Undrar och fundrar...: december 2021

Eller att välja det imperfekta livet.

Senaste tiden har våra diskussioner på jobbet mycket handlat om en person som väljer att fortsätta knarka, fast hen vet att hen blir psykotisk av det. Och att hen i psykosen blir aggressiv och riskerar skada andra människor. Och i förlängningen riskerar att hamna i fängelse för att hen skadat andra. Eller åtminstone på rättspyk, eftersom hen är psykotisk (av eget val), när hen gör de brottsliga handlingarna.

På väg åter till Stockholm i söndags lyssnade jag på podden (radioprogrammet) Filosofiska rummet. Man diskuterade predestination, öde och den fria viljan. Hur gärna vi människor vill tro att vi att har viljan, och makten, att påverka våra egna val, att vi har en fri vilja, och om, huruvida, i vilken utsträckning vi egentligen har det.

Vi gör olika val i livet. Vem är jag att sätta mig över en annan människas val? Är mina val bättre? Moraliskt renare? Etiskt korrektare? Eller? är de kanhända redan bestämda? Av ödet? Eller en makt större än jag själv?

Vem är då jag???

Personen i fråga väljer att fortsätta sitt missbruk. Trots att hen säger sig fullt medveten om de konsekvenser det kan/kommer att medföra.

Själv väljer jag att lägga ner bantningsprojektet, att äta och leva som en normal och frisk människa, för att jag prioriterar det liv jag har med familj och jobb, framför att vara smal och (möjligen) medicinskt mer korrekt (PK). Jag väljer det imperfekta livet. Kanske blir det inte lika långt. men kanske blir det meningsfullt. För mig.

Är det ett rimligt val?

Ett val man får göra?

Och vad lämnar det mig, i samtalet med min missbrukande patient?

Så hände det som inte skulle hända. Jag blev överrumplad och fick en direkt fråga, jag inte kunde snirkla mig ur. Eller snarare som min tvekan inför, eller vägran att besvara, ändå skulle avslöjat mig. Så jag svarade ärligt. Ja, jag har/haft en ätstörning.

I tider när jag inte mått bra, när jag haft en upplevelse av att inte duga, vara otillräcklig och inte kunna påverka min situation, har jag återkommande använt mig av den, som det då tycktes, bästa och mest framgångsrika metoden att ”bli en bättre människa ”: jag har slutat äta. Och gått ned i vikt.

Och det har jag varit ”duktig” på. Jag har rasat i vikt, blivit riktigt smal, för att inte säga mager, men samtidigt blivit så upptagen av, ja helt besatt av, detta enda viktiga, att jag helt förlorat fotfästet och styrfarten när det gäller allt annat i livet. Studier, arbete, relationer, socialt liv. Allt har gått i krasch.

Livet har successivt ätits upp av detta enda: att vara smal. Skräcken för att bli tjock har överskuggat allt annat och gjort mig helt handlingsförlamad, slagit undan benen för för mig, gjort allt annat tomt och meningslöst. Det konstiga är att trots att jag varit så smal, så har jag inte kunnat njuta av det. Jag har varit ständigt ångestfylld över risken att gå upp ett enda hekto i vikt. Det har gått så långt och varit så plågsamt att jag övervägt, ja allvarligt planerat, att ta mitt liv. Jag orkade inte leva med all denna ångest hela tiden för att bli tjock, och jag (trodde inte att jag) orkade inte leva om jag blev tjock.

Hemskt läge, fruktansvärd tillvaro. Önskar ingen i världen detta lidande.

Men på något sätt tog jag mig ur skräcken. Jag bestämde mig för att det måste finnas någon annan anledning till att jag har fått ett liv att leva. Än att vara supersmal.

Jag måste ju rimligen finnas till för att göra något annat än att vara smal. Människor föds ju inte med syftet att vara smal…..

Så vad skulle jag göra?

Vem skulle jag vara?

