Ja, visst gör det ont. Det måste göra ont. Att vara, att arbeta, som psykiater.
Varje dag sätter jag mig över andra människors integritet och självbestämmanderätt. Ideligen fattar jag, och mina kollegor, beslut om att några av våra medmänniskor skall låsas in, och förhindras att röra sig fritt i samhället. Utan att de gjort något brott. Utan att de vare sig anklagats, åtalats, eller dömts, för någonting alls. Ibland spänner vi till och med fast dem, så de inte kan röra sig. Eller sprutar in kemikalier de inte vill ha i sina kroppar. Söver dem och framkallar epileptiska anfall genom att ge dem elektriska stötar mot huvudet.
Det är ett stort, egentligen ett oerhört, ansvar.
Tänk om jag har fel? Om jag gör en felbedömning, och utsätter en medmänniska för en sådan behandling utan att det finns fog för det?
Så ofta bävar jag, våndas över de svåra besluten. Önskar att någon annan kunde fatta dem. Någon som var tvärsäkrare, mindre ömhudad än jag.
Samtidigt vet jag ju att mina beslut, och de åtgärder de leder till, behövs. För det mesta är de absolut nödvändiga för att människor som är fångna, som plågas och lider, av en psykisk sjukdom, skall kunna få en chans att må bättre, bli friska och återta kommandot över sitt eget liv.
Det verkliga alternativet till att jag tar över besluten, är att demonerna, sjukdomens krafter, annars fortsätter att rida personen, och helt ödelägger hens liv. Och det är väl inget moraliskt acceptabelt alternativ?
Det är min grundmotivering, min tankegång, varje gång jag går in i en av dessa situationer, där jag måste göra våld på en medmänniskas integritet och självbestämmande. Och det hjälper mig att fatta dessa svåra, ibland närmast outhärdliga beslut.
Och jag är utbildad. Jag är legitimerad läkare. Jag har drygt fem års specialistutbildning i psykiatri. Och lång erfarenhet. Sammantaget är jag nog ungefär så meriterad som man möjligen kan vara för att klara av ett sådant prekärt uppdrag.
Men frågan hänger kvar; vem är väl egentligen jag? Jag kan ju ha fel. Som alla kan ha fel. Patienternas anklagande ord och ansikten följer med mig hem.
Med vilken rätt sätter jag mig över deras rätt att besluta om sina liv?
För att jag (och socialstyrelsen) tror att jag vet bättre. Vad som är bra för dessa människor.
Ofta tänker jag att det är för svårt. Helt omöjligt för mig att hantera ett sådant uppdrag.
Tänker att jag borde sluta med det här. Låta någon annan göra jobbet. Någon mer hårdhudad, mindre samvetsöm, än jag.
Men då ropar något inom mig: Nej! Nej, så får det inte vara! Att bara de hårdhjärtade, de som inte tänker så mycket, skall ägna sig åt detta viktiga, och mycket grannlaga arbete. Vi blöthjärtade behövs, vi som våndas över och lider av de svåra besluten, Vi som varje dag tycker att det gör ont att göra våld på medmänniskors självbestämmande och plågas av vår osäkerhet och otillräcklighet. Men ändå står ut och fortsätter försöka.
Hjälpa på detta svårbegripliga sätt.
Visst måste det göra ont att vara psykiater. Vilka skulle annars göra jobbet? Än vi som bryr oss.
