Sista skälvande sensommarsekunden...

hämtar jag barnet (28 år) på stationen i Göteborg och tillsammans fäller vi furor och travar ved, i vårt gemensamma "vansinnesprojekt".   Efter salt bad och den dagliga fornmminnespromenaden avnjöts en god middag och nu är det dags för skönhetsömnen. Ny dag väntar i morgon, kanske bjuder den på surfingvind,   i varje fall åker vi sent omsider hemåt för att återvända till vardagens  slit och släp i den ordinarie lunken.

Kyrkoval om tre veckor.....

Så nu är det dags igen: med val till Svenska Kyrkans olika beslutande organ.
En och samma dag röstar vi på ledamöter till kyrkofullmäktige, stiftsfullmäktige och kyrkomötet (=riksnivå).
Av någon anledning har många svårt att skilja på vilka frågor som avhandlas på de olika nivåerna.  Och vi som är engagerade i lokala nomineringsgrupper får frågor om kvinnliga präster och samkönade äktenskap.   Som om vi skulle kunna, eller vilja, påverka dessa övergripande ideologiska frågor.  Visst kan vi , var och en som enskilda  församlingsmedlemmar, ha synpunkter i dessa frågor, och har också alla möjligheter att rösta på de grupper som företräder dessa åsikter på nationell nivå, men som lokalt förankrad och verksam förening,skall, och bör, vi inte föra denna diskussion. Vi är övertygade om vår  tillhörighet och lojalitet till den episkopala ordningen i svenska kyrkan, och driver därför inte i grunden teologiska lärofrågor på församlingsnivå.  Däremot är det vårt uppdrag att uttolka och i praktiken  ( på församlingsnivå) omsätta de principiella beslut och inriktningar som  kyrkomötet beslutar om.
Vår kyrka viger präster av såväl manligt som kvinnligt kön, och vi i den lokala nomineringsgruppen ser ingen som helst anledning att ifrågasätta denna ordning.   Likaledes har vårt kyrkomöte beslutat om samkönade äktenskap och som lokal nomineringsgrupp tar vi inte heller någon ställning i denna fråga, utan överlåter till våra medlemmar  att själva fatta  beslut vilken grupp de vill stödja i dessa frågor.
Rent generellt är vi för den enskilda individens egna ställningstaganden, snarare än att tvinga in någon i en kollektivanslutningsfålla i denna eller andra frågor.

Sensommardagar

När skolorna börjat och semesterfirarna åkt hem, är det ganska tomt på vägar och stränder: Rönnbären, renfanan och nyponen mognar, och också en vissen akleja har sitt mått av skönhet....... 

Berättelsen om mig själv som själavårdare - en förhandsvisning...

Ingen blir nog förvånad över att berättelsen om mig själv som själavårdare börjar med två helt andra personer.

  Dessa två personer är dels min mormor specerihandlardottern Solvig Håkansson i Göteborg, och  dels John Wesley, prästen i anglikanska kyrkan som, inspirerad av de nya pietistiska och socialt engagerade tankegångarna under 1700-talet startade den rörelse som till en början gick under öknamnet "metodisterna"  pga av det strukturerade och metodiska sätt på vilket de försökte läsa bibeln, be och tillämpa det kristna budskapet.

När mormor Solvig  första gången hörde talas John Wesley vet jag inte.  Möjligen var det av en slump som den  nystartade Matteus metodistförsamling kom att bygga sin kyrka i samma kvarter på Hisingen där min mormors familj bodde.  När kyrkobyggnaden stod färdig var mormor  Solvig en 10 år gammal  pigg och vetgirig flicka som i metodistförsamlingen hittade en tillhörighet och en tro som kom att bära hela hennes 97 år långa liv.  Wesleys tankar blev den tolkningsram som präglade  hela hennes och hennes familjs tillvaro.

Mormor var snabbtänkt och studiebegåvad, men nr 5 av 11 barn och flicka dessutom.  Hon gick i Fruntimmersföreningens flickskola men något tal om att hon skulle ta studenten var det nog aldrig, även om mormor själv gärna skulle blivit lärarinna om hon fått möjligheten.  Tidigt hittade hon också sin fästman, den 10 år äldre musikdirektören Torsten Kristoferson, tillika organist i församlingen, och giftermålet dem emellan gjorde ju vidare studier "helt onödiga" då hon nu blev hemmafru och snart nog hade  egna små barn att ta hand om.  Men studielängtan fanns kvar, de bägge sönerna fick akademiska utbildningar medan enda dottern  Ragnhild till föräldrarnas sorg blev gravid och var tvungen att gifta sig redan vid 20 års ålder. 

