Kakor!

 Inte bakat på väldigt länge.  Flera år?  Men fick smaka en kaka jag bara inte kunde motstå. Saffranssnittar!

Frågan är om det inte blir en sats till imorgon. Som jag kan ta med mig på julafton! 😁

Att vilja men inte kunna

Eller att välja det imperfekta livet.

Senaste tiden har våra diskussioner på jobbet mycket handlat om en person som väljer att fortsätta knarka, fast hen vet att hen blir psykotisk av det. Och att hen i psykosen blir aggressiv och riskerar skada andra människor. Och i förlängningen riskerar att hamna i fängelse för att hen skadat andra.   Eller åtminstone på rättspyk, eftersom hen är psykotisk (av eget val), när hen gör de brottsliga handlingarna.  

På väg åter till Stockholm i söndags lyssnade jag på podden (radioprogrammet) Filosofiska rummet. Man diskuterade predestination, öde och den fria viljan.  Hur gärna vi människor vill tro att vi att har viljan, och makten, att påverka våra egna val, att vi har en fri vilja, och om, huruvida, i vilken utsträckning vi egentligen har det.

Vi gör olika val i livet. Vem är jag att sätta mig över en annan människas val? Är mina val bättre? Moraliskt renare? Etiskt korrektare? Eller? är de kanhända redan bestämda? Av ödet? Eller en makt större än jag själv? 

Vem är då jag???

Personen i fråga väljer att fortsätta sitt missbruk. Trots att hen säger sig fullt medveten om de konsekvenser det kan/kommer att medföra.

Själv väljer jag att lägga ner bantningsprojektet, att äta och leva som en normal och frisk människa, för att jag prioriterar det liv jag har med familj och jobb, framför att vara smal och (möjligen) medicinskt mer korrekt (PK).  Jag väljer det imperfekta livet. Kanske blir det inte lika långt. men kanske blir det meningsfullt. För mig. 

Är det ett rimligt val?

Ett val man får göra?

Och vad lämnar det mig, i samtalet med min missbrukande patient?

Klass 2a

 Jag var yngst i klassen . Född året efter de andra. Det var ju väl att jag fick börja tidigare. Annars hade jag varit ännu större jämfört med mina klasskamrater.

En stenkyrka

 Så hände det som inte skulle hända. Jag blev överrumplad och fick en direkt fråga, jag inte kunde snirkla mig ur. Eller snarare som min tvekan inför, eller vägran att besvara, ändå skulle avslöjat mig. Så jag svarade ärligt. Ja, jag har/haft en ätstörning. 

I tider  när jag inte mått bra, när jag haft en upplevelse av att inte duga, vara otillräcklig och inte kunna påverka min situation, har jag återkommande använt mig av den, som det då tycktes, bästa och mest framgångsrika metoden att ”bli en bättre människa ”: jag har slutat äta. Och gått ned i vikt.

Och det har jag varit ”duktig” på. Jag har rasat i vikt, blivit riktigt smal, för att inte säga mager, men samtidigt blivit så upptagen av, ja helt besatt av, detta enda viktiga, att jag helt förlorat fotfästet och styrfarten när det gäller allt annat i livet. Studier, arbete, relationer, socialt liv. Allt har gått i krasch.

Livet har successivt ätits upp av detta enda: att vara smal. Skräcken för att bli tjock har överskuggat allt annat och gjort mig helt handlingsförlamad, slagit undan benen för för mig, gjort allt annat tomt och meningslöst. Det konstiga är att trots att jag varit så smal, så har jag inte kunnat njuta av det. Jag har varit ständigt  ångestfylld över risken att gå upp ett enda hekto i vikt. Det har gått så långt och varit så plågsamt att jag övervägt, ja allvarligt planerat, att ta mitt liv. Jag orkade inte leva med all denna ångest hela tiden för att bli tjock, och jag (trodde inte att jag) orkade inte leva om jag blev tjock.

Hemskt läge, fruktansvärd tillvaro. Önskar ingen i världen detta lidande.

Men på något sätt tog jag mig ur skräcken. Jag bestämde mig för att det måste finnas någon annan anledning till att jag har fått ett liv att leva. Än att vara supersmal. 

Jag måste ju rimligen finnas till för att göra något annat än att vara smal. Människor föds ju inte med syftet att vara smal…..

Så vad skulle jag göra?

Vem skulle jag vara? 

Och sakta flyttade jag mitt fokus från att ha smalheten som mitt viktigaste fokus, till att låta det bli nummer två, och kanske nummer tre.  Jag lät andra saker ta plats i mitt liv och ”sköt upp” det där att vara så smal till lite senare. Jag vet ju att jag kan, om jag vill, om jag satsar allt på det. Men jag är inte beredd att satsa ALLT på det. Inte ge upp ALLT för att vara smal.

Jag hittade tillbaka till andra viktiga saker i mitt liv, jag fick tillbaka innehållet i mitt liv.

Och gick naturligtvis upp i vikt när jag inte koncentrerade mig 100% på viktnedgång.

Och bestämde mig för att det fick vara så, att det finns värre saker i livet än att vara överviktig. Jag  fick mitt liv, mitt goda liv, tillbaka. Och är så glad och tacksam för det. Jag är visserligen tjock, men jag mår trots det såååå mycket bättre nu.

Många gånger har jag tänkt att jag skulle vilja hjälpa andra med ätstörningar och viktfobi att komma ut ur den där ångestfyllda låsningen. Att våga berätta att det går. Men alltid stannat upp, hållit tillbaka, hållit tyst.

Jag är ju nämligen tjock. Och jag tänker att dessa stackars ätstörda viktfobiker jag träffar inte skulle bli så peppade av att höra min historia, för de skulle bara se min tjocka kropp, och inte förstå någonting av allt annat som, som är bra i mitt liv, som uppväger det faktum att jag inte alls är nöjd med hur jag ser ut.

Men vem har sagt att man kan få vara nöjd med allt? Hade jag suttit i rullstol hade jag definitivt inte varit nöjd med det, men fått stå ut och leva ändå. Fått göra något gott av det liv jag fick, av de förutsättningar som blev mina.

