Så kom sommaren. Den kom och den gick, och ingen berättade det för henne. Vinterns mörker behöll sitt grepp om hennes själ, och hon hukade under den vinande vinden tills ingen lindring syntes möjlig. Då övervägde hon det omöjliga: att låta sig omslutas av drivan, stelna och bli ett fossil, hejdat mitt i rörelsen. Mitt i det liv som aldrig blivit något annat än en, aningen droppande, istapp i den bleka middagssolen en februaridag. Men droppen hänger kvar vid tappen, tills den faller av sin egen tyngd, och ingen tvingar den. Så hängde hon kvar vid livet, smältande, tvekande, halkande, droppande, ständigt på fallrepet, men ännu inte fallande. Och nedanför henne tinade marken långsamt
