söndag 1 juli 2018

Hot och våld mot tjänsteman


Hot, eller våld, mot tjänsteman, betraktas ofta som ett särskilt svårt brott. I varje fall om det drabbar poliser

 Men hot eller våld mot sjukvårdspersonal, varför verkar det betraktas som "en risk man får räkna med"? Om man väljer det yrket.
Hur ofta ringer vi inom sjukvården inte till polisen, eller anmäler en händelse,  för att bara mötas av resultatet att "ärendet läggs ned", med hänvisning till att gärningsmannen/personen " ju är psykiskt sjuk"?
Men hur tänker man då?

Är ett brott mindre kriminellt om det utförs av någon som samtidigt har en psykisk sjukdom? Tror man inte att människor med psykiskt lidande har någon tankeförmåga alls? Att de över huvud taget inte kan se, eller lära sig att se, konsekvenser av sitt handlande? Att blotta det faktum att man har kontakt med psykiatrin skulle innebära att man utan konsekvenser kan bete sig precis hur som helst.

Och varför tror sig polisen kunna göra dessa bedömningar?
Ett brott är väl alltid ett brott oavsett vem som utför det?
Att sedan påföljden kan bli en annan än fängelse är ju inte riktigt samma fråga. Och det är ju dessutom en domstol som skall avgöra om personen, brottslingen, efter genomförd rättspsykiatrisk undersökning, bedöms som mer betjänt av vård än av fängelse.
Det är väl inte polisens sak?

Så ofta sitter jag som psykiater, dvs läkare med specialistkompetens inom psykiska sjukdomar, och försöker förklara för polis och åklagare att  åtalsunderlåtelse inte är  (eller borde vara) någon självklarhet i alla dessa situationer. Man gör varken våra patienter, sjukvården eller samhället någon tjänst genom att alltid hävda att  en person "redan är omhändertagen inom psykiatrin" och inte kan ta ansvar för sina egna handlingar.
Jo, visst, omhändertagen är hen, men för vård och behandling av sin psykiska sjukdom, inte för att få hjälp att förstå vad som är OK att göra mot sina medmänniskor. Och vad som inte är det. Och att lida av en psykisk sjukdom är långtifrån alltid liktydigt med att inte kunna ta ansvar för sina handlingar.

Vi har lagstiftning i det här samhället. Lagstiftningen gäller oss alla, sjuka likaväl som friska.  Vi har rätt att få vår sak prövad i domstol, och inte nedlagd i förtid, för att någon "tycker synd" om oss. Eller betraktar oss som mindre vetande.

Jag brukar faktiskt ta min del av det uppfostrande ansvaret: jag berättar för mina psykotiska och paranoida patienter att man aldrig har rätt att vara fysiskt våldsam, eller för den delen hotfull, mot en annan människa, hur rädd man än är, hur mycket man än känner sig hotad av den.  Det är helt enkelt inte OK beteende.  Det är aldrig så i det vanliga samhället att man blir ursäktad en oförrätt, bara för att man själv (tycker sig) blivit utsatt för en annan. Jag berättar också för dem (om det behövs) att jag alltid anmäler brott  till polisen, oavsett vem som utför det.

Jag tänker att jag hjälper mina patienter att förstå vilka regler som gäller oss alla.  Hur de skall kunna göra sitt bästa för att leva i samförstånd med oss andra, och inte bli betraktade som sjuka, "galna" eller "farliga".
Om de däremot tillåts hota, och slåss, utan att få någon riktig  tydlig feedback på det, om det är "ursäktligt eftersom de är sjuka", kommer de garanterat att fortsätta att hota och slåss.  Det har ju visat sig vara tillåtet.
Då lär man sig att hot och våld är en framkomlig väg att få sin vilja igenom, och samhällets (brist på adekvat ) respons är ett sätt att ytterligare förstärka detta ytterst problematiska beteende.