 Problemet är att jag tror att de ätstörda skulle bli rädda av att se mig och höra min berättelse. De skulle tro att man måste bli tjock, om man inte håller sig supersmal, de skulle inte förstå att man inte måste bli så tjock som jag, utan att det finns något däremellan.

De vet ju inte hur mina förutsättningar såg ut, de vet inte att jag var överviktig redan i förskoleåldern, att  min familj är överviktiga, att jag har, om inte ett genetiskt, så åtminstone ett starkt socialt arv för övervikt, som de själva kanske saknar. De vet inte att min ”före-ätstörningsvikt” var övervikt, att den viktnivå min kropp är inställd på, grundlades redan som mycket liten, och redan då var långt över det genomsnittliga.

De riskerar att tro att jag var lika ”normalviktig” som de innan min ätstörning började, och förstår inte att min ”naturliga normalvikt ” redan från början låg betydligt högre än andras. Än deras.

Ja, jag är tillbaka i mitt utgångsläge, min”naturliga normalvikt” nu, men det innebär ju inte att någon som hade en annan ”naturlig normalvikt” innan sin ätstörning kommer att bli lika tjock som jag, det betyder snarare att de går tillbaka till sin egen ”naturliga normalvikt”, vad nu den var.

Dvs var man inte tjock innan ätstörningen blir man det knappast efter heller. De allra flesta fd ätstörda jag träffat är faktiskt ganska smala (utan att vara magra) och det är ganska sällsynt med någon som blir så tjock som jag är nu. För de har haft en annan utgångspunkt, andra förutsättningar.

Men som sagt, det kan de ju inte veta. De ser ju bara vad de ser idag. Hur tjock jag är. Och tror att de måste bli likadana. Fast det inte alls är så. Så jag hade bestämt mig för att hålla tyst, men blev överrumplad att blotta mig, och undrar nu vart det leder. Inte för mig, jag klarar mig, men för den stackars ätstörda person som ställde den raka frågan och fick mitt ärliga svar. Men som inte alls vet hela bilden.

Hur skall man förklara att varje människas kropp är ett tempel, en kyrka som Gud vill använda och bo i. Men alla kyrkor är inte likadana. En del är vackra gotiska katedraler

Andra är små klumpiga stenkyrkor 

Men Gud gör ingen skillnad, han vill bo i, och använda alla sina ”tempel”. Och han har en uppgift för var och en.

Ingmar Johansson

Jag är en liten lantlig stenkyrka. Och så glad och tacksam att Gud behöver, och älskar, sina små stenkyrkor. Lika mycket som de tjusiga katedralerna.

Man skulle presentera sig själv. Och prestera ett ”livsråd”. Vg se nedan.

 

Ett litet steg i taget…..

”Jag hatar processer” brukade hon säga.  Hon som ville att allt skulle vara tydligt och klart, antingen eller. Aldrig mittemellan, eller ”på väg”  från en punkt, en situation, till en annan. Var vi inte framme ännu kunde det lika gärna vara. Kunde man inte vara bäst, måste man vara sämst. Eller kanske bäst på att vara sämst?  (Det jag och en vän för många år sedan kallade  ”inverterad narcissism”, vi hade nog en släng av det, båda två. Då. För 40 år sedan). Men jag har framhärdat. Framhärdat, tjatat och peppat. Att man måste kunna gå innan man springa. Att man måste börja lyfta små tyngder innan man klarar världsmästerskap i skivstång. Och någonstans på vägen, medan samtalet pågår har vi börjat ta de där små, små stegen som leder framåt. Tillsammans har vi kunnat stå i det där otrevliga limbot när ingenting är klart, tydligt eller färdigt. Utan ständigt förändras. Under vår färd mot målet. Och också målet kan förändras, utvecklas och växa, med tiden. Till vår gemensamma förundran. Och förtjusning.     

Vi har en bit kvar av resan (resten av livet? Blir man någonsin ”klar”?), men jag är så glad och tacksam att få ha varit med så här långt.  Det är i de här lägena, när någon börjar hitta sina egna vägar mot en bättre tillvaro, som jag verkligen förstår varför jag ägnar mig åt det jag gör. Att försöka vandra tillsammans en bit på vägen. Små steg i taget.        

                       

Some days

 

Kalejdoskop

 Livet är som ett kalejdoskop. Vrid lite åt höger, eller åt vänster. Och allt ser helt annorlunda ut.

The tree

 

Good enough

”Good enough” var ett begrepp jag första gången blev bekant med under min grundläggande psykoterapi-utbildning. Vi läste Winnicott och en värld där ”perfekt ” inte alltid  är bäst, öppnade sig. Detta må vara märkligt med min kristna bakgrund och uppfostran, men Paulus omfamnande av sin egen svaghet blev aldrig speciellt uppmärksammad i mina kretsar. Inte ens Jesus uppenbara mänsklighet och sårbarhet fick så mycket fokus, utan det var kärleken, styrkan och förmågan att uppoffra sig för andra som lyftes fram.

Jag såg mig själv som en ”doer” snarare än som en ”thinker”, och identifierade mig mycket med den ”busy” Marta, snarare än med den lyssnande Maria……och jag var så glad att Marta också fick vara med, med allt sitt stök och fix.

Redan som liten insåg jag att jag inte riktigt dög. Hur jag än ansträngde mig kunde jag inte göra alla nöjda. Hur gärna jag än ville och försökte. Så var det aldrig tillräckligt.

Men naturligtvis fortsatte jag att försöka. Ville så gärna vara duktig, helst bäst, på allt, perfekt. Men fick liksom aldrig till det. Och eftersom medelmåttig, eller good enough inte var ett alternativ i min värld, var jag misslyckad. Totalt misslyckad. 

