söndag 11 december 2016

Kompromisslös

Kompromisslös, sade han, verksamhetschefen, när han skulle beskriva min förväntade inställning till mina nya arbetsuppgifter.
Och jag ryggade lite. Kompromisslös? Jag som är en sådan mes. Med alldeles för böjbar rygg som någon kirurg sade redan när jag var kandidat på tidigt 80-tal. Konflikträdd, aggressionshämmad, de förklenande beskrivningarna kan göras många.  Själv brukar jag föredra att tänka på mig själv som flexibel och följsam, samarbetsinriktad.
Men när väl ordet fått mogna lite, och sjunkit in, växer det till sig: akta dig chefen, du anar inte vad du släpper lös om du uppmanar mig, ger mig fria händer, att vara just, kompromisslös.
Det är väl en bit av min personlighet (som av och till kan vara problematisk, men som också är en tillgång) att jag lever med denna spänning mellan det kompromisslösa, längtan efter renhet och klarhet - jag har ju ofta tänkt att det är en mening med att jag heter just Karin, av Katarina, den rena, (jmf katarer - renhetsivrarna  som fick ge namn åt "kättarna")- och mina försök att hantera denna extrema sida, genom att försöka vara lyhörd, kompromissvillig, dialoginriktad. Böjlig, ibland nästan till överdrift.  Vissa människor ser framsidan, andra bara  baksidan, av ett och samma mynt. Själv lever jag i spinnet på högkant och försöker undvika att slanten faller platt på marken.

Men min nya legitima kompromisslöshet handlar alltså om etiken (hoppas jag).  Efter en del diskussioner har jag (något motvilligt) åtagit med att bli LPT controller, att undersöka och ha överblick över att vi sköter hanteringen av Lagen om Psykiatrisk Tvångsvård på ett riktigt sätt inom vår klinik. Jag har tydligt deklarerat att jag inte tänker granska och nagelfara mina kollegors journaler, och att jag hatar att behöva vara polis som läser lusen av folk för att de inte gör rätt.
Jag har alldeles för mycket självinsikt för att inse att jag inte är ett smack bättre; "den som är utan skuld kaste första stenen", tycker jag är ett väldigt bra förhållningssätt, även om den moderna tappningen med glashus kanske är mer gångbar i dagens självcentrerade samhälle.
Så hur skall man kunna kontrollera något som man själv är med och misslyckas i.....?
Samtidigt vill jag ju inte misslyckas. Samtidigt har jag en stark önskan, ja, en nästan kompromisslös längtan, att sköta LPT-hanteringen på ett så etiskt, korrekt, lagligt, moraliskt och humant sätt som bara möjligt är.  Och kanske är det den drivkraften som kan vara min tillgång, min styrka och inriktning i detta arbete. Även om jag själv, allt som oftast, misslyckas, gör fel, eller bara mindre bra, är jag absolut inte nöjd med det, jag vill hela tiden bättre.
Som en av mina tonårskamrater sade: du är aldrig nöjd, Karin, du vill alltid vidare.  Och jag tänker att det i detta avseende kan vara en positiv egenskap. Även om jag faktiskt inte betraktar mig som missnöjd heller.  Mina glas är alltid halvfulla, men det går att fylla dem ännu mer!

Challenging the darkest fears and hidden hopes.

