Reflektera mera!

Under de senaste ett och ett halvt året har jag haft förmånen att få gå St.Lukas utbildning "fortbildning i enskild själavård". Till varje kursvecka får vi en lista böcker vi skall läsa och skriva en reflektion över. De är ju inte bokrecensioner i vanlig mening utan snarare en liten återkoppling på vad som startar i mitt huvud när jag läser dem. Den senast i raden är Göran Bergstrands "En själasörjares dilemma" och här delar jag med mig med mina tankar runt denna mycket läsvärda bok:

Detta är ännu en bok jag läst förut. Innan jag på nytt tar mig an den, förhoppningsvis med nya kunskaper och erfarenheter i bagaget som kan ge mig nya infallsvinklar på innehållet, väljer jag ändå att stanna upp och göra en snabb rekapitulering av mina intryck från föregående läsning. Visserligen ligger läsningen av den ett par år tillbaka i tiden, men jag minns ganska tydligt att det var med ett lätt mått av besvikelse jag den gången lade ifrån mig denna bok.
Det jag tidigare läst av Göran Bergstrand hade jag uppskattat och även om det då inte handlat om prosa utan om fakta, hade jag nog förväntat mig en något mer mångfacetterad läsupplevelse. Som jag minns det innehöll boken ”En själasörjares dilemma” mer av en ganska basal själavårdteknisk undervisning än jag tyckte var nödvändigt, och mindre av det resonemang runt de etiskt-moraliskt intressanta frågorna jag hoppats på. Sålunda återstår att se om mitt intryck denna gång blir detsamma, eller om jag upptäcker sådant som tidigare gått mig förbi. Märkligt nog kan man aldrig veta!

2008-01-02: Själasörjarens dilemma, är det samma bok jag läste, eller en helt annan bok?! Det är märkligt att detta allt oftare händer mig. Åren gör något med mig, med det filter med vilket jag tar till mig de erfarenheter jag gör. Boken är utmärkt. Märkligt, märkligt. Och mycket lärorikt.

En rad dilemman kan vi identifiera, Göran Bergstrand och jag. De är framför allt prästen Malte Hasselqvists speciella, men också i viss mån GB’s, och mina, och alla andras som försöker vara sin medmänniska till stöd och hjälp i en samtalsrelation.

GB formulerar på sid 59 ett initialt och mycket centralt dilemma för Malte Hasselqvist, med följande mening: ”för den själavårdare som arbetar med läkandet som ledande princip finns ett själavårdande bud som lyder så: till själavård skall du aldrig gå utan att vara kallad” (s59)
Han påpekar i detta sammanhang att det genom kyrkans historia också funnits (och i viss utsträckning ännu finns) en annan ledande princip inom själavårdsarbetet nämligen kyrkotuktens, och att det ibland kan vara problematiskt om man skall försöka tillämpa dem båda samtidigt.

Detta dilemma är jag mycket välbekant med. Den roll som ”påtvingad själshjälpare” vilken MH befinner sig i, har förfärande mycket gemensamt med den myndighetsutövande roll man som läkare inom psykiatrin allt som oftast fann sig inplacerad i. Full av goda ambitioner om att kunna hjälpa mina medmänniskor, vinna deras förtroende och samarbeta med dem för att förbättra deras situation, fann jag mig till min fasa vara den som förhörde människor om deras inre upplevelser, etiketterade dessa med tillämplig benämning och fattade beslut, över deras huvuden om vilken behandling som förhoppningsvis skulle kunna vara dem till gagn. Det sorgliga var att mina patienter, dem jag var där för att hjälpa, väldigt ofta inte uppfattade denna ”hjälp” som vare sig förtroendeingivande, respektfull eller hjälpsam utan som en kränkande bestraffning för det sätt på vilket levde, eller, ännu värre; för att de var de personer de var. En för mig mycket, mycket viktig fördel med att vara diakon snarare än läkare inom psykiatrin är att den hjälp jag nu kan erbjuda aldrig någonsin är behäftad med något slags är tvång eller ofrihet utan alltid grundad på människans egen upplevelse, hennes behov och val.
Redan med denna erfarenhet i bagaget kan jag förstå att Malte Hasselqvists uppdrag är omöjligt och att han endast kan förhålla sig på två olika sätt till det: 1) Ta det på allvar—göra sitt bästa och gå sönder, eller 2) skydda sig själv, skjuta det ifrån sig, distansera sig från mor Anna och verkligheten, rycka på axlarna och förhärdad gå vidare. Inget att alternativen är särskilt tillfredställande för en ambitiös och välmenande yrkesperson, ens om man hade känt till de olika valmöjlighernas konsekvenser på förhand. Och MH hade väl i praktiken ingen som helst kännedom om dessa konsekvenser för sin egen del.

För Malte Hasselqvist är detta dock inte det enda dilemmat. Nästa dilemma han står inför är att han inte förstår sin konfident. Deras bägge erfarenhets- och referensramar är så olika, och att MH svårligen ens kan föreställa sig vad som rör sig inom mor Anna, ännu mindre närma sig henne på något plan där hon kan bli nådd. Han hittar inga ingångspunkter. Eftersom människor måste bli mötta där de kan känna sig någotsånär hemma för att ta till sig detta möte, saknas på sätt och vis dörren i den mur som finns mellan MH och mor Anna. Kanske hade MH under andra förutsättningar småningom kunnat hitta den öppning han sökte, kanske hade de slutligen funnit några gemensamma beröringspunkter med vilka de båda var familjära, men vare sig tiden eller omständigheterna tillät detta sommaren 1890.