Och dessutom udda, och utanför. Inte söt och smal som de andra flickorna. Utan lång och tjock, en elvaåring i en vuxen kvinnas kropp, samt talför, impulsiv och livlig, och  hade lätt för att lära. Blev inte bara extremt annorlunda, utan också hotfull, framför allt för mina jämnåriga. De som aldrig förstod sig på mig, hade naturligtvis lite svårt att inkludera mig i sin krets. Och naturligtvis blev budskapet att jag inte dög…

Med de vuxna gick det bättre, lärare, scoutledare och andra , såg ”det konstiga barnets” resurser och stöttade och uppmuntrade. Inte för att det gjorde mig mindre utanför de jämnårigas skara, men det hjälpte mig  att uthärda och kämpa vidare. För visst fick jag uppskattning och feedback, om än inte av dem jag helst ville ha det.

Och jag valde att odla mina styrkor, att gå  min egen väg. Det var ju den enda möjliga…

Men strävan efter att vara duktig, ”perfekt” hade format mig. Och drev mig vidare.

Ständigt  misslyckades jag. Och fick ”bita i gräset”.

Och i så många år kom jag igen, och igen och igen. I mina försök att göra alla till lags. Att passa in.

Tills det verkligen inte gick längre .och jag checkade ut helt och hållet.

Gav upp, lade ner projektet och tänkte vad sjutton, är det meningslöst alltihop? Egentligen?

Eller finns det någon mening till och med med mina tillkortakommanden?

Att jag skall lära mig något? Kanske förstå något?

Det var då jag började förstå att min egen vilja, mina egna ambitioner hela tiden ledde mig fel. Gjorde att jag satte mig i omöjliga situationer och sammanhang. Och att det handlade om att ge upp allt det där, och ställa mig till förfogande.

Till Guds förfogande.

Ske din vilja. 

Oavsett om jag förstår ett enda dugg av varför du vill att jag skall vara här, eller göra något speciellt. Så måste jag ställa mig till ditt, Guds, förfogande och acceptera det du bjuder mig att göra, att leva i, att hantera.

För om det är min vilja som skall råda, mina beslut som får sista ordet, blir ju också ansvaret, och ensamheten, så monumental att jag inte står ut, inte kan hantera det.

Så Gud,  jag behöver dig, oavsett om du finns eller inte, för att slippa vara ensam i universum.Slippa stå som sista ansvarig för alla knasiga beslut . För att klara att leva i denna helt osannolika, helt oförståeliga tillvaro.

Och egentligen är ju det ett val. Antingen väljer jag att tro att Gud finns, och lever som om hen gör det. Eller så bestämmer jag mig för att Gud inte finns och konstaterar att tillvaron är meningslös….

Men tänker också (fegt nog) att det är värre att ha missat en Gud som finns, än att ha trott på en Gud som inte finns……

Och när jag nu valt att tro på dig, måste jag ju, i konsekvensens namn, också tro att du har en avsikt med mitt liv, ett uppdrag för just mig( och alla andra som du givit livet) och att det inte är upp till mig att avgöra vad det är. Utan att jag snällt får vänta tills jag förstår vad du vill. Om det så skall dröja ett helt liv.

Och när jag börjar ana vad du vill, är det bara att kasta sig in och prova. Var det fel lär jag ju förstå det småningom. Var det rätt visar det sig också.

Gud, mitt liv i dina händer.

Vilken lättnad, vilken trygghet. Vilken frid!

Och helt tillräcklig. Helt ”good enough ”. För det är sådan jag är skapad av Gud.  Och det är tillräckligt.

Matrjoskja -den ryska trädockan 🪆

 

Jag har alltid varit fascinerad av ryska trädockor. Som barn önskade jag mig en intensivt. Men fick aldrig någon. Tror helt enkelt  inte de vuxna kunde förstå hur spännande det var med en liten person, inuti en större person, som i sin tur göms inne i en ännu större person.

Kanske är det överraskningen när det plötsligt dyker upp en till, inuti, som är så lockande?

Eller det faktum att vi så ofta ser en yta, men så sällan förstår vad som finns inuti en människa. Och att man som människa ibland lyckas gömma sig under flera lager ”yta”, eller ”fasad”, och länge undgå upptäckt. Som den lilla, lilla person man är, längst där inne. Och ingen någonsin ser det.

Kanhända är alla de där lagren av ”människa” vi sveper omkring oss, egentligen ett skydd. Ett skydd mot granskande blickar och svidande kritik. Kanske behöver jag ibland alla mina ”träskal” för att inte min innersta ”docka”, den där pyttelilla, skall bli alltför illa åtgången?

🪆

Sommarkvällar

Exakt kl 21:45  började aftonandakten. 

Då skulle alla barn vara tysta. Det var mormors stund på dagen. Alla andra stunder fanns hon där för oss , fixade, servade, peppade, tröstade. Men aftonandakten var hennes. Då fick vi vara tysta och det var vi.
 Men direkt efter andakten kom sjöväderrapporten. Nu vill både mormor och morfar att vi skall  lyssna. Men det var svårt, vi hade ju redan tagit oss igenom andakten. Men frågan är om inte sjöväder var lika viktigt. Mörkt ute, dämpad belysning i storstugan. Alla samlade. Och sedan kom meteorologens  ”mässande”, en fyr efter en annan, och vi ivrigt lyssnande. Vid ”Vinga” skulle man hålla sig alert. Då kom ”Nidingen” snart.  Nidingen, vår fyr, det trygga blänket ute vid horisonten till havs. Värre än det blåste därute skulle det aldrig blåsa inne hos oss, trots att rutorna skallrade, och hela huset kändes som det tänkte flyga iväg. Då kurade vi tillsammans, och tryggades av meteorologens entoniga rabblande.

Uppvuxen i Nidingens trygga skugga, dröjde det trots allt  ända tills jag fyllt 60 innan jag faktiskt tog mig ut till ön, eller revet kanske man skall säga om denna låglänta, steniga formation, som nätt och jämnt sticker upp ur havet. Men som förorsakat så många förlisningar. Innan man byggde fyren.

Jag har förstått att det är fler än jag som är fascinerad av fyrar. Dessa utposter, byggda för att leda vilsna själar rätt på livets stormiga hav.