Den flicka som då föddes blev nästan lika mycket mormors baby som sin unga mammas, och kom att  från mycket unga år präglas av den tro och de tankegångar som rådde i Solvigs hem.

Det sociala ansvarstagandet och  personliga engagemanget var centralt, liksom det pietistiska egna ställningstagandet. Moralens fana hölls fortfarande högt. Barnens bibel, söndagsskolan, barnkören och juniorverksamheten fyllde på  referensramarna. Men det var mycket städat, man följde alla föreskrifter och gjorde det som förväntades, men man talade inte så mycket om sin personliga gudsupplevelse, man  bad på sin kammare och absolut inte på gator och torg som skrymtarna…..den kristna tron skulle märkas i det sätt man levde, den skulle inte man inte prata om.

Vid 11-12 års ålder var några av oss flickor i juniorgruppen  på studiebesök i en betydligt mer karismatisk grannförsamling (vad vi skulle studera vet jag inte, sannolikt något socialt projekt) då våra värdar plötsligt såg ett lämpligt tillfälle att få oss gediget frälsta.  De låste in oss, ett antal vuxna och vi tre småflickor i ett rum och lade händerna på oss och bad högljutt och envetet om att vi skulle få ta emot den helige Ande.  Mina bägge väninnor hummade väl med, men jag uppfattade detta som extremt obehaglig och satte mig på tvären, kunde inte, ville inte ta emot någon helig Ande som jag inte förstod vad det var, kände mig tvingad och  blev skrämd av de vuxnas högljudda och karismatiskt inlevelsefulla bedjande.  Att någon skulle ta på mig när jag bad var lika otänkbart som att de skulle följa med mig in på toaletten………..detta försök till "tvångsfrälsning"  var, när jag i vuxen ålder ser tillbaka på det, ingenting annat än en regelrätt andlig våldtäkt.

Naturligtvis berättade vi inte om vad vi varit med om för någon hemmavid.  Det var ju våra ledare i juniorgruppen som skickat oss till grannförsamlingen, vi var tillräckligt väluppfostrade för att inte klaga…

Denna händelse bar jag sedan med mig som ett stort sår i själen.  Jag blev förvirrad, var vad det här med kristen tro och Gud egentligen.  Måste jag känna något slags konstig ande som tog mig själv i besittning?  Vad  var det som inte dög med min självklara barnatro?  Hade jag fått alltihop om  bakfoten?  En Gud som tvingar sig på, det stämde inte alls med min föreställning……

Något år senare  var det dags för anmälan till konfirmationsläger.  Den hösten led jag samvets- och moraliska kval av den högre skolan.  Jag visste ju att om jag åkte på konfirmandläger, förväntades jag också bli konfirmerad, då skulle jag själv, högt och tydligt säga ja, jag tror, på vad det nu var den kristna tron egentligen handlade om.  Några andra alternativ, som bakdörr ut, existerade inte i min familj. Den sociala skammen kunde vi inte ta.  Och att stå där framför Gud och låtsas, att säga "jag tror", om jag inte gjorde det, för att andra skulle bli nöjda, var också otänkbart. Det måste vara på riktigt!

Jag vet ärligt talat inte hur jag blev anmäld eller kom iväg, (sannolikt hade jag väl inte något val..) men under lägret löste sig knuten, bitarna lades på plats, jag kunde hitta tillbaka till min egen, lågmälda  tro.  Några av de bilder som användes vid undervisningen har jag fortfarande med mig och bär som "enkla räddningsplankor"  när tvivlen sätter in.

Till konfirmationsdagen skulle vi välja en psalm som vi tyckte om och lära oss utantill,  mitt val blev en psalm av Lina Sandell som fanns i den dåtida metodistpsalmboken men  som nu tagits bort.  Texten lyder: 

1. Gör det lilla du kan,

gör det villigt och glatt,

Snart de dyrbara tillfällen fly!

Efter vår kommer höst, och på dag följer natt,

Då kanhända ej morgon skall gry.

