torsdag 19 april 2012

Våga vara sårbar.

"Ja, i svagheten blir kraften störst. Därför vill jag helst skryta med min svaghet, så att Kristi kraft kan omsluta mig. Jag gläds åt svaghet, förolämpningar, svårigheter, förföljelser och nöd när det är för Kristi skull. Ty när jag är svag, då är jag stark".
1 Kor 12

Paradoxalt? Eller strikt logiskt?

När jag vågar konfronteras med min egen svaghet, min sårbarhet och mina tillkortakommanden, nog är det då, och först då, som jag verkligen når den insikt och styrka som möjligen skulle kunna hjälpa mig att bemästra den.
Så länge jag inbillar mig att jag själv rår på situationen, kan styra, domdera och ställa, blundar jag för livets realiteter och blir ett lätt rov för mina egna inbillningar. Önskedrömmar kan vara farliga saker. Om de hindrar oss att se den verklighet vi behöver ta itu med.

Att tro

Inte att kunna. Eller kanske ens vilja. Men att acceptera möjligheten. Och någon gång våga hoppas.

torsdag 12 april 2012

Visst får man vara tacksam?

Denna vårvinter har inte liknat någon annan. (Vilken vårvinter gör egentligen det?)
Två nya arbeten och en stimulerande utbildning, parallellt med rudimentära försök att få mitt lilla företag på banan. Nej, jag kan väl inte vara riktigt klok. Medgives villigt. Har väl aldrig varit, men är det värre än någonsin nu?
Nej, jag tror faktiskt inte det.
Mitt i kaoset är jag faktiskt mindre stressad än jag trodde möjligt.
Periodvis har jag väl ifrågasatt om jag egentligen klarar av det där läkarjobbet jag åtagit mig. Långsam, tvångsmässig och omständlig som jag är.
Men ändå; jag försöker ta en dag i taget, gilla läget trots. Jag gör så gott jag kan, och kanske får det vara nog. Det FÅR vara nog.
Och för det mesta lyckas jag också hålla fast vid den tanken och inte dras ned i hopplöshetens och självömkans bottenlösa träsk. Jag gör så gott jag kan. Och det är kanske inte bra, kanske inte ens tillräckligt gott nog, men det är det jag klarar av. Och jag jobbar på det. Dag efter dag.

Idag har vi haft studiedag med mitt team i psykiatrin. Timmar av livliga samtal om vårt arbete och hur vi kan förbättra det till gagn såväl för våra patienter som för oss själva. Mycket prat, många skratt. Olika åsikter, god stämning. Omsorg och högt i tak. Konstruktiva förslag och ömsesidig stöttning när inga lösningar synes inom räckhåll. We are in this together. Och vi gör så gott vi kan! Och allihop försöker vi få de bristande och otillräckliga resurserna att räcka så långt bara möjligt är, samtidigt som vi jobbar på att ej förtvivla inför det massiva lidande vi möter. För det är ju som vår enhetschef säger: av alla dem som remitteras eller söker sig till oss är det ju inte speciellt många som gör det "i onödan".

Varför ökningen då?
Mår människor sämre psykiskt? Ställer livet och tillvaron högre krav nuförtiden? Ställer vi själva högre krav på att ha ett gott liv? Förväntar vi oss bot och hjälp med allt det där som tidigare generationer fick acceptera, leva och dö med?
Och var går den bortre gränsen? Hur många karaktärsdrag och dysfunktionella personlighetsaspekter kan vi förvänta oss att få åtgärdade? När börjar det hela närma sig plastikpsykiatri? Alla stöpta i samma strömlinjeformade yuppieform. Eller den moderna (men ack så förhatliga) Svensson, om du vill.

Frågorna blir egentligen inte färre. Men reflektionen ger medvetenhet, och därmed,(åtminstone för mig) mer tillfredställelse och mindre uppgivenhet Och bara det är väl guld värt??
Med fler frågor än svar går vi vidare i vår kamp mot plågan och lidandet. Men vi delar vår strävan.
Och detta faktum gör oss starka.

Du kan le.....

söndag 8 april 2012

Postmodernism, pietism och socialliberalism

Låter det som en acceptabel kombination?