Höstanemoner

 Utanför mitt fönster på jobbet växer höstanemoner i mängd. Så vackra! Och länge har jag funderat över hur jag skall kunna plantera dessa underbara växter i någon av mina ”trädgårdar” . Tidigt insåg jag att Stockholm skärgård inte erbjuder någon lämplig miljö ( i varje fall inte på vår tomt), så valet måste ju falla på västkusten.  Men inte heller här finns det speciellt mycket jord. Mycket berg, sand, tistlar och andra stickiga växter, gör trädgårdsodling till något av en utmaning. (I år får vi i alla fall typ 5 äpplen, det är inte varje år det händer). Huvudinställningen är att försöka gilla vad naturen erbjuder; vresros, kaprifol, björnbär och enar. Men det bor ju en liten trädgårdsmästare i mig också, så jag gör ju mina tappra försök…..

Som nu idag, när jag byggt en höstanemonrabatt av gamla tegelstenar. Fyllt med fyra säckar jord och hoppas mina nyinköpta vänner skall överleva. Åtminstone någon av dem….❤️🙏

Ett ämne av vikt

 Någon jag känner lade upp ett inlägg på Facebook idag. Om hur hemskt det är att se sig i spegeln och inse att man är tjock, samtidigt som ”vänliga” personer i omgivningen tipsar om gastric bypassoperation…..som om man inte kunde se själv att man har några kilo extra. Strax började en kommentarstråd av det längre slaget, där flera andra, mer eller mindre tjocka, eller till och med smala och tydligt underviktiga, berättade om erfarenheter av hur kroppsfixerad vår tillvaro är och hur pigga andra människor är på att kommentera ens kroppsstorlek och komma med icke efterfrågade råd.  

Jag blev så trött. Några av dem som deltog i diskussionen är kollegor till mig. Det gör mig ont att de utsätts för denna form av mobbing och förtryck, pga sin storlek, när de är fina, engagerade och kompetenta yrkespersoner. 

Jag tillät mig påpeka det som jag ofta funderat på förut: hur skulle det vara om alla vi som arbetar på en psykiatrisk vårdavdelning var perfekta, tjusiga, fotomodeller? Skulle avståndet mellan oss och våra patienter bli mindre, eller större om vi vårdare verkade som om vi klarade allt utan att anstränga  oss? Medan ”patienterna” (= de som just nu är patienter inom psykiatrin, vilket faktiskt även inkluderar ganska många av oss som jobbar där….😉) inte klarar någonting, inte ens  att se ut som modetidningarna försöker slå i oss att vi ska……

Jag tror att människor är skapta olika med avsikt. Vi ska se olika ut, ha olika styrkor, olika svagheter, och olika sätt att hantera vår tillvaro. Jag tror att tanken med det är att det blir bättre när vi jobbar tillsammans och kompletterar varandra, snarare än att alla är identiska tennsoldater, gjutna i samma form. 

Och i många situationer är det inte ens en issue: i en orkester behövs både en trumslagare, några violinister och en dirigent. Om alla var trumslagare, eller ännu hellre dirigenter blev det ingen musik gjord.

I fotbollslaget kan inte alla vara målvakt eller forward, det behövs backar också….Men när det gäller kroppsstorlek finns det bara ett rätt, eller……??

Jag tänker att vi som jobbar i psykiatrin är där för att hjälpa våra medmänniskor att få tillbaka livsmodet. Att vi använder alla sätt vi kan, inklusive oss själva som ”rollmodeller” för att visa att det går att leva ett bra liv.Att vi har hittat glädje och mening….trots allt. För om vi har det kanske också du, som just nu är patient, också kan det.

Det är nämligen inte så stor skillnad på oss.

En del är ljushåriga, andra svarthåriga ,en del är smala som streck, andra buktar ut lite varstans. En del är smarta som Einstein, andra lite trögare…..en del kan sjunga rent, andra saknar helt musikalitet.. eller bollsinne, eller färgseende, eller förmågan att uppskatta koriander!

Men det spelar liksom ingen roll! Vi är alla lika värdefulla, lika viktiga och fina. Det viktiga är att vi hittar vårt sätt att leva ett meningsfullt liv och bidraga till det stora gemensamma projektet mänskligheten…

Så, ja, jag har oroat mig för en del av mina slankare kollegor, och vilken påverkan de har på våra patienter. Framförallt när det gäller personer med ätstörningar är jag rädd att trevliga, omtänksamma och supersmala  vårdare är direkt farliga. De ger patienten en (felaktig) bild av att det är smal man skall vara för att vara duktig och lyckas. Jag hävdar att vi behöver fler rultiga,  överviktiga människor som kan  agera ”rollmodeller” för hur en fungerande människa kan vara. Och att våra ätstörda patienter får träffa lyckliga, välfungerande och kompetenta personer av alla storlekar , så att de kan förstå att det inte är kroppsstorleken som är den avgörande faktorn om man får ett bra liv eller inte.

En dag på stranden

Hej! Jag heter Mårran. Min husse och matte flyttar alla våra saker från Malmö till Göteborg. Vi skall visst bo där ett tag nu. Men det är så grymt tråkigt att sitta ensam i flyttbilen hela dagen så jag har varit med faster Karin istället. Hon är en rätt bra”hundjakt” tycker jag, låter mig bada, och springer inte så fort (jag drog sedan hon tagit av sig sandalerna och jag rullat mig i tång och våt sand ovanpå dem). Men jag stack hem till farbror, han gräver en så mysig grop som han skall ha både cement och tjära i, så då kom hon ikapp mig. Fast hon var barfota.

Sedan tvingade hon mig att duscha. USCH! Men jag torkade mig på farbrors skjorta (som låg på marken) och hoppade sedan upp i deras obäddade sängar. Så vi är väl kvitt tänker jag. 

Men nu måste jag vila….

    

 

 Det finns dagar. Dagar då jag drabbas av tvivel.

Tvivel om vem jag är, och med vilken rätt jag sätter mig över mina medmänniskors vilja. Med vilken auktoritet jag fråntar dem rätten att besluta om sina liv. Och hävdar att min rätt, min åsikt, min bedömning är viktigare. Giltigare, mer verklighetsförankrad.

För det är väl tillvarons mått? Verklighetsförankringen? Är den inte det?

Vems verklighet?

