Respekt

Överväger att odla min respektlösa sida. Kan man verkligen respektera allt? Och innebär respekt för någon/något alltid att man måste rätta sig efter det i sitt eget liv? Eller finns det en respekt där man kan ha olika åsikter? Kanske är det just precis det respekt handlar om? Respekt för dig. Och respekt för mig

En skrävlare biter i gräset.

Jag har ju ett sådant fantastiskt bra immunförsvar. Blir bara lite snorig när andra ligger för ankar. Fortsätter att vara i farten, i ur och skur.
Lite av min egen image, min självbild grundar sig väl på detta.
Men det handlar inte enbart om högmod. Det handlar nog mest av allt om osäkerhet och rädsla att inte vara till lags (håller du på med så'nt ännu?? Gamla människan!). Vågar liksom aldrig tro att jag är tillräckligt
sjuk för att kunna vara hemma och kurera mig Kurerar mig gör jag på språng, med hjälp av Ipren och C-vitaminer. Och visst, det funkar för det mesta. Men just igår tror jag jag passerade en gräns. Det är inte trevligt, inte ens speciellt profesionellt att sitta och hosta lungorna ur sig på sina patienter. Hur långa väntetider man än har.
Efter att natten till igår varit sömnlös och plågsam (hosta och ont i hela kroppen) beslöt jag mig för en "dubbel-I-kur" (Ipren+Imovane) i går kväll och har faktiskt sovit riktigt bra. Men när jag kommer ur sängen inser jag att god sömn (även om det är en stor del av välbefinnandet) inte utgör hela sanningen.
Jag biter i gräset. Kan inte gå till jobbet som jag är nu. Om inte annat så för patienterna skull. De har väl bekymmer nog utan att behöva oroa sig över om doktorn kvävs i sina hostattacker eller ej.........

Vår växel öppnar åtta. Jag har naturligtvis inte något direktnummer någonstans här hemmea. (Vad skulle jag med det till? Jag blir ju aldrig sjuk!) Så nu sitter jag i köket iklädd morgonrock, hackar och snörvlar, med värkande kropp som efter ett bättre träningspass, och inväntar att jag skall kunna ringa och sjukanmäla mig. En skrävlare får bita i gräset.

Mmm.

Måttligt misslyckad människa.
Känns som en devis att försöka leva efter.
Fast alldeles nyss trodde jag faktiskt jag höll på att dö.
Den här sällsport tråkiga influensan som härjar i år verkar till sist fått också mig i sitt grepp. Fast jag strävat emot och kämpat på i ett par veckor nu.
Ikväll urartade det småförkylda till en magnifik hostattack som inte verkade ta slut. Jag fick inte luft och kände hur det började svartna för ögonen. Till slut kom familjen tillskydande och undrade vad som stod på. Bara det ni, då händer det grejer....
Nåväl, till sist lugnade det värsta ned sig och nu sitter jag här med en könsla av att någon petar mig med ett grässtrå i halsen, medan jag försöker hitta en ställning att sova i som inte omedelbart medför nya utbrott. Tvekat lite på att gå till jobbet har jag gjort hela veckan men nu verkar det läge att ta sig en riktigt allvarlig funderare. Och ju mer jag hostar, desto ondare i huvudet får jag. Men att vara borta från jobbet blir bara surt värre efteråt, det funkar ju inte riktigt så att någon annan går in och tar mitt jobb medan jag är borta, utan det står bara snällt där och väntar på mig. Och växer till under tiden......
Mja,mja, hur man vänder sig har man ändan bak, och livet är, som häxan Ursula så riktigt påpekar, fullt av mariga val.