lördag 14 mars 2009

Skuld.

"Döm icke........"

Tre små barn är döda. Dödade av människohand.

Två små tvillingar i Brasilien som aldrig fick se dagens ljus. Och en liten flicka i Sverige som skadats svårt och inte hade kraft kvar i sin kropp att leva på egen hand.

Diskussionens vågar går höga. I tidningar och på nätet. I fikarum och på telefoner.
Jag påstår inte att fallen är likvärdiga, eller kan bedömmas utifrån samma måttstock.
Jag hävdar inte ens att jag på något sätt skulle veta vad som är rätt eller fel.
Kanske kan man anse att det ena fallet är självklart och det andra ytterst tveksamt. Kanske kan man tycka att jag är ute och cyklar som överhuvudtaget berör dem i samma andetag.
Men, utan att göra några anspråk på att ha några svar, drabbas jag ändå av beröringspunkterna i dessa båda händelser.

Det handlar om barn. Förresten kanske det inte är tre barn, utan fyra, som är offren. Det finns en levande nioårig flicka också. Jag undrar om inte hon lider mer än de tre andra just nu.
Det handlar om liv eller död. Vem som har rätt att bestämma. Vilka måttstockar som är OK att bedöma en situation efter.
Och vem som är skyldig.

Vi har ett så otroligt stort behov av syndabockar.
I alla omöjliga, olyckliga situationer är vi så enormt snabba på att döma någon (annan), som bärande skuld för det som sker. Är det inte skulden till att ha dödat, så är det skulden att ha lagt skulden på den som är ansvarig för dödandet.

I Sverige har vi en barnläkare som givit en dödsjuk flicka en (alltför?) hög dos lugnande och smärtlindrande medicin. Är hon skyldig? Eller är den person som tre månader tidigare gav den injektion som skadade flickan dödligt skyldig? Är det brister i systemet som är skyldiga (alltså överordnade inom sjukvården)? Eller är det en övernitisk åklagare som är skyldig till anklagelse av vårdpersonal som gör sitt bästa i omöjliga situationer? Och vilken skuld har massmedia, som ena dagen driver hetsjakt på läkare och sköterskor, och andra dagen vänder drevet efter poliserna och åklagaren?

I Brasilien har vi en nioårig flicka som blivit våldtagen. Där har läkarna genomfört en abort eftersom de inte tror flickans kropp skulle klara en tvillinggraviditet. Är de skyldiga? Till mord eller till att rädda liv?
Flickans mamma är anklagad för att ha tillåtit ingreppet, vad är hon skyldig till? Att rädda sitt eget barn? Att döda sina barnbarn?
Också här har fokus med tiden flyttats: skuld läggs nu på de katolska präster som uttalat sig negativt mot modern och läkarna. Skuld som genom förenkling och generalisering i den allmänna debatten riktas mot hela den katolska kyrkan. Också här kan man fråga sig om det är brister i systemet som gör att människor betraktas som skyldiga i situationer där instruktionerna är tänkta för entydigare situationer än de kommer till användning i.

Etiska beslut går inte att extrapolera, de måste fattas på nytt vid varje tillfälle. Riktlinjer är nödvändiga och bra, men de kan aldrig användas stelbent och in absurdum. Varje gång gäller att den enskilda situationen får bedömas utifrån sina egna förutsättningar, att undantag går att göra från varje regel, när regeln inte passar in på verkligheten, och att det till syvende och sist är eget tankearbete, sunt förnuft och ansvarstagande beslut som krävs av oss.
Naturligtvis måste vi också fråga oss: vilken skuld har vi själva?

Eller tillbaka där jag började: måste vi alltid döma någon till skuld för allt ont som inträffar? Kan vi inte enas om att situationen är omöjlig och olösbar, och att hur man än gör blir det mer eller mindre fel?
Kan vi inte förenas i sorg och förtvivlan över detta, och fortsätta diskutera de ohyggligt svåra besluten, utan att döma dem som behöver fatta dem?