Jag vill verkligen inte vara bödeln, den som tvingar människor att göra det de egentligen inte vill. Hatar den rollen. Hatar den intensivt.

Och samtidigt. De människor jag möter är ofta så vilsna. Så förlorade i tillvarons irrgångar, att de inte ens vet själva vad de vill. Vad de egentligen vill. Vad de skulle vilja, om inte sjukdomen, missbruket eller den ytterst komplicerade livssituationen fick dem att tro att de vill.

Inte tror jag du egentligen vill misshandla dem som försöker hjälpa dig. Jag tror du blir rädd. Och kränkt. Och inte förstår. Och tänker att du måste försvara dig.

Inte tror jag egentligen du vill slå sönder ditt huvud för att bli av med demonen du känner bor där, för att den skall kunna komma ut genom sprickan du så åstadkommer. Egentligen tror jag du vill bli av med ”demonen” på något annat sätt, vilket sätt som helst, bara du slipper undan dess plågor. 

Men du ser inga andra utvägar. Och då är det mitt uppdrag, och mitt kall, att våga stå för, och hålla fast vid, de rimliga, och någotsånär konstruktiva strategier vi kan hitta för att lindra ditt lidande. 

För du kan det inte själv. Du ser inte klart. Sjukdomen förblindar ditt tänkande.

Och någon måste våga säga det.  Någon måste stå för att det finns alternativ, andra möjligheter, att hitta utvägar ur ditt dilemma. Och det är mitt uppdrag. Min plikt, mitt kall.

För det är inte snällt, inte kärleksfullt att låta dig förstöra det underbara, det enda, liv som är ditt. 

Hopp om hösten

 Visst, jag vet. Det är långt kvar. Nästan en månad sommar ännu. Tack och lov. Men kvällarna blir längre. Och svalare. Syrsorna mer intensiva för varje år, jag hör dem ännu. Och man kan börja ana skördetidernas löftesrika framtid. Snart kan vi äta tomaterna. Druvorna tar lite längre tid. Men visst kan man börja drömma om dem också?

Att verkligen finnas

 ”Du är en simulation!” Upplyste hon mig.

”Du är ingen riktig människa utan något som konstruerats av chippet som placerats i min hjärna.”

Alla min argument för att faktiskt finnas, smulade hon effektivt sönder. Och jag tänkte på filmen Matrix, där så mycket händer, som ”egentligen inte” händer.....

Jag kan ju faktiskt inte säkert veta att jag finns. Jag kanske bara tror det.

Samtidigt vet jag ju inget annat. Det liv jag lever är ju det enda liv jag känner till.

Å andra sidan kanske det inte spelar så stor roll.

Om hon tror, eller vet, att hon är den enda existerande människan, påverkar ju egentligen inte min privata situation. Jag lever mitt liv, som det är. Oavsett om jag faktiskt finns eller inte.

För vad kan jag annat göra?

Det lilla livets obemärkta storhet.

 Livet vänder åter. Man märker inte riktigt när det sker.

Funderar över förväntningar på oss, de andra har, och de vi har själva.

Hon som gifte sig tidigt, fick tre barn men nu är ensam och försöker hitta nya vägar.

Hon uttrycker att hon trodde det var så man ”skulle göra” . Gifta sig och få barn.

Jag som aldrig förväntade mig en relation, (var för utanför, för udda) hittade någon långt innan mina planer om att bli ”provinsialläkare i Norrland med boxer och folka” hann bli verklighet. Vi gifte oss utan annan orsak än att ” säkrare än så här blir vi aldrig”....

Det kom ett barn några år senare, det var roligt, det hörde till, och sedan dök det upp ett till. Helt oförhappandes och oplanerat. 

Mycket hände sedan. 

Mitt liv har inte varit så planerat. Eller ”uppstyrt” tror jag det heter.

Det har mest hänt. 

På ont och om gott.

Visst tror jag drömmar och planer är bra. De ger oss ett mål, för oss framåt. Men så händer något helt annat, vägen svänger, och vi står inför ett landskap vi aldrig tänkt oss komma till.

Vi tror våra drömmar, våra planer gått förlorade, försvunnit i intet.

Men sakta visar det sig att de överlevt. De finns kvar. De har bara ändrat skepnad. Kanske anpassat sig Till det nya nya landskapet .

Och sakta, utan att vi förstår hur det sker, hittar vi, trots allt, nya, eller är faktisk samma gamla?, stigar att vandra. 

Och livet vänder åter.

Ni brukade vara mina vänner!

 Ord?

Jag har inga ord mer. De har tagit slut.

De förtvinar, och försvinner

Inför mina krampaktigt greppande händer.

Orden brukade vara mina vänner,

Leva sitt eget liv

Bubbla, skratta, fantisera,

Nu står de där

stumma 

Och stirrar tomt på mig

med ögon runda som tefat

Efter en stund

vänder de mig ryggen

och går tysta sin väg.

Kärleken är blind

 

Lögnen och det sociala spelet.

 Jag vill inte ljuga, vädjade hon. Jag kan inte!

Och jag förbannade det sociala spel vi alla spelar, där lögnen är en del av hur vi relaterar till varandra. I största välmening, naturligtvis. Vita lögner för att skydda, för att inte såra.

Men när  vi tappar greppet om våra lögner? När de börjar leva sitt eget liv och ställa till med omöjliga situationer vi inte kan ta oss ur. När det som var menat som skydd och omsorg, plötsligt blir ett dödligt vapen, som hugger djupa sår i din själ? Vad gör vi då? Hur hanterar vi det? Hur står vi ut?

Jag kan inte annat än instämma. Jag hatar att ljuga. Är så erbarmligt dålig på det. Saknar helt pokerface.

Och samtidigt blir jag indragen i spelet. Det sociala spelet.

För jag vet ju att min Sanning, inte alltid är den andres sanning. Att det jag hört, förstått, tolkat. Inte alltid tolkats på samma sätt av den andre. Att hen kan ha uppfattat vad som verkligen hände, vårt samröre, vårt samtal,  annorlunda. Än vad jag gjorde.. 