O, var flitig att så, medan ännu är tid,

 Att din skörd måtte mogna i frid!

2.  Gör det lilla du kan och se icke därpå,

Att så ringa, så litet det är!

Ty hur skulle du då väl med lust kunna gå,

 Dit din Mästare sänder dig här?

 Är det uppdrag du fått än, så ringa i sig,

O, var nöjd, att han gav det åt dig!

3. Gör det lilla du kan, lägg ditt hjärta däri,

 Gör det allt för din Frälsare blott,

 Och var viss, att han skall icke döma som vi,

Blir det fråga om stort eller smått!

Se, han själv gör ju allt, vad betyder det då,

Om han ställt dig i led med de små?

4. Gör det lilla du kan och besinna, att Gud

 Hos oss alla blott trohet vill se!

O, så gläds att få gå med hans ringaste bud,

 Och att själv han all hjälp vill bete.

O vad fröjd, om en dag han ock säger till dig:

 Vad du gjorde, det gjorde du mig!

Än  idag förundras jag över trettonåringens klarsynta och konsekventa val och hur bestående meningsfulla dessa rader ännu är för mig 41 år senare.

Eftersom morfar var lärare var jag döpt i Svenska Kyrkan (frikyrkliga lärare hade svårare att få fast tjänst) och under låg- och mellanstadiet sjöng jag med i "statskyrkoförsamlingens" barnkör, men det var först när mina klasskamrater  konfirmerades som jag kom i kontakt med Svenska Kyrkans ungdomsverksamhet på allvar.  Mitt metodistiskt präglade lite återhållna sätt att uttrycka min tro på hittade en ny hemvist i Kyrkans Ungdom,  och under en rad av år var jag aktiv såväl i den ekumeniska frikyrkoförsamling som var min egentliga uppväxtmiljö, som i den lokala "statskyrkoförsamlingen" i Tyresö.

Hemifrån var förväntningarna höga att jag, som uppenbarligen var läsbegåvad, äntligen skulle fullfölja familjedrömmen och skaffa mig en gedigen akademisk utbildning.  Redan tidigt var omgivningens uppfattning att läkarbanan vore ett passande val tydlig för mig, men jag  försökte på olika sätt hävda min egen rätt till livsval och försökte under en period i sena tonåren revoltera genom att tänka mig en framtid som diakon, också det ett människovårdande yrke. Systrarna Marta och Maria i Betania   framstod som föredömen och "rollmodeller", och jag var ytterligt tacksam att också den "flitiga" Marta fick vara en Guds tjänare som Jesus så tydligt visade uppskattning och omsorg om……..Marias stillsamma passivitet förstod jag mig inte riktigt på……….

Ett praktik/volontär år i en svenskkyrklig församling, gjorde dock 19-åringen kraftigt desillusionerad och fick mig att backa från en heltidstillvaro  i kyrkan och påbörja sjuksköterskeutbildning i stället. Alternativet att kunna bli diakon i ett senare skede, bar jag dock med mig.  Några år senare var  jag emellertid åter  på plats i förväntningarnas fålla och fortsatte mina studier på läkarlinjen på Karolinska Institutet.

Det sociala engagemanget har jag burit med mig från barndomen och var länge övertygad om att distriktsläkare var det jag skulle arbeta som.  Med helhetssyn på människan i hennes naturliga miljö.  Men det visade sig under utbildningens, och framför allt AT- tjänstgöringens, gång, att  helhetssynen på kropp och själ i det sociala sammanhanget inte var riktigt så stort inom primärvården som jag hoppats.  Däremot fanns en hel del av detta synsätt inom den socialpsykiatriskt inriktade psykiatri jag kom i kontakt med.   Psykiatri hade aldrig tidigare varit något som väckt mitt intresse, skulle jag bli läkare, skulle jag väl bli "riktig doktor"??

Men när det var dags att börja välja inriktning  hörde jag mig ändå för inom såväl psykiatrin som primärvården och blev erbjuden tjänst på båda ställena.  Efter samråd med min man som tyckte jag verkat gladare och mer tillfreds då jag arbetat inom psykiatrin tidigare, valde jag så denna bana.

