onsdag 18 juli 2018

Sommar, och njutningens estetik.

Eller föralldel, filosofi.

Eftersom,
Livet är meningslöst.
Och saknar ett högre syfte.
( or so they say....)
Måste man väl göra det mesta möjliga av det som trots allt ändå bjuds?
Slut på ädelmod, och högre syften, odla egennytta och hedonism.
Det är ju ändå snart över.
Eller kanske inte?

Vart tar vi vägen, vi vägens förvirrade barn?
Som varken vet mål eller mening, men lever som om var stund var vår, och mänsklighetens, sista.
Var finns logiken i miljökampen och altruismen?
Annat än som tröst för tigerhjärtan...

Futiliteters futiliteter.
Och ändock: dricker vi våra fairtradeviner till våra närproducerade hyperekologiska ostar.
Till vad nytta?

Annat än  min egen själsfrid....

Epifania--makt och maktlöshet

Trettondag.


När de tre stjärntydarna från österns länder beger sig till Jerusalem, är det för att hylla den nyfödde konungen för vilken en alldeles särdeles vackert strålande stjärna tänts på himmelen.

De kommer där, långväga ifrån, med sina dyrbara gåvor och söker sig in i palatsets praktfulla salar och gallerier. Här är maktens centrum. Här andas varje sten, varje pelare, varje guldbroderad vävnad makt, rikedom och herravälde. Det är naturligtvis här den magnifike konungen har blivit född.

Men Herodes ruskar bara tankfullt på huvudet. Ingen son, nej inget spädbarn över huvudtaget, på ganska många år nu. Herodes börjar bli gammal och hans barn är inte längre små. Någon gång i framtiden är det de som skall bli föräldrar, men inte ännu, ännu är de alltför unga.

Så vad menas egentligen med detta konstiga påstående de främmande vise männen kommer med: att en stor kung har blivit född? Nu?!? Han kallar till sig sina egna lärda rådgivare, skrift- och stjärnatydare, och de lägger pannorna i djupa veck och slår sina kloka huvuden ihop.

I Betlehem, säger de, så står det i skriften: från Davids stad skall det utgå en kung och han skall vara större än alla de andra, allsmäktig, underbar i råd, evig härskare. Det är inte småpotatis de gamla bokrullarna utlovar.

Och Herodes funderar. Visst tror han på profetiorna, på Gudsordet som sänts till Israels folk med löftet om Messias, frälsaren. Men han vet också att judarna i alla tider försökt tolka profetiorna, att man hoppats på än den ena, än den andra messianska pretendenten och att det alltid slutat med besvikelse, med förskräckelse och bedrövelse. Den utlovade har inte visat sig kunna leva upp till förväntningarna, har inte varit den rätte när det väl kom till kritan. Det har bara blivit oro i landet, uppror och kalabalik, och vem har tjänat på det i längden? Ingen, absolut ingen. Och framför allt inte den styrande regenten, han som satts att hålla sitt folk lugnt och arbetssamt, för att inte den militära ockupationsmakten skall slå till med ännu hårdare nypor än de allaredan gjort. En ny upprorsmakare, en ny Messias"wannabe" är verkligen inte vad Israels folk behöver. Och absolut inte vad Herodes behöver!






söndag 1 juli 2018

Tills döden skiljer oss åt


När jag första gången mötte Mats visste jag ju inte vad som skulle hända. Naturligtvis hade jag ju mina aningar, vilka medförde viss tveksamhet att alls träffa honom, men jag är ju en envis och förhoppningsfull människa så jag gick med på att vi skulle ses.
Jag var diakon på Fryshuset, ett arbete inriktat på möten med unga människor, han var en besviken och bitter man i övre medelåldern som sökt kontakt med min församling för att få  någon att samtala med om sina andligt, existentiella frågor.
Min chef tyckte jag kunde vara lämplig; själavårdsutbildad,steg-1-terapeut, psykiater och vigd diakon.  Kunde inte jag hjälpa honom kunde nog ingen.
Han hade avverkat ett flertal samtalspartners, inom och utom kyrkan, samt vårdkontakter på olika nivåer och instanser, och dessutom anmält de flesta till tillsynsmyndigheter och polis, när han besviket konstaterat att de inte levde upp till hans förväntningar.
Jag visste det, hade all information jag behövde. Det var ett Kamikaze-uppdrag. Och jag tog det.