Och eftersom jag vet att jag inte alltid har tolkningsföreträde utan måste försöka förstå också den andres perspektiv, hens syn på situationen, har jag svårt att alltid tala (Min) sanning. Ibland lyssnar jag in hur den andres sanning ser ut, prövar om den kan vävas ihop med min på något konstruktivt sätt, och stämmer in i något slags kompromissbeskrivning av verkligheten. Inte riktigt lögn, men inte heller min sanning. En anpassning där jag försöker få min verklighet att synkronisera med omvärldens. Ansträngande, ack så ansträngande.och svårt att komma ihåg och hantera. Men inte riktigt lögn heller.

Och egentligen gör det inte så mycket om verkligheten spretar lite här och där. Vi får aldrig en entydig och fullständig bild, det saknas alltid bitar. Och det får vi leva med.

Bättre att veta att det är så, och erkänna det. Än att låtsas som om verkligheten, att Sanningen, är en evig, definitiv och oföränderlig konstant som inte går att rucka på. Och att alla avsteg är lögn....

Det finns ingen definitiv sanning. Sanningen bygger vi tillsammans, mellan oss, utifrån våra olika erfarenheter. Och därför finns det heller ingen värre lögn, än den när vi gör våld på, och  går emot, vår egen enskilda övertygelse. Då ljuger vi mot oss själva. Och då är vi ute på farliga vatten.

Där vi kan tappa oss själva, förlora respekten för vår egen integritet. Och det är det värsta av allt.

Min sanning kanske inte är din sanning. Men min sanning är min. Ibland kan jag tumma lite på,den för att smörja det sociala mellanmänskliga maskineriet, men det finns alltid en gräns. En gräns där den vita, välmenande lögnen, kan leda till att jag förlorar min integritet och min självrespekt. 

Och där vill vi inte hamna. Där skall vi aldrig hamna.

En utsträckt hand

 Jag kan

Sträcka ut min hand

Försöka nå dig

Försöka hjälpa dig

Försöka bära dig.

Genom det värsta.

Men jag kan aldrig

Leva ditt liv.

Varje dag

 Varje dag får man resa sig från kaoset

Samla ihop skärvorna

Och le mot publiken

Varje dag

Odla!

 

Timjan. Salvia. Citronmeliss. Dragon. Och gräslök. I odlingslådan utanför köksfönstret.

Lavendel till höger, syrener bakgrunden. 

Kärleksört till vänster och små stockrosbebisar i krukor framför.

Hur jag älskar min ”trädgård”.....❤️❤️❤️

Vad är det ni vill att vi skall göra?

 Lyssnar på dokumentär i radio. Om psykiatri. Alltid ett intressant ämne.

Mediernas älsklingshatobjekt.

Varför får jag alltid känslan av att de anser att vi som jobbar inom psykiatrin bara gör det för att få möjlighet att utöva makt och plåga våra medmänniskor?

Varför beskriver man dels hur förfärligt det var på mentalsjukhusen innan neuroleptikas tidevarv, med galopperande ångest och våldsamma situationer, samtidigt som man i nästa mening berättar hur avtrubbad och personlighetsförändring personerna som fått neuroleptika  eller SSRI är? Man ondgör sig över lobotomin,”att försöka operera hjärnan” i samma andetag som man förkastar elbehandling, långbad och insulinchocker över en kam. Kapsulotomi har man väl (tack och lov) inte hört talas om, och det är väl en tidsfråga innan MRT och ketaminbehandling visar sig vara overksamma eller ha oacceptabla biverkningar, som man tycker att ”alla” borde begripit på förhand.

Varför är man så fruktansvärt kritisk mot, eller är det besviken på, våra tappra försök att lindra lidandet för människor med psykiska sjukdomar? 

Tror de verkligen att vi misslyckas med flit? Eller struntar i hur det går för våra patienter ?

????

Skoja inte!

 Visst har jag påstått att ”verkligheten överträffar dikten”?

Just idag måste jag nog förstärka detta med en utsaga från en mig närstående person: ”skoja inte!”

Efter tre veckors semester i relativ fridsamhet  kastas jag huvudstupa in i den cirkus som kan råda på min arbetsplats.

På något sätt är det som att det ackumuleras när jag är borta. 

För att brisera första dagen jag kliver över tröskeln.

Ryggskott, ja, för all del, men med Ipren och Alvedon höll jag mig på banan hela dagen.

Ack, så trött, väl hemma. Men väl här.

Men vad gör man med alla dessa feltolkningar och önsketänkningar, såväl patienter som personer i den egna organisationen hemfaller åt? Vad gör man?

Nu är klockan  tio över åtta. Vi har ätit vår middag och överväger en stund framför nyheterna, kanske blir det en ny statsministerpretendent....

Och sedan sover vi. Så mycket det går.

För att med nya krafter ta oss an cirkusen igen i morgon bitti. 

Min andra (f.d.)  ”högsta överordnade”, sade en gång på frågan vad hon skulle blivit om  hon hon inte ägnat sitt liv åt den gärning som blev hennes :” kanske cirkusdirektör?, men det blev jag ju nästan ändå! ” (Caroline Krook, biskop emerita Stockholms stift)

Och lite så känner jag mig. Jag är ju inte övercirkusdirektören. Koncernchefen i cirkusväldet. Utan en liten mellanchef i denna surrealistiska verklighet jag uppfattar som min arbetsplats och mitt uppdrag i livet.

Men det gäller verkligen att försöka balansera på den smala linan, hålla huvudet kallt och ansiktet glatt när äggen haglar , och att lyhört försöka förstå vad auditoriet efterfrågar. Och ge dem det. Ge dem precis det.

Lev nu!

 Lev nu! Nuet är det enda vi har.

Han funderade över den relation han höll på att inleda. 

Med världens finaste flicka. 

Om han var kär? Upp över öronen!!

Men......

det fanns ett men.

Hon hade just tagit ett gentest.

För att se om hon ärvt anlaget för den dödliga sjukdom hennes mor drabbats av i unga år. Och som med 50% sannolikhet ärvdes vidare till nästa generation.