Uppvuxen med mångfaldstänkandet som grundsten: "att vara liberal är att vara kluven".
Att alltid kunna se andra sidor av ett problem, alltid hitta någon annans ingångsvinkel. Och i grund och botten faktiskt inte tro att min syn på något sätt skulle vara riktigare eller sannare. För någon annan än mig själv.
Medför att man aldrig är tvärsäker, att man alltid är beredd att lyssna in en annan åsikt och att faktiskt ändra sin egen ståndpunkt om det man möter låter klokt och övertygande.
Jag är alltså en av många människor. Alla lika viktiga, alla med tanke, vilja, och beslutsförmåga att, åtminstone i någon utsträckning, ta ansvar för sitt liv, sina ställningstaganden och sina handlingar.
Och för mig är också detta med den enskildes förmåga, rättighet och skyldighet, att ta ansvar ett mänskligt signum. Ett tecken på vår värdighet som människa. Det faktum att vi människor kan reflektera över våra val, medför att vi ändå får tilltros kapaciteten att göra medvetna val. Och de valen måste vi göra alldeles själva. Det finns ingen stor organisation att gömma sig bakom. I etikens och moralens yttersta utpost får var och en fatta sina egna personliga val och ta ansvar för de konsekvenser de medför. På kort såväl som på lång sikt. Till yttermera visso är konsekvenserna av våra val inte alltid överskådliga. De sprider sig som ringar på vattnet och får följder långt utanför det vi till en början räknat med. Men också detta är i någon mån sådant som vi kan/får bära ansvr för. Ansvaret kan kännas tungt, men är alltså kvittot på att vi faktiskt är fria och kan fatta våra egna beslut.
Och konsekvensen av att jag inte på något sätt är bättre skickad att fatta dessa beslut än andra, att deras åsikter är lika viktiga som mina blir att jag, så långt möjligt, måste försöka göra allt för att andra skall ha möjlighet att verkställa sina egna beslut och leva efter sin egen övertygelse. Således måste jag i solidarietet med mina medmänniskor fatta mina beslut så att de inte inkräktar på andras möjligheter.

Sammanfattningsvis kan man alltså säga att ismerna i detta inläggs titel också kunde beskrivits med följande ord: mångfald, solidarietet och individuellt ansvar. I god kombination. What a world it would be....

Oh,Happy day

lördag 7 april 2012

När blir påsken glad?

När det gäller religiösa och kulturella frågor där riter och traditioner är av så stor betydelse för meningsbärandet, tycker jag ändå att en ambition att upprätthålla en viss stringens i tänkandet är av nöden. Tror inte jag egentligen är någon principryttare, men jag tycker om att förstå vad jag själv gör. Och varför.
Våra stora kristna högtider: jul, påsk, kristi himmelsfärd och pingst har ju var och en sin tydligt angivna dag i vårt kyrkoår. Julen firas på juldagen, påsken på påskdagen i våra gudstjänster.
I Sverige (och kanske på andra håll) finns dock en tendens att inleda firandet redan på "aftonen", dvs kvällen före. Jag har förstått det så att eftersom "helgen" inträder redan från helgsmålet (=söndagens första vesper) vid 18-tiden på kvällen dygnet innan, har man påbörjat firandet från denna tidpunkt. Lite prematurt kan man tycka, att i hemmen börja fira Jesu födelse, eller uppståndelse, innan det egentligen inträffat, men vi vet ju vad som händer, så det kanske får ursäktas oss att vi i glädjen och ivern har lite svårt att vänta ända till tolvslaget på natten.
Således kan jag motivera att jag firar påskafton och julafton med festligheter, och önskar vänner och bekanta "Glad Påsk" respektive "God Jul" cirka 6 timmar innan det egentligen är tillämpligt. Det finns , för mig tillräcklig, teoretisk och traditionell bakgrund att göra detta avsteg från grundprincipen (högtiden firas på sin rätta dag).
Att sedan flytta detta firande, och önskande, allt tidigare har jag svårare att förstå. Julen kanske inte är så allvarligt, men när det handlar om påsken riskerar en stor och grundläggande del av påskens budskap och innebörd gå förlorad om vi lite lättvindligt "hoppar över" Jesu lidande och död, och omedelbart skyndar vidare att glädja oss över uppståndelsen.
Det är plågan och nederlaget som gör glädjen desto större. Det senare kommer inte utan det förra.
Så därför vägrar jag idogt, att respondera när mina vänner på facebook och annorstädes vänligt hälsar mig med ett "Glad påsk" redan från skärtorsdagen". Jag kan "gilla" att de tänker i dessa banor, men kommer själv inte önska någon Glad Påsk förrän jag samtidigt kan säga "Kristus är uppstånden. Ja, han är sannerligen uppstånden!". Och dit är det ännu ganska många timmar......