Och sakta flyttade jag mitt fokus från att ha smalheten som mitt viktigaste fokus, till att låta det bli nummer två, och kanske nummer tre. Jag lät andra saker ta plats i mitt liv och ”sköt upp” det där att vara så smal till lite senare. Jag vet ju att jag kan, om jag vill, om jag satsar allt på det. Men jag är inte beredd att satsa ALLT på det. Inte ge upp ALLT för att vara smal.

Jag hittade tillbaka till andra viktiga saker i mitt liv, jag fick tillbaka innehållet i mitt liv.

Och gick naturligtvis upp i vikt när jag inte koncentrerade mig 100% på viktnedgång.

Och bestämde mig för att det fick vara så, att det finns värre saker i livet än att vara överviktig. Jag fick mitt liv, mitt goda liv, tillbaka. Och är så glad och tacksam för det. Jag är visserligen tjock, men jag mår trots det såååå mycket bättre nu.

Många gånger har jag tänkt att jag skulle vilja hjälpa andra med ätstörningar och viktfobi att komma ut ur den där ångestfyllda låsningen. Att våga berätta att det går. Men alltid stannat upp, hållit tillbaka, hållit tyst.

Jag är ju nämligen tjock. Och jag tänker att dessa stackars ätstörda viktfobiker jag träffar inte skulle bli så peppade av att höra min historia, för de skulle bara se min tjocka kropp, och inte förstå någonting av allt annat som, som är bra i mitt liv, som uppväger det faktum att jag inte alls är nöjd med hur jag ser ut.

Men vem har sagt att man kan få vara nöjd med allt? Hade jag suttit i rullstol hade jag definitivt inte varit nöjd med det, men fått stå ut och leva ändå. Fått göra något gott av det liv jag fick, av de förutsättningar som blev mina.

Problemet är att jag tror att de ätstörda skulle bli rädda av att se mig och höra min berättelse. De skulle tro att man måste bli tjock, om man inte håller sig supersmal, de skulle inte förstå att man inte måste bli så tjock som jag, utan att det finns något däremellan.

De vet ju inte hur mina förutsättningar såg ut, de vet inte att jag var överviktig redan i förskoleåldern, att min familj är överviktiga, att jag har, om inte ett genetiskt, så åtminstone ett starkt socialt arv för övervikt, som de själva kanske saknar. De vet inte att min ”före-ätstörningsvikt” var övervikt, att den viktnivå min kropp är inställd på, grundlades redan som mycket liten, och redan då var långt över det genomsnittliga.

De riskerar att tro att jag var lika ”normalviktig” som de innan min ätstörning började, och förstår inte att min ”naturliga normalvikt ” redan från början låg betydligt högre än andras. Än deras.

Ja, jag är tillbaka i mitt utgångsläge, min”naturliga normalvikt” nu, men det innebär ju inte att någon som hade en annan ”naturlig normalvikt” innan sin ätstörning kommer att bli lika tjock som jag, det betyder snarare att de går tillbaka till sin egen ”naturliga normalvikt”, vad nu den var.

Dvs var man inte tjock innan ätstörningen blir man det knappast efter heller. De allra flesta fd ätstörda jag träffat är faktiskt ganska smala (utan att vara magra) och det är ganska sällsynt med någon som blir så tjock som jag är nu. För de har haft en annan utgångspunkt, andra förutsättningar.

Men som sagt, det kan de ju inte veta. De ser ju bara vad de ser idag. Hur tjock jag är. Och tror att de måste bli likadana. Fast det inte alls är så. Så jag hade bestämt mig för att hålla tyst, men blev överrumplad att blotta mig, och undrar nu vart det leder. Inte för mig, jag klarar mig, men för den stackars ätstörda person som ställde den raka frågan och fick mitt ärliga svar. Men som inte alls vet hela bilden.

Hur skall man förklara att varje människas kropp är ett tempel, en kyrka som Gud vill använda och bo i. Men alla kyrkor är inte likadana. En del är vackra gotiska katedraler