Enkelhet i hjärtat
”Gud älskar mångfald” är en av mina privata favoritteser. Hemsnickrad teologi? Javisst! Vad jag vet finns inte något tydligt belägg för detta i Bibeln.
Men jag ser det i skapelsen. I livet, i naturen. Så många varianter så många möjligheter. Och i första Mosebok står det faktiskt, detta: Gud sade ”vattnet skall vimla av varelser…och Skapade …alla olika arter av levande varelser som vattnet myllrar och vimlar av…..Och Gud såg att det var gott. ( 1 Mos 1:20)
Så nog tror jag Gud älskar mångfald, på ett sätt. Men kanske står den mångfalden inte i motsatsställning till det enkla, det ”enfaldiga”.
Min far, som kunde vara ganska vass i sin religionskritik, brukade säga ”Saliga äro de enfaldiga, ty de skola se Gud” Och kanske hade han ganska rätt ändå
Enligt Jesu ord i bergspredikan är det ”de renhjärtade” som skall se Gud. (Matt 5). Men kanske kan man tänka sig att de renhjärtade är de enkla, de lite enkelspåriga och enfaldiga. Men vad gör dem så saliga?
Är de så speciellt ädla, de renhjärtade? Eller fyller de helt enkelt inte sitt hjärta med en massa onödigt skräp? Är det kanske så att där faktiskt finns rum för Gud? Är det så att de undviker att komplicera saker i onödan? Kan enkelhet vara att inte låta sig distraheras av för mycket ovidkommande ”tjafs”? Att inte försöka greppa alla stora och komplicerade frågor , utan inrikta sig på det som är verkligt väsentligt. På Gud.
Att göra som Maria i Betania och strunta i alla de vardagliga bestyren, glömma gäster och disk, och fylla sitt hjärta med det enda riktigt viktiga. Att få vara nära Gud.
I bönboken tradition och liv (som jag använder mycket) står det om valborgsmässohelgen, att det behövs tider i livet då vi gör storstädning, också i själen….röjer ut allt gammalt skräp och bråte och slänger det på brasan. Vi får göra plats för Gud. Ett slags Feng shui i själen. Rensat och rent, enkelt . Så Gud inte döljs av all mental bråte i våra liv.
Är det något du behöver rensa i din själ? Hur gör man för att få den enkelhet i hjärtat som ger rum för Gud?
Enkelt vin och bröd—det ofattbart stora i det till synes enkla.
Tältet, är pilgrimens symbol för enkelhetens livsstil. Den enkla boningen man bär med sig, som snigeln har sitt hus på ryggen, ett tillfälligt skydd mot vädrets makter och nattens mörker . Lätt att plocka ihop när man drar vidare på sin vandring.
Tältet är också en bild av det vandrande tabernaklet som Israels folk bar med sig ut i öknen när de gick på sin fyrtioåriga pilgrimsvandring till det förlovade landet. En symbolisk boning för det heliga, för den Gud som är för stor för att rymmas i ett tempel av sten, och som inte håller sig på någon speciellt helig plats, utan alltid finns nära och tillgänglig för dem som älskar honom.
I det lilla ryms det stora. När orden inte räcker. När de magnifika beskrivningarna blir för platta, får vi vända på kuttingen och konstatera att Gud alltid är större. Då får vi återgå till det lilla och enkla, till barnets perspektiv, och konstatera att också i den minsta vattendroppe ryms det mysterium som är Gud………..
Vi firar mässa tillsammans. Den Gud som övervinner döden, som härskar över tiden och rummet, kommer till oss i det till synes mycket vardagliga, i enkelt vin och bröd. Det ofattbart stora konkretiseras i det mycket lilla. Och möter oss i vårt innersta.
Linné talade om att han kunde ”se Gud på ryggen”, att man kan ana honom i hela hans skapelse, i varje liten blomma, i stenen på vägen, i fågeln i luften.
Var ser du Gud på ryggen? Var anar du det ofattbart stora i det mycket lilla och
