Att livet blir enklare när man blir äldre, kan det ha något med perspektiv att göra?
Jag har alltid hatat Owe Wikströms lite kaxiga uttalande om att "älska livet mer än dess mening". Har uppfattat det som direkt kränkande mot oss som verkligen upplevt livets extrema tomhet och meningslöshet. Den enorma plåga och det lidande som denna meningslöshet utgör. Alltid uppfattat det som en pompös gubbes uttalande om något som han egentligen inte har någon erfarenhet av…..
Men idag har jag en benägenhet att, åtminstone delvis, ge honom rätt.
Resignera inför sökandet efter mening. Uthärda tomheten och försöka att se skönheten i stunden. Det fantastiska i nuet, i livet. Kanhända låter jag smått patetisk. Kanske måste man ha passerat femtio för att över huvudtaget kunna få en glimt av meningen mitt i meningslösheten. Av evigheten mitt i ögonblicket.
Kanske livet blir enklare när man blir äldre?
När man har tillgång till alla de olika perspektiven, kanske kan man då välja att ta "läsglasögon på", fokusera på det lilla och det nära, njuta livet här och nu, och inte låta den stora tomheten sluka den lilla glädjen!!?
