Man skulle presentera sig själv. Och prestera ett ”livsråd”. Vg se nedan.

 

Ett litet steg i taget…..

”Jag hatar processer” brukade hon säga.  Hon som ville att allt skulle vara tydligt och klart, antingen eller. Aldrig mittemellan, eller ”på väg”  från en punkt, en situation, till en annan. Var vi inte framme ännu kunde det lika gärna vara. Kunde man inte vara bäst, måste man vara sämst. Eller kanske bäst på att vara sämst?  (Det jag och en vän för många år sedan kallade  ”inverterad narcissism”, vi hade nog en släng av det, båda två. Då. För 40 år sedan). Men jag har framhärdat. Framhärdat, tjatat och peppat. Att man måste kunna gå innan man springa. Att man måste börja lyfta små tyngder innan man klarar världsmästerskap i skivstång. Och någonstans på vägen, medan samtalet pågår har vi börjat ta de där små, små stegen som leder framåt. Tillsammans har vi kunnat stå i det där otrevliga limbot när ingenting är klart, tydligt eller färdigt. Utan ständigt förändras. Under vår färd mot målet. Och också målet kan förändras, utvecklas och växa, med tiden. Till vår gemensamma förundran. Och förtjusning.     

Vi har en bit kvar av resan (resten av livet? Blir man någonsin ”klar”?), men jag är så glad och tacksam att få ha varit med så här långt.  Det är i de här lägena, när någon börjar hitta sina egna vägar mot en bättre tillvaro, som jag verkligen förstår varför jag ägnar mig åt det jag gör. Att försöka vandra tillsammans en bit på vägen. Små steg i taget.