Jag vill inte ljuga, vädjade hon. Jag kan inte!
Och jag förbannade det sociala spel vi alla spelar, där lögnen är en del av hur vi relaterar till varandra. I största välmening, naturligtvis. Vita lögner för att skydda, för att inte såra.
Men när vi tappar greppet om våra lögner? När de börjar leva sitt eget liv och ställa till med omöjliga situationer vi inte kan ta oss ur. När det som var menat som skydd och omsorg, plötsligt blir ett dödligt vapen, som hugger djupa sår i din själ? Vad gör vi då? Hur hanterar vi det? Hur står vi ut?
Jag kan inte annat än instämma. Jag hatar att ljuga. Är så erbarmligt dålig på det. Saknar helt pokerface.
Och samtidigt blir jag indragen i spelet. Det sociala spelet.
För jag vet ju att min Sanning, inte alltid är den andres sanning. Att det jag hört, förstått, tolkat. Inte alltid tolkats på samma sätt av den andre. Att hen kan ha uppfattat vad som verkligen hände, vårt samröre, vårt samtal, annorlunda. Än vad jag gjorde..
Och eftersom jag vet att jag inte alltid har tolkningsföreträde utan måste försöka förstå också den andres perspektiv, hens syn på situationen, har jag svårt att alltid tala (Min) sanning. Ibland lyssnar jag in hur den andres sanning ser ut, prövar om den kan vävas ihop med min på något konstruktivt sätt, och stämmer in i något slags kompromissbeskrivning av verkligheten. Inte riktigt lögn, men inte heller min sanning. En anpassning där jag försöker få min verklighet att synkronisera med omvärldens. Ansträngande, ack så ansträngande.och svårt att komma ihåg och hantera. Men inte riktigt lögn heller.
Och egentligen gör det inte så mycket om verkligheten spretar lite här och där. Vi får aldrig en entydig och fullständig bild, det saknas alltid bitar. Och det får vi leva med.
Bättre att veta att det är så, och erkänna det. Än att låtsas som om verkligheten, att Sanningen, är en evig, definitiv och oföränderlig konstant som inte går att rucka på. Och att alla avsteg är lögn....
Det finns ingen definitiv sanning. Sanningen bygger vi tillsammans, mellan oss, utifrån våra olika erfarenheter. Och därför finns det heller ingen värre lögn, än den när vi gör våld på, och går emot, vår egen enskilda övertygelse. Då ljuger vi mot oss själva. Och då är vi ute på farliga vatten.
Där vi kan tappa oss själva, förlora respekten för vår egen integritet. Och det är det värsta av allt.
Min sanning kanske inte är din sanning. Men min sanning är min. Ibland kan jag tumma lite på,den för att smörja det sociala mellanmänskliga maskineriet, men det finns alltid en gräns. En gräns där den vita, välmenande lögnen, kan leda till att jag förlorar min integritet och min självrespekt.
Och där vill vi inte hamna. Där skall vi aldrig hamna.
