Corona

Åh Corona, Corona, jag hatar dig Corona!
Och då har jag inte ens blivit sjuk av dig, än. Tror jag.
Men förutom allt annat lidande, elände och krångel detta virus förorsakar mänskligheten detta år, blir man ju helt galet nojig på sina egna små krämpor.  Inte för egen del, jag lever ännu i den något grandiosa (van?)föreställningen att jag har ett så osedvanligt robust immunförsvar att till och med Corona endast skulle drabba mig som en liten fläkt. Eller kanske just det, eftersom jag tror att till och med Corona inte skulle drabba mig med mer än lite ruggighet och snuva, blir jag så in i vassen osäker när jag skall tolka de minimala symtom som ändå drabbar mig.
Ja, jag har hostat lite mer än vanligt senaste dygnen. Men det beror väl på att det är något här på östkusten som blommar och som jag inte tål? Trots mina medicineringsförsök med kortisonsprayet. Det kan ju inte vara något.
Men, det där onda, svullna och röda svalget jag vaknade med i morse. Hur skall jag bortförklara det? Så har jag det inte som vanligt.....bara att tugga i sig: ”symtom på luftvägsinfektion-> stanna hemma”
OK, OK, jag är hemma! Jobbar som vanligt (fast hemifrån) och halsen är bättre, hostan ungefär som i går och i förrgår: finns men inte farlig. Tempen 37,3 imponerar inte på en doktor....
Men det har ju inte blivit sämre, snarare lite bättre. Och det har ju (som vanligt med mina sjukor) knappast märkts alls. Då kan jag väl gå och jobba imorgon?! Eller hur, visst kan jag det, snälla!?!
Sms-ar chefen för att få lite medhåll, och hon uttrycker sina sympatier, MEN säger samtidigt att jag skall följa de instruktioner vi har från sjukvårdsledningen. Så, även om jag kan dem utantill, går jag in på hemsidan och läser: ” två symtomfria dagar hemma innan åter till jobbet....”. Men om man nästan inte hade några symtom då? Måste man ändå vara hemma i två dagar i alla fall?
Åh, jag hatar det här!
Jag kan inte vara hemma. Det är så mycket som blir knasigt, svårt och krångligt på jobbet då. JAG VILL INTE!!
Samtidigt är jag ju vuxen, medicinskt ledningsansvarig, borde vara förnuftig och det hela. Katastrofen som skulle uppstå om jag faktiskt hade (har?) covid-19 och går dit och smittar dem allihop, är ju närmast förstasidesstoff för Expressen.
Och det vill jag inte utsätta oss för.
Så, jag har sagt det förr, lär få säga det igen: en skrävlare biter i gräset.
Men hade det inte varit för denna Corona-noja, hade jag gjort som vanligt: tänkt att: äsch, det går över. Och gått till jobbet i alla fall!

Sista dagen?

Ser ut som om det är nu vi borde börja?

Sista dagen

Fyra veckor är lång tid. Nästan för lång för att vara borta från jobbet och ha semester. Försöka ha semester. Det finns så mycket att göra, så mycket jag vill, och rätt mycket jag borde. Men till syvende och sist blev det inte så mycket gjort. Skall man vara ledsen över det?
Ångerfull? Eller nöja sig med att det är som det är?
Våndas en hel del över att komma tillbaka till jobbet. Undrar hur vi skall få ihop sommaren.
Dagen innan jag skall åter från fyra veckors semester är jag alltså inte alls utvilad, utan orolig, över hur det här skall gå.
Det är klart det går. Det gör det alltid. Men prioriteringarna blir hårdare när tiden inte räcker till.
Patientsamtalen blir  kortare och färre, besluten snabbare och, kanske, på mindre fullständigt underlag.
Jag brukar undra vad jag våndas över. Vi har, trots våra brister, en läkartäthet i den svenska psykiatrin som vi kan vara stolta över. Såväl på många håll ute i världen, som tidigare i vårt eget land, är/var det en oerhörd lyx att bara ha 40 patienter att ta hand om. En ynnest och stor förmån att, kanske, kunna prata med varje patient någon liten stund, varje vecka, Eller åtminstone varannan.
Men så ser inte förväntan ut idag.Idag är såväl patienter, som personal, kollegor, organisation och vårdgrannar, helt inställda på att jag skall ha all tid i världen, just nu, att ägna åt deras fråga, deras problem. Och var och en tycker det är lika viktigt.
Redan nu vet jag att jag har ett antal yttranden att skriva. Berättelser och analyser rörande situationer där saker inträffat som inte gått så bra. Ibland är dessa händelseanalyser viktiga, ja helt nödvändiga, för att vi skall kunna bedriva en god och säker vård i framtiden, men (känns det som) lika ofta är det klagomål på saker där vi inte kunnat göra annorlunda, eller händelser som ligger helt utanför vår kontroll. Detta skrivande tar tid. Mycket tid. Och när personal och patienter vill ha, och behöver, min uppmärksamhet blir det lätt att skrivandet skjuts upp. Och får göras hemma.På kvällar och nätter. Liksom journalgranskning,schemaläggning och allt annat ”administrativt” (och tråkigt😉).
Så nätterna blir långa, och dagarna fyllda, och tröttheten flåsar mig i nacken redan innan jag börjat jobba.....

Vatten. Mycket vatten är det.

