Skoja inte!

 Visst har jag påstått att ”verkligheten överträffar dikten”?

Just idag måste jag nog förstärka detta med en utsaga från en mig närstående person: ”skoja inte!”

Efter tre veckors semester i relativ fridsamhet  kastas jag huvudstupa in i den cirkus som kan råda på min arbetsplats.

På något sätt är det som att det ackumuleras när jag är borta. 

För att brisera första dagen jag kliver över tröskeln.

Ryggskott, ja, för all del, men med Ipren och Alvedon höll jag mig på banan hela dagen.

Ack, så trött, väl hemma. Men väl här.

Men vad gör man med alla dessa feltolkningar och önsketänkningar, såväl patienter som personer i den egna organisationen hemfaller åt? Vad gör man?

Nu är klockan  tio över åtta. Vi har ätit vår middag och överväger en stund framför nyheterna, kanske blir det en ny statsministerpretendent....

Och sedan sover vi. Så mycket det går.

För att med nya krafter ta oss an cirkusen igen i morgon bitti. 

Min andra (f.d.)  ”högsta överordnade”, sade en gång på frågan vad hon skulle blivit om  hon hon inte ägnat sitt liv åt den gärning som blev hennes :” kanske cirkusdirektör?, men det blev jag ju nästan ändå! ” (Caroline Krook, biskop emerita Stockholms stift)

Och lite så känner jag mig. Jag är ju inte övercirkusdirektören. Koncernchefen i cirkusväldet. Utan en liten mellanchef i denna surrealistiska verklighet jag uppfattar som min arbetsplats och mitt uppdrag i livet.

Men det gäller verkligen att försöka balansera på den smala linan, hålla huvudet kallt och ansiktet glatt när äggen haglar , och att lyhört försöka förstå vad auditoriet efterfrågar. Och ge dem det. Ge dem precis det.

Lev nu!

 Lev nu! Nuet är det enda vi har.

Han funderade över den relation han höll på att inleda. 

Med världens finaste flicka. 

Om han var kär? Upp över öronen!!

Men......

det fanns ett men.

Hon hade just tagit ett gentest.

För att se om hon ärvt anlaget för den dödliga sjukdom hennes mor drabbats av i unga år. Och som med 50% sannolikhet ärvdes vidare till nästa generation.

Han grubblade. Hur skulle han göra? Dra sig ur redan nu? Han ville ju ha en framtid tillsammans, bilda familj, få barn. Det här verkade ju milt sagt osäkert.

Eller vänta tills hon fått svaret? Kan man göra så? Säga, ”tack nu vet jag, du var en nitlott. Nu drar jag vidare”. Eller kan man inte det?!?

Eller, kanske finns det ett tredje alternativ? Lev nu, satsa på kärleken, om svaret blir att sjukdomen finns där, kan man ju alltid adoptera barn. Några garantier för långt och lyckligt liv finns inte. Inte för någon av oss, oavsett genuppsättning. Du kan vara supermänniskan och ändå bli påkörda av en lastbil och bli liggande som ett kolli resten av livet. Vem vet ett enda dugg om morgondagen, hur perfekta vi än tror oss vara.

Morgondagen är nog bra att tänka på, lite ibland, när vi skall göra viktiga val.  Men det finns ingen garanti, du kan ”välja rätt”, och förlora allt du har i allafall. Du kan välja ”fel” ( mänskligt att döma) och vinna den största lycka. Åtminstone för en tid.

 Men tiden är lånad, och det finns alltid ett slut. Till sist förlorar vi det vi haft ändå. Kanske är det då bra att ta emot lyckan när den kommer? Och vårda den, den tid man får? Och glädjas åt att man fått uppleva den?

Snarare än vara så rädd att välja fel att man aldrig ens får uppleva den.....

När man vill för mycket.....

