Jakobs väg

Jakob brottas hela natten. (1 Mos 32:22-31)

Hur många nätter har du brottats?
Dagar? Veckor? Månader? År?
Med Gud, tillvaron, eller med det vi ibland kallar våra ”inre demoner”……
Alla våra samvetskval, skulder, oförätter, omöjliga val och tveksamma ställningstaganden. Allt det där vi går och bär på.
Det livet, vägen vi vandrar, ofrånkomligt konfronterar oss med.
Och, likt Jakob, klamrar vi oss fast, och ropar: jag släpper dig inte förrän du välsignar mig!!
Vi vill få ett svar, en lösning—vi måste få ett sätt att gå vidare. En välsignelse.
I nattens mörker ropar vi ut till Gud:
Du MÅSTE ge mig din välsignelse!
Ett ord, ett tecken, en känsla av att vi inte är ensamma och övergivna i våndan.
Utan att någon faktiskt går med oss—också genom det allra mörkaste.
Och så, när gryningen närmar sig, ljuset och livet återvänder, kommer de: orden till tröst och läkedom. Upplevelsen av att det, trots allt, finns en väg framåt. Och vi kan utmattade pusta ut.
Men vi går inte oförändrade genom livets nattliga brottningar. Vi får våra slag och törnar.
Precis som Jakob får vi skador och ärr, påminnelser vi sedan bär med oss på vägen.
Men samtidigt är vi ju också rikare. Vi har blivit visare, med mer erfarenhet och kunskap. Om oss själva och om varandra.
Kanske kan man se hältan vi drabbas av som ett förtjänsttecken.
Något slags utmärkelse för tapperhet i strid.
Och kanhända skall vi, likt Jakob, bära våra yttre och inre ärr med en viss stolthet.
Vi har kämpat med Gud och människor. Och vi har segrat.

Främling

Främling
Ordet pilgrim, kommer av latinets peregrino, främling.
Pilgrimen vandrar genom världen på väg mot det mål han längtar efter.
Pilgrimen har lämnat det säkra, det invanda och trygga och givit sig ut på okända stigar, mot ett mål han/hon aldrig sett, men hört talas om, och kanske anar.
Pilgrimen är en främling på alla de platser, i alla de situationer, bland alla de människor, han möter på vägen. Ibland är det roligt, spännande, berikande härligt, att få möta nya människor, nya platser, nya tankegångar och förhållningssätt till tillvaron. Men ibland kan det bli tröttsamt. Så mycket nytt och ovant, så mycket att ta in och lära, att förhålla sig till.
Det är inte lätt att vara pilgrim, främling, och ständigt möta nya och obekanta miljöer och förhållanden, men det underlättar naturligtvis om man är en frivillig pilgrim. Om man själv gjort valet att leva som främling. Och inte tvingats till det.
På något plan är vi alla pilgrimer i tillvaron. Av och till möter vi situationer vi känner oss främmande inför. Frågande och osäkra.
Men det finns också de av oss som lever med främlingskapets avigsidor mer än andra, de som är verkligt ofrivilliga pilgrimer på vår jord.
Jag tänker på flyktingarna. Människor som av politiska, religiösa eller ekonomiska skäl bryter upp från sin trygga och invanda tillvaro, där det vet vilka normer och regler som gäller, där de är välbekanta med risker och möjligheter, för att kasta sig, mer eller mindre huvudstupa, ut i det okända.
Det finns också ständiga främlingar, vilka aldrig på riktigt kommit in i den mänskliga gemenskapen, som inte förstått eller givits möjlighet att förstå de social normer och outtalade regler som gäller i ett visst sammanhang. Människor som lever i utanförskap redan från tidiga år utan möjlighet att hitta vägar in i den tillhörighet som är så viktig för oss alla.
Det ofrivilliga främlingskapet kan också drabba dig och mig, vi som tror oss så säkra och etablerade i vår vardag. En sjukdom, ett förlorat arbete och vips, är vi främlingar inför det som tidigare kändes så hemtamt och säkert. Vi blir pilgrimer i vår egen värld. Främlingar på nya vägar, vandrande mot ett okänt mål.
Pilgrimen är på väg, genom ett okänt, och ibland ogästvänligt landskap, mot ett mål han aldrig sett, utan endast anar i fjärran. Inför detta predikament är vi inte så kaxiga och storvulna. Kanske kan det kännas som en stor nåd och lycka att få dela innehållet i en ränsel med en medvandrare i en solig skogsbacke.
Är inte livet vi lever, hela det en pilgrimsvandring? På ständigt nya vägar, genom storm, regn och dimma? Borde vi inte sätta oss ned i varje vindskyddad glänta och dela de smörgåsar vi bär med oss? Borde vi inte bjuda våra kappor och hattar, till skydd mot sol, regn, vind och mörker, till våra medvandrare, för att hjälpa dem på vägen. För att göra deras vandring lättare?
Vi vet ju så väl hur de har det! Vi vandrar samma väg själva.
Och när en främling möter en annan, och berättar om en erfarenhet den andre också upplevt, blir inte främlingskapet längre så överväldigande. Då möts man i gemenskap på pilgrimsvägen. Villkoren och betingelserna för vår vandring må skilja sig en smula, men i grund och botten är vi ganska lika.
Vi behöver dock mötas på vägen , två främlingar som delar, blir två vänner i gemenskap. Och främlingskapets avgrund minskar en smula.
Är inte det en uppmaning och utmaning till varje pilgrim i vår värld?

