Så många minnen, man kan undra varför vissa blir så starka, och andra först med möda kan letas fram.
Det är morgon, solen lyser in trots rullgardinen i ”mittenrummet”, flickrummet i huset på Frillesås. Hela rummet fylls av ett dämpat, milt blågult ljus. Som vanligt står fönstret öppet och den tunna gardinen rör sig. Min kusin sover ännu i den andra sängen, ihop med bägge sina stora hundar. Jag känner vinden mot mitt ansikte och hör mormor och moster slamra med frukostbestyret vid det stora bordet ”på östsidan”, där morgonsolen ligger på och vi vanligen äter vår gröt och våra smörgåsar innan dagens äventyr börjar. Det finns något så lugnt och tryggt, kanske till och med lyckligt, i de ljuden, i den lätta vinden.
En annan dag ligger vi, fyra relativt jämnåriga kusiner, på den stora mattan i gillestugan, och mutar in hagar och ängar till våra respektive bondgårdar med hjälp av mattans mönster och överblivna eternitbitar. Ingen kände då till hur farligt eternitplattor var, och varken vi eller våra plasthusdjur från leksaksfirman”Britains”verkade ta någon skada. Vi hade en hel liten värld för oss själva och gick med engagemang in för våra verksamheter.
Andra gånger lekte vi hemliga agenter och spioner, och sprang hukande omkring mellan enebuskar och stenblock tillsammans med sysslingarna från”andra sidan kullen”. Oj, vad spännande det var. Och lite farligt!
När vädret var på det humöret var vi mest på stranden. Vi”bodde” där hela dagarna. Grävde, gick i vattenbrynet och samlade maneter, byggde dammar och badade. Badade, badade, badade. Mormor kom ner med mellanmål i en korg. Saft i röda och gröna plastglas och kaffeplättar med sylt färdigt instoppad i plätten. Gott och praktiskt. Och vi fortsatte leka. De vuxna försökte ibland läsa tidningen. Det var sandigt och blåsigt, lite av en utmaning som jag minns det. Ingen lyssnade på radio.
Radion sattes på om kvällarna. Då var det aftonandakt, sjöväder och nyheterna från Ekot, innan kvällsteet med svartvinbärssmak intogs framför det stora fönstret mot havet, och mångatan över fjorden beundrades. Lika mycket varje gång. Mormor och morfar var båda så lyckliga, nöjda och tacksamma över vårt paradis, och de upphörde aldrig att uttrycka sin kärlek till den här platsen.
Kanske är det denna innerliga tacksamhet över att ha fått möjlighet att bo här som satt sina djupaste spår? Kanske är det den som gör den här platsen så oändligt värdefull, och helt oersättlig för oss?
Egentligen är den ju inte speciellt annorlunda än andra strandremsor runt vårt långa land. Det finns tusen och åter tusen utsikter av samma kaliber. Steniga och sandiga, enbevuxna stränder överallt.
Men det här är mitt paradis. Och jag är övertygad att det i mångt och mycket är den känslomässiga laddningen som är så avgörande. Känslan i kroppen, som inte ens alltid manifesteras som minnen, utan som bara finns där som ett lugn, och ett välbehag. Och jag är så tacksam.