Efter några år framstod det som alltmer tydligt för mig att jag "hamnat rätt", jag var övertygad om att min "kallelse" var att arbeta med människor med psykiska svårigheter,   att det var "Guds vilja"  att jag skulle försöka hjälpa dem jag uppfattade som de  "mest utsatta och utstötta" i vårt samhälle.  Att möta den enskilda människan, att lyssna och försöka hjälpa, visade sig vara en gåva jag fått och som det kändes viktigt att förvalta. 

Visserligen var psykiatrin en miljö där kristen tro sågs med stor skepsis och jag kände mig tvingad att vara tystlåten om min övertygelse, men trodde ändå det var min lott: att vara kristen i världen och verka i det tysta.  Gärningarna skulle tala, inte de många orden.

Ibland konfronterades jag med svåra val, ofta kände jag vanmakt och förtvivlan över att behöva förtiga eller till och med förneka den Gud jag trodde på, men på det stora hela fungerade det bra.

Åren gick, arbetsbelastningen var hög, omorganisationer genomfördes, kollegorna slutade och arbetsbelastningen och pressen att hinna hjälpa  blev ännu högre.  Samtidigt gick jag grundläggande psykoterapiutbildning med såväl teoretiska studier, praktik  och egen terapi.  Efter att även drabbats av en del mycket  svåra händelser i familjen började jag successivt känna mig alltmer sliten och otillräcklig.  Upprepade gånger bad jag om hjälp från ledningen men fick bara till svar att "det finns ingen hjälp att få", " du klarar det här, du är ju så duktig" . Samtidigt som jag tyckte det blev alltmer påfrestande att inte kunna få stå för den tro som bar mig själv, ens när medmänniskor i andlig nöd frågade direkt efter den.

För att göra en lång och utdragen historia kort så  utvecklade jag  en utmattningsdepression av en sådan dignitet att jag blev inlagd på Ersta psykiatriska klinik,  och till slut tvingades ge upp tanken på att någonsin komma tillbaka i arbete som läkare igen.  

Det var en förfärlig tid.  Känslan av att inte klara av någonting, inte duga till någonting var förskräcklig, och jag slungade mina frågor mot Gud: vad sjutton menade han med det här??

Om han nu egentligen fanns?  Eller hade jag bara inbillat mig?  Önskat och hoppats?  Kallelse och uppdrag och hela videvitten?  Om jag nu inte klarade av det jag trott var mitt uppdrag  på jorden??  Kanske hade jag inget uppdrag.  Kanske fanns det ingen Gud, kanske var hela livet egentligen helt tomt och meningslöst.

Till slut står jag där, som i berättelsen i min konfirmationsbok, på kanten till Grand Canyon, med skogsbrandens lågor slickande allt närmare.  Ingen väg tillbaka, ingen väg ut, förutom att hoppa, rakt ut i tomma intet.  Marken därnere döljs i moln och dimma, vad som väntar på botten är fullständigt oförutsägbart. Då hörs rösten ur molen: "Hoppa!", "Hoppa, jag tar emot dig".

Och valet blir ens så kristallklart tydligt.  Antingen hoppar jag, och lever på hoppet, av hoppet, i hoppet, ännu en tid, eller så dör jag, här och nu. Antingen tar jag konsekvensen av den tro jag bekänt mig till, eller så slänger jag hela mitt tidigare liv på sophögen

Vad skulle du gjort?  Jag hoppade.

Men hoppet medför också vissa logiska konsekvenser, förpliktelser om man så vill.  Om jag hoppar, och väljer att tro på rösten som säger att den tar emot mig, måste jag också, för att jag själv skall kunna luta mig mot min tro och mitt hopp, ta ställning till vad det innebär för mig i praktiken.  I mitt liv här och nu, det är inget teoretiskt, hypotetiskt ställningstagande utan ett verkligt, ett praktiskt, livsval.

Och väljer jag att hoppa, dvs väljer jag att tro att någon faktiskt skulle kunna tänkas ta emot mig, så innebär det ju att jag väljer att tro att någon finns som har skapat mig, någon som ville mitt liv.

Vaffördådå? Kan man säga.  Ja , inte vet jag, jag ser ingen mening i det liv jag lever, det liv jag levde då, vid tiden för det förnyade valet.  Men det faktum att jag valde att hoppa, medför strikt logiskt att jag också väljer att tro att Gud ser en mening med att jag lever mitt liv.  Att hen har en plan, en tanke med det, även om det i stunden ligger långt bortanför min fattningsförmåga.

