lördag 25 april 2020

Krig

Krig

Det utkämpas många krig i världen
En del långt borta
Andra alldeles nära
Någon gång känner vi oss kallade att strida
En annan har vi inget val

Alla krig är olika
Men alla har vi våra krig
Stora förödande, dödande
Eller mindre, tärande, nötande.

Jag ser min dagliga gärning som ett krig
Men den stora fienden är inte någon främmande nation,
Inte samhället,
Inte kommunen
Eller vården
Vår stora fiende är sjukdomen

Och mot den kämpar vi tillsammans
Artillerister och kavallerister
Flottan, flyget, och civilbefolkningen
Sjukvården och socialtjänsten
Anhöriga, vänner och patienten själv,
Hen, som är svårast drabbad
I ett ofta långt och utdraget krig

Det går inte att i förväg säga hur det skall gå
Det är inte möjligt att utlova några segrar 
Jag kan inte garantera att just du skall få det goda liv 
Du rätteligen förtjänar

Jag kan bara gå till slagfältet
Ställa upp vid fronten
Och göra mitt bästa 
dag efter dag

Och det gör jag.
Så gott jag nu kan


Knyte

Ett knyte, vad är det?

Något man bär med sig på sin vandring genom livet?
En lätt packning inknuten i ett tygstycke?

Eller kanske ett liv......

ett litet knyte

ett litet barn i sin mammas famn.


Speciellt stort är det i alla fall inte.
och ganska hopknutet,

liksom de flesta av oss är som små hårda knutar
av livets alla olika tåtar och trådar
vilka trasslat in sig i varandra

tills det egentligen bara är en stor härva av alltihop.

Men knutar kan knytas upp.
Det krävs varsamhet, tålamod och tid,
men för det mesta går det

och då kan man öppna knytet,
breda ut tygstycket framför sig
och glädjas åt de skatter som gömde sig därinne.





Minnen

Så många minnen, man kan undra varför vissa blir så starka, och andra först med möda kan letas fram. 
Det är morgon, solen lyser in trots rullgardinen i ”mittenrummet”, flickrummet i huset på Frillesås. Hela rummet fylls av ett dämpat, milt blågult ljus. Som vanligt står fönstret öppet och den tunna gardinen rör sig.  Min kusin sover ännu i den andra sängen, ihop med bägge sina stora hundar. Jag känner vinden mot mitt ansikte och hör mormor och moster slamra med frukostbestyret vid det stora bordet ”på östsidan”, där morgonsolen ligger på och  vi vanligen äter vår gröt och  våra smörgåsar innan dagens äventyr börjar.  Det finns något så lugnt och tryggt, kanske till och med lyckligt,  i de ljuden, i den lätta vinden.

En annan dag ligger vi, fyra relativt jämnåriga kusiner, på den stora mattan i gillestugan, och mutar in hagar och ängar till våra respektive bondgårdar med hjälp av mattans mönster och överblivna eternitbitar. Ingen kände då till hur farligt eternitplattor var, och varken vi eller våra plasthusdjur från leksaksfirman”Britains”verkade ta någon skada. Vi hade en hel liten värld för oss själva och gick med engagemang in för våra verksamheter.

Andra gånger lekte vi hemliga agenter och spioner, och sprang hukande omkring mellan enebuskar och stenblock tillsammans med sysslingarna från”andra sidan kullen”. Oj, vad spännande det var. Och lite farligt!

När vädret var på det humöret var vi mest på stranden. Vi”bodde” där hela dagarna. Grävde, gick i vattenbrynet och samlade maneter, byggde dammar och badade. Badade, badade, badade. Mormor kom ner med mellanmål i en korg. Saft i röda och gröna plastglas och kaffeplättar med sylt färdigt instoppad i plätten. Gott och praktiskt. Och vi fortsatte leka. De vuxna försökte ibland läsa tidningen. Det var sandigt och blåsigt, lite av en utmaning som jag minns det. Ingen lyssnade på radio.

Radion sattes på om kvällarna. Då var det aftonandakt, sjöväder och nyheterna från Ekot, innan kvällsteet med svartvinbärssmak intogs framför det stora fönstret mot havet, och mångatan över fjorden beundrades. Lika mycket varje gång. Mormor och morfar var båda så lyckliga, nöjda och tacksamma över vårt paradis, och de upphörde aldrig att uttrycka sin kärlek till den här platsen.

Kanske är det denna innerliga tacksamhet över att ha fått möjlighet att bo här som satt sina djupaste spår? Kanske är det den som gör den här platsen så oändligt värdefull, och helt oersättlig för oss?
Egentligen är den ju inte speciellt annorlunda än andra strandremsor runt vårt långa land. Det finns tusen och åter tusen  utsikter av samma kaliber. Steniga och sandiga, enbevuxna stränder överallt.
Men det här är mitt paradis. Och jag är övertygad att det i mångt och mycket är den känslomässiga laddningen som är så avgörande. Känslan i kroppen, som inte ens alltid manifesteras som minnen, utan som bara finns där som ett lugn, och ett välbehag. Och jag är så tacksam.

fredag 24 april 2020

Fresia


Farfar Johan står vid grinden. Han har ett fång fresior i famnen. 
Frågar lite retsamt med den välbekanta glimten ögat: ”Vad tog dig så lång tid? Jag har väntat länge”
Brita svarar, med röst som bryts av både sorg och glädje: ”det fanns så mycket kvar. Så många som behövde mig. Barnbarnen som var små de första åren efter  du gått bort, deras föräldrar som behövde min hjälp och mitt stöd. Familjen, släkten, din också, där jag till slut blev den enda kvar i vår generation, den samlande faktorn. Och så på slutet: lilla Clara, vårt barnbarnsbarn, den mest ljuvliga lilla flicka du kan tänka dig. Det var inte lätt att lämna dem alla, trots att jag visste att du fanns här och väntade. Men nu, nu är jag här. Äntligen är vi tillsammans igen. Och fresiorna doftar underbart”