Får lite Ågren emellanåt. Bloggande lär ju skall vara farligt sägs det. Vem som helst kan läsa det.
So what? I wish........har varit så hemlig så länge. Dolt och förtigit så mycket i mitt liv. Som så många andra har jag tusen låsta garderober att ta mig ut ur.
Men, är det så himla dramatiskt eller uppseendeväckande ?
Är vi inte där allihop? Mer eller mindre små- eller storhemliga? Döljande, trixande, fixande och förskönande den, ibland, alltför plågsamt osköna sanningen.
Den stora tragiken, ur mitt personligt småskurna och ganska trångsynta perspektiv, är väl att hur jag än skriker ut mina bekännelser är det egentligen inte någon som bryr sig.  De har alla nog av sina egna liv, sina egna plågor, och har inget intresse för ännu en annan obetydlig figur i kulisserna, för jag är verkligen inte så intressant. Så internet: släng dig i väggen. Jag tror inte på dig.  Jag kan inte se dig-alltså finns du inte.....med nutidsmänniskans klockrena logik........och jag kan fortsätta skriva min "dagbok" med den trevliga layouten, och gå tillbaka och läsa i den så ofta jag vill och orkar. For My eyes only....and still there: in open sight for anyone.

söndag 8 mars 2015

Vad rätt jag vill fast det blir fel......

För femton år sedan kastade jag in handduken och gav upp tankarna på att kunna fortsätta arbeta som läkare.  Jag fick bita i gräset och erkänna mig besegrad, tyckte inte jag kunde stå ut med vad jobbet gjorde med mig, och med andra, personal och patienter. Det var ett oändligt stort misslyckande, men gick till slut ändå på något sätt att leva med, när jag samtidigt fick klart för mig att jag skulle/kunde bli diakon.  Kanske var detta Guds mening? Hans väg med mitt liv. Läkarutbildning, ST och terapiutbildning, och sedan, åt ett annat håll! Kunde jag bara inte kunnat få bli diakon med en gång när jag var på G , som nittonåring?? Men kanske ville Gud rusta mig med erfarenheten från psykiatrin för att sedan låta mig tjänstgöra i kyrkan.
Nå, jag blev diakon, och trivdes med det, men väntade och längtade efter när mina kunskaper och erfarenheter skulle tas ibruk.  Det verkade som det jag kunde tynade bort medan det låg i träda.....
Jag jobbade på men kände en längtan, ett behov av att utvecklas, att fördjupa mig.  Sökte till den legitimationsgrundnde psykoterapi utbildningen, steg 2, men insåg plötsligt att jag med min lilla diakonlön inte skulle ha råd att gå ner på halvtid och samtidigt betala dyra terminsavgifter.
Att avsluta min påbörjade specialistutbildning skulle inte bara vara billigare, det skulle ge tillskott i kassan.  Så, efter en hel del strul, började jag på halvtid som läkare igen.  Jag bävade, men hoppades att psykiatrin förändrats, visste att jag förändrats, kanske skulle jag klara att arbeta i en imperfekt organisation, hoppeligen skulle jag kunna stå ut med att vi ibland inte kunde hjälpa alla dem vi ville hjälpa.
Och det verkade fungera. År efter år jobbade jag på, halvtid läkare, halvtid diakon, och det passade mig ganska bra.  Men landstinget ville att jag skulle jobba mer, minst 75%, och jag trivdes ju med jobbet. Så diakoneriet fick stryka på foten, efter sju år som heltidsdiakon, gick jag ned till 25%. Kanske var det dumt, kanske var det fel. Nu har jag jobbat ytterligare sju år som läkare, de senaste 4 månaderna på heltid, och jag älskar det.   Men samtidigt, tvingar det mig på nytt in i  omöjliga situationer och ställningstaganden och beslut jag tycker  är svåra, nästan omänskliga att stå ut med.  Så vad gör jag? Byter tillbaka igen? Eller går vidare till ännu en ny plats, en ny sjuårsperiod.....
Eller så behöver jag helt enkelt semester.  Kan det vara så enkelt?

söndag 8 februari 2015

Maze

Så går ett år. Eller två.
Tiden, livet rullar .
Dagar, veckor, månader.
Vart tog de vägen?
Allting förändras.
Inget är som förut.
Och samtidigt,
Är allt som det alltid varit;
Orörligt. Statiskt.
Fastlåst i den eviga dimman.
Utan början,
Och utan slut,
Irrar vi omkring i labyrinten
Och hittar inte ut.