Vidare är det som om MH inte har något att säga. Som om alla de ord han söker förmedla till mor Anna inte har relevans för det liv och den verklighet hon lever i. I detta avsnitt av boken resonerar GB om dagens kyrka i västvärlden och drar parallellen att vi, som kyrka, på samma sätt kan uppleva att vi inte har något att säga till människorna. Eller kanske ännu hellre, vi har väldigt mycket som vi skulle vilja säga, men vet inte hur vi skall formulera detta budskap för att det skall äga giltighet och vara meningsfullt i det liv dagens människor lever. Att inom sig bära ord och budskap som inte hittar en fungerande form kan vara ytterligt frustrerande och dilemmat här handlar kanske om huruvida man skall fortsätta upprepa de gamla orden, om man skall tystna i vanmakt eller om det finns några vägar att med bibehållen trohet mot budskapets innebörd finna nya uttrycksformer med större bärighet i dagen samhälle.

Ett ytterligare dilemma som MH konfronteras med är att den gud han sätter sin tillit till faktiskt inte hjälper. Här finns en egen besvikelse, en förlust av en idealbild i relationen till Gud som kan vara nog så svår att leva med på egen hand. Skall man mitt i denna besvikelse och förlust dessutom stå vid en annan människas sida, med uppgift att vara ”vikarierande hopp, vikarierande tro” för denna människa, hamnar man lätt i ett ifrågasättande av den egna trovärdigheten och äktheten vilken kan vara omöjlig bära utan att ytan krackelerar och man själv rasar ihop i uppgivenhet och självförakt. Enligt GB finns det tre ledord ut ur detta dilemma, relation, osäkerhet och ofullkomlighet, och han visar på hur våra förväntningar på Gud och relationen till honom lurar oss och skadar oss på ett sätt som inte är nödvändigt.
Han betonar att om vi vågar leva i osäkerhet också i relationen till Gud och på allvar tar till oss att det är i det ofullkomliga Gud kommer till oss och möter oss blir detta problem mindre och lättare att hantera.

Slutligen påpekar BG hur MH, och vi andra, ofta är fast i spelets regler. Att vi av tvång, förväntnigar, plikt och sociala konventioner, ofta finner oss inmålade i ett hörn med väldigt lite rörelsefrihet hur tokigt vi än ser att varje alternativ till handling är. Att inte göra något är också ett val, men vi råder sällan helt över valen i våra liv, utan styrs dit av alltmer komplexa och svårförutsägbara faktorer som griper in och påverkar det som sker.

GB återkommer på flera ställen genom boken till MH ’s ensamhet och útsatthet i sitt svåra uppdrag. Liksom GB betonar är jag övertygad om att handledning är ett livsviktigt redskap vid allt arbete av detta slag, och att såväl konfidenten som själavårdaren har rätt att förvänta sig det. Att handledning ännu inte är självklart för alla med människovårdande arbeten inom Svenska Kyrkan tycker jag är högst anmärkningsvärt och ett svek såväl mot Kyrkans medlemmar, i egenskap av såväl uppdragsgivare och konfidenter , som mot dess anställda.

Ett gott nytt år.

Som jag har förstått det kan man använda sig av sin blogg när man tycker att man har något att säga. Men det är inte nödvändigtvis det enda användningssättet. Det finns också möjligheten att man på något sätt kan föra löpande anteckningar, avstämningar, i form av något som mer liknar en dagbok, med korta avrapporteringar om hur vardagen gestaltar sig. Egentligen behöver det väl inte finnas någon motsättning mot de båda.

Idag är det ett nytt år, år 2008. Jag är på vår tillflykt på ön i skärgården, brasan knastrar muntert i kaminen strax bakom mig, hunden snusar i sin korg och regnet duggar ned mot barmarken utanför huset. Det är januari och inte en gnutta snö så långt ögat kan se. Plusgraderna i luften är trevliga att möta när man går ut för att göra det nödvändiga men väcker också till liv den ständigt närvarande oron för klimatförändringarna på vår jord.

Nyårsaftonen tillbringade vi tillsammans med min mans bror, hans fru, hennes föräldrar och sju tonårsflickor, vilka alla farit iväg hit ut till ön för att njuta en lugn nyårsnatt långt från stadens alla lockelser. Flickorna eldade en jättebrasa i trädgården, där de sedan satt och kurade mest halva kvällen och fortsatte efter tolvslaget sin egen fest i den lilla stuga de disponerar helt för sig själva. Vi vuxna ringde alla föräldrar, barn och syskon vi kunde komma på och önskade Gott Nytt År. Framåt halv tvåtiden tog min man och jag vår hund och vandrade hemåt till vår egen stuga, tio minuters gångväg därifrån, genom beckmörkret. En mycket trevlig kväll.

Idag är det nyår och vi har sovit längre än vad som jag trodde var möjligt för vuxna människor.
Utomhusvistelse lockar inte och en långdragen frukost på verandan verkar vara ett högst lämpligt alternativ. Ännu har vi några dagar här ute i lugnet att njuta innan livet återgår till det vardagliga för min man och jag själv skall börja packa för min tågresa ned genom Europa.