan tillvarons replipunkter.
Åtminstone i yrkesmässigt avseende.

Den frist/prövotid jag kämpat mig till är alldeles snart tillända.
En halv arbetsdag återstår av mitt studiebesök i psykiatrin.
Därefter måste jag, och de, komma till något slags avgörande.

Avgörande handlar om om, och i så fall hur, jag på allvar skall försöka återträda i tjänst som läkare. Avgörandet är inte bara mitt. Inte heller enbart min arbetsgivares. Avgörandet är en kombination av villkor som eventuellt kan utmynna i en överenskommelse oss emellan.
Vilket väl varje form av anställning egentligen är.

Min fråga är dock vilka krav de kommer att ställa på mig. Hur långt tillbaka vill de att jag skall vrida min klocka? Måste jag börja om från början igen? Eller kan jag ramla in någonstans längs vägen? Och var sätter jag då min gräns? Vad kan jag tänka mig att gå med på? Och vad blir bara too much?

Tankar har jag. Villkor har jag formulerat. Frågan är bara vad jag kommer att mötas av för besked. Ärligt talat har jag ingen hint.
Kanske är jag fortfarande och jobbar på Kompassen på torsdag. Kanske har jag tackat för mig och gått min väg.

Det är en märklig känsla att inte veta hur ens yrkesmässiga tillvaro ser ut en vecka fram i tiden!

Välkomna till mitt ide.

En alldeles vanlig torsdag sitter jag alltså här och bloggar. Samlar tankarna och kanhända lite kraft inför den kommande helgen, med massor av aktiviteter av olika slag. Samtidigt som det är roligt, det är så det skall vara, blir jag oxå trött och matt. Allaredan i förtid. Detta är min mest hektiska helg på hela året. Femtielva bollar i luften. Men som sagt väldigt roligt oxå.

Gnäll.

Får man gnälla?
Jasså, helst inte?

Men jag tror nog jag passar på och gör det ändå.

Som ni vet finns det olika plågor i livet.
Jag är tack och lov förskonad från de allra flesta.

Men vi har alla våra små beskärda delar.
Nu vill jag beklaga mig över något så trivialt som självsprickor i hälarna.
Inte livsfarligt på något sätt. Men ont.
Och svårt att gå när man hela tiden tassar på tå.
Jättetråkigt.
Jag har bestämt en salva och något slags specialplåster i kökslådan.
Får väl pyssla lite med mig själv då.

Är nog gräsligt bortskämd egentligen. Med att kroppen bara går. Och inte klagar.
Fast nu vill jag bli av med de där dumma sprickorna!

Miriams egocentriska, kanske lite försumbara, lista .....i min egen karinska tappning. As if anyone cared!

Här...kommer här en lista med fullkomligt värdelöst, egocentriskt vetande. Jag har lånat den av Miriam ( som i sin tur lånat den av Emelie) och ni får gärna fortsätta skickandet!

DIN/DITT FÖRSTA:
operation: ihopsydd i hakan vid 5 års ålder. Skulle vara
tunnel åt kompisen Peter i iskanan, men han körde på mitt ben och vi vurpade båda. Min haka tog de flesta stötarna. Många stygn på "kronprinsessan Lovisa", farbror Sven var där i radioutsändning men jag ville inte medverka!!!
Nr 2: när de verkligen skar i mig: snabbt som blixten skulle han ut den där lille bebisen jag gått och väntat på. När de trodde han inte skulle klara det längre åkte kniven fram! Idag är han 23 år, min mage har läkt, trots att jag aldrig fick känseln tillbaka helt och hållet.

piercing: jäpp, vanliga örhängen i båda öronen, två gånger på vardera sidan ger ett dubbelt och lite suddigt intryck. Proud to be different!

sport: orientering i tonåren. Hittade rätt medan de andra sprang runt och letade. Nu är det promenader som gäller. Med eller utan hund.

