Positiv fred. Och negativ?

På facebook för jag för närvande en diskussion med min svärdotter och andra initierade och engagerade människor, unga och gamla. Den handlar om situationen i Libyen, för eller emot flygförbud. Hur vet man vad som är rätt eller fel? Vad som blir bäst för flest människor i det långa loppet, eller vilket mått man nu skall använda, för att ta ställning i en sådan, närmast omöjlig, fråga.

Enligt Wikipedia, uppslagsverket på internet, är Fred är ett tillstånd av harmoni, med en avsaknad av aggressioner. Termen används för att beskriva avslutningen eller en avstanning av internationell konflikt; i detta sammanhang är fred motsatsen till krig. Den används även för inre konflikter, och betyder då att man har uppnått ro eller jämvikt i sinnet.

Inom fredsforskningen talar man om positiv fred och negativ fred, men även inom det kulturella och religiösa etablissemanget finns en mängd olika skolor och åsikter och tankar om vad fred verkligen är
Positiv fred är nära besläktad med civilisationsbetingade fredsbegrepp, som shalom inom judendomen och eirene inom den grekiska mytologin. Andra exempel på detta är ahimsa och shanti inom hinduismen, som syftar till att ha fredliga samhällen och positiva förhållanden till gudomarna, naturen och den inre friden.
Denna positiva fred är alltså en strävan mot fredliga relationer mellan olika sociala grupper och nationer. Begreppet beskriver ett förhållande karaktäriserat av respekt, rättvisa och välvilja och framhåller att det även vid frånvaron av direkt våld dör eller skadas människor (psykiskt eller fysiskt). Något som gör att de inte längre kan leva ett fullvärdigt liv. Detta på grund av ojämlikheten i samhälleliga strukturer. Institutionellt våld, exploatering, rasism eller frånvaron av lika möjligheter är exempel. Positiv fred uppnås alltså först när det strukturella våldet har avlägsnats och frihet, jämlikhet, integration etc. har realiserats. Den som utövar våldet (aktören) är ofta svårdefinierbar (till skillnad vid direkt våld) och våldet är ofta fördröjt. Den fredsforskning som är inriktad mot positiv fred har ökat allt mer under de senaste åren medan den negativa minskar. Strävan efter positiv fred är en process som aldrig tar slut .

Negativ fred däremot definieras då som avslutningen på ett krig eller tillståndet mellan två krig. Tillståndet är, traditionellt och huvudsakligen, statscentrerat och har som utgångspunkt att alla sociala enheter ytterst vilar på våld där den starkaste parten alltid tar till våldet för att kuva den svagare och på så sätt behålla relationen och lugnet eller för att vinna fördelar. Freden görs negativ då den inte ses som något naturligt utan snarare i motsatsförhållande till kriget. Målet är självklart att undvika krig. För att i det längsta skjuta upp kriget kan staterna använda sig av alliansbyggnad genom traktat och pakter. Allt för att upprätthålla maktbalansen och på så sätt avskräcka andra från aggressioner.
Så långt Wikipedia…

Jag tänker att detta resonemang egentligen handlar om vår människosyn, eller kanske vår syn på tillvaron, som i grund och botten god eller ond. På något plan är det som skämtet om hur vi ser på en situationen. Vi har ett glas framför oss, Vattenytan är lokaliserad på en nivå halvägs mellan botten och glasets mynning. Är glaset halvtomt? Eller är det halvfullt?

Likadant kan vi se på freden, eller friden. Är det ett tillstånd av där vi slipper undan våld och förstörelse? Eller är det en tillvaro där rättvisa, frihet och jämlikhet råder?

För 20 år sedan revs Berlinmuren av frihetslängtande tyskar. I våra dagar går en brand genom framförallt arabvärlden. I land efter land reser sig nu befolkningen och strider för sin frihet. Kan man betrakta detta våld som en strävan efter fred? Eller är det den tysta kuvade massan under diktaturens regim som lever i fred?