Jag har en svaghet, som, liksom många andra svagheter, ofta också är en styrka, jag känner för och med andra människor. Jag engageras lätt och berörs av deras lidande.  Det är en svaghet, ja jag vet, men i min yrkesgärning har den trots allt övervägande varit en styrka, en tillgång, i mina försök att nå fram till och på något sätt söka lindra min medmänniskas lidande.
Och också denna gång tog min svaghet/styrka överhanden, och bestämde mig för att göra ett försök. Vad kunde hända? Mats kunde bli besviken och anmäla mig till alla instanser som fanns. Mats kunde bli ännu mer besviken, gå in i ännu en depression och ta sitt liv. Och skulle det i så fall vara mitt ”fel”? Mitt ansvar att jagm inte kunnat avvärja detta?  Att Mats skulle bli en lycklig och tillfreds människa genom våra samtal hade jag inga fantasier om.

Ingen resa är den andras lik. Och kanske det är bästa början. Att vi inte vet hur det går, hur det kommer att sluta. Och att vi kanske aldrig får veta.

Medan vi vandrar en bit av vägen tillsammans.

Mats var en utmaning, Mats är en utmaning. Även om han faktiskt är död (för allt vad jag vet).  Jag vet inte när, eller hur det  inträffade  . Men jag har rätt mycket klart för mig varför.  Och jag vet också varför han inte anförtrodde mig sitt sista avgörande steg. För att jag är en positiv, naiv idiot. Som, trots allt, inte vet ett dugg om lidande.
Som vägrar ge upp.  Och hittar åter, och åter igen nya åtgärder att vidtaga.
Men nu är det vägs ände.  De eller vi?  Livet, valet, är inte så svårt.  Egentligen.
Mats är död. 
Hur det gick till, och vad han egentligen gjorde, vet jag inte, har  jag ingen rätt att fråga om. 

Men kanske var det en helt naturlig död. Mats var inte frisk. Han led. Livet hade förnekat honom så mycket, vem är jag, har jag rätt att anta att han valde att själv avsluta det?
Jo, den rätten har jag. Jag satsade så mycket tid, energi och engagemang på Mats. Han fick, och tog, så mycket av mitt liv under ett par års tid.  Och jag kan med mycket gott samvete säga att jag verkligen försökte, gjorde mitt allra yttersta.  Men kanske var det också fel.  Vad Mats egentligen frågade efter var kanske mitt godkännande att få avsluta sitt liv. Att jag troget och lojalt, utan att ifrågasätta, stod vid hans sida när han begick självmord. 
Han var väldigt tydlig med att det alltid var ett alternativ. Att hans lidande var så stort, att det ofta var outhärdligt, att döden alltid var en möjligthet. Och det förnekade jag honom inte. Det förnekar jag ingen. Så har jag ju ofta tänkt själv, den friheten har vi: att välja att avsluta vår tillvaro om vi bestämmer oss för att den är outhärdlig, eller helt ovärdig.
Men problemet var att han informerade mig om sina avsikter. och när jag redan tidigare förklarat att jag alltid tror att det finns hopp, och nya vägar, uppfattade jag hans budskap om hans nära förestående död, inte som en information utan som ett nödrop. Och jag svarade an mot det, kontaktade psykiatrin som åkte hem till honom. Och Mats var kränkt, han tyckte jag svikit honom, trots att jag också tydligt deklarerat att det inte ingick i mitt ”utbud” att snällt stå bredvid och ge mitt tysta stöd och godkännande när någon avslutar sitt liv.  Den tjänsten ingår inte i den diakonala arsenalen. Kommer aldrig att ingå i min verktygslåda. Jag är hemskt ledsen, men om man verkligen vill dö, får man välja att göra det utan mitt bifall, utan mitt stöd. Jag är inte bara diakon, jag är läkare också, mitt uppdrag är i livets tjänst. Utan liv finns det inget hopp. Utan hopp finns det inget liv.