"Inte heller jag dömer dig. Gå och synda inte mera"


PS. Jag undrar också varför man inte resonerar så mycket om våldtäktsmannen. För att alla är överens om hans skuld?

onsdag 11 mars 2009

Etiketter

Som Marcus påpekade i sin kommentar till mitt föregående inlägg finns det ett MEN underförstått mellan raderna. MENet utgörs, som jag ser det, av ett konstaterande av den värderingsgrund som trots alla våra goda föresatser fortfarande råder oss människor emellan.

Oavsett vad jag, (och Marcus och Thomas) tycker, är det ju det facto så att vi människor värderas och rangordnas i vår samhälleliga tillvaro. En del är "lyckade" och "framgångsrika", enligt den gängse måttstocken. Andra fyller inte fullt ut, eller ens till en liten del, de kriterier som råder i det allmänna medvetandet.

Det är min uppfattning att det är vår, eller åtminstone min, möjlighet, och kanske till och med skyldighet, att diskutera frågan. Det finns så många människor där ute som hamnar ännu längre ned på den "sociala rangordningen" än vad jag gör. De är tysta och stumma, vågar inte säga vad de tycker, ingen lyssnar heller på dem som inte har något inflytande eller någon betydelse.

Visst vore det bra om de "starka och mäktiga", frivilligt steg ned från sina höga hästar och i högre utsträckning ville lyssna och solidarisera sig med de "svaga och obetydliga". Visst vore det underbart om vi kunde slippa etikettera människor i olika kategorier. Men oavsett om vi uttalar orden högt eller inte finns sorteringen, och värderingen, där. Och kanske kan vi i "mellanlandet", vi som rör oss på flera olika nivåer, vi som på något plan är både "starka" och "svaga", samtidigt "mäktiga" och "obetydliga", försöka börja bygga en bro där människor kan vandra fram och tillbaka. Kanske är inte skillnaden så stor oss människor emellan, kanske kan vi alla försöka göra den mindre genom att ifrågasätta det etablerade normsystem som råder.

Och kanske kan jag med mitt liv visa på ett alternativt sätt att förhålla sig.
Men då är det också viktigt att våga öppna munnen och påpeka att detta sätt att leva inte enbart är det "misslyckande" som det kan uppfattas som, utan även utgör en möjlighet och en väg att förmedla ett budskap jag brinner för och om och om igen vill föra ut till människorna:
Vi är alla lika värdefulla. Alla älskade av Gud. Vi är hans barn.
Och alla andra etiketter vi hänger på oss själva och varandra är meningslöst tingeltangel.

torsdag 5 mars 2009

allt längre ned....

Är fortfarande tveksam till om jag gjorde rätt som tackade nej till möjligheten att arbeta som citydiakon i Södertälje , men chansen att prova på att jobba som läkare igen bara MÅSTE jag ta, annars kanske jag ångrat mig resten av mitt liv. På något plan är detta ytterligare en bekräftelse på min vandring i livet: från botten till ännu mera botten. Och samtidigt är det för mig en sådan nåd och yttersta bekräftelse av Guds vilja. Vi blir inte större och tjusigare, utan mindre och mindre och alltmer beroende av Gud och hans nåd. Nu jobbar jag som den minste och mest anspråkslöse av Guds medarbetare inom den psykiatriska sjukvården. Min plats är fast men som ett negativt undantag: jag är den ende tillsvidareanställde underläkaren på kliniken!!! Min ST (specialistutbildningstjänst) har jag varit tvungen att avstå från , men min tillsvidaretjänst som lägsta möjliga läkare har jag fått behålla. Kanske öppnar sig nya möjligheter framöver, kanske (och jag är benägen att tro det) använder Gud sig av oss (av mig) som vågar stå kvar på botten i dagens framgångsfixerade samhälle, för att visa på sitt alternativ till den mänskliga värderingsgrund som vi anser gäller.