Husdjuret: Har funnits ett antal genom åren. Katten Rosita Hottentotta Elektra stod mitt hjärta nära. Hon rensade hela kvarteret på möss. Tyvärr också på småfåglar. Fick kattungar minst tre ggr om året trots pappas progromer. En sann anarkist. En hjältinna!
I dag: den foglige Morris. Tack och lov stjäl han en macka mellan varven, annars vore han för äckligt präktig!!

Konsert: konsert?? Rhapsody in rock på Råsunda??? (40+++?). Gyllene tider tillsammans med tonårsbarnen.....? Jag är en torris. Och det står jag för.

Kärlek: Vad är kärlek? Och när börjar det? Den första namnförsedda hette Johan och gick i samma klass i mellanstadiet..........tror jag.

JUST NU:

äter du: alldeles för många fullkornspepparkakor
dricker du: alldeles för mycket rött vin
gör du: Bloggar
lyssnar du på: köksfläktens sus
väntar du på:ngt slags klarhet när det gäller framtiden
tittar du på: mja, kökstapeten (borde fräschas upp)
har på du på dig: kjol och polo, nya "busrutiga" konstnärsrocken


DIN FRAMTID:
barn: Nej inga fler!! TACK! Men gärna ett och annat litet barnbarn vad det lider!
giftermål: Hoppas och tror jag skall bestå tills en av oss lämnar denna jord. Efter 27 års äketenskap är det fortfarande det bästa jag gjort i mitt liv.
karriär: Karriär?? Ett steg längre ned........


VAD DU FÖREDRAR:
kramar eller kyssar: Det beror på vem som ger mig dem--så sant som det var sagt!
kortare eller längre: Vad då?
snygg mage eller snygga armar: vem bryr sig??? rapp i käften? förstående? omtänksam? bra bollplank????.........
busig eller lydig: frimodig och äkta

HAR DU NÅGONSIN:
kysst en främling: Jäpp, till och med för pengar!!
brutit ett ben: Revben. AJJJ!
rymt hemifrån: jo, jag är rädd för det........
röntgats: yes, : mammografi, lungor, buk/bröstkorg, hjärna,tänder x flera, kanske fler men minns inte.......

krossat någons hjärta: krossat och krossat.....det finns de som blivit besvikna... kanske ledsna, kränkta och sorgsna......
gråtit när någon dött: Absolutely

TROR DU PÅ:
kärlek vid första ögonkastet: Kanske, vet ej, men det är i så fall en ren lyckträff om den blir bestående
Gud: Ja, så är det
mirakel: mmmm, är rädd för det
aliens: från främmande planeter?? why not?
magi: Nej, men på underverk
ett himmelrike: Ja, mitt ibland oss. Eller mellan oss. Eller "ovan där". Eller alltihop. JA.
tomten: Nej, vad tar du mig för?
transformers: Öhhh????

BLANDAT:
är du kär i någon? Ja, i min man. Efter alla dessa år. Pure grace.
önskar du att du bodde någon annanstans? mmmm, kanske en lägenhet så vi kunde vara mer på Ornö......
tycker andra att du är attraktiv? en del av dem, tror jag. Till min stora förvåning.
dricker du? JÄPP. Vin. vatten, kaffe, Fanta free, Proviva, cider, cola light m.m. Men absolut inte öl, nyponsoppa eller whiskey!
använder du droger? Definiera droger! Definiera använd! Alkohol, koffein, socker........? mmm, är rädd för det. Men tror också att det är skillnad på bruk och missbruk. Och att det finns en risk med alltför strikt asketism också...... för mycket och för lite skämmer allt!!!
Vilket schampo använder du? Det billigaste i affären som inte samtidigt förstör naturen helt och hållet.
Vilken parfym använder du? Anais Anais. Men den är slut nu. och dyr.
Vad är du rädd för? gräsligt mycket, men mindre än förr.
gillar du att tvätta? NEJ. Kan det sägas tydligare?