Så Mats avbröt kontakten med mig. Och dog. Hur, eller var vet jag inte, men han är död.  Vad som hände med hans flickvän, hans dotter, hans barnbarn, hans stora ekonomiska tillgångar, har jag ingen aning om, och även om jag naturligtvis undrar, är det också ganska skönt att inte veta.
Mats, och hans förställningsvärld, steg in i mitt liv, tog plats och utrymme, fick mitt engagemang, men valde att lämna min tillvaro, och på något sätt är jag också tacksam över det. När jag fick veta att han dött grät jag inte.
Det hade kunnat hända att jag kunde gjort det, vi hade en god kontakt, roligt tillsammans, en riktigt bra relation, tidvis, men som historien utvecklade sig blev det inte så. Och jag konstaterar, beklagar, men gråter inte.
Men gjorde jag då någon nytta?  Eller var mitt inspel i hans liv bara ännu en besvikelse, ännu en bekräftelse på att Mats aldrig fick det han ville, aldrig kunde få andra att ställa upp på hans önskemål?
Jag tror inte det. Jag vill inte tro det.
Jag vill tro att Mats ändå, åtminstone ibland, kunde känna mitt engagemang och mitt intresse, min vilja och önskan att hjälpa honom att kunna leva sitt liv här på vår jord. Han gav vid flera tillfällen också uttryck för att han upplevde och förstod det. Men det räckte inte ända fram.
Och hur skulle det kunna göra det?
Mats var jämnåriga med mig. Vi var båda mycket vuxna människor. Alla de år av besvikelser han hade bakom sig kunde jag knappast tillintetgöra, hur många positiva erfarenheter och goda relationer jag erbjöd, var det tveksamt om jag hade någon chans att överbrygga hans förluster.
Och det visste jag ju redan från början. Det var med öppna ögon jag tog mig an kontakten.  För att jag tyckte, och tycker, att någon, åtminstone borde försöka.
Och det räcker för mig. Jag försökte. Jag gjorde ett hederligt, ärligt och helhjärtat försök att stötta honom. Och jag tänker att det betyder något, att det faktiskt kan vara tillräckligt. Åtminstone för mig. Även om jag inte lyckades....
Så, kontentan blir att det engagemang för Mats jag gav, det arbete jag gjorde, kanske betyder mer för mig, än vad det någonsin gjorde för honom. Men är det kanske inte alltid vår drivkraft?
Varför jobbar vi med att försöka hjälpa våra medmänniskor?
För att vi själva mår bättre, får lättare att stå ut med oss själva om vi ändå försöker, än om vi helt kallsinnigt bara struntar i det, eller redan från början säger att det är omöjligt.
Men kanske är det vad man/jag borde göra; betydligt snabbare säga: detta är omöjligt, och utan vidare krusiduller, gå vidare i mitt arbete och engagemang till någon som faktiskt kan tillgodogöra sig mina ansträngningar, som verkligen kan ha nytta av dem.
Det gäller bara att lära sig att stå ut med sig själv när man agerar på det sättet. Och det är inte lätt.




Ett omöjlig jobb?

För många år sedan läste Patricia Tudor Sandahls bok "Det omöjliga yrket", om att arbeta som psykoterapeut.  Jag hade nyligen avslutat min grundläggande psykoterapiutbildning och hoppades kunna ägna mig, åtminstone delvis, åt denna fascinerande verksamhet.
Nu blev det inte så. Livets vägar är så krokiga att de ibland verkar gå i cirklar, åtminstone i något slags korsande varv, och det yrke jag ägnat mig åt under de senaste 8 åren är inte psykoterapeutens utan psykiaterns, ett minst lika omöjligt uppdrag, om jag får säga min mening...
En av de riktigt stora fördelarna med att arbeta som diakon var att jag aldrig behövde tvinga mig och mina tjänster på någon, alla som kom till mig hade på något sätt valt det själva...självklart? Ja, det kan tyckas så, men ändå , i verkligheten är detta ett problem, valfriheten är en bristvara.
Och samtidigt måste någon ta ansvaret för att begränsa friheten när friheten, på grund av sjukdom, uppenbarligen leder i fördärvet. Det är verkligen ett omöjligt uppdrag att både älska friheten och samtidigt ha till uppdrag at förhindra att människor fördärvas av den....samtidigt är det så, att det är just vi, som tycker detta är omöjligt, och ibland närmast outhärdligt plågsamt som är de som skall ta det ansvaret, bära den makten: att begränsa andras frihet. Ett paradoxalt utdrag, ett omöjligt yrke. Att försöka hantera och göra det bästa möjliga av.