Utvärdera mera!

Förr skedde ”utvärdering”, eller kontroll av resultatet av gjorda insatser, i Svenska Kyrkan , genom förhör och visitationer. Man hade husförhör, flyttningsförhör (som gav flyttbetyg), katekesförhör, predikoförhör, nattvardsförhör, konfirmationsförhör, lysningsförhör, och kyrkoherden skulle till och med förhöra soldaterna i sin församling. Detta kontrollerades i sin tur genom att biskopen visiterade församlingarna och infordrade ämbetsberättelser från prästerna.
Genom att förhöra medlemmarna och ”mäta” deras kunskaper fick man ett mått på hur väl man från kyrkans sida lyckats i det man betraktade som uppdraget. Nu förtiden är husförhören (tack och lov!) avskaffade, och det är inte genom att mäta kunskaperna hos församlingsborna vi mäter resultatet av de ansträngningar vi gör i församlingen.
I stället använder vi oss av utvärderingsmetoder och -modeller som i olika stor utsträckning lånats in från det samhälle vi lever i och samverkar med. Dessa metoder har sedan på olika sätt omformats att passa det kyrkliga sammanhanget. Det finns såväl fördelar som nackdelar med de ”mottagandeprocesser” dessa metoder möter och diakon Stig Linde har i doktorsavhandlingen ”Församlingen i granskningssamhället” undersökt och analyserat hur dessa processer går till och vilket motstånd och vilka svårigheter som kan uppstå vid implementeringen av nya utvärderingsmetoder. Så kan nya modeller såväl mötas av entusiastiskt mottagande där man med hull och hår kastar sig över konceptet, som av aktivt avvisande där man över huvudtaget inte anser att vi som kyrka skall ägna oss åt utvärdering över huvudtaget. Linde visar på att det vid sidan av, eller i brist på, formella utvärderingsinstrument ändå alltid växer fram andra informella och ofta mindre precisa resultatmått, trots att vi inte alltid är medvetna om att vi använder oss av dem. (Så betraktades tex i en församling det faktum att man hade kö till familjerådgivningen som ett mått på man gjorde ett (tillräckligt) bra arbete).
Genom att lära oss mer om hur vi i kyrkan möter nya propåer och krav, från samhället omkring oss och från våra egna behov, när det gäller verksamhetskontroll och utvärdering , kan vi hitta vägar där implementering och tillämpning av dessa metoder blir oss till hjälp och glädje i vår utvärdering av vårt arbete snarare än att upplevas som irrelevant och utifrån kommande kontroll av det vi gör. Stig Lindes avhandling ger oss rikligt med ny information inom detta område och väcker lust och längtan att gå vidare i diskussion och praktik när det gäller utvärdering av vårt arbete.

Enkelhet--två vandringsmeditationer

Enkelhet i hjärtat

”Gud älskar mångfald” är en av mina privata favoritteser. Hemsnickrad teologi? Javisst! Vad jag vet finns inte något tydligt belägg för detta i Bibeln.
Men jag ser det i skapelsen. I livet, i naturen. Så många varianter så många möjligheter. Och i första Mosebok står det faktiskt, detta: Gud sade ”vattnet skall vimla av varelser…och Skapade …alla olika arter av levande varelser som vattnet myllrar och vimlar av…..Och Gud såg att det var gott. ( 1 Mos 1:20)
Så nog tror jag Gud älskar mångfald, på ett sätt. Men kanske står den mångfalden inte i motsatsställning till det enkla, det ”enfaldiga”.
Min far, som kunde vara ganska vass i sin religionskritik, brukade säga ”Saliga äro de enfaldiga, ty de skola se Gud” Och kanske hade han ganska rätt ändå
Enligt Jesu ord i bergspredikan är det ”de renhjärtade” som skall se Gud. (Matt 5). Men kanske kan man tänka sig att de renhjärtade är de enkla, de lite enkelspåriga och enfaldiga. Men vad gör dem så saliga?
Är de så speciellt ädla, de renhjärtade? Eller fyller de helt enkelt inte sitt hjärta med en massa onödigt skräp? Är det kanske så att där faktiskt finns rum för Gud? Är det så att de undviker att komplicera saker i onödan? Kan enkelhet vara att inte låta sig distraheras av för mycket ovidkommande ”tjafs”? Att inte försöka greppa alla stora och komplicerade frågor , utan inrikta sig på det som är verkligt väsentligt. På Gud.
Att göra som Maria i Betania och strunta i alla de vardagliga bestyren, glömma gäster och disk, och fylla sitt hjärta med det enda riktigt viktiga. Att få vara nära Gud.
I bönboken tradition och liv (som jag använder mycket) står det om valborgsmässohelgen, att det behövs tider i livet då vi gör storstädning, också i själen….röjer ut allt gammalt skräp och bråte och slänger det på brasan. Vi får göra plats för Gud. Ett slags Feng shui i själen. Rensat och rent, enkelt . Så Gud inte döljs av all mental bråte i våra liv.
Är det något du behöver rensa i din själ? Hur gör man för att få den enkelhet i hjärtat som ger rum för Gud?