Och då blir ju följdenligt nästa fråga: så, OM det nu finns en plan….hur ser den då ut?   Det vill säga mitt första uppdrag blir att ta reda på vad Gud egentligen vill att jag skall göra med det liv han givit mig.

En gång trodde jag ju att jag förstått, att jag sett planen.  Det var när jag arbetade som läkare på psykossektionen, när jag kände och fick feedback på att jag hade en gåva; gåvan att se och lyssna på människor så att de kände sig sedda och lyssnade på.  Den gåvan hade jag väl kvar?  Att jag fick ångest och inte kunde sova om nätterna av alla de krav och förväntningar (jag upplevde) ställdes på läkare (inom psykiatrin) medförde ju inte automatiskt att jag att jag samtidigt förlorat förmågan att lyssna och vara  närvarande i mötet med en behövande medmänniska.  Det fanns ju faktiskt till och med folk som jobbade med sådant.  Och samtidigt fick vara öppna med sin tro och ha som uppdrag att dela med sig av den!!

Men jag skulle ju inte jobba i kyrkan,  kyrkan var en skyddad verkstad, en ankdamm där likasinnade ofta hackade på varandra istället för att dela med sig av, och sprida, Guds kärlek.  Men tanken kom tillbaka, om och om igen.   Och kanske kunde det vara OK att få arbeta i kyrkan, få komma hem till fadershuset efter att ha varit ute i världen, i striden och kriget under så många år.  Bilden på Marta och Maria kom tillbaka, men nu var det plötsligt Maria som kändes som en förebild; att sitta tyst vid Herrens fötter och lyssna till vad som sades.  Att ta emot orden och gömma dem i hjärtat.  Guds ord och medmänniskornas ord.  Den lyssnande Maria.

Under denna period vistades jag i olika kristna miljöer, åkte på retreat, lyssnade, läste, och kände, och tillät mig känna, ett tilltal i det som strömmade mot mig. Detta  tilltal verkade peka åt ett visst håll.  Det var dags att  kasta ut näten på andra sidan av båten, gick det inte att fiska där jag tidigare verkat, fick jag försöka där Gud visade mig. Jag skulle bli människofiskare. Men tanken att jag skulle bli präst slog mig aldrig in, utan en diakon, en tjänare, i Herrens hus, var det som pockade och drog.  Då skulle jag också kunna ha användning av min långa fackutbildning, då var den inte helt förgäves, helt fel eller bortkastad, då skulle det visa sig ha varit någon mening med mina många år i sjukvården i alla fall.

 

Jag provade tanken på min omgivning;  min man, min vän och kollega, min terapeut, min själavårdare,  min läkare .  Till slut lämnade jag in en ansökan om att få gå Svenska Kyrkans grundkurs, med motiveringen att jag ville undersöka om det gick att undvika att bli diakon.  Lite så kändes det, motvilligt inmotad i en annan fåra.  Hem till fadershuset, som den förlorade sonen som kaxigt drog iväg till främmande länder, kom jag nu tillbaka, med svansen mellan benen och bad om att få vara till nytta. 

Så "hamnade" jag på Hagaberg, och där "ramlade" jag in i Strängnäs stift, mitt aktiva motstånd blev allt mindre, jag lät saker "hända mig".  Ett praktikår i St Ragnhilds församling i Södertälje efterföljdes av ett studieår på Bräcke diakonigård i Göteborg.   När prästen i min hemförsamling efter en högmässa sökte upp mig för att prata om en vakant diakontjänst påbörjade vi ett halvårslångt resonemang  som i förlängningen  ledde till åtta års konstruktivt och roligt samarbete.

Redan från början hade jag klart för mig att min Mariadel (den lyssnande och kontemplativa) behövde få fortsätta odlas, för att inte Martadelen (den driftiga och aktiva)  skulle ta överhanden, och efter att först ha gått en retreatledarutbildning ansökte jag om att få gå St Lukas fortbildning i enskild själavård.  Så där helt självklart att en diakon behövde en själavårdsutbildning  var det inte i min församling, men jag fick i alla fall kursavgiften betald mot att jag gick utbildningen på min lediga tid.

