En plats i solen.

Fritt fall.

Nytt år. Nya föresatser. Eller kanske bara nya förhoppningar?

Finns det ett liv efter jul?

Eller kanske efter den 7:e januari?

Fem dagar över nyåret 2008-09 svävar jag i luften mellan tillvarons replipunkter.
Åtminstone i yrkesmässigt avseende.

Den frist/prövotid jag kämpat mig till är alldeles snart tillända.
En halv arbetsdag återstår av mitt studiebesök i psykiatrin.
Därefter måste jag, och de, komma till något slags avgörande.

Avgörande handlar om om, och i så fall hur, jag på allvar skall försöka återträda i tjänst som läkare. Avgörandet är inte bara mitt. Inte heller enbart min arbetsgivares. Avgörandet är en kombination av villkor som eventuellt kan utmynna i en överenskommelse oss emellan.
Vilket väl varje form av anställning egentligen är.

Min fråga är dock vilka krav de kommer att ställa på mig. Hur långt tillbaka vill de att jag skall vrida min klocka? Måste jag börja om från början igen? Eller kan jag ramla in någonstans längs vägen? Och var sätter jag då min gräns? Vad kan jag tänka mig att gå med på? Och vad blir bara too much?

Tankar har jag. Villkor har jag formulerat. Frågan är bara vad jag kommer att mötas av för besked. Ärligt talat har jag ingen hint.
Kanske är jag fortfarande och jobbar på Kompassen på torsdag. Kanske har jag tackat för mig och gått min väg.

Det är en märklig känsla att inte veta hur ens yrkesmässiga tillvaro ser ut en vecka fram i tiden!

Ecce homo.

Se människan. Det är väl vad alla vi i sk "människovårdande yrken" gör. Eller åtminstone borde göra. Sedan kan innehållet i det "seende mötet" naturligtvis vara olika. Socialsekreteraren som gör en bedömning om den hon/han möter är berättigad till ekonomiskt understöd. Skolsköterskan som lyssnar till gråtande mobbade tonårsflickor.
Fröknarna på dagis som försöker fånga de livliga barnens uppmärksamhet eller hemtjänstbiträdet som hjälper fru Karlsson att borsta tänderna inför natten.

Ser människan. Det är vad de alla gör.
Se människan. Det är vad jag gör, i båda mina yrken.

Som läkare, och som diakon, är min uppgift först och främst att se människan. Att möta henne och försöka förstå vad hon behöver. Att försöka hjälpa henne att få det hon behöver.

Och det går väl an när man möter människorna en i taget. När man kan fokusera på den patient/konfident/klient man för ögonblicket har framför sig och se på hennes situation och hennes behov.

Betydligt svårare kan det bli när de behövande människorna kommer i grupp. När de alla behöver bli sedda, fast på olika sätt. När de alla har olika behov som behöver bli tillgodosedda.

Då behöver man ha långa känselspröt och många bollar i luften. Att arbeta med människor i grupp kräver något helt annat än att möta dem en och en. Samtidigt som gruppen i sig är berikande och tillför så mycket gott.

Jag har konstaterat att jag blir trött på ett helt annat sätt när jag har arbetat med behövande människor i grupp än när jag mött dem en och en.

Jag är tacksam att jag inte är lärare!

Tack, Antje!

"Vi begår ett allvarligt misstag om vi bortser från den speciella amerikanska kontexten och upphöjer konflikten där till en universell konflikt som skulle vara karakteristisk för förhållandet mellan vetenskap och tro. Huvudfåran av den kristna teologin har inga svårigheter med utvecklingsläran. Talet om den urgamla konflikten mellan vetenskap och religion en missvisande historiebeskrivning. Vetenskap och religion har alltid gjort saker och ting för varandra. I stor utsträckning delar de varandras historia, visioner, diskussioner och våndor. På grundval av kristen skapelseteologi såg den moderna naturvetenskapens pionjärer stod kyrkan nära på olika sätt förnuftet som en av Guds många goda gåvor och det vetenskapliga utforskandet av naturen som en form av gudstjänst."

ANTJE JACKELÉN biskop i Lunds stift, Sydsvenskan 081030