Han ger oss den frid som ej världen kan ge....

Vem är stark?
Vem är svag?

Kämpande soldater?



Vem är du?
Vem är jag?

Lekande kamrater!

Man har inte roligare än man gör sig.....

Som eventuella läsare av denna sporadiska blogg kunnat konstatera är jag alltså tillbaka i mitt arbete som läkare i psykiatrin.

Jag möter en hel del människor och tystnadsplikten förbjuder mig att närmare beskriva vad jag hör och ser.

Två korta kommentarer tror jag dock jag kan dela med mig av. Det är sådana tillfällen när i varje fall jag varit tvungen att bita mig i tungan för att inte ge ett fullständigt uppriktigt svar. Utan fått njuta av det dråpliga i situationen i min ensamhet. Kanske inser ingen mer än jag det roliga, men ändå, håll till godo:

Mannen jag samtalar med är övertygad om att det är han som är Gud. Men, eftersom han med tiden blivit van att bemötas med invändningar från dem han talar med, säger han till mig, i samma mening som han gör konstaterandet om sin gudomlighet,; "Men du tror väl inte ens på Gud!!"
För mig, som sanningsenlig diakon, innebär detta att jag först undslipper mig ett litet fiskliknande kippande innan jag klämmer ur mig: " man kan kanske tro på olika sätt???"

Nästa kommentar hamnar intressant (och farligt?) nära en annan av mina personliga erfarenheter:
Det är patienten som är övertygad om att det är psykiatrin som är skulden och upphovet till allt hans lidande. Han förklarar för mig att om han inte kommit i kontakt med den psykiatriska vården skulle han "mått lika bra som du nu".........
Ånyo drabbas jag av det där kippandet efter andan medan jag funderar över om jag faktiskt kan säga det jag tänker: "det är tack vare att jag fick hjälp från psykiatrin när jag behövde det som jag mår så här bra nu"!!!
Men det säger jag naturligtvis inte. Feg som jag är.
Och det skulle kanske inte hjälpa honom heller.
Men lite knepigt blir det.

En plats i solen.

Fritt fall.

Nytt år. Nya föresatser. Eller kanske bara nya förhoppningar?

Finns det ett liv efter jul?

Eller kanske efter den 7:e januari?

Fem dagar över nyåret 2008-09 svävar jag i luften mellan tillvarons replipunkter.
Åtminstone i yrkesmässigt avseende.

Den frist/prövotid jag kämpat mig till är alldeles snart tillända.
En halv arbetsdag återstår av mitt studiebesök i psykiatrin.
Därefter måste jag, och de, komma till något slags avgörande.

Avgörande handlar om om, och i så fall hur, jag på allvar skall försöka återträda i tjänst som läkare. Avgörandet är inte bara mitt. Inte heller enbart min arbetsgivares. Avgörandet är en kombination av villkor som eventuellt kan utmynna i en överenskommelse oss emellan.
Vilket väl varje form av anställning egentligen är.

Min fråga är dock vilka krav de kommer att ställa på mig. Hur långt tillbaka vill de att jag skall vrida min klocka? Måste jag börja om från början igen? Eller kan jag ramla in någonstans längs vägen? Och var sätter jag då min gräns? Vad kan jag tänka mig att gå med på? Och vad blir bara too much?

Tankar har jag. Villkor har jag formulerat. Frågan är bara vad jag kommer att mötas av för besked. Ärligt talat har jag ingen hint.
Kanske är jag fortfarande och jobbar på Kompassen på torsdag. Kanske har jag tackat för mig och gått min väg.

Det är en märklig känsla att inte veta hur ens yrkesmässiga tillvaro ser ut en vecka fram i tiden!