Inte heller var det självklart att själavårdande samtal är en viktig och betydelsefull del av en diakons arbetsuppgifter.  Betydligt mer fokus lades på "verksamhetsproduktion" där antalet evenemang och deltagande personer blev ett mått på den kvalitet arbetet höll.  Samtidigt tyckte jag att mina specialkunskaper inom psykiatri inte togs tillvara på det sätt jag skulle vilja, och faktiskt trodde var meningen med mitt diakonuppdrag, så när jag började överväga nästa steg i min kunskapsutveckling stod valet närmast mellan att gå en legitimationsgrundande psykterapeututbildning (steg 2) eller att slutföra min många år tidigare påbörjade specialistutbildning i psykiatri.  Då terapiutbildningen skulle medföra dels ett kraftigt inkomstbortfall, dels  en egen kostnad på flera hundratusen, medan specialistutbildningen å andra sidan skulle medföra löneförhöjning, blev inte valet så svårt.  Så jag gick ned i arbetstid som diakon för att slutföra specialistutbildningen på deltid, och arbetar sedan dess såväl som diakon som psykiater.

Sedan jag blev färdig specialist har jag så genomgått St Lukas handledarutbildning i enskild själavård och grupp och arbetar nu sedan två år tillbaka med handledning av såväl präster och diakoner  inom Svenska Kyrkan som med handledning av medarbetare inom Fryshusets olika verksamheter, inom ramen för min anställning som diakon i Fryshuskyrkan.

Som diakon har jag förutom handledningsuppdragen en hel del själavårdande kontakter såväl med ungdomar som med vuxna, av vilka en del äger rum över internet, en miljö där unga människor idag vistas en stor del av sin tid.

Sedan jag återgått till arbetet i psykiatrin har jag också haft möjlighet att på ett helt annat sätt än tidigare vara öppen med min kristna tro.  På min arbetsplats vet alla, anställda och patienter, att jag, på den tid jag ej är där, arbetar som diakon med själavård och handledning som främsta arbetsuppgifter.

Detta har medfört att jag får frågor och hänvisningar, direkta uppdrag och konsultationer i "religionsnära" frågor, och min "religiösa kunskap och kulturkompetens" kan på detta sätt också berika mitt uppdrag inom psykiatrin.    

Enligt mitt sätt att se saken är det inte alls komplicerat att ha dessa olika roller; själavårdare, handledare och psykiater, utan en rikedom att kunna använda mig av olika verktyg i olika situationer, och att låta erfarenheterna från det ena området befrukta de bägge andra.

Till syvende och sist är det i grund och botten själavårdare jag betraktar mig som, sedan kan denna själavård ske med olika metoder och verktyg, syftet är hela tiden att hjälpa den enskilde i sitt själsliga liv.

Tid att tänka.........och att tanka.

........så går ett år, ett från vår tid.  Och kommer inte mer.


Augusti 2013. Var tar tiden vägen?
Kanske kan semestern få vara eftertankens tid.   Den tid då man har utrymme i kalendern att summera det år som gått.  Att ha möjlighet att något lite reflektera över den väg man vandrat.  Och den som kanske ligger framför en.  Om Gud så vill.

Som läkare på öppenvårdsmottagningen, diakon på Fryshuset och egen företagare i handlednings- och föredragsbranschen har jag inga problem att fylla mina vardagar.  Och stundom helger och nätter likaväl.
Men jag klagar absolut inte.  Det är fullkomligt självvalt och självförvållat. Det är så här jag vill ha det.  Men den bleka ambitionen, eller önskan  kanske man skall kalla det, att också hinna formulera sig i skrift kommer väl lite i bakvatten....... eller är allt detta andra kanske sätt att smita undan?
Att slippa tänka efter fritt, utan mera formulera sig efter det uppdrag någon annan givit mig?  På beställning liksom.  Slipper man ta  fullt ansvar för sina ord då?  Om någon annan bett om dem.......?
Kanske, kanske inte.

Patricia Tudor Sandahl skriver om "den tredje åldern".  Den mellan femtio och sjuttio, när barnen är stora nog att inte behöva passning och service hela tiden, medan man ännu är förhållandevis pigg och rörlig, och då man äntligen börjat tjäna lite mer pengar.  Guldåldern.  Skulle man också kunna säga.
Och visst känns det lite så.  Fri att leva sitt eget liv, på egna villkor, efter egna förutsättningar.
 Det är min tid nu!