Naturligtvis finns det personer som faktiskt inte kan bedöma sin situation, eller konsekvenserna av sitt handlande.  Tror man att man är attackerad av aliens som tänker äta upp en, slåss man för sitt liv, och då kanske en knytnäve för mycket kan vara förlåtligt. Men det är inte polisens sak att avgöra om den situationen förelegat. Inte åklagarens heller.
Och framförallt inte utan att ha resonerat med en psykiater, gärna en som har lite kunskap om just den här personen.
Utan, till syvende och sist, bör dessa spörsmål, för det mesta, avgöras i domstol. I varje fall om inte behandlande psykiater håller med polis och åklagare om bedömningen att personen/patienten saknar förmåga att förstå följderna av, och ta ansvar för, sitt handlande.

Min slutsats är: Snälla polis och åklagare, ta ert ansvar, gör er del av jobbet, men försök låta bli att göra den bedömning ni inte har kompetens och utbildning att göra.  Det finns en annan yrkeskategori som har den: vi kallas psykiater. Och vi gör gärna vårt jobb. Om vi får.



Personligt

Hemkommen från afterwork och grill med arbetskamrater undrar jag var gränserna går. När är jag jag, och när skall jag leva upp till någon rollmodell de ( vem?) förväntar sig av mig.  En gång sades det mig att jag skulle vara tyst med mina erfarenheter, inte dela dem med alla och envar,   På det att jag eventuellt måtte förlora i respekt och trovärdighet. Men jag tänker precis tvärtom; med tanke på vem jag är och vad jag varit med om, borde er respekt och upplevelse av trovärdighet vara massiv:  här står en människa som vet vad hon talar om: ” som gått genom eländet själv”. Och kommit ut pa andra sidan. Hyfsat fungerande.

Så många gånger har jag fått höra att man kan vara personlig, men inte privat. På arbetsplatsen, i det offentliga livet, på Facebook. Men vem avgör vad som är personligt, och vad som är privat? Kan någon annan göra det? Eller får det verkligen vara upp till mig själv att bestämma hur djupt inne i lökens lager den gränsen går. Innerst inne kommer ni ju aldrig. Kanske inte ens jag själv?
Men så långt in som man verkligen kommer, i det innersta lagret är man väl alltid privat? Alltid helt ensam.

Det finns en värld innerst i varje människa vi aldrig delar med någon, det är min övertygelse. Och utanför det kanske med någon enda, några få, allt längre ut, med allt fler. Men var går gränsen mellan privat där innerst inne och personlig där jag tar risken och bjuder på mig själv till något fler än de allra mest förtrogna?

#hålleraldrigtyst

18 år gammal hoppade jag av gymnasiet. ”På grund av sjukdom”.
Redan då fick jag klargjort för mig att den sjukdomen inte gick att tala om. Skulle jag berättat riskerades hela min framtid, jag skulle aldrig kunna bli läkare, alla dörrar skulle stängas. Så det är klart jag inte sade något. Efter att sjukdomen stulit några år av mitt liv, var jag åter på banan. Och istället  stängde jag dörren till det förflutna. Till sjukdomen.
När sjukdomen kom tillbaka vägrade jag först se det. Jag skyllde på allt och ingenting, var arg och missnöjd. Och förlorade ännu ett viktigt år i mitt liv.
Tredje gången var livet kaotiskt, fullt av misslyckanden, besvikelser, förluster och sorger, men då kravlade jag mig långsamt genom dimman. På något sätt.
 Fjärde gången brast det fullkomligt. Hela mitt liv rasade ihop, många år försvann i mörkret. Jag trodde allt var förlorat. Men med lång tid och mycket hjälp tog jag mig med myrsteg tillbaka in i livet.
Hela tiden har min sjukdom varit tyst, förnekad och undangömd. Finns inte, får inte finnas.
För att den är så skamlig, för att andra människor skulle riskera att se sjukdomen snarare än att se mig och mina förmågor.
Nu har det gått många år sedan jag fjärde gången reste mig, och jag har lärt mig mer. Om mig själv och om andra. Samhället har förändrats. Jag har blivit äldre, och mindre rädd. Fortfarande kämpar jag med min sjukdom, men istället för att förneka den, är jag uppmärksam på den, och försöker reagera och sätta in åtgärder i tid när jag märker av den. Och det har gått mycket bättre.
Genom att erkänna, snarare än att förneka, har jag kunnat mota sjukdomen i grind, hållit mig kvar på banan, på jobbet, i livet, så länge att jag nästan börjar glömma hur fasansfullt det var under den mörkaste tiden.
Och jag tänker att med hjälp,erkännande och utan skammen,redan från början, hade jag haft helt andra förutsättningar att hantera sjukdomen som följt mig genom livet, än som det nu blev. Kanske hade jag sluppit förlora så många år i skam och mörker?
Kanske kan jag genom att försöka öka öppenheten och reducera skammen, ge andra människor möjlighet att slippa förlora så många år som jag förlorat. Kanske kan vi skapa bättre förutsättningar att hantera en av våra största folksjukdomar?
I fredags tog jag mod till mig och lade in nedanstående kommentar i en facebookkonversation om just skam ,arbetsliv och psykisk ohälsa:

”Hej!  Jag heter Karin och är diakon, och specialistläkare i psykiatri......jag har också haft flera depressioner i mitt liv och dels gått länge i terapi, dels fortsätter att medicinera med antidepressiva. MÅNGA har sagt åt mig att vara tyst.....jag är inte så himla fantastisk, men jag är en alldeles tillräckligt bra utövare av båda mina yrken, för att våga säga att det räcker nu. Vill inte hålla tyst längre, tycker att skambeläggandet av den psykiska ohälsan fortfarande är helt orimlig. jag tycker dessutom att är det några som borde våga säga att det absolut inte är skamligt med psykisk ohälsa så är det vi som jobbar med att försöka hjälpa dem/oss som drabbas #hålleraldrigtyst
(sedan kan jag förstå att doktorn ovan bara ville väl - för den enskilda personen. Men vi har en samhällsattityd att försöka förändra!)”

Och jag känner mig såå stolt, så modig och så nöjd. Äntligen, nästan 60 år gammal, har jag vågat ”komma ut ur garderoben” och stå för vem jag är, hela jag, med mina starka sidor och mina tillkortakommanden. Mina resurser och mina svagheter.




fredag 15 juni 2018

Rum

Rum,livsrum,arbetsrum,maktrum.
Idag har jag fått ett nytt rum på jobbet. Efter fem år i det fantastiska lilla rum med vinkelfönster i kvällssolen som jag faktiskt älskat, och känt mig så hemma i, har jag bytt, Till ett större, mörkare och mer ” maktpretentious” än jag någonsin kunnat tänka mig.  På något sätt är det bra. Det var pinsamt trångt och ”crummy” på mitt gamla rum  ibland när alla skulle tränga in sig, men det känns oxå obekvämt. Extremt lite mig.
Hur förklarar man det?
Stora rum symboliserar makt. Som MAL har jag något slags (luddigt formulerad) makt jag inte ens är specielllt bekväm med.Personalen vet det, patienterna vet det.  Det är bara jag som egentligen inte begriper vad det handlar om.
Enligt mitt sett att se det har MALen egentligen ganska mycket ansvar utan någon egentlig makt (predisponerar för utbränning), medan hen får bära ett symbolvärde för auktoritet inom organisationen. Ett egentligen ganska otacksamt, kamikazeuppdrag.
Och att över huvudtaget  acceptera att flytta in i ett nytt, större rum, symboliserar i mångt och mycket att jag utlånar mig,  ställer mig till maktens förfogande, och accepterar att vara dess talesman i mitt närområde. UTAN att själv kunna utöva någon som helst reell makt. Mellanchefens dilemma,
VAD gör det med mig? Vad gör jag med mig?