Han grubblade. Hur skulle han göra? Dra sig ur redan nu? Han ville ju ha en framtid tillsammans, bilda familj, få barn. Det här verkade ju milt sagt osäkert.

Eller vänta tills hon fått svaret? Kan man göra så? Säga, ”tack nu vet jag, du var en nitlott. Nu drar jag vidare”. Eller kan man inte det?!?

Eller, kanske finns det ett tredje alternativ? Lev nu, satsa på kärleken, om svaret blir att sjukdomen finns där, kan man ju alltid adoptera barn. Några garantier för långt och lyckligt liv finns inte. Inte för någon av oss, oavsett genuppsättning. Du kan vara supermänniskan och ändå bli påkörda av en lastbil och bli liggande som ett kolli resten av livet. Vem vet ett enda dugg om morgondagen, hur perfekta vi än tror oss vara.

Morgondagen är nog bra att tänka på, lite ibland, när vi skall göra viktiga val.  Men det finns ingen garanti, du kan ”välja rätt”, och förlora allt du har i allafall. Du kan välja ”fel” ( mänskligt att döma) och vinna den största lycka. Åtminstone för en tid.

 Men tiden är lånad, och det finns alltid ett slut. Till sist förlorar vi det vi haft ändå. Kanske är det då bra att ta emot lyckan när den kommer? Och vårda den, den tid man får? Och glädjas åt att man fått uppleva den?

Snarare än vara så rädd att välja fel att man aldrig ens får uppleva den.....

När man vill för mycket.....

 Det är så roligt att få ordna och greja. Jag slår gräs, skyfflar jord, planterar och vattnar. Monterar garderobsinredning och flyttar möbler. Sågar sönder gamla lastpallar till mindre, mer hanterliga brädlappar. Alla mina fönster tvättade jag, sedan jag riggat en extralång teleskopstång till fönsterskrapan. Med nästan sex meter till taket är det lite meckigt att nå till fönstren som sitter högst upp. Mycket stegklättring blir det också. Och så gjuter jag. Plattor till altanen, en parasollfot till det gamla parasollet jag fått av min bror, sedan de fått sina på gästgivaregården utbytta.

Kanske var det betongen som blev lite för mycket. Fem stycken 25kgs-säckar som skulle bäras dit där jag skulle gjuta. Eller att jag låg på knä och skyfflade grus. Eller all ved jag bar och stapplade.

Men någonting var det, som nog blev för mycket. Så i torsdags insåg jag att min rygg protesterade. Och sedan dess har det i princip bara blivit värre. Inget plötsligt ”skott”, men ryggskott lika fullt. Kan inte sitta alls, orkar bara vara uppe och gå korta stunder. Lyfta något är inte att tänka på...Har så ont att jag fryser och svettas om vartannat ( men ingen feber, har kollat!😉🤣). Närmast illamående av att behöva sitta i bilen ett par kilometer.

Och då är semestern slut. Huset skall städas ut och jag skall köra de 50 milen tillbaka till Stockholm......

Det går inte! Det går bara inte....så vi är kvar här. Sjukanmälde mig tidigare idag. Försöker få ordning på min trilskande rygg, så att jag åtminstone kan sitta i bilen. Köra tror jag inte är att tänka på.....

Och tråkigt är det. Jag som vill göra så mycket, kan inte göra någonting just nu.

Ibland blir det inte riktigt som man tänkt sig.....

Midsommarhälsningar från ”bästkusten”!😉🌞❤️

 

 

Ofullkomlig. Men tillräcklig.

Verkligheten är mer osannolik än dikten. 

Arbetat  i verkligheten  så länge. I så många år. 

Att dikten inte längre har så mycket att tillföra. Den kan i alla fall inte konkurrera. Vad gäller mänskligt lidande, och komplexa frågeställningar.

Det är väl därför jag tycker så mycket om ”deckare”. Enkla ställningstaganden, 

svart är svart och vitt är vitt.  Det är avkoppling. När enkel slutledning får gälla. Och verklighetens alla faktorer och perspektiv får träda i bakgrunden.

Hela mitt liv, allt ”privat” engagemang, hela min yrkesgärning, genomsyras av detta enda:det finns inga enkla svar. Allting är kluvet, dubbelt och trippelt. Livet, hela tillvaron, varje enskild fråga är så komplicerad. Det finns Inga  enkla, inga raka, okomplicerade svar. På någonting.

Hela livet, hela tillvaron, är komplex. Och komplicerad.

Men ack så underbar, så värd att leva, och försöka hantera. I all sin svårförståeliga komplexicitet.

Men hur förmedlar man det till medmänniskan? Till den som hungrar och törstar efter enkelhet , och tydlighet. Efter raka besked. I en tillvaro som inte förmår leverera någonting som är fast och för alla tider säkert. 

Hur förmedlar man livsglädjen, och tjusningen, i allt det ofullkomliga, ofullständiga, oklara, i det liv som ändå är vårt. Hur förklarar man att det ofullkomliga livet är väl värt att leva? Trots allt?

Hur delar man med sig av sin livsglädje, sin nyfikenhet, sin lust och längtan på livet?

Utan att påstå att man har något slags vetskap, eller kunskap, man långtifrån har? Hur gör man?

Saga tycker om glass 🐶🍦😄

 

Bekräftelse

 Bekräftelse? Det är väl vad vi alla längtar efter?  Väntar på. Någonstansifrån. Ibland nästan oväsentligt varifrån. Bara någon ser.....

Och det är då det blir farligt. Tänker jag. När behovet av bekräftelse från vår omvärld blir så stor,  så oövervinnligt stark. Så allestädes närvarande. Att förövarens ansikte inte längre visar sitt rätta jag.  Utan uppfattas som en vän. Som ser. Det ingen annan ser.

Det är då man blir sårbar, utsätter sig för andra människors möjligheter att manipulera, och skada.

Men, det kan man ju inte hjälpa. Inte själv göra något åt. Behovet, bristen finns ju redan där.

Och visst behöver vi alla bekräftelse. Men det där omättliga behovet?

Handlar inte det mer om bristande egen inre stabilitet och styrka? Bristande självkänsla.