Enkelt vin och bröd—det ofattbart stora i det till synes enkla.
Tältet, är pilgrimens symbol för enkelhetens livsstil. Den enkla boningen man bär med sig, som snigeln har sitt hus på ryggen, ett tillfälligt skydd mot vädrets makter och nattens mörker . Lätt att plocka ihop när man drar vidare på sin vandring.
Tältet är också en bild av det vandrande tabernaklet som Israels folk bar med sig ut i öknen när de gick på sin fyrtioåriga pilgrimsvandring till det förlovade landet. En symbolisk boning för det heliga, för den Gud som är för stor för att rymmas i ett tempel av sten, och som inte håller sig på någon speciellt helig plats, utan alltid finns nära och tillgänglig för dem som älskar honom.
I det lilla ryms det stora. När orden inte räcker. När de magnifika beskrivningarna blir för platta, får vi vända på kuttingen och konstatera att Gud alltid är större. Då får vi återgå till det lilla och enkla, till barnets perspektiv, och konstatera att också i den minsta vattendroppe ryms det mysterium som är Gud………..
Vi firar mässa tillsammans. Den Gud som övervinner döden, som härskar över tiden och rummet, kommer till oss i det till synes mycket vardagliga, i enkelt vin och bröd. Det ofattbart stora konkretiseras i det mycket lilla. Och möter oss i vårt innersta.
Linné talade om att han kunde ”se Gud på ryggen”, att man kan ana honom i hela hans skapelse, i varje liten blomma, i stenen på vägen, i fågeln i luften.
Var ser du Gud på ryggen? Var anar du det ofattbart stora i det mycket lilla och

100.000:-????

100.000:-? Gudrun Schyman, har du alldeles förlorat proportioner på tillvaron??
Visst kan, och skall vi protestera mot ojämlikheter mellan könen....men att elda upp riktiga pengar?!?!?! Why?? När barn svälter och kvinnor dör i ganska enkla förlossningskomplikationer världen över. Gudrun, Gudrun, ditt beteende är ett den välbärgade överklassens hån mot de som verkligen skulle kunna använda de pengar du väljer att elda upp! Gudrun, Gudrun, jag trodde du ville stå på de små och utsattas sida....men du väljer att kasta ditt förakt för verklighetens livsvillkor i ansiktet på dem som inte har något val. Antingen svälter man ihjäl och kan inte protestera mot någonting, eller också använder man varenda krona till att hjälpa andra människor. Gudrun, Gudrun, hade jag någonsyn någon respekt för dig har jag förlorat den nu.....vad tänker du på egentligen??

Hybris?

I februarinumret av Tyresö Nyheter, det lokala socialdemokratiska propagandabladet, impliceras den höggradigt spännande tanken att partipolitiskt styre i en organisation på något vis skulle vara det enda sättet att garantera professionalitet. I ett enda penseldrag underkänner man alltså allt privat näringsliv och alla idéella organisationer som oprofessionell amatörism!
Det är till att veta bäst!

Ljus och mörker

Bloggandet har legat nere ett tag som man kunnat märka.......

Kanske var det novembermörkret som kopplade greppet?

Har inte känts som jag haft så mycket att säga.

Och då är det väl dumt att bara prata på tomgång?

Nu börjar i varje fall ljuset att återvända.

Men samtidigt har jag lagt upp en annan blogg, där tanken är att man skall få ta del av hur "Pilgrimsprojektet"i Tyresö församling fortskrider.

Förmodligen kommer den ta en del av min tid.

Gå in på http://www.pilgrimityreso.blogspot.com

och följ våra framsteg (och eventuella bakslag?)!

Vi ses!