 Det är så roligt att få ordna och greja. Jag slår gräs, skyfflar jord, planterar och vattnar. Monterar garderobsinredning och flyttar möbler. Sågar sönder gamla lastpallar till mindre, mer hanterliga brädlappar. Alla mina fönster tvättade jag, sedan jag riggat en extralång teleskopstång till fönsterskrapan. Med nästan sex meter till taket är det lite meckigt att nå till fönstren som sitter högst upp. Mycket stegklättring blir det också. Och så gjuter jag. Plattor till altanen, en parasollfot till det gamla parasollet jag fått av min bror, sedan de fått sina på gästgivaregården utbytta.

Kanske var det betongen som blev lite för mycket. Fem stycken 25kgs-säckar som skulle bäras dit där jag skulle gjuta. Eller att jag låg på knä och skyfflade grus. Eller all ved jag bar och stapplade.

Men någonting var det, som nog blev för mycket. Så i torsdags insåg jag att min rygg protesterade. Och sedan dess har det i princip bara blivit värre. Inget plötsligt ”skott”, men ryggskott lika fullt. Kan inte sitta alls, orkar bara vara uppe och gå korta stunder. Lyfta något är inte att tänka på...Har så ont att jag fryser och svettas om vartannat ( men ingen feber, har kollat!😉🤣). Närmast illamående av att behöva sitta i bilen ett par kilometer.

Och då är semestern slut. Huset skall städas ut och jag skall köra de 50 milen tillbaka till Stockholm......

Det går inte! Det går bara inte....så vi är kvar här. Sjukanmälde mig tidigare idag. Försöker få ordning på min trilskande rygg, så att jag åtminstone kan sitta i bilen. Köra tror jag inte är att tänka på.....

Och tråkigt är det. Jag som vill göra så mycket, kan inte göra någonting just nu.

Ibland blir det inte riktigt som man tänkt sig.....

Midsommarhälsningar från ”bästkusten”!😉🌞❤️

 

 

Ofullkomlig. Men tillräcklig.

Verkligheten är mer osannolik än dikten. 

Arbetat  i verkligheten  så länge. I så många år. 

Att dikten inte längre har så mycket att tillföra. Den kan i alla fall inte konkurrera. Vad gäller mänskligt lidande, och komplexa frågeställningar.

Det är väl därför jag tycker så mycket om ”deckare”. Enkla ställningstaganden, 

svart är svart och vitt är vitt.  Det är avkoppling. När enkel slutledning får gälla. Och verklighetens alla faktorer och perspektiv får träda i bakgrunden.

Hela mitt liv, allt ”privat” engagemang, hela min yrkesgärning, genomsyras av detta enda:det finns inga enkla svar. Allting är kluvet, dubbelt och trippelt. Livet, hela tillvaron, varje enskild fråga är så komplicerad. Det finns Inga  enkla, inga raka, okomplicerade svar. På någonting.

Hela livet, hela tillvaron, är komplex. Och komplicerad.

Men ack så underbar, så värd att leva, och försöka hantera. I all sin svårförståeliga komplexicitet.

Men hur förmedlar man det till medmänniskan? Till den som hungrar och törstar efter enkelhet , och tydlighet. Efter raka besked. I en tillvaro som inte förmår leverera någonting som är fast och för alla tider säkert. 

Hur förmedlar man livsglädjen, och tjusningen, i allt det ofullkomliga, ofullständiga, oklara, i det liv som ändå är vårt. Hur förklarar man att det ofullkomliga livet är väl värt att leva? Trots allt?

Hur delar man med sig av sin livsglädje, sin nyfikenhet, sin lust och längtan på livet?

Utan att påstå att man har något slags vetskap, eller kunskap, man långtifrån har? Hur gör man?

Saga tycker om glass 🐶🍦😄

 

Bekräftelse

 Bekräftelse? Det är väl vad vi alla längtar efter?  Väntar på. Någonstansifrån. Ibland nästan oväsentligt varifrån. Bara någon ser.....

Och det är då det blir farligt. Tänker jag. När behovet av bekräftelse från vår omvärld blir så stor,  så oövervinnligt stark. Så allestädes närvarande. Att förövarens ansikte inte längre visar sitt rätta jag.  Utan uppfattas som en vän. Som ser. Det ingen annan ser.