Och hur bygger man upp den? Som utomstående? Utan att genom att ge den efterlängtade bekräftelsen, utan att befästa en föreställning och ett mönster att personen ifråga är helt beroende av omgivningens, av min  och andras, bekräftelse. Hur hjälper man någon att bygga upp sin självkänsla?

Lördag kl 22:04

 

Hel? Jag har min styrka I svagheten.

 Nej, man blir aldrig “hel”.  Eller “ perfekt”, eller ”färdig”.

Inte någon av oss.

Livet är en ständig resa mellan ”imperfections”. Tills vi slutligen berövas allt. Och (förhoppningsvis) med tacksamhet, lämnar detta livet med en känsla av glädje för allt det vi ändå fått uppleva. Trots allt.

Livet var aldrig menat att vara perfekt. Men det finns såå mycket glädje, så mycket tacksamhet och tillfredställelse att finna i ”det lilla”. Det lågmälda livet, där man inte behöver vara störst, bäst och vackrast. På någonting. Utan kan vara väldigt normal och medelmåttig, och finna glädje och tillfredsställelse i att ”bara vara”, att klara att leva det ”vanliga livet”.

Där man kan sticka näsan i pälsen på en mjuk hund, lyssna på fåglarnas kvitter och vågornas eviga brus, känna den varma solen mot sin hud.Här och nu. Väldigt mycket här och nu.

För, vad, annars, tar man med sig?

Gravstenen med alla de fina titlarna, eller omdömet, ”världens vackraste”, ”världens smalaste” , har man inte så stor nytta av, där på ”andra sidan”.

Jag vet inte om man har så mycket nytta av ”älskad-saknad” heller, men det är så jag hellre vill bli ihågkommen. Vad jag betydde för andra.

För mig  är det viktigare. Vad jag betyder för andra. Vad jag kan göra för dem.

Utan att utplåna mig själv, eller mitt eget liv. 

Men alltid i relation. Alltid i samspel.

Så svårt. Men, för oss människor, så viktigt.

Så livsviktigt.

No man is an island. No man stunds alone. Each man’s joy is joy to to me. 

Så svårt, så grymt svårt. Men så viktigt....

 

Fredagskväll

 När man kommer fram sent på fredagskvällen och vanligen måste börja med att värma upp huset.......och stiger in i värmen, där det doftar från köket och finns syrener och liljekonvaljer i vas på bordet....då är man tacksam att leva i en familj❤️

 

Maktlös

 Känner mig så maktlös.

Ni som tror att vi läkare har all makt, att vi bestämmer allt. Så lite ni vet. Så fel ni har.

Ibland, rätt ofta faktiskt, blir jag så trött. Så frustrerad. Frågar mig själv om och om igen varför jag utsätter mig för det här. Varför jag väljer att försöka hjälpa dem som så många gånger inte ens vill bli hjälpta. Varför jag står kvar i smärtan och lidandet, fast jag inte behöver.

Jag som själv haft gott och väl min beskärda del av smärtan och ångesten, varför flyr jag inte härifrån? Varför vänder jag inte lidandet ryggen? Och puttar det ut ur mitt liv. Väljer det enkla, det glada, det positiva.

Vad är det som driver mig att framhärda i livets omöjligaste utkanter, i de Skuggiga gråzoner där ingen vill gå. Där bara ljungen växer....

Ja, den som det visste.

Redan från början fanns det där, engagemanget för medmänniskan, för den som har det svårt. För den som lider.

Men så ofta undrar jag om jag gör rätt. Om jag egentligen vet någonting om vad som faktiskt hjälper människor.

Det är så svårt när man famlar sig fram i mörkret med sin osäkerhet som ständig följeslagare.

Ett projekt om liv

 

Jag vill så gärna tro att hon och jag,

 hon, flickan som sådde fröna och drog upp de små plantorna hon sedan gav till mig, 

och som jag nu planterat i mina odlingslådor och mitt växthus, 

och jag, har ett projekt tillsammans.

 Ett projekt om att få något att växa, att leva, blomstra och bära frukt.

Det är inte lätt. Vi kämpar båda, var och en på sitt sätt.

Men jag tror, jag vill tro, att vi har ett gemensamt mål.

Triumfen är min

I did it!
Ingen av er andra förstår nog egentligen. Ni kan inte föreställa er……..
Att ha varit helt uträknad….nere i dyn….med näsan i gyttjan…..
Har jag sakta men säkert rest mig. Och kommit igen. Igen.
Det är stort. För mig är det stort. Jag bara önskar jag kunde dela det med någon. Någon som förstår.
Jag är så himla stolt. Närmast mallig. Och samtidigt fullständigt skräckslagen………
Vem är jag egentligen? Att tro att det omöjliga är möjligt?
Går varje dag och väntar på bakslaget. På att livet skall visa sig från sin rätta sida. Och sätta mig på plats. Kaxig och högmodig som jag är.
Kanske är det inte så konstigt om jag är lite ängslig, och astenisk.
Eller ”skör” som en del av er väljer att kalla det. ”Skör”, det är vad jag är, när makten talar.
Eller kanske drabbad av en” prestationspervesion”?? Kan man verkligen vara båda delarna på en gång?
Era domar, eller är det diagnoser?, kränker mig.
Kan det vara OK att vara ”skör”? Att våga stå upp för den sårbarhet som är min. Och kanske alla människors. I större eller mindre utsträckning?
Jag vägrar att se mig som ”annorlunda”. Som en andra klassens bristfälligare människa.
Jag tror vi behöver ett öppnare samtal om allas vår skörhet, den sårbarhet vi delar. Oavsett om vi stänger av den, avskärmar oss från den, eller vågar se den i vitögat och stå för den.
Ibland är det du. Ibland är det jag. Vi behöver varandra. Diakonalt tänkande är grundläggande för min livs- och människosyn.
Egentligen tror jag inte jag är ”skörare” an ni andra. Jag bara vågar se min sårbarhet, och stå för den.
I förlängningen tror jag det gör mig starkare. Eller som Paulus säger: ”I svagheten blir kraften störst”. Jag har min styrka i svagheten.