Some days

 

Kalejdoskop

 Livet är som ett kalejdoskop. Vrid lite åt höger, eller åt vänster. Och allt ser helt annorlunda ut.

The tree

 

Good enough

”Good enough” var ett begrepp jag första gången blev bekant med under min grundläggande psykoterapi-utbildning. Vi läste Winnicott och en värld där ”perfekt ” inte alltid  är bäst, öppnade sig. Detta må vara märkligt med min kristna bakgrund och uppfostran, men Paulus omfamnande av sin egen svaghet blev aldrig speciellt uppmärksammad i mina kretsar. Inte ens Jesus uppenbara mänsklighet och sårbarhet fick så mycket fokus, utan det var kärleken, styrkan och förmågan att uppoffra sig för andra som lyftes fram.

Jag såg mig själv som en ”doer” snarare än som en ”thinker”, och identifierade mig mycket med den ”busy” Marta, snarare än med den lyssnande Maria……och jag var så glad att Marta också fick vara med, med allt sitt stök och fix.

Redan som liten insåg jag att jag inte riktigt dög. Hur jag än ansträngde mig kunde jag inte göra alla nöjda. Hur gärna jag än ville och försökte. Så var det aldrig tillräckligt.

Men naturligtvis fortsatte jag att försöka. Ville så gärna vara duktig, helst bäst, på allt, perfekt. Men fick liksom aldrig till det. Och eftersom medelmåttig, eller good enough inte var ett alternativ i min värld, var jag misslyckad. Totalt misslyckad. 

Och dessutom udda, och utanför. Inte söt och smal som de andra flickorna. Utan lång och tjock, en elvaåring i en vuxen kvinnas kropp, samt talför, impulsiv och livlig, och  hade lätt för att lära. Blev inte bara extremt annorlunda, utan också hotfull, framför allt för mina jämnåriga. De som aldrig förstod sig på mig, hade naturligtvis lite svårt att inkludera mig i sin krets. Och naturligtvis blev budskapet att jag inte dög…

Med de vuxna gick det bättre, lärare, scoutledare och andra , såg ”det konstiga barnets” resurser och stöttade och uppmuntrade. Inte för att det gjorde mig mindre utanför de jämnårigas skara, men det hjälpte mig  att uthärda och kämpa vidare. För visst fick jag uppskattning och feedback, om än inte av dem jag helst ville ha det.

Och jag valde att odla mina styrkor, att gå  min egen väg. Det var ju den enda möjliga…

Men strävan efter att vara duktig, ”perfekt” hade format mig. Och drev mig vidare.

Ständigt  misslyckades jag. Och fick ”bita i gräset”.

Och i så många år kom jag igen, och igen och igen. I mina försök att göra alla till lags. Att passa in.

Tills det verkligen inte gick längre .och jag checkade ut helt och hållet.

Gav upp, lade ner projektet och tänkte vad sjutton, är det meningslöst alltihop? Egentligen?

Eller finns det någon mening till och med med mina tillkortakommanden?

Att jag skall lära mig något? Kanske förstå något?

Det var då jag började förstå att min egen vilja, mina egna ambitioner hela tiden ledde mig fel. Gjorde att jag satte mig i omöjliga situationer och sammanhang. Och att det handlade om att ge upp allt det där, och ställa mig till förfogande.

Till Guds förfogande.

Ske din vilja. 

Oavsett om jag förstår ett enda dugg av varför du vill att jag skall vara här, eller göra något speciellt. Så måste jag ställa mig till ditt, Guds, förfogande och acceptera det du bjuder mig att göra, att leva i, att hantera.

För om det är min vilja som skall råda, mina beslut som får sista ordet, blir ju också ansvaret, och ensamheten, så monumental att jag inte står ut, inte kan hantera det.

Så Gud,  jag behöver dig, oavsett om du finns eller inte, för att slippa vara ensam i universum.Slippa stå som sista ansvarig för alla knasiga beslut . För att klara att leva i denna helt osannolika, helt oförståeliga tillvaro.

Och egentligen är ju det ett val. Antingen väljer jag att tro att Gud finns, och lever som om hen gör det. Eller så bestämmer jag mig för att Gud inte finns och konstaterar att tillvaron är meningslös….

Men tänker också (fegt nog) att det är värre att ha missat en Gud som finns, än att ha trott på en Gud som inte finns……

Och när jag nu valt att tro på dig, måste jag ju, i konsekvensens namn, också tro att du har en avsikt med mitt liv, ett uppdrag för just mig( och alla andra som du givit livet) och att det inte är upp till mig att avgöra vad det är. Utan att jag snällt får vänta tills jag förstår vad du vill. Om det så skall dröja ett helt liv.

Och när jag börjar ana vad du vill, är det bara att kasta sig in och prova. Var det fel lär jag ju förstå det småningom. Var det rätt visar det sig också.

Gud, mitt liv i dina händer.

Vilken lättnad, vilken trygghet. Vilken frid!

Och helt tillräcklig. Helt ”good enough ”. För det är sådan jag är skapad av Gud.  Och det är tillräckligt.

Matrjoskja -den ryska trädockan 🪆

 

Jag har alltid varit fascinerad av ryska trädockor. Som barn önskade jag mig en intensivt. Men fick aldrig någon. Tror helt enkelt  inte de vuxna kunde förstå hur spännande det var med en liten person, inuti en större person, som i sin tur göms inne i en ännu större person.

Kanske är det överraskningen när det plötsligt dyker upp en till, inuti, som är så lockande?

Eller det faktum att vi så ofta ser en yta, men så sällan förstår vad som finns inuti en människa. Och att man som människa ibland lyckas gömma sig under flera lager ”yta”, eller ”fasad”, och länge undgå upptäckt. Som den lilla, lilla person man är, längst där inne. Och ingen någonsin ser det.

Kanhända är alla de där lagren av ”människa” vi sveper omkring oss, egentligen ett skydd. Ett skydd mot granskande blickar och svidande kritik. Kanske behöver jag ibland alla mina ”träskal” för att inte min innersta ”docka”, den där pyttelilla, skall bli alltför illa åtgången?

🪆