Å ena sidan säger Jesus till oss att vi alltid skall vända andra kinden till om någon slår till oss i ansiktet, å andra sidan varnar han att i Lukas’ evangelium att man inte alltid kan stå oengagerad och vara alla till lags. Också när det gäller Jesus måste man välja sida. Jesus säger ”Jag har kommit för att tända en eld på jorden. Om den ändå redan brann!…..Tror ni jag är här för att skapa fred på jorden? Nej, säger jag, men splittring! Ty där fem bor i ett hus skall de i fortsättningen leva splittrade, tre mot två och två mot tre, far mot son och son mot far, mor mot dotter och dotter mot mor, svärmor mot sonhustru och sonhustru mot svärmor."

En rakryggad, stolt och hederlig fred, gör det möjligt att leva i frid med sin Gud och sin själ, medan en kuvad och tystad våldseftergift i längden skapar än mer hat och ofrid. Inom och mellan människor.

Vad skulle vi kunna göra för att få mer frid i vår värld?
Vad innebär Guds frid? Hur får man del av den?

”Hevenu shalom aleychem”

så sjöng man på 70-talet, när jag var tonåring och peace-rörelsen levde glada dagar.
”With words of peace now we great you” hette sången på engelska.

Att hälsa varandra med en önskan om fred, och frid, är djupt mänskligt och universellt. Friden, eller freden , är ett grundläggande livsbehov som vi vill se tillfredställt hos såväl oss själva som dem vi håller av.
Fredshälsningen förekommer i olika språk och kultur kretsar. I arabiska länder används uttrycket Assalamu Alaikum (السلام عليكم, As-Salāmu `Alaikum) en hälsningsfras som används av såväl muslimer som till stor del allmänt bland folk, alltså även kristna araber), och betyder ungefär "Fred vare med dig".

Shalom är hebreiska, och betyder både frid och fred, bibliska grundord som likt det grekiska ”eiréne”, betyder ”helhet, harmoni, balans och jämvikt”. Att allt är i sin ordning, precis så som Gud avsett från början i sin gudomliga skapelseordning.

I vårt eget språkbruk använder vi ofta ”fred” när det gäller relationer i större sammanhang (mellan människor, samhälle och länder, fred med skapelsen) och frid för människans inre liv. De bibliska orden rymmer båda dessa aspekter.

1 Kor 14:22. Står det att ”Gud är inte oordningens Gud utan fridens.”
När det råder ofred är människan och skapelsen hotad:

Och Job klagar ”Det jag fruktade har drabbat mig, det jag bävade för har nått mig. Jag finner ingen frid, ingen ro, ingen vila, bara vånda och kval”.

Enligt den kristna tron ger Gud människan frid och fred, vilket är något helt annat än det världen ger:
I Psaltarens fjärde psalmen läser vi ”Många säger: "Vem kan ge oss lycka?" Herre, låt ditt ansikte lysa över oss. Av dig har jag fått en större glädje än de som fått korn och vin i mängd. Jag lägger mig ner i frid och sover. Du, Herre, låter mig bo i trygghet.”

I Johannesevangeliet säger Jesus till sina lärjungar: Frid lämnar jag kvar åt er , min frid ger jag er. Jag ger er inte det som världen ger. Känn ingen oro och tappa inte modet.

Och precis innan vi firar nattvard tillsammans, också här i vår Svenska Kyrkan idag, hälsar vi varandra med orden ”Herrens frid”, eller ”Guds frid”.
Också vi önskar frid och fred till varandra.

Några frågor att fundera på, att resonera om, för den som har lust:

Hur definierar du frid?
Är det någon skillnad på fred och frid?
Vad är det för skillnad på Guds frid och det världen kan ge?
Vad menar vi egentligen när vi önskar varandra: ”Herrens frid”?

Vårt liv är ett främmande land,
där vi vandrar vid avgrundens rand.
Jag är här. Vill du hålla min hand?