Asocial

Samvaron med andra är tillvarons kitt. Det som håller vårt samhälle ihop.
Samhället är en nödvändig uppfinning eftersom vi människor genom århundradena och -tusenden blivit alltmer beroende av varandra. Vår tillvaro har blivit alltmer specialiserad. Skomakaren har koncentrerat sig på att göra skor. Och blivit bäst på det. Bonden har odlat grödan och mjölnaren malt den. Bagaren bakar bröd och sömmerskan syr kläder av det tyg vävaren framställt. Var och en  blir specialister på sin lilla del av samhällsbygget, av vår gemensamma tillvaro.  Kunde jag vara en eremit som odlade min egen mat och sydde mina egna kläder skulle jag inte behöva umgås med andra. Och inte behöva anpassa mig till deras önskemål och sätt att framleva sina liv.
Men så är det inte.
Jag är inte en eremit.
Jag lever ett sammanhang där jag är ömsesidigt beroende av en mängd andra människor. Jag beroende av dem, och de beroende av mig.
Så nödvändigt. Och så tröttsamt.
När jag var yngre trodde jag att mitt existensberättigande, min  möjlighet att få del i detta samhälle, var att vara andra till lags. Att göra och säga, att vara det de förväntade sig och önskade av mig.
Det var tröttsamt. Det som var jag, som möjligen kunde varit jag, förtvinade och försvann, under lagret av försök att vara till lags. För att få ett existensberättigande, för att ha rätt att finnas.
Jag jobbade hårt på det, var social och trevlig. Pejlade in alla andras behov, sträckte mig lite till för att räcka ännu längre....
Så gick det som det gick också. Sönder.
Under min tid på sjukhuset, och den långa perioden av sjukskrivning därefter, insåg jag att de klarade sig alldeles utmärkt utan mig. Jag kunde vara död, och de flesta skulle inte notera skillnaden.
Inte ens alla dessa patienter vilka såg mig som deras personliga räddningsplanka, saknade mig speciellt när jag var borta. Satt ur spel. Jag var helt överflödig, onödig, ointressant och borta.

De enda som verkligen behövde mig var mina närmaste, den där mannen jag är gift med, och de två pojkarna, vilka nu är fullt vuxna män, men för vilka jag skulle gå genom eld och vatten. För vilka jag skulle ”sälja min själ till djävulen” ( fast just det skulle jag ju inte...). De tre. (Och ett fåtal till, syskonbarnen framförallt)  Inga andra.

Och på något sätt var det en så oerhört nyttig lärdom. Jag kan inte rädda hela världen, den vill inte ens bli räddad. Men jag kan finnas här i det lilla, med dem som är mina närmaste, och det kan, det får vara nog.
Så mitt behov av att göra alla glada, att vara alla till lags, att vara ”hela världens storasyster”, klingade av ganska påtagligt, och från att ha varit sååå trevlig, social och utåtriktad, har jag vad åren gått blivit alltmer av enstöring, som visserligen vill ha min familj omkring mig, men helst inte så många fler när jag är ledig. Inga fester eller stora tillställningar för mig. Stillsamt hemmamys är mer min grej.
Och kanske är det så att jag får allt socialt umgänge jag behöver genom mitt arbete? På jobbet träffar jag hela tiden massor med människor som jag måste förhålla mig till, lyssna på, samarbeta med, hela tiden. Och kanske blir det ganska ansträngande och tröttsamt i längden.
Jag har pratat med många andra i så kallade ”relationsyrken” som alltmer upptäckt att de, precis som jag, vad åren går, får ett allt större behov av ensamhet och tystnad när de är lediga.När de får välja själva.

Det betyder inte att vi inte tycker om våra arbeten, eller inte vill ha med människor att göra, bara att vi på vår fritid behöver vila från relaterandet och socialiserandet och gå vår egen väg. Nej, vi är inga eremiter, ingen av oss är eremiter, vi behöver varandra, vi vill leva i samspel med varandra. Men vi behöver ibland också vila från samspelandet, och bara vara, själva. Asociala.

Tid

Ganska exakt en vecka kvar av min semester. Är det bra, eller är det inte det?
Borde jag börjat jobba redan på måndag? Eller kanske förra måndagen?
Är jag utvilad? Eller uttråkad?
Vad är det som gör att jag, trots oceaner av tid och möjlighet inte får så mycket gjort?
Ren och skär slöhet kanske? Ackumulerad trötthet....?

Såååå arg!!

Den där ilskan, och frustrationen. När man är så grymt irriterad på alla och envar, som kommer i ens väg. Alla de andra. De som inte förstår, inte tar hänsyn, utan bara kräver.
Vad handlar den om? Egentligen?
För inte kan väl det vara så att världen är befolkad enbart av idioter?
Nog handlar det om att mina behov och önskningar inte matchas av vad de kan ge?
Att de också är människor med behov och önskningar de med, precis som jag. Men att jag är så upptagen av min egen vånda att jag inte förmår se det. Se dem.

För nog är det så att när man till sist orkar lyfta blicken en gnutta, och se en annan människas synvinkel, då gungar hela mitt eget perspektiv till en smula. Då blir det uppenbara och självklara inte så helt tvärsäkert längre. Då kan det plötsligt finnas andra sätt att se saker, andra orsaker och faktorer till att folk beter sig som de gör, vilka jag inte upptäckt ännu.

Och istället för att fastna i besvikelse och bitterhet kan en liten gnutta nyfikenhet väckas.