Surrender

Surrender.
Ge upp. Överlämna sig. Överlåta sig.
Släppa alla anspråk på makt och kontroll.
Ack så svårt! Men oj så nödvändigt!

To "hit the bottom" is sometimes necessary.
After that, the only way is upwards……

Men kan man verkligen förmedla denna erfarenhet till någon annan?
Eller är det något varje människa måste upptäcka för sig själv?

Rättning i ledet! Eller låt tusen blommor blomma.....

Rättning i ledet!
Ställ in dig längst bak och håll käften!
Eller låt tusen blommor blomma…….
Om diakoni som civil olydnad, och medmänsklig plikt att bibehålla, och ständigt påminna om, underifrånperspektivet.

Har din kyrkoherde bestämt det måste du vara lojal med det!
Eller din kyrkorådsordförande. Eller biskop föralldel.
Eller kanske till och med påven!!
Makten har tolkningsföreträde. Också inom kyrkan.
Men Gud har inga andra händer än dina. Och mina. Och de är maktlösa.
Gud väljer i sin allsmakt, att bli, just det, maktlös.
Maktlösheten, litenheten och svagheten är, och måste alltid vara, den kristna kyrkans första perspektiv.
Det är liksom kristenhetens "clou", det som skiljer henne från alla andra religioner och gör henne till något helt annorlunda. Till en rörelse av "förlorare", vilka alltid vinner i längden. Med en ledare och förebild som förödmjukar sig, tjänar alla andra, och till och med låter sig plågas och dö. Men som vänder det yttersta mörkret, den bottenlösa förtvivlan, till seger, till ljus och glädje.
Kristendomens väg är inte maktens, eller de världsliga vinnarnas.
Den lilla människans åsikt, hennes tankar och upplevelser, måste alltid vara utgångspunkt och fokus för kyrkan och hennes ställningstaganden.
Och vi som kallar oss kristna måste alltid, alltid, om och om igen, "vända på kuttingen" och fråga oss: går det att se på det här på något annat sätt? Ur något annat perspektiv? Ur de nedtystades och röstlösas?
Men ack så svårt det är att komma ihåg.
Hur ofta lirkar sig inte världens rop och tankar också in i våra strukturer? Hur ofta lockas inte de som vigt sina liv åt att tvätta andras fötter, att skruda sig i gyllene kläder, och likt påfåglar dansa inför massornas gapande ansikten? Hur ofta uppfylls vi inte av våra egna tolkningar, våra egna sanningar? Och vägrar att lyssna på andras?
Genom kyrkans historia ekar ett rop om rättning i ledet.
Från maktens strukturer, från de tjänare som förblindas av sitt eget inflytande och sin egen betydelse, ljuder uppmaningarna att "vara lojala", att inlemma sig i ledet.
Men lojalitet handlar inte bara om att instämmande nicka som marionetter till allt de styrande har att säga.
Glöm aldrig Nürnberg! Lojalitet handlar om att ta sitt eget bidrag till det totala ansvaret på allvar. Att själv tänka efter, och ge hals, när man tycker att något är på väg att gå på tok.
Även om det råkar vara kyrkoherden, kyrkorådets ordförande eller biskopen. Eller till och med påven!
Dogmen om påvens ofelbarhet antogs aldrig av svenska kyrkan. Ingen annan människas ofelbarhet heller.
Därför måste vi lyssna på varandra. Därför är det nödvändigt för oss att i ödmjukhet låta många röster höras.
Många blommor blomma.
Svårt? Ja, jättesvårt. Mycket mera krävande än att peka med hela handen och säga "mitt ord är lag". Men så oändligt mycket mera konstruktivt i långa loppet.
Och när "makten" hävdar att den besitter sanningen och lagen, då är det vår plikt att upplysa om det andra perspektivet, om att det finns andra perspektiv.
När makten ställer krav på oss att ställa in oss i ledet och "hålla käften" då är det vår skyldighet att protestera och opponera oss. Då är det diakonalt att lyfta de ohördas röster, att vägra inrätta oss i kraven på lydnad och blind "lojalitet". Då är det vår uppgift att våga stå upp och stå emot, även om det till och med betraktas som olydnad och "illojalitet". Civil olydnad har alltid varit de maktlösas metod, ifrågasättande och "illojalitet" mot en maktförblindad överhet var Jesu eget sätt att försöka öppna ögonen på dem som trodde sig ha patent på sanningen.
Glöm aldrig Nürnberg! Var och en av oss har vårt eget ansvar. Vad makten än säger.
Och ibland medför det ansvaret att man måste vara "olydig"!
WWJD?!

Under ytan

är vi alla små.......

http//www.youtube.com/watch?v=o-WyjKjQjC8

Tack Marcus, för att du påminner mig om att det finns tänkande människor kvar i världen.....

Korsets språk

Försoning.

Hur trögtänkta är inte vi människor?
För att kunna förstå omfattningen av Guds kärlek, för att, en svindlande sekund, ana något av hans outsägliga nåd, använder Gud sig av korsets språk.

Korsets språk.
Det kompromisslösa, yttersta tecknet på att Gud är beredd att offra vad som helst, inklusive sin egen son, till och med sig själv, för oss. För att vi skall kunna öppna oss för hans kärlek och ta till oss något av den.

Ï min försoningslära behöver inte Gud offret. Försoningen är redan fixad och klar. Om Gud får bestämma kan inte ens syndafallet skilja oss från hans kärlek.

Men Gud vill inte bestämma. Gud vill att vi skall bestämma själva.
Som fria människor med valets alla möjligheter får vi själva avgöra om vi vill ta emot försoningen eller ej. Försoningen är redan klar, den ligger där och väntar på oss. Nu är det upp till oss att säga ja, eller nej.

Och då kommer alla invändningarna: ”men inte kan väl jag?”, ”Inte kan väl Gud älska mig som gjort så mycket dumt?”, ”men vad måste jag göra för att förtjäna……?”
Listan blir oändlig. Vi (be)dömer Guds kärleksförmåga efter vår egen. Och når ständigt begränsningar.
Och till slut ser Gud bara ett råd: ett argument som krossar alla våra tveksamheter. Ett tecken så stort att det bara är att kapitulera inför det. Större tecken, tydligare bevis på Guds kärleks oändliga storlek finns inte, kan inte finnas. Han ger sitt liv. Han utplånar sin son, sitt eget ansikte i världen. Han offrar det mest dyrbara som tänkas kan. För att öppna våra ögon. Och våra hjärtan.

Och som om det inte i sig vore nog, gör han sedan ett av sina paradoxala upp-och-ned- förvandlings-nummer: mitt i sorgen, smärtan, offret och bedrövelsen, vänder han den yttersta förlusten till den största vinsten! Han använder sig av våra hjärnors tröghet inte bara för att visa på sin kärlek och förlåtelse, i samma svep omintetgör han döden och förintelsen!

I påskens virvlar slår Gud två flugor i en smäll.
Genom Jesu död på korset öppnas våra ögon för kärleken och förlåtelsen.
Genom Jesu uppståndelse ur graven ser vi Guds överväldigande allmakt och vilja till evigt liv.

Vi förstår (eller åtminstone anar) hur Den Yttersta Styrkan, genom att göra sig sårbar och svag, vinner över alla hinder, inom och utanför människans begränsade föreställningar.

Halleluja!