I did it!
Ingen av er andra förstår nog egentligen. Ni kan inte föreställa er……..
Att ha varit helt uträknad….nere i dyn….med näsan i gyttjan…..
Har jag sakta men säkert rest mig. Och kommit igen. Igen.
Det är stort. För mig är det stort. Jag bara önskar jag kunde dela det med någon. Någon som förstår.
Jag är så himla stolt. Närmast mallig. Och samtidigt fullständigt skräckslagen………
Vem är jag egentligen? Att tro att det omöjliga är möjligt?
Går varje dag och väntar på bakslaget. På att livet skall visa sig från sin rätta sida. Och sätta mig på plats. Kaxig och högmodig som jag är.
Kanske är det inte så konstigt om jag är lite ängslig, och astenisk.
Eller ”skör” som en del av er väljer att kalla det. ”Skör”, det är vad jag är, när makten talar.
Eller kanske drabbad av en” prestationspervesion”?? Kan man verkligen vara båda delarna på en gång?
Era domar, eller är det diagnoser?, kränker mig.
Kan det vara OK att vara ”skör”? Att våga stå upp för den sårbarhet som är min. Och kanske alla människors. I större eller mindre utsträckning?
Jag vägrar att se mig som ”annorlunda”. Som en andra klassens bristfälligare människa.
Jag tror vi behöver ett öppnare samtal om allas vår skörhet, den sårbarhet vi delar. Oavsett om vi stänger av den, avskärmar oss från den, eller vågar se den i vitögat och stå för den.
Ibland är det du. Ibland är det jag. Vi behöver varandra. Diakonalt tänkande är grundläggande för min livs- och människosyn.
Egentligen tror jag inte jag är ”skörare” an ni andra. Jag bara vågar se min sårbarhet, och stå för den.
I förlängningen tror jag det gör mig starkare. Eller som Paulus säger: ”I svagheten blir kraften störst”. Jag har min styrka i svagheten.