Det är då man blir sårbar, utsätter sig för andra människors möjligheter att manipulera, och skada.

Men, det kan man ju inte hjälpa. Inte själv göra något åt. Behovet, bristen finns ju redan där.

Och visst behöver vi alla bekräftelse. Men det där omättliga behovet?

Handlar inte det mer om bristande egen inre stabilitet och styrka? Bristande självkänsla.

Och hur bygger man upp den? Som utomstående? Utan att genom att ge den efterlängtade bekräftelsen, utan att befästa en föreställning och ett mönster att personen ifråga är helt beroende av omgivningens, av min  och andras, bekräftelse. Hur hjälper man någon att bygga upp sin självkänsla?

Lördag kl 22:04

 

Hel? Jag har min styrka I svagheten.

 Nej, man blir aldrig “hel”.  Eller “ perfekt”, eller ”färdig”.

Inte någon av oss.

Livet är en ständig resa mellan ”imperfections”. Tills vi slutligen berövas allt. Och (förhoppningsvis) med tacksamhet, lämnar detta livet med en känsla av glädje för allt det vi ändå fått uppleva. Trots allt.

Livet var aldrig menat att vara perfekt. Men det finns såå mycket glädje, så mycket tacksamhet och tillfredställelse att finna i ”det lilla”. Det lågmälda livet, där man inte behöver vara störst, bäst och vackrast. På någonting. Utan kan vara väldigt normal och medelmåttig, och finna glädje och tillfredsställelse i att ”bara vara”, att klara att leva det ”vanliga livet”.

Där man kan sticka näsan i pälsen på en mjuk hund, lyssna på fåglarnas kvitter och vågornas eviga brus, känna den varma solen mot sin hud.Här och nu. Väldigt mycket här och nu.

För, vad, annars, tar man med sig?

Gravstenen med alla de fina titlarna, eller omdömet, ”världens vackraste”, ”världens smalaste” , har man inte så stor nytta av, där på ”andra sidan”.

Jag vet inte om man har så mycket nytta av ”älskad-saknad” heller, men det är så jag hellre vill bli ihågkommen. Vad jag betydde för andra.

För mig  är det viktigare. Vad jag betyder för andra. Vad jag kan göra för dem.

Utan att utplåna mig själv, eller mitt eget liv. 

Men alltid i relation. Alltid i samspel.

Så svårt. Men, för oss människor, så viktigt.

Så livsviktigt.

No man is an island. No man stunds alone. Each man’s joy is joy to to me. 

Så svårt, så grymt svårt. Men så viktigt....

 

Fredagskväll

 När man kommer fram sent på fredagskvällen och vanligen måste börja med att värma upp huset.......och stiger in i värmen, där det doftar från köket och finns syrener och liljekonvaljer i vas på bordet....då är man tacksam att leva i en familj❤️

 

Maktlös

 Känner mig så maktlös.

Ni som tror att vi läkare har all makt, att vi bestämmer allt. Så lite ni vet. Så fel ni har.

Ibland, rätt ofta faktiskt, blir jag så trött. Så frustrerad. Frågar mig själv om och om igen varför jag utsätter mig för det här. Varför jag väljer att försöka hjälpa dem som så många gånger inte ens vill bli hjälpta. Varför jag står kvar i smärtan och lidandet, fast jag inte behöver.

Jag som själv haft gott och väl min beskärda del av smärtan och ångesten, varför flyr jag inte härifrån? Varför vänder jag inte lidandet ryggen? Och puttar det ut ur mitt liv. Väljer det enkla, det glada, det positiva.

Vad är det som driver mig att framhärda i livets omöjligaste utkanter, i de Skuggiga gråzoner där ingen vill gå. Där bara ljungen växer....

Ja, den som det visste.

Redan från början fanns det där, engagemanget för medmänniskan, för den som har det svårt. För den som lider.

Men så ofta undrar jag om jag gör rätt. Om jag egentligen vet någonting om vad som faktiskt hjälper människor.

Det är så svårt när man famlar sig fram i mörkret med sin osäkerhet som ständig följeslagare.